Ett samhälle "in Denial"...

Göran Greider i morgonens ledare ”Vi måste ställa alla frågorna”, där han bland annat skriver:

”Har ett kvartssekel av alltmer hämningslös individcentrering, konsumism och statusjakt ökat risken för att en ung människa kompenserar sin sociala vanmakt med en förlösande våldshandling som ger honom allmakt? Varför är det nästan alltid unga män som begår gärningar av det slaget?”

Håller med! Bra skrivet!! För jag ifrågasätter det samhället! Men vilka har skapat och skapar ett dylikt samhälle? Och att ha växt upp under påvra förhållanden innebär inte per automatik att man har haft det sämre rent känslomässigt... Undersökningar idag verkar ju tyda på att det är medelklassföräldrar som tar till fysisk bestraffning!? (och det finns andra slags bestraffningar också: känslomässiga, bland annat att omge barnet med tigande och tystnad...)

En hjälp- och maktlöshet som tar sig sådana desperata uttryck (men det innebär inte att man måste eler kanske ens ska "förstå" de uttryck dylik makt- och hjälplöshet tar. Att den som begått övergrepp inte har ansvar för det han/hon gjort och/eller sagt. Men ma borde försöka förstå varför sådana saker händer för att förebygga att de sker. OCH detta rör inte bara förövarna. Dvs. vi kan inte bara skjuta detta ifrån oss i tron att det inte har med mig att göra! Alla har vi kanske något vi borde eller skulle kunna förstå. Ingen av oss är helt fri från dylika saker? Somliga kanske blivit nästan helt skonade, men jag tror de är få)? Den amerikanske neurologen konstaterar också att de flesta seriemördare (om inte kanske i stort sett alla, men undantag finns, men de är ytterst få) är män... Men han gör inga hormonella kopplingar (ganska ironiskt: bra att ha hormoner att skylla på och/eller ursäkta med! Kvinnor att de inte är tillräkneliga, dvs. man kan inte riktigt ta dem på allvar en viss perod varje månad.Och män, vissa i alla fall, kan skylla sin agresivitet på hormoner och hormoner och mäns natur används också som ursäkt; mammor kan använda detta fö att urskulda sina söner och in man: "Asch, ja men, du vet ju hur män är!!" "Jaha, och en annans ilska då???" kan en arg dotter då tänka?? I bästa fall??)!

Känslan av förlösning är dock bara tillfällig? De behov av kontroll och makt som ligger i botten kommer aldrig att fyllas, om inte individen ifråga får möjlighet att bearbeta det som troligen ligger under!? Och att vi som samhälle inte blundar för de underliggande sakerna!? Och att vi socialt anpassade (och förhållandevis "empatiska") inte bagatelliserar och minimerar det vi varit med om? Utan tar det på allvar? Dvs. att vi sensibiliserar oss!? (ock kanske inteminst för vår egen skull. Och är det bara de överreagerande som har problem egentligen?).

Varför är omgivningen så förhållandevis okänslig? Beror det på att kanske de flesta av oss måst förtränga saker?

Jo, vi är ett samhälle "in Denial"??? Som flera terapeuter menar...

Pincus forskning (jag tror det är fler som konstaterat liknande eller kanske samma saker som han) får heller inget utrymme i media... Det är alldeles för kontroversiella saker?

Jo, det är många som har ett behov av att hävda sig? Men för de flesta tar det sig mer "civiliserade" uttryck!? Konkurrensen inom mitt yrkesområde är ett sådant exempel: somliga skyr inga medel för att få en plats i ljuset? Varför behöver denna individ denna plats i ljuset och så till den grad?

Funderade också på journalistik: för kanske tio år sedan pratades det mer om journalistisk etik?? Nu är också journalister så rädda om sina jobb, så...?

Och nog verkar det vara individer som har förmåga att begå de mest fruktansvärda saker (kommer dessa behov ur intet? Ur medfödda onda drifter?)! Även under vetenskapens täckmantel... Se t.ex. det Ewen Cameron gjorde... Och varför reagerade ingen i personalen runt omkring honom då med fasa? Utan hjälpte till att genomföra den behandling Cameron "ordinerade" och tänkte ut! Jo, det finns någon forkning på detta; om något med att ge elektriska stötar... Men varför frågar man sig inte på allvar varför vissa kan övertalas att fortsätta ge de där stötarna... Varifrån den okänsligheten kommer och den förmågan att liksom "sätta sig över"!?

Några ytterst spontana reflektioner före dusch och hårtvätt och en lång arbetsdag... Fortfarande häpen och med tappad haka och ganska frusterad över det som händer omkring mig... Men med egentligen ganska begränsad tid att ännu djupare reflektera och formulera mig... Jag liksom tappar orden ibland... Vad ska man säga om allt som sker?

Skulle också vilja skriva om en recension av en ny avhandling om Jussi Björling och hans bröder (kanske skulle skaffa den från KMH-förlaget?)... Och om (över)"ambitiösa" föräldrar i ett tufft samhälle då... Om honom på Wikipedia. Här om Jussi Björling-muséet i Borlänge. Björling drack sig till döds... Hade allvarliga alkoholproblem. Den (finlands)svenska journalisten Yrsa Stenius har skrivit en biografi om Björling "Tills vingen brister", men hennes analyser är ganska psykoanalytiskt influerade... Det vill säga det hon skriver är faktiskt också ett uttryck för förnekande kände jag när jag läste hennes bok...

Och de hårdhudade klarar sig bäst??? Vad för samhälle får vi av det? Dessa hårdhudade premieras också i en massa sammanhang??

staty av Jussi Björling på Jussi Börlingtorg i Borlänge.

Helle Klein:

” I samhällsdebatten diskuteras skattefuskande politiker och det hårdnande ungdomsvåldet. Kanske är båda utslag av bristen på känslan av det gemensamma, vårt ömsesidiga beroende - bristen på ett ’vi’ som inte bygger murar mot ett ’de’?”