Känna tacksamhet…

[Uppdaterad 9 och 10 november i slutet]. I bokklubbstidningen som jag fick idag fanns en ny bok av psykologen Patricia Tudor Sandahl ”I tacksamhetens tecken” detta triggade igång en massa tankar... Och jag kunde inte låta bli att skriva det här inlägget. Se tidigare inlägg om karma, t.ex. detta.

En stilla reflektion i häpenhet… Jag bara tappar hakan…

På väg till jobbet och på jobbet kastade jag ner litet stödord över tankar som kom för mig. Om det där med att känna tacksamhet. Vilket ju är släkt med att tänka positivt!?

Jag funderar: om man tvingar sig att ha känslor man inte genuint känner, vilken effekt kan det få, får det?

Till en början kan det kanske kännas oerhört skönt och bra (inte minst för att alla i omgivningen, inklusive alla så kallade hjälpare applåderar detta!!??).

Vadå äkthet??

Miller skriver om att sätta upp en mask… Jag tror att det är som Miller skriver i sin bok ”The Body Never Lies” i kapitlet ”Anorexi: längtan efter äkta kommunikation” på sidorna 173-176, apropå hyperaktiva barn, som också visar beteenden som inte är "comme il faut" (min fria översättning från den engelska utgåvan):

”Men vad finns kvar av mig – det sanna jaget – om jag försöker tvinga mig att ha känslor som jag inte verkligen har, om jag inte längre vet vad jag verkligen känner, vill, behöver och varför jag ska göra alla de saker som människor säger åt mig att göra? Jag kan tvinga mig att åstadkomma saker [rentav göra bedrifter, t.o.m. storartade!?] – i jobbet, i sport, i vardagslivet. Men om jag tvingar främmande känslor på mig själv (med eller utan hjälp av substanser som alkohol, droger och medicinering), kommer jag förr eller senare att bli konfronterad med konsekvenserna av detta självbedrägeri. Jag reducerar mig själv till en mask och vet inte vem jag verkligen är. Källan till denna kunskap/vetskap ligger i mina genuina/äkta känslor: de känslor som överensstämmer med mina upplevelser/erfarenheter. Och väktaren över dessa upplevelser finns i min kropp. Dess minne.

Vi kan inte älska, respektera eller förstå oss själva om vi ignorerar budskapet från vår kropp [snarare kanske vi tycker vi ännu mindre om oss själva om vi tvingar oss ha känslor vi inte genuint har, eller som tvingas på oss utifrån, även om vi inte är klart medvetna om att så är fallet?], så som den uttrycks i känslor som vrede [eller i en hel räcka andra känslor, inte minst i de 'förbjudna']. Det finns en hel räcka av ’terapeutiska’ regler och tekniker för manipulation av känslor. De talar om för oss i all allvarlighet hur vi kan sluta lida och börja njuta av livet.

Människor med de allvarligaste symtom går till sjukhus för den här sortens råd, i hopp om att detta kommer att hjälpa dem befria dem själva från den rasande harm som de härbärgerar mot sina föräldrar [ofta eller oftast utan att vara medvetna om det, istället riktas denna harm och vrede mot syndabockar av olika slag, på alla möjliga nivåer och i en massa olika sammanhang, mer eller mindre].

Detta kan lyckas för ett tag och också föra med sig befrielse, därför att då blir terapeuten ’nöjd’ med dem. Som goda barn som efterkommer/lyder sina mödrars uppfostringsmetoder, känner de sig då accepterade och älskade. Men litet senare kommer kroppen att hävda sig igen med ett återfall, hämnden för vägran att lyssna på vad den har att säga."

Jo, jag tror Miller har rätt. Jag funderar vidare: om man tvingar känslor på sig, att tänka positivt och att känna tacksamhet till exempel, kan man då känna genuin glädje? Fast många (kanske de flesta?) vet inte vad riktigt genuina känslor är?? Få vet det riktigt? Tar jag i nu?

Sedan är det en annan sak om ens negativa känslor är symboliska och kanske liksom sällan eller aldrig ger med sig… Men jag tror att detta har en orsak som behöver förstås, inte bara med huvudet utan också känslomässigt…

Man kan inte tvinga på sig känslor utan att liksom svika sig själv?? Och dylika känslor är inte uttryck för mitt sanna jag eller själv utan för mitt falska. Antingen känner man tacksamhet helt av sig själv och naturligt därför att något i ens liv förtjänar den känslan??

Terapeuter och andra hjälpare samt medmänniskor som säger åt en att känna, tänka på ett visst sätt kanske skulle kunna kallas moraliska?? De moraliserar över att jag inte känner som jag borde eller som de och hela samhället tycker jag skulle känna?

Pia Melody kallar faktiskt detta för en kränkning. Och det blir ju inte mindre en kränkning om en expert säger åt en klient vad som är ”rätt” kännande, tänkande!!?

Skulle detta kunna kallas ”överdriven kontroll” och/eller ”övergivande”? Är detta verklig respekt och empati och förståelse att det troligen finns en orsak till en kanske dåligt verklighetsanknuten känsla (men behöver den vara det riktigt heller?)? Att inte få reagera riktigt, inte få bli ledsen, arg, upprörd osv. Ja, är inte det kränkande och brist på respekt? Och vem handlar det om egentligen om man liksom inte får det? Och känslor som man liksom inte ”får” ha kan de egentligen gå över??

Och slutligen fortfarande med häpnad och tappad haka: Vad, är inte detta en eftergift från Patricia Tudor Sandahl till sina kolleger (av vilka flera reagerade ganska negativt och var ganska kritiska till hennes avslöjande om sin uppväxt, som innehöll diverse övergrepp, bland annat sexuella i sin bok "Ett himla liv")? Här talar hon själv om tiden efter denna bok.

”Titta nu så duktigt jag är! Duktiga flickan igen! Får jag var kvar i er gemenskap och får er (högst villkorliga) kärlek (även om jag inte tror en vuxen behöver villkorslös kärlek, däremot är det vad ett barn behöver)?”

Och slutligen: jag skulle inte söka hjälp hos en sådan terapeut som Tudor Sandahl?? Kan sådana terapeuter egentligen hjälpa… Se också detta om objekrelationsteorin bland annat (Melanie Klein).

Jag är ganska skeptisk till alla tänk-positivt-koncept… (känner mig riktigt som det där motvallsbarnet här!! Som "the obstinate child". Den som alltid varit den väluppfostrade flickan. Undrar om folk inser hur mycket som sjuder inuti? Jo, fler har börjat se det?). Man tänker och känner som man tänker och känner!? Och man har rätt att tänka och känna som man tänker och känner och att få respekt för det? Och om man tycker att man har problem med detta och uppsöker en terapeut, då ska man inte behöva få höra igen att man ska tänka och känna på ett annat sätt (kränkande och respektlöst???). Det var ju för att man tycker att detta är ett problem som man sökt sig till terapi.

Tålmodig, ofta leende och positiv... Men ett sådant tålamod kan bli otroligt tänjt... Och vad kan då hända? Behöver en dylik person mer av detta tålamod, ett stelnat leende i ansiktet, mer positivism? En explosion i vrede, upprördhet, tårar??? Slå näven i bordet (bildlikt) så det bara rungar? Men jag kan nog ta i en hel del trots min litenhet??!! :-) Fått "lära mig" det - suck!!?

Men jag försvarar på intet sätt att man reagerar ut känslor hur som helst!!!

Tillägg 9 november: Funderade vidare angående detta med tacksamhet på jobbet idag (kan det inte bli litet förtryck med detta?? Är det inte så makten ofta/alltid har sagt: "Du borde vara tacksam för allt du har! Tänk på barnen i Afrika!!" Så den i underläge tystnar blossande röd av skam!!?? Över sin otacksamhet! Gud förbjude om man är otacksam!! Se Jenson om "skam" och många andra om att offer tiger av skam. Rädda för vad folk ska säga: "Hur kunde du vara så jävla dum!??" Och Jenson menar, liksom Miller, se det Miller skriver bland annat i Helgas berättelse, att genom att i skam tiga och inte artikulera det man varit med om, så kan man inte heller se riktigt klart på det hela! Och kanske kan man därmed inte fördöma det hela - eller upprätta sig själv!!?? Så det där att artikulera, att få artikulera, att berätta... Skriva, prata, med en som inte fördömer...).

Tacksamhet, liksom alla andra känslor, känner man om man har anledning att känna detta. Har man ingen anledning att känna det, varför ska man då känna det? Om man saknar förmåga att känna tacksamhet för det man borde känna tacksamhet för - har inte det en orsak och den som kanske är eller kommit i det läget kanske då har anledning att göra något?? Före det - har man någon anledning? Annat än för att väcka omgivningens bifall?? Eller något??

Terapeuten Jenson menar att ens varseblivningsförmåga är störd av de obearbetade saker man har med sig. Och ju mindre obearbetat desto klarare varseblivning? Vilket påverkar hela ens reagerande??

Ju mer obearbetat desto mer är ens förmåga att bearbeta saker här och nu påverkad.

Och hon menar också att det omedvetna inte går att kontrollera. Dvs. man känner det man känner... Allt detta ligger i försvarens natur: att skydda barnet mot en sanning som det inte skulle ha kunnat ta in då: att dess vårdnadshavare/förälder faktiskt inte visste dess bästa och faktiskt inte begrep vad han/hon gjorde - eller kanske ibland också begrep det...

Jag tänker på det att "bara" ta hårt i ett barn... Kan svagt föreställa mig hur det kan kännas för ett litet barn, en känsla och kanske framförallt en reaktion det inte vågade sig på? Att slå undan handen som höll det fast, med svarta ögon och med eftertryck: "Låt bli!!"

Om tankens förmodade kraft, självhjälpsboken och filmen ”The Secret” och läsarinlägg apropå detta… Och kolla vidare detta och detta om "The Secret".

Tillägg 10 november: Är det möjligt att vara rebell utan att riskera att få en diagnos i vissa sammanhang?