Some silent thoughts…

a picture taken from a walk exactly one year ago today.

[Updated November 11 in the end]. Rewriting your history… As if one could go back to then and change things then, and by this heal... That is denying the truth?

Came to think in the shower: If you rewrite your history the failure will be inevitable Jenson writes. And to rewrite ones story is very easy… We do it without even noticing it, time and again. And without us being aware of it at all many times (maybe mostly without us being really aware of it). The psyche goes on protecting us against things we don’t have to protect ourselves against. Things grown ups could/can survive… But probably only with a lot of work? Unfortunately. Things we should be able to avoid to a greater extent, by information, awareness...

With this not said I think one should tear down barriers in mind brutally… With all respect to the difficulties doing this!

The theme rewriting ones history: Like when one is encouraged to think positive, to feel gratitude etc. (as I wrote about in a former blogpost, in Swedish though)… And this is risk with different (manipulative) methods and tools of different kinds!?? I don’t know, maybe some have to use these, because there are no other options, i.e., all sorts of confrontations are out of questions?

By the way, I wonder if one could use another word than “confrontation” here? What sorts of associations does this word give?

And, that we even think in those patterns, as if the truth maybe is too much, is what makes us too scared to do a work that would be possible? And I think a sensitive client senses this in his/her therapist and this influences the outcomes of the therapy?? Bosch (and Jenson) writes about the phenomenon "creation of safe places"("Help, yes, think if they are necessary???")

And I am thinking of a prayer (to a father) I read on a site (now this prayer is taken away?):

“Dad, please don’t!!”

As if the girl then by humbly or submissively asking or begging her father could hinder him from sexually abusing her (as if not the whole responsibility laid on the grown up man, as if some, if only tiny part, laid on the young girls shoulders)!? As if the, now grown up, woman as the young girl was responsible for the abuse of her, by not being able to protect herself better?? But there should be no doubt at all, not the slightest, tiniest bit, where the responsibility laid, where the entire responsibility laid?? No question at all!?

Isn’t this to protect oneself from the full or real truth (and isn't this again to blame oneself, what Bosch actually calls the Primary Defence; this was the first thing the child then resorted to: blaming her/himself to survive the truth about how the ones treated her/him as should want her/him the best: stupid, hopeless, lousy me!!)? For really realizing what the father did?? With all consequences of this, all feelings this would arose (but I am not sure you have to feel "all" feelings to get cured!)? Is this form of idealization necessary?? Because isn’t this after all a sort of idealization? I don’t know, maybe, you have to keep some pats of the idealization (but what can these remaining parts cause)??

I have also got a feeling that Miller idealizes her father too… She hasn’t written about him (hardly) at all!?? Why? Is there a truth she hasn’t been able to face concerning him? And one can wonder what sort of truth in that case? Does Miller have good reasons for this protection of her father??

Silently: I don’t say I have come to terms with my own "issues"… Tired of myself... The very clever big-sister...

By the way: read this review of Naomi Klein's book "The New Road to Serfdom" which translated to Swedish would be "Den nya vägen till livegenskap/träldom", I think.

English word of today "serfdom" which is "livegenskap" or "träldom" in Swedish, I think!!

Updated November 11: Arthur Silber on ”The Obedience Culture, and the Death of the Mind – and Toward a New World” where he for instance writes:

“But the United States is fully militarized in a much deeper sense: it is now militarized psychologically and culturally. The other day, I analyzed how the critical lessons necessary to the achievement of an obedience culture are instilled in teenagers. As I noted there, the most fundamental lesson imparted to the high school students who peacefully protested the Iraq occupation is the necessity of obedience. Obedience, they were instructed, is the absolutely mandatory requirement -- if you wish to have a future, if you wish to pursue your goals, and if you wish to have any life at all.

As Fussell notes, and as I observed in my earlier discussion, you have only to give up a few things: justice, originality, honesty, and an independent mind. It should be noted that there is only an independent mind: to the extent you are willing to constrict your thought to acceptable mainstream views, you fail to think for yourself, and you give up any claim to genuine first-hand knowledge. You are left only with the unprocessed opinions of others, which you have never bothered to investigate or evaluate for yourself. Whatever might remain, it is not a mind in any meaningful sense.

Consider the people you know. Take a look at the views offered in our media. Consider the opinions offered on the most prominent and popular blogs, and the courses of action they support -- and the courses of action they reject. And then reflect upon the fact that the great majority of people are more than willing to give up all the values Fussell identifies. And for what? To be popular, to be successful, to wield 'influence,' to be 'respectable.'

In terms of its possessing a significant, genuinely vital intellectual and cultural life [!!!] insofar as our political structures and governing purposes are concerned, the United States is already dead. That we refuse to recognize this does not alter the fact of our demise. Although it may take years or even decades for the rot to set in on a scale that forbids denial, all that remains for those of us who hope for a future of peace and liberty is to perform the autopsy, and to make certain we understand what went so horribly wrong.”

Helle Klein om "Ibsen i vår tid" och Nora i "Ett dockhem" (kolla också här om just denna uppsättning)

”… reaktionära krafter i kyrka och samhälle ropar ’bevara familjen’ och ’äktenskapet’.”

Skoluppgörelser ska ske på maktens villkor?? Det är samverkan och att förankra idéer!? Nyauktoritärt var ordet? Göran Perssons maktfullkomliga ledarstil har gjort att många inom partiet är helt förvirrade?

Om att vara duktig och omtyckt…

Känns som om detta tema är aktuellt…

Kom att tänka på en fallbeskrivning i Jean Jensons ”Att återerövra sitt liv – hur man med hjälp av regressionsterapi kan övervinna följderna av en svår barndom” ISBN 91-46-17409-5 (men se dock Miller angående primal terapi).

Här om fallbeskrivningen på Martha (s. 206-209):

Martha började i behandling därför att hon kände sig otillfredsställd på något sätt trots sitt framgångsrika arbete. Hon är gift med en framgångsrik affärsman och de har två söner och familjens ekonomi är så god att Martha inte behöver förvärvsarbeta, utan ägnar sig åt att sitta i lokala styrelser och deltar aktivt i att bygga upp kommunala verksamheter som ska tillgodose tonåringars sociala behov.

Hon hörde en föreläsning om medberoende (av Jean Jenson) och tyckte mycket stämde med henne och tänkte att litet terapi kanske skulle hjälpa. Dessutom hade hon kommit in i en mittlivskris där hon undrade

”...om detta var allt?”

Hon ville mer än att bara överleva. Ville känna att hon levde och utvecklades.

Hon skriver själv att hon

”...hade känt till fakta om min barndom sedan länge. Terapin hjälpte mig att inse konsekvenserna av det jag visste [min kursivering].”

Båda föräldrarna var helt upptagna av sina egna problem och tillkortakommanden, mamman en deprimerad och isolerad kvinna som ständigt oroade sig och hennes far en misslyckad gymnasielärare, med måttliga inkomster (en studentikos yngling hela sitt liv, med alkholproblem), inte den mer välbetalde collegelärare mamman hade hoppats att han skulle bli.

Martha föddes (1943) när hennes föräldrar var i övre trettioårsåldern (mamman 36 år) och var endabarn.

Hon skriver:

”Dessa omständigheter ledde till att ingen av mina föräldrar kunde ge mig någon känslomässig värme och omvårdnad. De var odugliga och insiktslösa som föräldrar.

Som reaktion på att jag var försummad och övergiven som barn valde jag [valde och valde? Hon var tvungen för att överleva!?] att bli stark och förneka mina egna behov och känslor av hänsyn till mammas, Jag tog på mig uppgiften att göra henne lycklig [att reagera adekvat på hur det var hade inte gått, det lilla flickan Martha hade inte överlevt sanningen om hur det var? Så hon hade egentligen inget val!?].

Jag har kämpat på ett symboliskt plan med män under hela mitt liv ett försök att tillvinna mig uppmärksamhet och ömhet. Jag valde [??? Omedvetet?] att kämpa med min make i tjugofem år. Han brukar dra sig tillbaka i tystnad när han är arg – precis som min mor. Jag har också använt mitt arbete som en symbolisk kamp för att få en ’kontakt’ som jag aldrig hade i min ursprungsfamilj. Mitt arbete består i att skapa känslomässigt mycket laddade upplevelser för yngre människor som då skulle ’älska mig.”

Martha menar att för att kunna sluta kämpa måste hon påminna sig om att det hon längtar efter är gamla behov, dvs. att hon försöker tillfredsställa gamla behov.

Hon menar att just känslan av längtan är tecknet på att laddningen här och nu handlar om gamla, inte tidigare fyllda behov. Och att hon bör försöka sluta kämpa och ge efter för de känslor som ligger under detta. Dock troligen oerhört svårt, därför att detta troligen för upp en oerhörd ångest och smärta… Kroppsliga reaktioner?

Men Martha försöker i alla fall att tillåta sig känna exakt hur försummad, övergiven och ensam hon faktiskt var – då. Till en början kunde hon bara ge efter för detta i Jensons trygga närvaro.

Och känslan som kom var en överraskning för Martha.

”Jag kände den i min kropp – en verklig överraskning för mig – och jag kände den särskilt i magen – en knut av rädsla. Jag har lagt märke till att ju mer jag känner dessa ’negativa’ smärtsamma känslor, desto mer behagliga känslor och fysiska sexuella känslor känner jag också. Jag håller på att återfå en hel rad känslor som jag en gång valde att stänga av[?? Var tvungen att stänga av snarare troligen!!] /…/

Varje gång jag upplever den gamla smärtan igen försäkrar jag mig själv att jag är vuxen nu och i stånd att överleva denna smärta. Det finns ingen väg tillbaka!

Mitt liv har förändrats eftersom jag nu förmår uppfatta när barndomens smärta väcks och tillåta mig känna denna smärta (just då eller när det är lämpligt) och inte fly in i rationaliseringar (’Jag hade det inte så svårt som barn’, ’Det är väl inget att göra affär av’, ’De andras behov är viktigare än mina’ och så vidare). /…/

Jag är inte fixerad vid resultat i mitt arbete [längre, till följd av terapin]. /…/ Jag trodde en gång att jag bara var mitt huvud – det fanns inga förnimmelser under halsnivån. Nu kapitulerar jag och låter mig känna. Denna process har givit mig medvetenhet, alternativa sätt att uppträda och redskap med vilka jag kan handskas med min smärta.”

Jenson skriver slutligen om Martha:

”Martha har fortsatt med sitt samhällsförbättrande arbete. Hon försöker dock inte längre utnyttja det för att tillfredsställa sina barndomsbehov.”

Och det är mycket möjligt att hon nu också får mycket mer gensvar än hon fick tidigare?? Ett levande gensvar och levande respons?

PS. Den som läser mina blogginlägg ordentligt får verkligen jobba... Pust! :-) Med alla länkar hit och dit... Men detta är inte minst för mig själv...

Skam och skuld...

Jean Jenson skriver om skam sidan 150-151 i sin bok ”Att återerövra sitt liv”:

”… är skam en känsla som orsakas av att vi behandlas som om vi är dåliga, elaka eller onda när vi är barn. Jag tror att skambegreppet är en följd av att föräldrar fått lära sig att tro att människor har en medfödd tendens att vara onda (vilket inte innebär att det inte finns onda vuxna). Om förmågan att känna en normal känsla av att man begått något fel eller gjort något ont har blivit skadad kommer det destruktiva beteendet att hålla i sig. Det är vanligt att barn som har blivit svårt kränkta eller överdrivet bortskämda växer upp till vuxna med skadad förmåga att känna empati eller ha medlidande med någon annan än sig själva. Eftersom dessa människor inte kan känna skuld har de inget som driver dem att bättra sig, och de kommer troligen att fortsätta begå onda handlingar. Människor är dock inte onda av naturen.

När föräldrar reagerar på sina barns mänskliga tillkortakommanden som om de inte bara är uttryck för misstag eller ofullkomlighet utan handlingar som beror på deras inneboende ’ondska’ (en föreställning som får stöd av den religion som de flesta i vårt samhälle bekänner sig till), behandlar de sina barn på sätt som ger upphov till en känsla av ’skam’ (ondska). På grund av att dessa övertygelser är så allmänt spridda och att våra egna föräldrars reaktioner på oss som barn grundade sig på samma övertygelser, accepterar vi med barnslig tillit utan vidare att vi har en ondskefull natur som måste kontrolleras och att vi, när vi inte lyckas göra det, borde ’skämmas’. Min egen upplevelse av denna känsla var att jag var helt igenom ond, bortom all möjlighet till försoning – att jag var någon som ingen kunde älska. Det är min övertygelse att känslan av skam skapas av att man blir illa behandlad under barndomen, medan skuld är en normal känsla som kan upplevas under alla faser av livet.”

Bosch skriver också om skam under konceptet ursprungligt försvar sidorna 66-67 i sin bok (min översättning och se detta blogginlägg):

”…babyer och unga/små barn är hjälplösa och beroende av andra (vårdnadsgivaren) för att fylla alla sina behov (mat, tak över huvudet, kärlek, vårdande, trygghet osv.). När dessa behov inte blir fyllda utifrån av andra, skyddar barnet sig mot den livshotande sanningen genom att tänka att hon borde ha kunnat möta dessa behov inifrån sig själv. Men naturligtvis är barnet fortfarande för litet för att kunna göra detta. Resultatet blir negativa tankar om oss själva. ’

Det är något fel med mig, därför att jag inte kan ta hand om mina egna behov’.

Det ursprungliga försvaret kan bestå av tankar sådana som

’Jag kommer aldrig att klara detta’, ’Jag är dålig’, ’Jag är inget bra’, ’Jag är skyldig’, ’Jag är alltid den som krånglar till saker’, ’Ingen bryr sig om mig’, ’Jag är värdelös’, ’Jag kommer alltid att vara ensam’, ’Jag är en skam’ osv.

Det ursprungliga försvaret karaktäriseras av uppfattningar, tankar och idéer som närmar sig en allvarligt negativ självutvärdering/självvärdering. För vissa av oss fokuserar dessa uppfattningar mer på idén om att vara skyldig och inte god nog, slutligen ledande till förkastande (vanligtvis falskthopporienterade människor). För andra ligger betoningen på att man är en inneboende dålig människa, vilken förr eller senare kommer att bli avslöjad av andra och då bli förkastad (vanligtvis falskmaktorienterade människor). För vissa ligger det ursprungliga försvaret mer på ytan (falskmaktidentifierade), för andra är det skjutet mycket långt bort ifrån personen (falskmaktidentifierad) /../

Det ursprungliga försvaret är ett effektivt försvar därför att när någon tänker att något är fel med oss, så behöver vi inte känna skräcken och smärtan över den gamla livshotande verkligheten [att mamma och pappa faktiskt inte visste vad vi behövde och det de visade faktiskt inte var särskilt kärleksfullt, hur mycket de än påstod det och själva var övertygade om att de älskade sina barn]: att våra överlevnadsbehov inte blev mötta. Att känna att någonting är fel med oss, skyddar oss från att inse att det absolut inte fanns någonting fel med det barn som vi var. Men att det däremot var något fel med den omgivning som vi befann oss i: omgivningen (vanligtvis våra föräldrar) var inte förmögen att förse barnet med vad det behövde.

Medan vi får ett effektivt sätt att undvika att klart se människorna omkring oss för vad de verkligen är, så ger det ursprungliga försvaret också barnet en känsla av kontroll. Om barnet tror att hennes behov inte fylls, därför att något är inneboende fel med henne, så betyder det att hon skulle kunna ändra det predikament hon är i. Hon förtjänar det predikament hon befinner sig i, så därför kan det kanske finnas någonting som hon kan göra för att ändra denna. Här blir kopplingen mellan ursprungligt försvar och falskt hopp väldigt tunn: det ursprungliga försvaret kan lätt röra sig över till falskt hopp. Naturligtvis kommer detta att fallera, men barnet vi var kunde i alla fall leva med denna livräddande illusion. Detta blev möjliggjort genom det ursprungliga försvaret.”

Barnet klandrade sig självt för att det blev dåligt behandlat, kränkt osv. Och detta beteende tar den vuxne med sig och reagerar med självklander och skam när han/hon blir dåligt behandlad som vuxen, blir vittne till kränkningar eller befinner sig i en kränkande miljö. Alternativt förnekar att hon/han blir det eller bevittnar kränkning eller befinner sig i en kränkande miljö. Och att vi känner skam även som vuxna tror Jenson har med tidiga upplevelser att göra, som vi inte fått möjlighet att bearbeta tillräckligt och kanske också är helt omedvetna om.

Fler bloggar: Poetry from above, Arkitekturbloggen och IMGTXTbloggen.

---

Tillägg efter cykeltur: barnet och den senare vuxne tror inte hon/han förtjänar bättre och tiger av skam... Blir skamsnare ju sämre hon blir behandlad? Och skamsnare över kränkningar och övergrepp ju sämre hon/han blev behandlad tidigt? Alternativt har ingen kontakt alls med skam eller skuld? Men agerar ut den å andra, förträdesvis på dem som står under honom/henne i något avseende? Intar själv kränkarrollen? Och låter andra känna hur förödmjukad han/hon en gång kände sig om han/hon får chansen (känslor som troligen är bortträngda och förnekade dock?)... Är det sådant vi ser och möter på nätet? Och somliga av oss triggas så oerhört av??

Behov...

Vad är naturliga vuxenbehov? Och vad är egentligen behov som barnet då hade, men som inte blev fyllda då? Som egentligen tillhör gången tid! Vars försök till fyllande nu skapar en hel räcka av problem, somliga mindre andra större och somliga orsakande problem som drabbar många människor? Skador vars omfattningen vida överstiger vad andra dödliga någonsin åstadkommer eller kan åstadkomma!? (och varför har så många av oss så svårt att genomskåda? Jag tror att jag också har det, fast jag försökt och försöker "upplysa" mig! :-/)

Vilka behov behöver ett barn få fyllda? Handlar de bara om mat, kläder, tak över huvudet och liknande saker? Eller behöver barn annat? Kanske annat i ännu högre grad? Bosch skriver om den livsviktiga beröringen (respektfulla!) och marasmus eller plötslig spädbarnsdöd på sidan 47 i sin bok (och refererar till boken "The Power of Touch - The Basis for Survival, Health, Intimacy, and Emotional Well-Being" av Phyllis Davis), Miller bland annat om respekt och att möta barnet med respekt för dess känslor och behov och reaktioner, tankar... Om att inte ta ifrån barnet dess värdighet.

Jenson skriver bland annat (sidorna 172-173):

”Varför är så många människor besatta [medvetet och omedvetet?] av den makt och kontroll över andra som [t.ex.??] rikedom (eller våld) kan ge? Varför finns det så mycket strider och hat i vår värld? Varför dödar medlemmarna av en viss religiös eller etnisk grupp medlemmar av andra grupper? Varför får så många människor diagnosen depression? Varför är det så stor efterfrågan på stämningshöjande mediciner?

Det är uppenbart att vi inte är riktigt ’tillräkneliga’. Någonting djupt inom oss har inte blivit tillfredsställt. Jag tror att ’någonting’ är spädbarnets behov av kärlek. Det barn du var kan aldrig få den kärleken – ingenting tillfredsställer detta djupa behov. Men sörjandet har kraft att läka oss [nu menar Bosch och Jenson att det inte är sörjandet som läker, utan att våga konfrontera sig med smärtan som man var tvungen att trycka bort, smärtan från insikten av hur det verkligen var] – det kan göra oss hela igen och låta oss återerövra våra liv.

Det är på detta sätt vi kan återfå vår verkliga själsliga hälsa [menar de]. Vi kommer inte alltid att vara lyckliga: livet låter oss möta många skiftande upplevelser, somliga av dem mycket smärtsamma [jo, så är det nog! Även om vi inte är särskilt traumatiserade eller har lyckats bearbeta saker, kommer livet att innehåll sådant som är smärtsamt, så DET kommer vi inte ifrån, men antagligen kan de flesta av oss förbättra förmågan, vissa kanske avsevärt, att hantera dessa saker på ett bättre och mer konstruktivt sätt och därmed leva igenom dem på ett bättre sätt än vad många av oss gör idag!?].”

Jenson menar att om vi har mött detta och i tilläcklig grad blivit medvetna om vad som var dolt så kan vi inte göra illa någon annan utan att känna dennes smärta. Och

”… vi kommer inte längre att tro att makt eller rikedom kan ge oss någonting verkligt viktigt. Vi kommer inte att kunna leva med någonting mindre än sanningen – inför oss själva och andra. Och det bästa är att ju bättre vår själsliga hälsa blir, desto mer tar vi avstånd från maktutövning och våld.”

Ja, vad behöver vi idag som vuxna och vad behöver vi egentligen inte alls?? Vad behöver vi av våra hjälpare?

På omslaget på Jensons bok står det bland annat:

”Denna insiktsfulla bok vill visa: varför det inte räcker med att ändra beteendet… osv.”

Det ändrar sällan (kanske aldrig?) något riktigt på djupet?? Även om man till en början, eller ibland kanske ganska länge, känner befrielse…

Och om man inte riktigt lyckas med detta; att förändra saker djupare, så är det inget konstigt och inget man borde klandra sig för – eller bli klandrad för, för detta är så pass smärtsamt… Och det känns lika farligt och skrämmande idag som det gjorde då, trots att vi idag kan leva igenom denna rädsla och smärta... Även om det verkligen inte är lätt verkar det på fallbeskrivningarna och att det är ett sådant jobb borde inte det kunna innebära att vi kollektivt försöker undvika så mycker vi kan genom att informera oss m.m.? Varför sker inte det? Är det inte någon som skriver, Jenson tror jag, att vi tenderar att bagatellisera och förminska det vi upplevde:

"Asch, det var väl inget!! Så var det då!" osv.?

Och terapeuter tenderar också att göra det!!

"Man kan livligt leva sig in hur det var för den där pappan, stressad och pressad...!!"

"Ja, det var redan upptaget i mammas knä!"

Detta smärtsamma faktum borde barnet, nu i form av en vuxen klient, ta! ovch det är terapins uppgift att hjälpa klienten med detta!?

Dvs. att man inte kan få alla sina behov fyllda!

"Föräldrar är inga övermänniskor, de har inte tusen armar - eller, här, hur stort knä som helst!! Det är så livet är och det bör man få lära sig tidigt i livet, borde du ha fått lära dig då!

Men nu kan du ta igen det! Där har vi roten till alla dina problem! Dina föräldrar kunde inte vara tillräckligt hårda, konsekventa eller stränga och hjälpa dig att konfrontera detta faktum!"

Jag tror inte det är så!! (och vilken bullshit!!?? Och ska detta kallas empati?? Och "empati", medkänsla med vem?? Jag kan inte låta bli att undra oerhört ironiskt. Och på vilkens sida står man? Den svagastes eller den starkares? Och mot vem? Den starkare eller svagare? Varför?). Jag tror att barn har behov av att sitta i mammans (pappans) knä, hur upptaget det än är där! Ett barn kan inte förstå detta; att knät är upptaget eller att livet är sådant! Jag tror inte barnet ska göra det heller! Det är inte barnets sak!!!

Det är inte heller barnets sak att det har så många syskon och inte tillräckligt med uppmärksamhet! Och inte tillräckligt med annat heller för att det finns så många barn.

Eller annat som det ensamma barnet får avstå!!

Att man resonerar så här är bara för att inte skuldbelasta föräldrar!??? Och också för att man är så rädd själv för de föräldrar man har "internaliserade"!??? Även om man inte är medveten om detta faktum kanske ett dyft!! Tyvärr är nog också många terapeuter också omedvetna om SIN rädsla för sina egna föräldrar också??? Och då resonerar de som ovan?

Vuxna har möjlighet att jobba på sitt egna, att ifrågasätta sig själva, så vete sjutton vem som egentligen ska skyddas eller om någon vinner på ordningen beskriven ovan: att föräldrar ska skyddas från att få skulden, men barn får man klandra!!?? Är det inte så det är???

Ja, varifrån kommer egoistiska behov? Varifrån kommer egoism och närighet? Och att "mycket vill ha mer"? Är det naturliga mänskliga behov och drifter?

Jag tror inte det... Ju mer barnet fick sina behov fyllda då, desto färre dylika behov har h0n/han som vuxen, i vuxenlivet? Han/hon kan dela med sig osv. (se Bosch om detta!).

The need for power and power-struggles…

The more unprocessed things we have with us (and especially the ones from early in life) the more difficult we will have to process and handle difficulties in our grown up lives, difficulties we always meet in life. The more unable we will be to protect ourselves adequately and constructively and perceive the world, other persons etc. for what they are?

Jenson writes in her book that when we have succeeded to regain our true mental health we can’t hurt anyone else without sensing the other persons pain too. We will no longer believe that power or wealth can give us something really important. We won’t be able to live with anything but the truth – before ourselves and others. And the best is that the better our mental health becomes, the more we distance ourselves from power-abuse and violence.

She also writes about reliance on a “higher power” which she means can protect us from healing. Because we need to confront ourselves with the painful truths, this reality must be experienced (bit for bit) and not be mitigated, alleviated by notions/ideas from the grown up world, ideas the small child couldn’t understand (conceptualize??). See the blogposts about “karma”!! In fact, Ingeborg Bosch has also written about religion, both western and eastern and to say it briefly; she means there are similar problems in both even it doesn’t look like this at first sight. I will maybe write a blogpost about here view on these things later.

If you have processed things through you get les needs to protect yourself and demonstrate your power, take part in power-battles??

I do neck-breaking connections between things??? From the lowest to the biggest??

People can get to hear:

“Let go! Don’t be so tense and secret!”

But if one don't/isn’t, than that’s not good either!? No, but probably not with all people in the world!

Jenson means that if you think something will last for ever, noone will ever appreciate you, noone in the whole world will like you – ever in your whole life etc., than we are dealing with something from the past! Because the truth is that nothing will last for ever, everything has a start AND an end, there will always be someone that can/will like you, of all billions people in the world there will always be someone that can appreciate you and want to have with you to do (though not easy to realize if you really are in the child-consciousness). Probably you won’t feel it like his! On the contrary! But IF you dare to confront yourself with this feeling... Preferably in the precence of a person you truly can trust, as a friend, the one you live with or if you have the luck to encounter a therapist in whose company you can do this work, then...

Power-battles in relations will always be a wall... Keeping people apart and on distance? Also from themselves?

Addition at 22.00: the photos are from a bike ride this evening. Dark clouds...

My fantastic English... Writing full of emotions! So I can burst many times, with all what that means...

And with this amount of posts only in three moths... I haven't had time to really think of how how to label them, to find earlier posts easily... On different themes. I didn't know it should be so many... :-)

My work then?? Yes, I am slowly entering it, hopefully being able to focus more and more on it!! Have printed a composition out I got with a newsletter this spring (I think! It was many months ago though) from music mind games, written by its founder Michiko Yurko, variations on "Twinkle, twinkle little star"!! A child song you can find here in Sweden (Blinka lilla...) and in Germany and France too... Mozart has written 12 variations on this theme (in C major).

Addition August 18: Here about "Twinkle, twinkle..." in English and in Swedish.

See the Swedish song-book with texts translated to other languages, English for instance, some with music too...

Here the whole Swedish text (I only knew half of it!!):

Blinka lilla stjärna

Blinka lilla stjärna där
hur jag undrar var du är.
Fjärran lockar du min syn,
likt en diamant i skyn
Blinka lilla stjärna där
hur jag undrar var du är.

När den sköna sol gått ner
strax du kommer fram och ler.
Börjar klart din stilla gång
glimmar glimmar natten lång.
Blinka lilla stjärna där
hur jag undrar var du är.

Vandraren på nattlig stig
för ditt ljus, han älskar dig
Han ej hade sett att gå
om du inte glimmat så
Blinka lilla stjärna där
hur jag undrar vad du är

Ofta du med blick så fin
tittar genom min gardin
Sluter ögat ej förrän
solen visar sig igen
Blinka lilla stjärna där
hur jag undrar vad du är

Delany igen – på svenska…

Nu min amatöröversättning av det nya Delanyavsnittet i föregående blogginlägg om Delany och Bruchard. Delany använder begreppen hon och han omväxlande och även i samma mening.

“Många ’heartsink’-patienter visar sig ha lidit sådana grova och uppenbara kränkningar: även om känslor av förvirring, intolerabel skam och självklander fortfarande kan hindra dem från att avslöja eller ens från att medvetet minnas [och som ett sidospår: denna tendens hos människor till att ta på sig skulden och klandra sig själv kan också användas för att genomdriva saker politiskt: dessa lägger skulden på sig själva för den situation de hamnat i, anser, tror att det är deras eget fel. Och detta kan vara ganska ”convenient” för andra skadade, men som använder andra försvar; man kan moralisera över dem??].

Det finns andra former av dåligbehandling: lika väl som mindre extrema fysiska och sexuella övergrepp finns det ett helt spektrum av grov och subtil känslomässig skada /…/ I känslomässiga övergrepp används barnets kärlek, tillit och tillgivenhet för att göra barnets utveckling skev/snedvriden efter/utifrån de vuxnas (o)medvetna intressen, som far ut i sina [egna] olösta skador /…/

Vad dessa föräldrar har gemensamt är att de ‘förser’ barnet i dess utveckling med en osäker omgivning, där det lär sig att inte lita på sig själv eller andra; där hon förväntas sträva efter mål som medför uppgivande av mycket av hennes spontanitet och kreativitet [till förmån för?] för andras krav. Det är troligt att detta lämnar kvarstående märken så att det berövar henne hennes självaktning och självförtroende [genuint sådant] och lämnar henne med känslor av vrede och raseri som hon kanske inte ens är medveten om.

Likaväl äter detta henne smärtsamt [och långsamt inifrån?] och gör att hon känner sig värdelös; även om hon är fullt upptagen med att lägga grunden till det som verkar vara ett uppfyllande liv, med en lyckosam karriär och lycklig familj. Okänt för henne så finns inom honom en gråt sedan barndomen som väntar på att bli hörd. /…/

Bortträngning uppträder när en upplevelse under barndomen och utvecklingen [växandet] får barnet att känna känslor som inte levts igenom helt [eller kanske alls] eller blivit assimilerade: därför att dessa känslor är förbjudna/alltför smärtsamma/alltför förvirrande för barnet och därför att det inte finns någon som är mer erfaren tillgänglig för att hjälpa barnet att handskas med dem.

Idag har mer experimentella bevis blivit tillgängliga vilka stöttar denna hypotes; till exempel i tillgängliga böcker som överlappar barnpsykologi och neurofysiologi, sådana som ’Hur babyer tänker’. Ett barn utan adekvat stöd är oförmöget [kan alltså egentligen inte klandra sig själv!! Egentligen!] att handskas med sådana intensiva konflikter som: ’Jag älskar mina föräldrar/vårdare men de skadar mig [känslomässigt, fysiskt, sexuellt]’ (detta kan appliceras på konceptet övergrepp/kränkningar i ordets vidaste mening, från det begränsade [men fortfarande skadande!] till det livshotande). Med att ha fått en felaktig start i livet med sådana onämnbara och ickeassimilerade upplevelser blir den senare vuxne odugliggjord från att hantera känslor som väcks av liknande/motsvarande kränkande situationer som kommer i hennes väg i vuxenlivet [skriver Jenson och Bosch också: att ens förmåga att bearbeta svårigheter som livet oundgängligen består av blir störd]. Hon kommer att sakna empati eller förståelse för sig själv eller för andra (ofta hennes barn) som har blivit eller som blir kränkta på liknande sätt. På samma gång kommer den känslomässiga energin att behövas för att hålla de gamla kaotiska och oönskade känslorna säkert bortträngda och omedvetna, de är inte tillgängliga för patienten för ett mer kreativt syfte och lämnar henne kännande sig tömd, otillräcklig och dålig. Den lidande känner sig hela tiden ospecificerat ickebra och kan bestämma sig för att konsultera någon angående sina belysande hälsoproblem.”

Hjälpare som inte har jobbat igenom sitt egna tillräckligt (och ganska många har faktiskt inte gjort det? Inte fått det i sin egen utbildning t.ex.!?) vill inte se vad dessa symptom handlar om, beroende på DERAS omedvetna historia, som DE vill undvika allt DE kan!? Och detta betyder att klienten måste kontrollera sina symptom för att få hjälp!? Detta går ju inte ihop! Hur ska man få hjälp för det man trycker ner? Lyckas klienten/patienten med detta har han/hon lyckats! Är kurerad. Exakt som det duktiga barn han/hon en gång var, som tillfredsställde sina föräldrar med rätt beteende.

Delany skriver också om maktobalansen mellan läkare och patient i början av kapitel 3.

Hon skriver också i ”Konklusioner/slutsatser”:

”Vården/omhändertagandet av ’sinking-heart’patienten är lätt om vi låter den vara det. Vi behöver faktiskt inte göra något alls när patienten ger oss signal att gå vidare. Vi behöver inte komma med en massa råd, rekommendationer eller behandling. Vi kan tillåta oss att medge vår okunnighet/ovetenhet: patienten har svaren, allt vi behöver göra är att vänta på dem i en atmosfär av optimism och förtroende – vetande att svaren finns där, även om vi inte vet var de är. Det finns redan en begränsad, men växande bas av bevis: under tiden kan ett kvalitativt/berättande (angrepps)sätt, empiriska bevis och ett intuitivt samtycke/bifall inrätta/utgöra/bilda ett provisorisk/tillfällig ett tillräckligt rikt för att gå vidare med.”

Jenson skriver i sin bok något om den enkla sanningen. Att det inte behövs en massa komplicerade teorier (de kan istället bli hinder!!??), för att hålla saker på plats och i kontroll!! Hon skriver något om de enkla svaren? Men jag hittade inte dessa partier i hennes bok när jag snabbt letade efter dem. Kanske återkommer jag till detta senare.

Slog mig också: att bli ombedd, uppmanad att förstå (hur det var för förövaren och att denne/denna i sin tur troligen varit utsatt) av en hjälpare/terapeut/doktor är mer av samma och det förstärker snarare en av förnekandestrategierna, nämligen rationaliserande. Men med detta kommer inget helande att ske. Detta är troligen bara att försvara sig (och distansera sig) mot smärtan och alltså också mot sanningen – och mot helande. Men denna strategi var nödvändig då. Nu orsakar den bara problem, om inte för andra så för en själv. Och kanske större problem än vi inser…

Mer om Delany och Burchardt/More about Delany an Burchard...

Jag översatte citaten ur läsarbrevet i blogposten "Diagnosis".

Läkaren Gwenda Delany skriver att den “heart-sinks” (knepiga patienten, som får modet att sjunka hos dess behandlare??) beteende blir begripligt och är totalt ändamålsenligt och konsekvent om vi håller i minnet den starka möjligheten av en tidigare historia av övergrepp i dess vidaste betydelse: känslomässig/emotionell, fysisk, sexuell. Vi bör bestämma oss för att se den ”heartsink” patienten för vilken saker gick allvarligt fel för tidigt i livet; i en relation av tillit, i ett sårbart stadium i utvecklingen.

"Känslor är alltid sanna och alltid rationella, dvs. de är alltid ändamålsenliga och proportionerliga jämfört med ursprunglig orsak. De kan därför bli trodda på även när de verkar vara omöjliga att koppla till någonting i patientens nuvarande omständigheter; och även om deras ursprungliga orsak förblir oupptäckt under alla våra konsultationer tillsammans. Vår svårighet att 'få ihop bilden' kan indikera att vi har att göra med en patients bortträngda erfarenheter, iscensatta på exakt samma dunkla sätt, där lyssnaren/doktorn används som en lättillgänglig och lämplig överföringsfigur."

Hon menar att det

"...inte finns verkligt helande utan att avtäcka/blotta det gångna [!!] /.../Att undersöka känslor från det gångna är intensivt/starkt för den lidande, en smärta som bara kan matchas av känslorna som är bortträngda med 'heartsink'strategier."

Men jag vill understryka att jag citerade detta med hjälpare i åtanke och vilka metoder de använder (att bara plåstra över!! Jag citerade detta inte för att moralisera över hjälpsökande som kämpar med sina liv, kanske i en medioker terapi!!!)

Läkaren Judith Burchardt skriver i sitt appendix till Delanys artikel att:

"När A växer upp ändras situationen. Bortträngningen av hennes vrede är nu inte längre nödvändig och den är också kontraproduktiv för As välbefinnande. Därför att A är omedveten om sin vrede kommer den troligtvis att förbli bortträngd sorgligt nog. Hon lever med den omedvetna vreden inuti sig och är tvingad att uttrycka den på något annat sätt. Vreden kan uttryckas mot henne själv (som i depression, självskadande och psykosomatisk sjukdom), hennes barn (som övergrepp/kränkningar på barn) eller mot andra över vilka hon har makt (som i våld eller översitteri). Motsatt kan hon återuppleva sin egen vrede genom att utveckla relationer med andra människor där de kommer att kränka henne.”

Delany skriver också om upprepningstvång:

”Upprepningstvång: bortträngda erfarenheter är starkare än förnuft och argument eller kognitiv terapi; antingen man vill eller inte, med eller mot sin vilja iscensätts de igen och igen på många olika sätt genom patientens hela liv, såvida inte och ända till den otillåtna bortträngda känslorna och deras triggande händelser har identifierats och medvetet upplevts och reagerats på (med sorg, vrede eller indignation) av den lidande. Det enda sätter detta kan göras på för patienten är att återbesöka dem; om allt annat misslyckas, ensam, men låta oss hoppas att hon kan göra detta i sällskap med någon som är villig att lyssna, under någon form av ’pratande’ terapi: vilket lyckligtvis kan vara informellt och (endast) för detta ändamål/ad hoc (??) som ett möte i våra (läkar)mottagningar.”

-//-

I have translated the quotations from the post "Diagnosis" from English to Swedish.

Delany also writes about:

“Many ‘heartsink’ patients will turn out to have suffered such gross and overt abuse: though feelings of confusion, intolerable shame and self-blame may still be preventing them from disclosing, or even from consciously remembering it.

There are other forms of ill-treatment; as well s less extreme physical and sexual abuse, there is a whole spectrum of gross and subtle emotional damage /…/ In emotional abuse, the child’s love, trust and attachment are used to warp the course of the child’s development in the (un)conscious interests of the adult, who is lashing out with unresolved damage of her own /…/

What these parents have in common is that they provide an insecure environment for the developing child, where she learns not to trust herself or others; where she is expected to strive after goals which entail giving up much of her own spontaneity and creativity to others’ demands. This is likely to leave its lasting mark in depriving her of self-esteem and self-confidence, and leave her with feelings of anger and outrage she may not even be aware of. All the same, they are painfully eating away at her, and are making her feel worthless; even if she is busy establishing what appears to be a fulfilling life, with a successful career and happy family. Unknown to her, inside him, a cry has been waiting to be heard since childhood /…/

Repression occurs whenever an experience during childhood and development gives rise to feelings that are not fully lived through and assimilated: because these feelings are forbidden/too painful/too confusing for the child, and because there is no-one more experienced available to help the child identify and deal with them. Today more experimental evidence is becoming available that supports this hypothesis; e.g. in accessible books on the overlap of child psychology and neurophysiology, such as “How babies think.” A child without adequate support is unable to cope with such intense conflict as: ‘I love my parents/ carers but they injure me, physically/ sexually/ emotionally’. (This applies to the concept of abuse in the widest sense of the word, from the limited to the life-threatening) Having got off to a faulty start in life with such an unmanageable and unassimilated experience, the grown-up child is then disabled from handling feelings aroused by similar abusive situations that come her way in adult life. She will lack empathy or understanding for herself or for others (often her own children) who have been or who are being abused in similar ways. At the same time the mental energy needed to keep the old chaotic and unwanted feelings safely repressed and unconscious, is not available to the patient for more creative purposes and leaves her feeling drained, inadequate and bad. The sufferer feels non-specifically unwell all the time, and may decide to consult someone about her elusive health problems.”

Helpers (that haven’t worked their own through, and many who should have done haven’t either??) doesn’t want to see the symptoms for what they truly are signs of!? And this mean the client has to control them to get “help”!? If he/she succeeds in doing so he/she has succeeded!? As the nice boy/girl who has satisfied his/her parent with the right behavior and attitude?

Delany also mentions the power imbalance between doctor-patient and what this means (beginning of chapter 3).

She also writes in her “Conclusion” that:

“The care of the ‘sinking heart’ patient is easy if we let it be. In fact, until the patient herself gives us the go-ahead, we don’t need to do anything about it. We don’t need to come up with advice, recommendations, or treatment. We can afford to admit our ignorance: the patient has the answers, all we can do is wait for them in an atmosphere of optimism and confidence –knowing the answers are there, even if we don’t know what they are. There is as yet a limited, but growing, evidence base: meanwhile a qualitative/ narrative approach, empirical experience and intuitive assent constitute a provisional one rich enough to be getting on with.”

Came to think of how it is here in health care now; do doctors have time for such consultations? Not being stressed, in a hurry etc.? They shall be so effective…

And I also came to think when I read Burchardt’s appendix about Jenson and what she has written; something about the simple truth. That there isn’t needed any complicated theories (they can instead be an obstacle), to keep things in control and on place. She writes something about the simple answers? (I don’t find this/these part/parts in her book now).

To being asked to understand (explicitly or implicitly) by a helper/therapist/doctor is more of the same, and it is to strengthen one of the denial-strategies, namely rationalising also stuck me on my way to work today?? But with this no healing will come about!? But it is probably a protection against the pain, and thus against the truth – and healing, which was needed then to survive but causes problems now??

English word of today ”willy nilly” which means “antingen man vill eller inte, med eller mot sin vilja”.

Needs…

There are still programs about Ingmar Bergman. I saw an interview with him and the Swedish actor Erland Josephson the other night. He said that he was raised with bad conscience. And I think they were threatened with the hell and punishment of God and such things, being raised in Lutheran priests family. His father was well-liked by many in his priest-role!!! But he could be fairly violent with his children!!?? So he played different roles, and was experienced differently in the family and outside it!!

Bergman admitted that he had “created” a total fiasco on the humanly level and compensated this with trying to become as great (??) as possible in his work. Managing everything there (ALL technical aspects of making films and theater-performances), being extremely well prepared, having high demands on himself and his co-workers…

He also said that he had never had problems with being alone. Since his wife died (1994??) his social life was reduced to nothing, but he wanted to have it like this. Being alone had never been a problem he said.

He had had an arguing with one of his sons, and Bergman had admitted to his son that he had been a bad (even lousy) father. The son shouted angrily and even furiously:

“Lousy father?? You haven’t been a father at all!!!”

On my walk yesterday I came to think of what Käbi has written in her book about her life with Bergman. Particularly the fact that Bergman wanted to have her for himself. And I also think he wanted to have his last wife Ingrid for himself (a marriage that lasted for 24 years and probably would have lasted till Bergman’s death he thought. He said she was his big love *).

And Käbi left her daughter to her first husband because of that… She accepted his demands… But I think women can have those needs too, needs of a sort of undivided and entire attention. Not being forced to share it with a (demanding) child… (why is a child demanding and needing attention??? Is it unnatural to need attention for a child? What sort of attention does it need? And can that need of attention get perverted? More or less perverted? So we grown ups, in turn harmed to different degrees, feel disgust maybe, i.e. contempt for weakness in the child that doesn’t have more control!!? Horrible!! Observe my irony!! Because we are still denying our early needs?? We aren’t capable of feeing empathy for them, because we haven’t processed these things or felt the feelings that would be adequate: of anger, of being rejected etc.)

Came to think about that Jean Jenson has written about this phenomenon; a grown ups need of undivided attention, in this case a man/husband the boy, Brian’s, father.

Brian’s father Curt was a hardworking man, which came home and liked to take some drinks and then eat dinner and get his wife’s undivided, entire occupation. To assure him of this his wife Carole gave the children food and put them to bed unnaturally early before he came home.

Brian suppressed the anger he felt over that his father monopolized his mothers entire attention, his frustration of lying awaken an hour or more before he could fall to sleep and his feelings of having been abandoned of them both. As grown up he didn’t remember anything of all this.

As grown up Brian seemed to be warm and caring to his wife and children, but despite this he used to manipulate the situation as soon as it was possible so that the children were shut out when he was with his wife. Brian was entirely unaware of what was happening and got bewildered and irritated when his children complained over being forced to wait for help with their homework from school. He thought their demands were unreasonable and told them this.

Jenson mean that Brian’s inability to understand the significance of his children’s feelings when their needs of attention didn’t get fulfilled shows that he is denying his own feelings and that he is incapable of getting in contact with any of the painful feelings in his family.

His wife Kathy, in turn, had had a rejecting, dismissing and critical father, very self-centered, seeing himself as a victim for violations and abuse (the inheritance from HIS childhood), which she had tried to please… Bt there was no possibility hat she should get what she needed from him (and was entitled to get from her father as his child). But her unconscious denied he hopeless in this situation and made her being very sweet and nice to make him glad, and by this capable of giving her warmth and care!!! She even did some of the “adult”-things her mother should have done…

To be there for her father she denied the child’s needs of friends to play with ands she suppressed the feelings connected to all this.

Later Brian became the symbol for which Kathy could continue her childhood struggle. Suiting her unconscious needs perfectly, because he, like her father, seemed to need somebody’s attention “to feel glad”.

Neither Kathy nor Brian was aware of this dynamic.

I also saw a half hour long interview with a Swedish psychotherapist yesterday evening. She came here when she was 23 I think and met a Swedish man, he too psychotherapist. In her 50s she got breast cancer and one of her daughters gave her a book with white pages with the words:

“Write!!”

She had then been to England, where she was born and grew up and said goodbye to her dying father. All these things together, including the tough treatment for her cancer, suddenly awoke memories which she put in print. About her upbringing, very abusive… She was sexually abused by her father (which she had suppressed till then???). Her mother was only 20 when she was born, and very submissive…

This female therapist has written several books. She said all except this one above in Swedish. The book about her upbringing she had to write in English.

The reactions from readers were very positive, but not all her colleagues reacted this way… Some (half of them??) thought a therapist shall not be so personal or not personal at all.

The interviewer asked how one can survive being abused in the way she had been…

She answered that from the child’s point of view she didn’t understand how she could become exposed t such things, but now, after having processed it and being in her 60s she cold see it from the adults point of view and understand her father (and mother, and grandmother)… And that she felt a sort of reconciliation… Yes, she follows the wordbooks??? She is still satisfying others (not least all teachings and all her colleagues and teachers and masters???) by doing so? But she said with emphasis that she wasn’t that sort of person any more; the compliant, the girl trying o satisfy al and everyone…

What I wanted to come to, after having read in Jenson again, is of being steered by the unconscious… Trying to satisfy unconscious needs, without being aware of it. Even more important not to if you are a helper of any kind, or a parent!!?? How easy it is to do that (despite the best intentions!!!) and what this can mean and cause. Not least for someone seeking help… And for own children. In other relations it is A LITTLE different?

But this unconscious always causes problems, bigger and smaller??

And, at last, I thought she was a bit superficial still… Still hiding herself behind a mask…

And maybe this only says a lot about myself??? I am trying to capture (catch?? ) something here…

PS. Awareness isn’t enough…

By the way; the summer came at last!!! When it’s time to start working!! I’m bathing in sweat sitting here writing. Despite the windows are open!! It’s already over 24 Celsius degrees now at 10.00 in the morning!! Tonight it was extremely warm! At 6.00 I thought it was no idea trying to sleep more, so I went up and ate breakfast. And I think I will wait with walks till this evening!!! I don’t see any clouds here!! But it is blowing!

*) Bergman said that when he married Ingrid von Rosen at 52 years age he had just left teenage (she was 15 years younger??)!!! So then on he didn’t need a lot of new conquests!?? Or any at all any more!!?

I seem to have a need to pour out things!!! As if you have opened a water-tap or faucet!! Just pour and pour!!

Addition at 21.12: See this Readers' letter at Millers web about an artist and the experiences his son had with him!!! An artist about his childhood with a famous father!!
And this about a man (?) whose mother now can show empathy and apologize.
And this letter about being sick because of suppressed feelings.
And this and this about psychotherapy and therapists/counselors and at last this about "Birth trauma and psychedelics".
This readers' letter is also worth reading.

Addition August 8: I write very rapidly!!! And despite I play piano I don't press some keys hard enough!!?? So afterwards I see letters are missing... Hmmm... And see other misses too... Very spontaneously writing, full of feelings...

More about needs/mer om behov…

Bosch writes about making a distinction between what you need as an adult and what you needed but didn’t get as a child.

At page 90:
“In situations that do arouse alarm signals the amygdale responds even before the neo-cortex can realize what is happening [we can control things and events we are confronted with that doesn’t arouse intense emotional reactions, but not the ones that arouse alarm signals, we just react on triggers, maybe more about this in a blogpost about the brain!!? But it isn’t sure we are aware of that this happens or that we react on a trigger or symbol at all]. Mere cognitive understanding of what is happening in those situations is very important, and it is the first step towards healing, but it cannot produce lasting changes in the way we feel and react to situations [for this we need to know what’s underneath in some way and to a certain degree] /…/

Just as we feel childhood feelings as if they are about now, we experience the need for something as if it is a present-day need. ‘I need this and I need it now or somewhere soon in the future.’ Whenever we experience a feeling of urgency we are usually dealing with an old unmet need from childhood. Needs we have as children are urgent, we can’t wait for our sleep, or food, or safety or warmth, etc. The child has no concept of time, no capacity to minimize the need, no possibility to take care of herself. The adults we are now are able to wait. We can understand time, we can take care of ourselves. Of course we need food, clothing, transportation and shelter [as adults], but we can survive without much else. It might not be pleasant, but it would be possible. For the child we were it wasn’t possible to survive when our needs are not met. This explains the urgency of childhood needs. Whenever we feel we need something urgently or we feel we need to do something urgently, we are probably dealing with a childhood need.”

Thought again about blaming oneself (is the other side of the coin to blame others? Or can it be?)… “My character! (bad, stupid me!!!)”

I know of a man who also did this, very harshly, when he dropped the spoon or knife, because of a tumour in the left front of the brain (???), so his fine-motor functions was damaged, but he was still very strong and could squeeze ones hand very hard:
“I’ll kill myself!!!” he said, for only dropping a spoon or knife!!
Was he blamed when he dropped things or did mistakes, and forbidden to do a lot else? Blamed when he did mistakes, which a child does and which are natural for a child?? Extreme perfectionist-demands, among a lot of other demands? (Bosch also writes that people in therapy can have ideas from where their reactions stem, but discover that the reality was about something quite else, she thinks this is important to be aware of, because if you look for certain things it can block the real truth. Jenson writes about this too: if one unconsciously tries to rewrite ones story/history the failure is unavoidable, page 165 in the Swedish, not revised, edition).

But this to blame oneself is actually a defence according to Bosch, is to avoid realizing the truth, a defence the child first resorted to to survive. It’s easier after all to blame oneself as a child than blaming important grown ups, grown ups the child had to confide in and believe in and depended on (by the way Freyd also writes about the societal denial and what this causes… But when you aren’t allowed to question or see what you gave endured as wrong, then things are passed further, and goes on and on! She too means, and on top this also put us at distance of each others, it creates walls behind us, more or less thick. See previous blogpost about needs).

But the ones that are more prone to blaming themselves (at least admits to it more openly) are also more prone to seeking help. If one is more prone to blaming others and pushes things away, one is less prone seeking help. And this can be true both for women and men. But women in general seek help more than men. But, I know of men seeking help AND of women that push things away, but want and need to dominate and have power etc., need to sit on weaker people even? And are less interested in development, neither personally nor in their works…

Needs – what do we in fact need today as grown ups? And what do we not need? Yes, what and which do we try to fill? And how? What consequences does this give, if not to others so at least to ourselves??

And the strange thing: the ones that are protected and seem to be complete are the parents? But the small children need to be corrected and changed and are seen as being filled with evilness. How come? IF it really WAS about genes!!?? Hasn’t ones children then inherited at least some of these fantastic, great genes from their grandparents? On whom are one, have one been, putting the highest demands on? See what Sandra and Anika talked with the father respectively the mother about in Millers “Paths of Life”, was it Anika who said something about this to her mother, which sadly was more in denial than Sandra’s father??

PS. Yes, I am really writing rapidly, with all what that means!! When I reread I see things here and there… I change some of the worst misses…
-//-
Jag översätter bara Boschcitaten ovan, sidan 90 i hennes bok:
”I situationer som verkligen väcker alarmsignaler svarar amygdala innan neocortex inser vad som händer [vi kan kontrollera saker och händelser vi konfronteras med som inte väcker intensiva känslomässiga reaktioner, men inte de som väcker alarmsignaler, vi reagerar bara på triggers, kanske mer om detta i kommande blogginlägg. Men vi kanske inte märker denna reaktion medvetet]. Ren kognitiv förståelse av vad som händer i dessa situationer är väldigt viktig och det är fösta steget mot helande, men det kan inte producera bestående ändringar i sättet vi känner och reagerar på situationer [för detta behöver vi veta vad som finns under det hela på något sätt och till en viss, tillräcklig grad] /…/

Precis som vi känner barndomskänslor som om de var om nuet, så upplever vi behovet av någonting som om det var ett behov idag. ’Jag behöver detta och jag behöver det nu eller någonstans i nära framtid.’ Närhelst vi känner en känsla av nödtvång har vi vanligtvis att göra med ett gammalt omött behov från barndomen. Behov vi har som barn är brådskande, vi kan inte vänta för vår sömn, eller mat, eller säkerhet och värme osv. Barnet har inget tidskoncept, ingen kapacitet att förminska behovet, ingen möjlighet att ta hand om sig själv. Naturligtvis behöver vi mat, kläder, transport och skydd [som vuxna], men vi kan överleva en massa annat. Det kanske inte är trevligt/njutbart, men det vore möjligt. För barnet vi var var det inte möjligt att överleva när våra behov inte möttes. Detta förklarar nödtvånget hos barndomsbehov. Närhelst vi känner att vi behöver någonting brådskande eller vi känner att vi behöver göra någonting brådskande/av nödtvång, har vi troligen att göra med ett barndomsbehov.”

More thoughts…

Came to think about defences yesterday when I had gone to bed… Something in the style that we can’t control those defences with our consciousness. Because of the nature of the unconscious. It’s an automatic reaction, to protect the grown up against truths he/she couldn’t experience consciously as a child… And I searched for this in Jean Jenson’s book and found a lot else when I read in it (rather skimmed it again).

And I have also thought of exploring the topic power and control, and needs connected to this (the needs for power and control and from where they come, to what extent a grown up actually needs this, what is actually grown up needs concerning this and what in fact re childhood needs more)…

Let’s see if come to those issues now or in blogposts later!?

I also came to think once again about what Kirkengen writes about violations of integrity in people, small and grown up. Violations of boundaries. Thus violation of people’s integrity. This (violations of integrity or boundaries) is a little different if it is about a child or a grown up (if it isn’t about a relation with a power differential, such as helper, caretaker towards a patient or client?). A grown up usually have options and many more choices than a small child. But here power comes in too, both for small people and grown ups… And circumstances…

A grown up can feel helplessness, consciously or unconsciously though and feel it very real or be unaware he/she reacts like this. But if he/she reacts like this it has a reason that hasn’t been processed and could be processed – I think and want to believe in. A feeling that he/she is unable to defend her/him against other grown ups. Yes, does Freyd’s power differential come in here?

Now I am thinking highly again…

And a grown up can feel helplessness even when he/she isn’t actually helpless. And these feelings stems from early in life, triggered in the present… And these feelings can be very real. And protect the grown up from seeing and realizing that this is actually about the past. The mind protecting the grown up against things that has already happened, things that were so painful so the child or young person then couldn’t experience the event consciously…

The problem is to see or understand what is what (and I truly believe this isn’t easy, even very difficult, but I want to believe it is possible though, perhaps with a lot of struggles though)?? When strong feelings and reactions are triggered. And in this state you are easily manipulated… When you are in that child state… See Freyd and about telling/narrating in for example a therapy-relation and not being abused afterwards OR during it…

Jenson also points out that violations aren’t just physical or sexual but also emotional and psychological. And she also writes that what is still made light/belittled and paid no attention/neglected is the extent to which all forms of violations and abuse hurts and damage a small child. And the long-term effects, if they haven’t been processed.

She also means that most of us have been violated in some way some time during our childhood, emotionally if not physically or sexually.

And sometimes it isn’t enough just to learn new, corrected behaviors, or often it is not enough to change things more radically… This can be a comfort to be aware of and know??

What I also wanted to come to is (as Miller writes in “Paths of Life”?) if one blames the client for failures because of old methods alleged infallibility one unavoidably lands in the same fairways as the guru’s which promises total liberation… And she includes regressive methods among those old methods!!!

So I want to question whose fault a failure actually is. Want to question if it is the clients automatically. Want to raise the question and even assertion that it can be the therapists fault as much!!!

It also stood in Jenson about unrealistic expectations on the child. My comment: far beyond its capacity right then and in that age!!?? And even higher than on a grown up sometimes!!?? And perfectionist demands on it: so where does perfectionism in a grown up come?

Unprocessed things from early has damaged our ability to process things later in life constructively… We put too much or too little in situations, events and circumstances… And are more or less incapable (depending on how hurt we are) to protect ourselves adequately against persons and things we should need to protect ourselves against and sometimes we protect ourselves against those we shouldn’t need to protect ourselves against? Which can be very tragic.

Freyd writes about a too great or too small willingness to trust, and both are tragic solutions to life (I really like what Freyd writes!!).

Jenson means that it is those which react too strongly which seek therapy, not the ones reacting too weakly or little (to simplify it a bit??).

And she also writes something in the style that “It wasn’t so long ago as suppression of all emotional suffering was admired, to ‘clench your teeth’ was seen as a sign for ‘self-restraint’ and ‘good upbringing’.” But so it is still; the ones that have their emotions under control, in check, are logical and not emotional are put higher and more trusted than the ones that express their feelings and emotions directly!!??

Jenson also writes that even if we as parents, as is already said, can’t give our children all they need in a perfect way it is still what our children need. This causes pain equivalent to the degree and extent they don’t get what they need. The more defective and/or imperfect the parents are the greater the pain and the risk the child feel as left out and without hope as a prisoner in war. This is the reason why small children can’t allow themselves to be aware of that they parents don’t measure up (possibly to the extent acknowledging that they are dangerous - though) without risk jeopardizing their security. To protect the child against this risk the psyche intervenes with the help of the unconscious so that these facts and their meaning become blocked. This blockage is called suppression.

Old unmet needs/gamla, ickefyllda behov…

The Dutch therapist Ingeborg Bosch writes in her book ”Rediscovering the True Self- A search for truth and healing. New insights combined with at comprehensive self-healing program” at page 271 about old unmet needs:

“As children we all had needs that were not met by our caregivers.
Usually
these unmet needs are of a no-physical nature (warmth, safety,
respect, trust,
support etc.). There are also unmet needs of a physical
nature (sexual integrity
and bodily safety). It is these unmet needs that
make it necessary for children
to hide the truth about their childhoods from
themselves. The truth being that
their needs are not being met and will not
ever be met.”

Experienced in a totally dependent state. In the powerlessness state as it is to be a small child and a newborn baby dependent on caregivers. The worse the child was treated the more needs in the child of power in her/his adult life…

And this lack of power you can exercise as grown up in different ways… If you aren’t totally paralysed of trauma. Which also can be the case?

The more revenge feelings ad needs for control and power the more you need to exercise this as grow up in different ways… Depending on what opportunities you are given too.

For women the traditional way to do this is via their own children – if they have any. That has been an allowed object for her. Men have had other opportunities, but also exercised it at own children. See what Astrid Lindgren said I her speech about dictators, tyrants etc.

But not only this, but it also causes a lot of problem in the grown ups life, because trying to fill old unmet needs will always cause problems and troubles in relations. Will always distance you, maybe most to the ones that are most important. With whom you won’t have that grown up relation as really grown up to grown up. Maybe that’s an illusion to get the perfect relation?

And it is as Jennifer Freyd writes, that life will always be both wonderful and horrible. But the less unprocessed you have the better you can handle these facts!? The perfect life isn’t a life on roses, but you can handle the life as it is more or less constructively…
I am trying to catch something here…

Denying these truth will always cause problems… If we were able to feel the feelings that would have been adequate then we would have less needs to exercise them in out lives here and now. But this is no easy thing. And that fact would really be a reminder for us all; in how we are treating the up growing species. To prevent all problems we can for them… Because it is so difficult to deal with those things, which we should realize…

A psychologist said to me:

“Each generation has to work on its own”.

That’s the possibility we all have. But I reacted against this statement, tried to point it out, but don’t feel he really took it to him or maybe didn’t even listen or hear what I said!? Because I thought that we should talk much more open about all these things everywhere in society.

But it was like mentioning a taboo-thing!!?? As if it forbidden to blame ones parents and seriously do that and see what comes out of that? If there was nothing to hide what would be the problem? I can’t see where the problem is then? And not least then!

A chid needed warmth, safety, respect, trust etc. on the emotional level, and sexual and physical integrity including bodily safety. If a grown up try to fulfil these needs in adult life it always causes problem, bigger or smaller…

And stands in the way for filling adult needs or even to realize what ones adult needs actually are…

Needs for power and control… But what needs does a grown up actually have in these respects?

I think Jenson is right when she writes at page 173 in the Swedish edition of her book that when we have realized how it actually was we willnot be able to hurt others without feeling their pain too. And: We will not believe that power and richness can give us something really important.

We won’t be able to live with anything but the truth – before ourselves and others. And the best, the better our mental health becomes the more we distance us from exercise of power and violence [wherever it occurs].
-//-
Den holländska terapeuten Ingeborg Bosch skriver i sin bok
”Rediscovering the True Self- A search for truth and healing. New insights combined with at comprehensive self-healing program” på sidan 271 om gamla ickefyllda behov:

“Som barn hade vi alla behov som inte blev fyllda av våra vårdnadsgivare.
Vanligtvis är dessa ofyllda behov av en ickefysisk natur (värme, trygghet,
respekt, tillit, stöd osv.). Det finns också behov av fysisk natur (sexuell
integritet och kroppslig trygghet). Det är dessa ickefyllda behov som gör det
nödvändigt för barn att dölja sanningen om sina barndomar för dem själva.
Sanningen att deras behov inte blev mötta och aldrig kommer att bli mötta.”

Spanking children as sexual abuse/aga av barn som sexuellt övergrepp...

Found a Readers’ letter on Millers web yesterday "Spanking as sexual abuse" which made me visit the suggested site on nospank.net "Spanking Can Be Sexual Abuse". There I found a text in Swedish "Aga av barn som sexuellt övergrepp", written by a researcher in Finland Leila Holm with an English version too "Child-spanking as Sexual Abuse". I came to think “But hasn’t Ingeborg Bosch written about similar things?”, about physical integrity, and yes, she has.

I would like to refer to both these two authors and what they have written… What Ingeborg writes in a separate blog post…

First the text by Leila Holm: she writes about the sexualised flogging or caning (sexualiserad aga in Swedish). There is a mode of expression (talesätt) here that says “the ones we love, we chasten” (den man älskar agar man).

Save the Children-English site (Rädda barnens hemsida på svenska) defines physical violence/punishment as follows (see "What we think about corporal punishment"):

“Beating or physical punishment means the use of physical force to cause pain or discomfort as a means of disciplining, controlling and changing a child's behaviour in order to bring the child up.

Physical pain can be caused in many different ways, for example by hitting the child with an open hand, pinching or by pulling the hair, beating with a cane or another object.

We believe that psychological punishment can be as harmful as physical. It is also clear that physical punishment always contains a portion of emotional pain. Corporal punishment means that the child is humiliated. Corporal punishment is an assault on the child's personal integrity. Corporal punishment strengthens the child's feeling of inferiority.”

I have a near relative who got her hair pulled by her mother and was furiously beaten at least once by her father, as four year old, when she and an even younger friend had crushed the car lights on a car wreck… This occurred round 1930…

Came to think about one way of minimizing what happened (and thus to avoid experiencing the painful truth, and in fact how betrayed you got and the fact that this in fact was anything but love, but maybe the child didn't deserve love? An ironical wonder/för att sålunda undvika att uppleva den smärtsamma sanningen och hur sviken du blev och faktumet att detta faktiskt var allt annat än att visa kärlek. Fast barnet kanske inte förtjänade kärlek – en ironisk undran) is to resort to Denial (förnekande av sanningen, för att den gör så ont/denial of the truth because it hurts too much), as for instance by

minimizing (att bagatellisera): you know what happened but you see it as having less of an impact than it did. You say things like

“Other people had it a lot worse than I did”, I know he (or she or they)… but it only happened sometimes”, “I never paid any attention to it”, It didn’t really bother me”, “I was never at home, so it didn’t affect me”.

Resisting (att göra motstånd): you know what happened but you believe it is irrelevant to your adult life. You are apt (benägen) to say things like

”It was a long time ago”, “That was then, this is now”, “I came to terms with it (or made peace with them) a long time ago”, I’ve known it for years; I need to get on with my life now”, “I don’t’ have anything to do with them”, “That’s just how it was”.

Omitting/blocking (att utelämna eller blockera): you know only about the pleasant parts of childhood, or you remember little or nothing. You are likely to say

“I can’t remember anything”, “I don’t remember anything being wrong”, “I had a wonderful childhood, we went on trips, etc.”.

Balancing (att uppväga/balansera): you know what happened but you think that the ‘good’ balanced it out. You say

“I know he (or she or they)… But… I turned out OK”; “It made me strong (did me good)”, “We got everything we needed”, “I (or we) knew they loved me (or us)”, “It built character”, “But they’re good people”.

Excusing/justifying (att urskulda eller försvara): you admit the past but find rationales for what happened. You say

“I (or we) deserved it”, “Everyone did it in those days”, It was all he (or she or they) knew), “We knew they loved us, they just couldn’t show it”, “They did the best they could”.

I needed to see it in print that Saving the Children (Rädda barnen) defines pulling a child’s hair without any question as violence! It is violence and nothing else!!!

If we were capable of seeing it from a child’s perspective we would understand that it doesn’t matter what time these things happened in or what circumstances (in what class or whatever), when the abuse was committed. It was abuse, frankly and straight. And now as adults we should be able to afford expressing things by their real names I think.

The corporal punishment ban came 1979 in Sweden, after this the other Nordic countries followed, so these things have been banned for more than 20 years in our countries, and Holm thinks this has influenced our views on these things,

“The 20 ‘spank-free’ years*) we have had in the Nordic countries have changed our way of looking at these things, and already now it is hard to understand the past ways of thinking, but such thinking is the starting-point when dealing with issues of child abuse in countries which have not yet abolished spanking”

Holm writes.

*) My comment: In Sweden 28 spank-free years. But spanking in schools has been forbidden even longer, it didn’t exist when I started school. And we had no religious schools were this sort of abuse could be covered up hypocritically either, as I think it was in many other countries and still is today, as for instance in US, England, Ireland etc.? But now we have got and are getting even more religious schools here, and spanking has probably not been eradicated in families (utrotat) but still exist, though hidden, and maybe much hidden. That it still exists in different forms, is this explanation for phenomena we see around and meet here and there I have come to wonder?

“In other countries, such as Great Britain, France and the United States, spanking is still allowed, and school spanking is common in about half of the American states”

Holm writes further.

In the chapter “Sexualized Violence” she writes:

“That bottom-smacking can have sexual implications and overtones are for most people not news. The fact that a simple Internet search for the term "spanking: yields a mixed result of pornographic and factual web pages says a lot. Some of the sources that I have used in this essay had to be ordered from publishing companies that also publish so-called flagellant literature. The fact that spanking traditions have evolved over extended periods of time confers distinct features on contemporary sexualized punishment scenarios. Thus, sexualized violence here means corporal punishment with sexual overtones.”

Holm writes further in the chapter “Spanking as sexual abuse”:

“Those who have read the classic literature within the fields of Pedagogy and Childhood History know that the child’s life has often been filled with violence in the form of corporal punishment, both at home and at school. While some countries, such as France, abolished corporal punishment in schools early on, some countries developed sophisticated punishment rituals that came to play a major role in the development of the child’s psychosexual identity. Examples of such countries are Germany, the United States and Great Britain. These rituals became eroticised”.

“…we can conclude that the corporal punishments in school and in homes for centuries did not take the child’s sexual [and physical and thus also psychological, mental, as body and soul can’t be separated?] integrity into consideration.”

And according to Holm it looks like

“…boys are in a greater risk of developing a masochistic personality than are girls”.

Why is that? Because boys are treated differently? Because different things are allowed for boys and other for girls? Boys and girls are allowed different expressions of problems with maybe the same origins and roots?? In a similar manner as there doesn’t exist female serial killers (Pincus)? Bosch writes that men and women tend to use different defenses (because of different permissions and demands on boys and girls), and the ones men use are more violent in nature (maybe I will come back to this).

It seems as in Great Britain for instance

“it is not uncommon of parents to use the cane, especially on their sons^”

(see chapter “The Ritualized Punishment”).

“Now, what drives these men?
As early as the 16th century, the Marquis de Sade wrote about teachers opening schools so that they could satisfy their sexual urges by beating children as they pleased. Gibson and other researchers state that these adults often are driven by sexual desires, consciously or unconsciously”.

“…the punishing men in this case are seeking sexual satisfaction is being reforced by the projection of the personal desire by the phrase ‘I am doing this for your own good’ [jag gör det här för ditt eget bästa, projicerande sitt eget behov av makt och att förnedra ett barn/projecting his/her own need of power and of causing humiliation to a child. The child in question should be furious, and yes, some children become, which Holm writes about. She thinks these children have been raised with less of these punishments at home]”.

“Shame is also a big part of the punishments that are being given to children by parents, at home. Charles tells of girls in their teen years who are being forced to undress completely before their fathers. In some cases the children are forced to wear diapers, to stand naked in a corner, or as Gibson describes it, are being humiliated and disgraced /…/ In this way, child-rearing manuals that encourage parents to hit their children often serve as pornography for people who become sexually excited by discipline (masochists and sadists). Often, these punishment manuals bear forewords written by priests or other men of the church, who are being perceived as authorities by the parents. Such urges used to be called perversions, but are now being called paraphilias”.

Holm writes about a phenomenon on this theme, flagellation.

“The first who tried to describe flagellation as a sexually stimulating act appears to be the German doctor Johann Heinrich Meibom, who lived between the years 1590 and 1655. Meibom published his findings under the name De Flagorum Usu in Re Veneria & Lumborum Renumque Officio, which was later translated into English under the title On the Use of Rods in Veneral Matters and in the Office of the Loins and Reins /…/ The gospel of Meibom was that lashes from the birch rod or the whip could stimulate a man to erection. Flagellation was thus in Meibom’s eyes a universal remedy for impotence. Already here one can clearly see a connection being made between male impotence and sadomasochism, if only in another context /…/ Today we know that this is not the case [my italics]”.

“Now the public started to seriously reflect upon the sexual implications of the spanking and beating of schoolboys, which during those times consisted of brutal blows of birch rods on the boy’s naked buttocks, often resulting in bloody wounds.”

And quite horrible but Holm writes in the chapter “Research After Freud” that

“Even today some 94 per cent of American toddlers [in the Swedish text it stand two-year-old kids! Thus they are only two years!!! Oh, I think this is horrible! Quite horrible] are being spanked on regular basis”.

In the chapter “Attitudes Towards Spanking – Opinions for and Against”:

“…the most common defenses of spanking, and Biblical interpretation is an important factor in these defenses. He claims that the consequences of a strict father-image is an equally strict God-image. When the child grows up, this God-image justifies continual abuse of his or her own children. In the mind of the child, he or she is naughty and only worth loving after the punishment has been taken [my italics]”.

This I thought was very interesting about “Spanking and Poor Self esteem” in the chapter “The Consequences of the Abuse”:

“…the dynamics in families who use physical violence. Hite discovered early on that it was very hard for the interviewees to talk about how they were beaten as children and about the emotions these memories awoke in them. They often speak of themselves in degrading terms and thus show signs of poor self-esteem and shame."

So how is it with this inherited low self esteem? I ask quite ironically… Because this is what I am raised to believe in…

Further in this chapter:

“’Why didn’t you experience anger? – Probably because one cannot afford to get angry under such circumstances. After the punishment the child is expected to apologize, it is the child who is in the wrong. The child may not show anger towards the parent, the child may not morally condemn the parents. The child must only love and obey’.

The child is forbidden to act and react in a proper way in these situations. The child cannot defend itself and often the child hears that the punishment will be harsher if the child tries to strike back or refuses to lay still.”

And something that stood in the Swedish version but not the English (??) was that

“This can lead to that the individual get difficulties to now the boundaries for her/his own body, what it can stand or how to best protect it. You can simply said lack the ability to avoid danger and aren’t capable of realizing that you have the right to protect your body against danger [or realize what is actually dangerous and what isn’t. See Freyd about willingness to trust]. Thus young girls which has been beaten by her parents are at risk of landing in destructive relations as adult and sees submission as a virtue (dygd) rather than a danger for her own health.”

Holm writes:

“Charles speaks of bottom-spanking as damaging to the child’s self-image and its future safety”.

And further:

“Moral sadomasochism, according to Fenichel, consists of an extreme submissive behaviour, among both women and men. Freud also talked about such behaviour, where individuals allowed themselves to be totally consumed by their partner in such a way that they ceased to exist for their own sake and completely dissolved their own personality”.

She also writes about a sense of having been raped when she relates a story about a teenager being spanked at her bottom by a male teacher at school lying on his desk with her legs wide apart…

And there exists other sorts of rapes too? Sexual, physical and emotional/psychic…

Jean Jenson writes in her book about how Pia Mellody views violations (kränkningar in Swedish)… This opened my eyes for what violations actually are for a small child, and that it isn't only the most obvious or severe abuse that is harmful and causes problems, long lasting and for the future individuals whole life… For its feeling, thought, needs… In a totally dependent state and situation. And what this dependence means for how the child experience the whole, which we have forgot and have no access to mostly, because we in turn are damaged…

And I think that even if the woman’s child related to above whose mother pulled her children’s hair and whose father beat her up furiously doesn’t necessary have to do exactly this to her children, it can take other forms, if she hasn’t got opportunities to process it (or even herself questioned anything)…

It can become covered up in a wide variety of other expressions, subtler? Maybe even more hidden? And under the cover of a mother that loves her children and does everything for them and sacrifices herself totally for them, which all involved are convinced about is the truth. Even the mother herself. Unaware of what is driving her?? But this is no excuse, and refusal to see the truth doesn’t help anybody… And the denied truth will always stand as a wall (maybe entirely invisible and unconscious, because how does anyone know of things they have never experienced consciously, but unconsciously)… Keeping all family members apart (without anyone being aware of it, believing it is the opposite, and what does all this repressed cause in the relations?), though maybe extremely tied up, strangely enough, and maybe seeming contradictory…

And this all causes life long damage if it isn't processed to a certain degree... See earlier blog post about Freyd "Long-Lasting Damage" .

But as Freyd writes "As in damaged or disengaged trust mechanisms, I think damaged or disengaged CSDMs can be healed effectively with appropriate help.”

Tillägg: Vad är aga enligt Rädda barnen, den svenska hemsidan:

"Vad är aga?
Aga eller fysisk bestraffning innebär användandet av fysisk styrka för att orsaka smärta eller obehag i syfte att disciplinera, kontrollera och ändra ett barns beteende i uppfostringssyfte.

Fysisk smärta kan framkallas på olika sätt, till exempel genom att slå barnet med öppen hand, nypas eller dra i håret, slå med käpp eller annat föremål.

Psykiska bestraffningar kan vara lika skadliga som de fysiska. Det är också klart att fysiska bestraffningar alltid innehåller drag av känslomässig smärta. Aga innebär att barnet förödmjukas. Aga är ett angrepp på barnets personliga integritet. Agan förstärker barnets känsla av underlägsenhet. Rädda Barnen anser därför att alla insatser och åtgärder för att få slut på fysiska bestraffningar också måste syfta till att motverka andra former av förödmjukande och nedvärderande behandling."

Addition: corporal punishment is totally forbidden in law in Austria, Bulgaria Croatia, Cyprus, Denmark, Finland, Germany, Greece, Holland, Hungary, Iceland, Israel, Lithuania, Norway, Romania, Sweden and Ukraine.

Holm writes in the last chapter

"Conclusions" about "attempts to make it more tangible, by dividing the countries of the world into five different categories",

where the last and fifth category is

"Countries where corporal punishment used to be banned but is now reintroduced or in the process of being reintroduced".

and that

"Number 5 is especially disturbing: countries such as Thailand have reintroduced corporal punishment on their agenda, and certain states in the U.S. are discussing the same thing. With this kept in mind, and with the knowledge that violence breeds violence, we get a pretty grim picture of the future."

Yes, I really agree!!
She adds:

"Hard work is needed to change attitudes, for as long as general society's attitudes toward corporal punishment and other forms of child abuse are positive or of a laissez-faire type, legislation will not have a big impact. The Nordic countries are perfect examples of how changes also in attitude may lead to fewer cases of abuse."