Miljö och kön/environmental pollution and gender...

Mer om det som Erik Berg beskrev som "goa gubbar"!??

Himla intressant blogginlägg om rapport om könsaspekter på miljöförstöringen och problemformuleringar runt detta. Kolla också denna video ”Money as debt”, ett tips från kommentator på Esbatis blogg.

Det där med ansvar - och makt...

Blev nyfiken på Gerd Johnsson-Latham och googlade på henne. Kolla vidare:

”Världsbanken! Hur kan ni missa oss?” Där det bland annat står:

”Världsbanken har kartlagt fattigdomen i världen. Men nu växer kritiken mot rapporten.

Författarna har helt missat kvinnornas underläge och använder ett språkbruk som påminner om Vatikanens.”

Och se också ”Lika villkor – Föreläsningar om de jämställdspolitiska målen”.

Kolla också Rebecka Bohlin om att

"Ja, pojkar är ju pojkar!"

om att det varit mycket slag mellan de små killarna i en dagisgrupp och hur vi fortfarande resonerar...

---

A report *) has shown that men in Western civilizations are the ones that contribute most to environmental pollution... They are richer than women and usually earn more money than women in all...

And in addition it has been shown the last years during the extremely warm summers in southern Europe that women are the ones that suffer most from the much warmer climate, so women seem to be the ones that are more affected... It has become even more obvious during this (temporary or?) climate-change.

How about incitements in changing the state of affairs? Came to think about responsibility and power again...

And I linked a posting about how we are still resonating that

"Anyway, boys are boys! (as we all know)"

when there had been more fights than usual in a "kindergarten" group here in Sweden.

Why had it been by the way? What were these small boys acting out? And the small girls then? Hadn't they been exposed or affected or aren't they exposed or affected? Or where did/do they turn their frustrations? Inwardly maybe? Already here boys and girls are learned different strategies, generally, when it comes to taking responsibility for oneself, ones mood, or for others and their moods!?? But, neither the small boys, nor any small girl shall take responsibility for what grown ups have done or are doing... Or for what another kid does! That's the grown ups responsibility.

And I am certain (!!??) that there are, and have always been, small boys that don't act things out, are quiet and even invisible, and as responsible-taking as any girl. But there are girls today adopting the acting-out-style too!!?? But is this a good sign or not? (came to think about one of the cases the American neurologist Jonathan Pincus writes about a young girl which stabbed a class-mate to death in a bus (one of his first cases, so it must e more than 15 years ago?)... He thought that she had been so damaged that she would probably never recover - horrible!)

Video-tip: "Money as debt".

*) ”En studie om jämställdhet som förutsättning för hållbar utveckling”, which would be translated to something in the style "A study about equality as a prerequisite for durable/lasting development".

---

Tillägg 14 oktober:

Artikeln ”Kvinnors osynliga arbete” där det bland annat står:

”Tendai er en ung pike i Zimbabwes sletteland. Hver morgen klokken fire tar hun vannkannen og går de elleve kilometerne til nærmeste brønn. Resten av dagen sanker Tendai ved, steller søsken, lager mat og leter efter ville grønnsaker.
Arbeider hun?
Mario lever sitt liv i Romas gater. Han er hallik og heroinmisbruker og betaler de bestikkelsene som må til for å overleve i underverdenen. Arbeider han?
I Norge bor Reidun - en ung mor som fyller dagen med huslige gjøremål. Hun lager mat, dekker bord, rydder, vasker, setter tørre bleier på små barnerumper, kjører i barnehaven, strikker og steller i haven. Arbeider hun?
Ben er en velutdannet ung amerikaner med militær rang. Han tilbringer dagen i en underjordisk installasjon der han venter på en eventuell ordre om å avfyre kjernefysiske våpen.
Arbeider han?
Hvem av disse fire verdensborgerne arbeider?
Tendai arbeider ikke, og ihvertfall ikke i økonomisk forstand slik FNs system for nasjonalregnskaper definerer det. Ben og Mario derimot er begge med på å øke sine lands brutto nasjonalprodukt(BNP) .
Her begynner Marilyn Warings bok "Hvis kvinner fikk telle" - en bok som ifølge forfatteren selv "handler om alt i hele verden" . Aller mest handler den om kvinners liv, om Moder Jord og om sosialøkonomi.
Verdiskaping Tendai går barbent gjennom livet, og uten å sette spor efter seg i de offisielle økonomiske statistikkene. Et raskt restaurantbesøk og en tur innom renseriet er økonomiske handlinger som landet regner inn i sitt brutto nasjonalprodukt. Når Tendai på slettelandet i Zimbabwe og Reidun et sted i Norge serverer familiene sine mat og vasker klærne deres, teller de imidlertid ikke med. De er ulønnede og hjemmearbeidende og "usynlige" for statistikerne.
Men Mario - hva gjør ham fortjent til en plass i den offisielle statistikken over Italias verdiskapning? Hverken hallikviksomhet eller heroinmisbruk registreres gjennom de legitime kanalene, men på sine nattlige vandringer gjennom Romas gater og bakgårder får Mario penger til å skifte eier.
Han påvirker pengestrømmen i landet, og dermed velger statistikerne å regne ham inn i BNP. På slump, riktignok. Men han teller med.
Ben mottar lønn, og regnes dermed automatisk med når nasjonens vekst, velstand og produktivitet måles. I helt overveiende grad, hevder Waring, er det slik at de menneskelige erfaringer som er økonomisk synlige, kan oppsummeres som det menn gjør. Kvinner verden over er "usynlige" når planleggerne planlegger og når politikerne vedtar. Samme skjebne mener forfatteren at Moder Jord lider.
Det rene vannet får først økonomisk verdi når det er lagt i rør. Opprydding efter en miljøødeleggelse bidrar til økonomisk vekst i landet, et rent miljø har i seg selv "ingen verdi" .
Da New Zealand reviderte sitt nasjonalregnskap i tråd med FNs anbefalinger, våknet Waring til den erkjennelsen hun nå øser av. Selv satt hun midt i prosessen, som leder av finanskomitéen i landets parlament. Idag smykker Waring seg med tittelen geitebonde, men hun underviser også innenfor det faget hun så rasende kritiserer. Waring har en doktorgrad i politisk økonomi. "Naivt mannlig" sier hun om den rådende undervisning i sosialøkonomifaget.
- Jeg ville vel sagt det annerledes, men jeg skjønner hva Waring mener, svarer Iulie Aslaksen, norsk sosialøkonom og forsker. For henne har møtet med Warings bok vært en sterk personlig opplevelse - et vannskille i hennes eget arbeide. Nå har hun et tre års stipendium for å lete videre efter svar på de spørsmål boken reiser.
Waring har skrevet en bok til kvinner. Menn diskuterer hun, som hun selv sier, ikke med. Heller ikke har hun vært ute efter å bygge opp en personlig troverdighet i mennenes verden. Da ville hun "ha fulgt spillereglene" . Men hva sitter vi så igjen med? Det er ikke første gang BNPs svakheter påvises. Er dette bare en porsjon feministisk oppkok?
- Nei, dette er ikke oppkok, for Waring har jobbet seg frem til å bli en ekspert på det feltet hun kritiserer. Hun setter det kjente sammen til et nytt helhetsbilde av økonomien med plass til såvel feminisme som økologi og globale fattigdomsproblemer. Waring er kompromissløs i sin kritikk, og vi trenger noen som på den måten kan ruske opp i de vante forestillingene. Så får det være opp til oss andre å finne kompromisser.
Ubetalt innsats Visste vi at Norge faktisk har vært et foregangsland, spør Aslaksen. Hun blar i et gulnet dokument fra den gang landet nylig var frigjort, og oppbyggingen efter den annen verdenskrig tok til. I den dypeste hemmelighet hadde gode nordmenn samlet statistikk, og i 1946 ble dokumentasjonen lagt frem: "Nasjonalinntekten i Norge 1935-1943" . Der er norske husmødre og hjemmeværende døtres ubetalte arbeide regnet inn.
Det holdt noen få år, så valgte Norge å følge samme praksis som andre land.
- Nå er FN i ferd med å vedta et "satellittregnskap" som hvert tiende år skal kartlegge den ubetalte arbeidsinnsatsen verden over. Her har Norge vært en pådriver, sier Aslaksen.
Geitebonden på New Zealand lar seg ikke mildne av det.
Gjennom sin nitide graving i FNs system for nasjonalregnskap, har hun kommet til den konklusjon at det er selve tankegangen som må endres. Selv om en synliggjøring av kvinners ubetalte arbeide innenfor dagens system i seg selv er en reform som "ville skremme vannet av maktens menn" , hevder Waring at det ikke er nok. Hun vil videre, i retning av et internasjonalt system som legger tidsbruk, ikke bare markedsverdi, til grunn når velstand og vekst skal måles. Og hun vil at markedsverdien skal korrigeres for ødeleggelser på Moder Jord.
"Vi kvinner er synlige og verdifulle, og nå da det er milliarder av oss, må vi kunngjøre vår synlighet og verdi. Og vårt sinne må brukes kreativt og rettes mot forandring. Vi må huske at ekte frihet er en verden uten frykt. Og skulle det fremdeles herske tvil om hvem det er som må stå for dette, må hver og en av oss ta turen til et stille vann. Se på vannet.
Det har verdi. Se ned i vannet. Kvinnen vi ser der, teller med. Hun kan være med på å endre verden. " Skriver Waring.
Så gjenstår det å se om ramsalt feminisme fortsatt kan provosere til debatt.”

Om Marilyn Waring.
Se också ”När kvinnor berättar”.
---
Tilläg 16 oktober: se Erik Svensson om ekonomipriset till Alfred Nobels minne och hans analys av ekonomer. Han länkar till detta om Milton Friedman och massmördaren Pinochet (ur en artikel av en Greg Grandin *) med fler intressanta länkar på denna sida.

*) "Greg Grandin är universitetslektor i latinamerikansk historia vid New York University och är författare till boken ”Empire's Workshop: Latin America, The United States, and The Rise of the New Imperialism”. Denna text är ett utdrag från boken och ett något längre utdrag av den kan läsas på portalen Counterpunch"

Frihetens pris/The Price of Freedom…

Johann Hari i New Statesmen, 11 oktober 2007, om Naomi Kleins nya bok ”Chockdoktrinen”, "the Price of Freedom" (min snabba amatöröversättning. Many links in this posting, maybe all, are in English, but possible to read in Swedish too. Below is my swift translation to Swedish):

”Idag har hon producerat /…/ en större granskande historia om den värld som Milton Friedman och marknadsfundamentalisterna har byggt. Hon avslöjar högerns centrala myt – att sedan Sovjettyrannins fall, har fria val och fria marknader kilat stadigt och gått hand i hand mot historiens skimrande solnedgång – och visat att denna [myt] helt enkelt är en lögn.

Mänskliga varelser har faktiskt konsekvent och överallt gått till val för blandade ekonomier [min kursivering]. De vill ha det välstånd som marknaden genererar, men de vill också att denna blir balanserad genom starkt regeringsagerande för att göra livet i en marknadsekonomi möjligt att leva (inte ens Margaret Thatcher och Ronald Reagan blev tillåtna klåpanden av sin valmanskår annat än när det gällde ytterkanterna av social reglering och välfärdsstaten). Högern har varit oförmögen att acceptera denna verklighet och oförmögen att upphäva/besegra denna i demokratiska val. Så för att kunna åstadkomma sin vision av den ’rena kapitalismen, renad från alla hinder/avbrott’, har de väntat på massiva kriser – när befolkningen har lämnats vind för våg och oförmögen att opponera sig – för att pracka på den sin vision.

Kleins historia börjar med marknadsfundamentalismens ’show-room’: Chile. Milton Friedman, den rena obundna kapitalismens apostel, skickade många av sina bästa studenter till Chile för att i åratal sprida budskapet att marknader måste tillåta sin primitiva logik att arbeta ohindrad av regering. De övertygade egentligen ingen. Deras partier blev våldsamt besegrade och socialdemokraten Salvador Allende blev vald istället. Så CIA backade upp en antidemokratisk kupp av fascisten Augusto Pinochet – och snabbt klev Friedman in för att forma/konstruera ’den mest extrema kapitalistiska makeover som någonsin blivit testad någonstans’, som Klein formulerar det.

Alla understöd av de fattiga skrubbades [bokstavligen??] bort, priser sköt i höjden och arbetslösheten nådde nivåer som saknade tidigare motstycke. Friedman sade åt Pinochet att gå vidare och skära ännu hårdare. Folkets önskningar kunde tryggt ignoreras, därför att ’chocken för tortyrkammaren terroriserade alla som ens tänkte på att stå i vägen för den ekonomiska chocken’, noterar hon. ’Attacker på fackledare genomfördes ofta i nära koordination/samarbete med arbetsplatsernas ägare.’

Så högerns vision om totala marknader – skär bort alla sociala skydd och låt företagen regera – föddes ur den våldsamma järnhanden och dess förbundna tvilling. På de flesta platser denna blivit provad har dessa två [avsaknad av sociala skyddsnät och företagens regerande??] funnits där, ofrånkomligen sittande ihop [närmast limmade ihop!?]. Klein spårar dem över kontinenter: i forna Sovjetryssland, till exempel, kunde Boris Jeltsin bara pracka på [folket] denna extrema vision genom att blåsa upp [??? Jag är väldigt litet politiskt bevandrad!? Och just under denna period pågick så mycket i mitt liv privat också...] parlamentet (med de flesta representanterna fångade på insidan), genom att trasa sönder det unga landets demokrati och börja ett brett distraktionskrig i Tjetjenien som dödade 100 000 människor. I post-Tiananmen Kina kunde kommunistpartiet bara vända sitt land in i en bred exportkreditzon med massakrer och massfängslande som gjorde vanliga, ordinära kinesiska arbetare alltför rädda för att fråga efter ens de minsta rättigheterna. Ja, över hela jordklotet har det verkligen varit ’en av de mest avskyvärda/vanhedrande kränkningar av de mänskliga rättigheterna i denna era /…/ som faktiskt begåtts med den avsiktliga intentionen att terrorisera allmänheten för att bereda grunden för introducerandet av frimarknadsreformer’.

Där denna överföretagsvision inte har prackats på genom tvång , har den prackats på genom utpressning vid tidpunkter för kriser. Ett av de fulaste exempel Klein visar på är användandet av tsunamin [vars offer jag och mina närmaste skänkte pengar till!!! Vart gick de pengarna??? Till offen eller till att finansiera vad??] ’ en närmast biblisk våg som sköljde bort 250 000 människor – som förtext för att pracka på Friedmans vision. I Sri Lanka, hade storföretag länge varit sugna på att få bort den gamla strandbefolkningens fiskarbosättningar och öppna upp kustlinjen för mycket mer vinstgivande utländsk turism. Men folket tyckte om sina hem och sina liv/karriärer och ville inte ge stränderna ifrån sig. Så dessa förslag framkallade en våg av militanta strejker och massprotester. Detta fördes då till det Sri Lankesiska folket i ett val – och blev besegrat i ett jordskredsval [man sa alltså ett rungande nej till exploatering av stränderna där folk bodde??].

Men då kom [alltså] en våg [tsunamin, about the tsunami in English] och sköljde bort allt och ’under skärvorna och blodbad låg det som turistindustrin hade fiskat efter hela tiden – en ofördärvad strand, renskrubbad från alla de skräpiga tecken på människor som arbetar, ett semesterparadis.’ Den Srilankesiska regeringen tillsades att den bara skulle få de omfattande lånen till rekonstruktionen från Världsbanken och IMF om de gick med på ett ’återstrukturerings’program – som bestod av allt det som det Srilankesiska folket precis hade förkastat i valresultatet. Raglande/förvirrade efter chocken gick den Srilankesiska regeringen med på detta. Den förbjöd folk att återvända till sina hem ytterst på stränderna, förklarande att det var ’buffertzon’ för infödda – men inte för hotellhandeln/industrin, som var fri att göra som den önskade. Så pengar som nominellt donerats för att hjälpa tsunamioffer användes faktiskt istället för att tillfoga dem en ’andra tsunami’, överlämnande deras land till utländska företag och avslutande deras historiska levnadssätt för alltid [att inte detta har blivit stora rubriker i media!!!??? Oerhört märkligt!? Eller?].

Liknande utpressningsprogram har tillfogats andra samhällen i förvirring efter chock. Som när folket i Sydafrika utkämpade sina sista strider under apartheid, blev ANC-efterträdare tvingade av IMF och Världsbanken för sina lån [de lån de redan hade eller ville ha?]. Villkoren? 'Dika ur' alla sociala skydd som är inkluderade i er Freedom Charter och lämna de ekonomiska strukturerna från apartheid på plats.

Och folket i Polen steg blinkande [ur "mörker" från kommunismen!? :-)] upp ur skräcken från Sovjetkommunismen, Solidaritetsrörelsen tvingades att rensa ut sin socialdemokratiska vision och pracka på folket en bitter dos ’chockterapi’ som karvade landet ännu mer inpå benen. I båda dessa länder ignorerades folkets vilja.”

Kolla "Nätverk för social välfärd" om sjukvården och filmen "Sicko". Esbati om "det kapitalistiska marknadssystemet"!

Och Erik Berg om "goa gubbar" igen!!! :-)

Tillägg 13 oktober: Se Vladde om Che Guevara och Latinamerika. Och Vladde igen om Pinochets (blogginlägget under det om Guevara).

Om vårdnadsbidraget, ett tips om hur man kan använda det av en moderat politiker, kvinna...

Tillägg 14 oktober: om "New Statesman". Dess hemsida.

Om privatiseringarna i Chile och effekterna där...

Artiklar om gripandet av Pinochets familj i Chile… Här och här (tips från Milton Frihetsson.) Se också detta bogginlägg med citat och hänvisning till Vladde.

Kolla också Erik Berg om "Utpressningens vardag", om andra effekter som privatisering kan få... Om Mikael Styrman och hans elbolag (?) i Haparanda. Han skriver bland annat:

"De flesta av dagens kapitalister är mer verserade än Mikael Styrman, de talar inte om att 'vila på hanen' utan 'beklagansvärda kostnadsstrukturer', men mekanismerna är helt och hållet desamma, utpressningen är satt i system. Och resultatet: när den ekonomiska makten talar är den politiska demokratin inte mycket värd.

Demokratin är fortfarande bara till hälften genomförd. Glöm inte bort det."

---

Mer om bloggande, tonen på nätet, om lusten (kanske t.o.m. njutningen?) och viljan att provocera...

Vad är det som får en att tappa koncepterna?? Vad är det som gör en provocerad? Vad är det som gör att man liksom måste svara emot? Får bara vissa "bete sig" på nätet, men inte andra? Hur svarar man emot? Ska man alltid svara emot? När ska man det kanske inte? När är kommentatorer inte värda ens energi och tid och kraft?

Den som provocerar - vad vill den åstadkomma? Lägga ut sin egen frustration som den inte kan hantera?

Miller skriver om den politiskt aktiva kvinnan (till vänster!), vars politiska aktivitet blev effektivare när hon gått till botten med sin egen tidiga historia, men innan dess fick hon inte ut den effektivt eller konstruktivt, utan den blev destruktiv och kanske framförallt självdestruktiv (min tolkning av Miller).

När hon liksom befriat sig från sitt gamla kunde hon liksom agera annorlunda, men det betydde inte att hon övergav sina ursprungliga övertygelser, men kanske kunde argumentera bättre och inte dras in i spel liksom? (med andra störda?).

Skammen när man äntligen börjar uttrycka sig och kanske gå emot "föräldrarna" och inte får medhåll kanske alls... Där man medvetet upplevt skammen över att ha blivit skrattad åt, inte tagen på allvar, inte förstådd i det man försöker säga eller uttrycka... Så man lugnt kan stå på sig när man senare som vuxen ger uttryck åt sina tankar, åsikter, känslor, kanske inte minst där man inte får medhåll?? Utan att tystna av skam eller genom att lägga känslor och reaktioner där de hör hemma? Där man vet vad som handlar om en själv och vad om faktiskt kanske troligen handlar om den andre/en annan.

Det där med respekt, äkta sådan!?

Miller skriver i sin första bok (första utgåvan av den) på sidan 103 (men jag tror detta finns med i den reviderade utgåvan också. Hennes första böcker ÄR väldigt bra och står sig! Är inte mindre aktuella idag alls!):

"En sådan människa kan man inte längre lura med fascinerande, obegripligt tal, därför att hon blivit vuxen genom upplevelser. En människa, som medvetet genomlidit sitt eget öde i hela dess tragik, kan också mycket tydligare och snabbare uppfatta sin medmänniskas lidande, även om det ännu hålls dolt. Hon kan inte heller håna andras känslor, av vad slag det än vara må, om hon kan ta sina egna på allvar [dvs. visa andra verklig, äkta respekt]. Hon kommer inte att låta föraktets onda cirkel gå vidare [utan kan respektera andra och deras känslor, deras frustation, förvirring, upprördhet osv., utan att utnyttja den också, så länge den inte skadar andra eller är kränkande, elak e.d.?]"

Det där att prata om känslor... Gör man det tas man i många sammanhang inte riktigt på allvar!?? Och det kan i vissa (kanske ganska många när det kommer till kritan) orsaka osäkerhet och t.o.m. genans om man pratar m känsloroch hur man känner, säger saker i stil med "Jag känner..."?? Man vet inte hur man hanterar det med känslor i ganska många sammanhang!? Så kan det vara på en arbetsplats, speciellt chefen kan sätta tonen här... Med tiden påverka arbetsplatsen i både positiv och negativ riktning i detta avseende...

Jo, och det där med skam... Vilken gör att man tystnar lätt... Också det som förövare direkt spelar på? Att få omgivningen (och dennes offer, och hela denna process kan vara helt omedveten, men ändå med en målmedveten strävan!?) att känna sig skamsen... Fast den som inte har så mycket i ryggsäcken eller som bearbetat sitt gamla är mindre lätt att få skamsen. Och det kan kanske vara nog så provocerande för den mindre sunde i en maktposition?? Som absolut måste ha rätt kanske?

Det där med att "sticka ut hakan"... Men man kan göra det på olika sätt??

Jo, man kanske blir provocerande, men måste man bli kränkande??

Det var en (ung?) man, nyliberal, som skrev en "välgångsönskan i sökandet" till en annan kommentator... Själv hade han funnit det slutgiltiga svaret och sökte inte längre!?? Han behövde inte göra det längre, för nu visste han? Suck... Kommer att täna på en av mina pianolärare, Käbi Laretei, som sa att man kan utvecklas hela livet... Hon är fortfarande en "sökare"!? En som inte är "färdig" och aldrig kommer att anse sig vara "färdig"?? De är de mest intressanta människorna; som reflekterar och som gör det hela livet... Tycker jag...

Jo, jag kan ibland reagera även på dem som har samma politiska uppfattning som jag... Och fundera... Precis som jag reflekterar över mig själv... Men visst är detta svårt... Och förmodligen oerhört smärtsamma saker i botten... Men vilka är mest benägna till självreflektion? Är det alltid de med mest makt som är det? Men tänk om de vore det... Vilka effekter skulle detta få nedåt i hierarkierna??

Se nästa blogginlägg om skam och kanske att ingjuta skam i andra (kanske också i politiska sammanhang!?? Där det kanske kan vara en ganska effektiv metod för att få folk tysta och icke seende!? Och vilka är det som inte har någon skam i kroppen? Det kanske kunde vara intressant att forska i?)...