Samhälle med stora sociala spänningar...

[Uppdaterad under dagen]. Jag köpte denna tygkasse (egentligen två stycken) när jag var i USA över jul och nyår. Ja, handlar inte texten på den om positivt tänkande slår mig nu? Som om jag inte sett det förut? Min pojkvän (amerikan) ville inte gå till affären med dessa kassar. Men vi har litet olika syn på detta med samhälle och politik... Jag tyckte bara det var kul att ha kassar med engelsk text, samt ha kassar jag tyckte var estetisk fina eller roliga!

Ytterligare litet högt tänkande efter ett telefonsamtal på förmiddagen: USA är ett samhälle med stora skillnader mellan människor. Enlig min upplevelse har de fattigaste i USA det mycket sämre än de fattigaste i Sverige (än så länge). De fattigaste där bor i förhållanden som de fattigaste i Sverige inte bor i. Och det är inte bara enstaka ruckliga hus man ser där, utan det ena efter det andra i vissa (många) områden.

Ett samhälle som detta skapar stora sociala spänningar med allt som följer av detta; stress, ökad kriminalitet, kortare livslängd osv.

Och det skapar inte en allmän driftighet heller, utom hos ett fåtal individer. Kanske försöker man till en början driven av den amerikanska drömmen om att kunna arbeta sig upp till rikedom och lycka. Men många tappar denna driftighet, för jag tror inte alls att det är så enkelt. Och landar i uppgivenhet och i värsta fall desillusion.

Och fortfarande har jag känslan att småföretagare i Sverige faktiskt har det bättre än småföretagare i USA. Det där med de fantastiska entreprenörerna är en myt och tron att man skulle prestera bättre rent allmänt av att ha det tufft och sämre skyddsnät är bara skitsnack. Det gäller för ett fåtal individer. Och den amerikanska drömmen finns i Skandinavien fortfarande, men håller raskt på att monteras ner!

Se Barbara Ehrenreich om lycklighet, depression och bruk av antidepressiva medel.

Ett sidospår: terapeuter och "hjälpare" verkar ha drivits med i det (ny)liberala tänkandet de senaste tjugo åren!! De OCKSÅ! Dvs. att lägga bördan på individen. Kanske skulle detta behöva en särskild bloggpostning, men kortfattat så kan du genom något magiskt trick tänka dig ”frisk”. Ansvaret ligger på DIG! Och det är klart att vi var och en har ett ansvar för oss själva, men vi kan också vara offer för förhållanden som vi inte kan påverka och då har vi rätt att reagera över det, dvs. känna det vi känner (Owe Wikström skriver bland annat om detta i sin bok "Långsamhetens lov"). Med risk att vi ifrågasätter förhållandena (och det är kanske det som är hållhaken!!!! ÄVEN för terapeuter!!!? Att vi riskerar ifrågasätta ”makten”, både den nuvarande, verkliga, och den "symboliska", vars ärenden även de går, hävdande att det är för klientens "eget bästa"!).

Men det är märkligt att de som pratar om individualitet behandlar människor i klump! Individen får skulden. I alla fall behandlar dem längst ner på samhällsstegen (sjukskrivna, arbetslösa, kvinnor och kanske också barn) i klump! Det är nämligen skillnad på individ och individ!? På något vis måste man förtjäna respekt först, eller? Detta är både snobbism och förakt för "svaghet"!?

Och apropå "negativt" tänkande, kanske pessimism, se apokalyps och om myter som styr den politiska debatten, t.ex. myten att Sverige halkar efter.

Ja, det gäller verkligen att vara "autonom"... Kunna tänka själv kritiskt, ifrågasätta... Försöka se.

Mer om positivt tänkande, inte tillåta några ursäkter för misslyckande, att fördöma offer och gnällspikar…

se Wilkinson och Pickett om statusstress,

vilket artikeln ovan är uttryck för, är

något som börjar återkomma i Sverige?!

[Något uppdaterad 10 januari]. Oerhört snabbt skrivet och översatt från den engelska texten.

Barbara Ehrenreich (se tidigare postningar) menar att positivt tänkande har blivit en dominerande, nästan påbjuden, kulturell attityd. Vägran att ens ta negativa utfall i beräkningen – som hypoteksinställelser – bidrog direkt till den ekonomiska katastrofen. Andra avigsidor med positivt tänkande är personligt självklander och nationellt förnekande.

En recensent av "Bright-Sided" säger att vi alltid har fått höra att att se den ljusa sidan är bra för oss, men nu ser vi i Ehrenreichs bok att det är ett utmärkt sätt att avspisa fattigdom, sjukdom och arbetslöshet, att rationalisera en ordning där alla belöningar går till dem i toppen [se blogginlägget "Tomten kommer till Wal Street"].

De människor som är sjuka eller arbetslösa – varför är de det, jo, de tänker helt enkelt inte positivt. De har ingen annan att klandra utom sig själva.

Och hon skriver att positivt tänkande också har ingått någon slags symbiotisk relation med amerikansk kapitalism. Även om det inte finns något naturligt, inneboende släktskap mellan kapitalism och positivt tänkande.

Faktiskt är det så att en av sociologins klassiker, Max Webers ”Protestant Ethic, and the Spirit of Capitalism”, fortfarande effektfullt propagerar för kapitalismens rötter i en barsk och straffande syn från kalvinistisk protestantism, vilken krävde att människor inte faller undan för tillfredsställelse och motstår alla angenäma frestelser till förmån för hårt arbete och hopsamlande av välstånd.

Men sentida kapitalism, eller konsumtionskapitalism, är mycket mer besläktad (med positivt tänkande?), beroende som den är av individens hunger efter MER och firmans påbjudande av tillväxt.

Konsumtionskulturen uppmuntrar individer att vilja ha mer – bilar, större hem, Tv:ar, mobiltelefoner, prylar av alla slag – och positivt tänkande finns bekvämt tillhands för att tala om för dem att de förtjänar mer och kan få det om de verkligen vill ha det och är villiga att göra ansträngningar att få det.

Under tiden har de företag som tillverkar dessa varor och som tillhandahåller de löner som köper dessa inga alternativ annat än att växa. Om du inte ständigt ökar marknadsandelar och vinst, riskerar du att drivas ut ur branschen eller att bli slukad av ett större företag.

Oavbruten tillväxt, vare sig det handlar om ett speciellt företag eller en hel ekonomi, är förstås absurd, men positivt tänkande får det att verka möjligt, om inte till och med påbjudet.

I tillägg till det så har positivt tänkande blivit användbart som en ursäkt för de grymmare aspekterna i marknadsekonomin. Om optimism är nyckeln till materiellt lyckande och om du kan skaffa dig en optimistisk syn genom disciplinen positivt tänkande, då finns det inga ursäkter för misslyckande.

Den andra sidan av optimism är sålunda ett hårt fasthållande av personligt ansvar: om ditt företag går omkull eller ditt jobb elimineras, måste så ske därför att du inte försökte tillräckligt hårt, inte trodde tillräckligt fast på att din succé var oundviklig.

Att vara besviken, bitter eller nedslagen är att vara ”offer” och ”gnällspik” har främjarna av positivt tänkande mer och mer med eftertryck sagt.

Men positivt tänkande är inte bara en vattenbärare för företagsvärlden, som ursäktar dess överdrifter och maskerar dess galenskaper. Påbjudandet av positivt tänkande har blivit en miniindustri med sin egen rätt, som producerar en ändlös flod av böcker, DVD:er och andra produkter: vilken förser tiotusentals med jobb som till exempel ”livscoacher”, ”exekutiva coacher” och motivationstalare, samt jobb också för den växande kadern av professionella psykologer som försöker träna dem.

Vid millennieskiftet verkade amerikansk optimism ha nått ett maniskt crescendo. Bill Clinton lär ha sagt något om att

”...aldrig någonsin har vår nation på en och samma gång njutit så av mycket välstånd och sociala framsteg med så litet interna kriser och så få yttre hot.”

Men i jämförelse med sin efterföljare så framstår Clinton som en dysterkvist.

George Bush hade varit hejaklacksledare i skolan och tog sitt presidentskap som en möjlighet att fortsätta detta arbete, där han definierade sitt jobb som det att inspirera förtroende, skingra tvivel och pumpa upp den nationella själen av självbelåtenhet.

Om han upprepat gjorde anspråk på ett enda adjektiv, så var det ”optimistisk”. Condoleeza Rice lär inte ha kunnat uttrycka några av sina farhågor, därför att, som hon sa,

”...presidenten nästan krävde optimism. Han tyckte inte om pessimism, att man vred händerna eller tvivlade.”

Men vad hände? Jo, en massa saker började gå fel, vilket inte i sig själv är ovanligt, men var en möjlighet som uteslöts av USA:s officiella tro att saker och ting är bra och blir allt bättre. Dessa saker var dotcombubblan, 11 september, Katrina... (se Naomi Klein om chockterapi).

Saker började gå fel på ett sätt som antydde att positivt tänkande kanske inte garanterar succé trots allt, att det faktiskt kan fördunkla vår förmåga att avvärja hot. I sin remarkabla bok ”Never Saw It Coming: Cultural Challenges to Envisioning the Worst” så berättar sociologen Karen Cerulo om ett antal sätt där vanan att tänka positivt, eller det hon kallar optimistisk partiskhet, urholkade beredskapen och inbjöd till katastrof.

Ehrenreich nämner också negativ tänkande (dvs. pessimism och försiktighet). Och menar att ingetdera är bra. Men jag vill eventuellt återkomma till det i en senare bloggpostning.

Positivt tänkande, självhypnos, mind control, kontroll av tanken…

vägarna mot Chicago var fulla av skarvar!

"Hur är det för bilarna?" undrade jag.

Mer om Barbara Ehrenreich och positivt tänkande. Se tidigare postning. Min översättning och förståelse av hennes text från den amerikanska utgåvan. Finns inte på svenska tror jag. Men borde översättas!

Hon skriver i sin bok ”Bright-sided – How the Renlentless Promotion of Positive Thinking Has Undermined America” att amerikaner är positiva människor. Det är deras rykte och självbild.

Men överraskande nog, när psykologer rutinmässigt försöker sig på att mäta den relativa lyckligheten i nationer, så finner de rutinmässigt att amerikaner, även i blomstrade tider och trots deras mångomtalade positivitet, inte alls är särskilt lyckliga. En nyligen gjord metaanalys på över hundra studier av självrapporterad lycka globalt visade att amerikaner kom på tjugotredje plats, överträffade av holländarna, danskarna, malaysierna, bahamierna, österrikarna och även de förmodade vresiga finnarna.

I ett annat potentiellt tecken för relativt betryck svarar amerikanerna för två tredjedelar av den globala marknaden för antidepressiv medicin, en medicin vilken också råkar vara den mest förskrivna drogen i USA.

Hon menar att i hjärtat av amerikanskt positivt tänkande finns en ångest. Om den allmänna ”positiva tanken” är korrekt och saker verkligen blir bättre, varför då bekymra sig med den mentala ansträngningen att tänka positivt undrar hon? Uppenbarligen därför att vi inte helt och fullt tror att saker kommer att bli bättre av sig själva.

Praktiserandet av positivt tänkande är en ansträngning att pumpa upp denna övertygelse ställd inför en massa motsägande bevis. ”Instruktörerna” i disciplinen positivt tänkande (coacher, predikare och gurus av allehanda slag) har beskrivit dessa ansträngningar i termer som ”självhypnos”, ”mind control” och ”kontroll av tanken”. Med andra ord så krävs avsiktligt självbedrägeri inklusive en konstant ansträngning att trycka undan obehagliga möjligheter och ”negativa” tankar.

Den verkligt säkre, eller den som på något sätt blivit tillreds med världen och sin plats i den, behöver inte använda ansträngningar att censurera eller på annat sätt kontrollera sina tankar menar hon.

En central lärosats i amerikansk nationalism (det som kallas patriotism menar Ehrenreich är i själva verket inget annat än nationalism) är tron att USA är ”den mest fantastiska nationen på jorden”, mer dynamisk, demokratisk och välmående än någon annan nation, liksom tekniskt överlägsen.

Britten Godfrey Hodgson har skrivit att den amerikanska känslan av överlägsenhet, som en gång var ”idealistisk och generös, även om den var rätt solipsistisk”, har blivit ”hårdare, mer övermodig”.

Läs om Hodgsons "The Myth of American Exceptionalism" här och här och här.

Paul Krugman skrev redan 1998 om den förhärskande självbelåtenheten i en essä med rubriken ”American the Boastful” (ungefär ”den skrytsamme amerikanen ”), där han varnar för att ”stolthet går före fall, USA kan komma att få sitt straff”.

Men naturligtvis så krävs det ansträngningar att tänka positivt för att föreställa sig USA som ”bäst” och ”störst” skriver hon.

”Militärt, javisst är vi den mäktigaste kraften på jorden. Men på en massa andra områden så är vår ställning sorglig, och var sorglig även före den ekonomiska nedgången 2007. Våra barn är rutinmässigt okunnigare i grundläggande ämnen som matematik och geografi än sina motsvarigheter i andra industrialiserade nationer. Sannolikheten är högre att de ska dö i tidig barndom eller växa upp i fattigdom. Nästan alla erkänner att vår sjukvård är ’bruten’ och vår fysiska infrastruktur faller sönder [ja, jag har åkt på många ojämna vägar och undrat vad detta gör med bilarna]./…/

Ännu värre, ett av måtten på hur vi är ledande i världen borde orsaka skam snarare än stolthet; vi har den högsta procentsatsen som sitter i fängelse och de största nivåerna av ojämlikhet när det gäller välstånd och inkomster. Vi plågas av vapenvåld och pinas under skuld.”

Jag kommer att blogga mer om denna bok.

Läs också Ulf Lundén i "Att leva overksam är ingen skam":

”Att leva overksam under en tid är ingen skam även om 00-talet framför allt lärde oss att det var den så kallade arbetslinjen som var religion.

En skyldighet även för människor som drabbats av cancer.

00-talet lärde oss även allt om girighet, lyxshopping och att de som har det bra skall få det ännu bättre på bekostnad av de som har det sämst.

00-talet blev också ytlighetens decennium som slutligen kröntes av mediefenomenet Anna Anka. Där tomma tunnor skramlade mest. Låt oss börja om. Låt oss knäppa våra händer och be en stilla bön för 2010-talet.

Att det blir ett förnuftets decennium. Ett besinningsfullt årtionde fylld av kloka och viktiga beslut, inte minst inom kulturens område, som syftar till ett rättvisare samhälle, en något mindre hetsig värld, en möjlighet att mötas i fullt levande samtal, en ökad möjlighet att känna glädje."