I individualismen tidevarv...

foto på Zygmunt Bauman.

[Uppdaterad 5 november i slutet. En stilla reflektion: måste individ och kollektiv vara motpoler? Kan inte individer existera i kollektiv- och om inte, varför? Det där med integritet, respekt, aktning... Kolla Helle Kleins krönika på julafton förra året igen!!]. Kolla vad bra skrivet om Reality-TV och individualismen/ensamheten idag och skyll-dig-själv-moralen!! Och kolla denna recension av filosofen Zygmunt Baumans bok "Flytande rädsla"!!

I Wikipedia står det bland annat om Bauman:

"Ett annat centralt tema hos Bauman är individualiseringen av i grunden kollektiva problem [det religionspsykologen Owe Wikström också skriver om!!]. Den strukturella arbetslösheten ses till exempel inte som någonting som drabbar individen utifrån, utan som någonting den drabbade själv pådragit sig genom att vara lat/dum/inkompetent/etc.

I Arbete, Konsumtion och den nya fattigdomen (1999) påpekar han detta fenomen genom att belysa först hur arbetsetiken gjorde sitt intåg runt förra sekelskiftet, och sedan påpeka hur samhällets fokus nu skiftar från att arbeta till att konsumera.

Han binder sedan ihop dessa två faktorer med den ständigt ökande robotiseringen av det traditionella arbetet, vilket skapar fler och fler arbetslösa allt eftersom teknologin går framåt.

Dessa ofrivilligt arbetslösa pekas sedan på och kallas både det ena och det andra, varav den viktigaste anklagelsen som riktas mot dem är att det är deras eget fel. Utifrån detta kan de som fortfarande har kvar ett arbete rättfärdiga minskade anslag till de arbetslösa, eftersom det är de arbetslösas eget fel att de är arbetslösa [!!!!]."

Kolla också denna artikel om att ”Privatiseringsvågen har ebbat ut” i Norge. Där står bland annat:

”I Norge har privatiseringsvågen av offentliga arbetsplatser ebbat ut. Istället satsar många kommuner på en demokratisering av arbetsplatserna där de anställda ges större inflytande. /…/

Tidigare demokratiseringsförsök visar på lägre sjukfrånvaro, mer trivsel och smidigare problemlösning. Metoden kallas 'modellkommunmetoden', och utarbetades av Fagforbundet, de kommunalanställdas fackförbund, skriver tidningen Flamman. /…/

- De andra varianterna går ju ut på att säga till kommunens anställda: vi litar inte på att ni gör ett bra jobb - det kan göras bättre av någon annan. Det går ut på fruktan över att förlora jobbet. Modellkommunmetodiken handlar om tillit [!!!]."

Kolla detta om de senaste affärerna… Och detta om fusk och fusk.

Tillägg 5 november: Kolla om "Moderata skandalen Cederschiöld", om knattegänget och Helle Kleins ledare i Aftonbladet idag, där skriver hon:

"Sociologen Niklas Luhmann [om honom på svenska] skriver i boken 'Trust and power' om förtroendet som basen, som själva livsnerven i ett samhälle. Ett handlingskraftigt samhälle genomsyras av medborgarnas förtroende [exakt!!!].

De senaste dagarnas turbulens i regeringskansliet har många dimensioner: privatmoralen, alkoholkonsumtionen, könsrollerna, medialiseringen med mera. Den viktigaste dimensionen handlar om förtroende eller snarare brist på förtroende.

Bilden av Rosenbad som en lekstuga för oerfarna ungmoderater tonar fram. Det ömsesidiga kontrakt mellan folkvalda och folket som all demokrati bygger på håller på att upplösas. Förtroendet för staten rubbas i grunden. Det är allvarligt.

Demokratins livsluft är tilliten. Misstron däremot river sönder samhällsgemenskaper och dess politiska konsekvens heter anti-demokrati och auktoritära strömningar [sant!!].

'Den ödmjukhet som föddes ur andras tillit', skrev Dag Hammarskjöld i sina Vägmärken. Just Hammarskjölds klassiska ämbetsmannaideal med den oförvitlige statstjänstemannen som hängav sig åt att arbeta för något större, nämligen samhället i stort, tycks vi vara långt ifrån i dag.

Ämbetsmannen har ersatts av kampanjmakaren. Politik har blivit pr och varumärkesbyggande. Detta började redan på Göran Perssons tid men får nu sitt tydliga uttryck i de nya moderaternas maktövertagande [ja, om Göran Persson finns också mycket att säga?? Tyvärr!!].

Ulrica Schenström var Fredrik Reinfeldts förtrogna i den moderata kampanjledningen. Tillsammans formade och lanserade de 'förnyelsens parti'. Dag och natt tänkte de ut mediala strategier och kommunikationsmetoder för att kamma hem valsegern.

Och så fick de makten. Kampanjmakarna blev statsminister och statssekreterare. Högkvarteret låg nu inte längre på Stora Nygatan i Gamla stan utan några kvarter därifrån i Rosenbad.

Häri ligger problemet för Fredrik Reinfeldt och hans nya moderater.

Många har påtalat att hans stab har ovanligt låg medelålder – knattegänget som de kallas. Det handlar nog inte så mycket om ålder som om bristande insikt i vad uppdraget är [Sant!! Bristande insikt för vad uppdraget innebär!? Kanske inte så mycket om ålder??].

Reinfeldts stab ska nu leda landet, inte driva en moderat valkampanj. Fokus ska vara staten, denna stat som alltid varit hatobjekt bland de unga moderaterna.

Rollen blir så klart schizofren vilket visar sig i alla skandaler. Föraktet för det gemensamma tar sig uttryck i skattefusk, svartbetalningar och i en oförmåga att vara statsledning.

Liberala kollegan Niklas Ekdal skrev i söndagens DN om statsminister Reinfeldt som förra helgen stod på moderatstämman i Gävle och manade på förnyelsen.

'Det han syftade på var moderaternas egen profil, alltså kommunikation och image snarare än verklighet', iakttog Ekdal.

Att ta sig några glas för mycket på krogen tillsammans med en politisk reporter för att fortsätta varumärkesbyggandet av 'de nya moderaterna' är begripligt i en värld av pr-tänk.

Men när den berusade kampanjmakaren faktiskt är en av de högsta statstjänstemännen med jour för rikets säkerhet får krogpussandet andra dimensioner.

Förtroendet för rikets ledning är i gungning [och det med rätta!!?? Mina kursiveringar i det mesta av texterna ovan!]."