Om privatiseringarna i Chile och effekterna där...

Artiklar om gripandet av Pinochets familj i Chile… Här och här (tips från Milton Frihetsson.) Se också detta bogginlägg med citat och hänvisning till Vladde.

Kolla också Erik Berg om "Utpressningens vardag", om andra effekter som privatisering kan få... Om Mikael Styrman och hans elbolag (?) i Haparanda. Han skriver bland annat:

"De flesta av dagens kapitalister är mer verserade än Mikael Styrman, de talar inte om att 'vila på hanen' utan 'beklagansvärda kostnadsstrukturer', men mekanismerna är helt och hållet desamma, utpressningen är satt i system. Och resultatet: när den ekonomiska makten talar är den politiska demokratin inte mycket värd.

Demokratin är fortfarande bara till hälften genomförd. Glöm inte bort det."

---

Mer om bloggande, tonen på nätet, om lusten (kanske t.o.m. njutningen?) och viljan att provocera...

Vad är det som får en att tappa koncepterna?? Vad är det som gör en provocerad? Vad är det som gör att man liksom måste svara emot? Får bara vissa "bete sig" på nätet, men inte andra? Hur svarar man emot? Ska man alltid svara emot? När ska man det kanske inte? När är kommentatorer inte värda ens energi och tid och kraft?

Den som provocerar - vad vill den åstadkomma? Lägga ut sin egen frustration som den inte kan hantera?

Miller skriver om den politiskt aktiva kvinnan (till vänster!), vars politiska aktivitet blev effektivare när hon gått till botten med sin egen tidiga historia, men innan dess fick hon inte ut den effektivt eller konstruktivt, utan den blev destruktiv och kanske framförallt självdestruktiv (min tolkning av Miller).

När hon liksom befriat sig från sitt gamla kunde hon liksom agera annorlunda, men det betydde inte att hon övergav sina ursprungliga övertygelser, men kanske kunde argumentera bättre och inte dras in i spel liksom? (med andra störda?).

Skammen när man äntligen börjar uttrycka sig och kanske gå emot "föräldrarna" och inte får medhåll kanske alls... Där man medvetet upplevt skammen över att ha blivit skrattad åt, inte tagen på allvar, inte förstådd i det man försöker säga eller uttrycka... Så man lugnt kan stå på sig när man senare som vuxen ger uttryck åt sina tankar, åsikter, känslor, kanske inte minst där man inte får medhåll?? Utan att tystna av skam eller genom att lägga känslor och reaktioner där de hör hemma? Där man vet vad som handlar om en själv och vad om faktiskt kanske troligen handlar om den andre/en annan.

Det där med respekt, äkta sådan!?

Miller skriver i sin första bok (första utgåvan av den) på sidan 103 (men jag tror detta finns med i den reviderade utgåvan också. Hennes första böcker ÄR väldigt bra och står sig! Är inte mindre aktuella idag alls!):

"En sådan människa kan man inte längre lura med fascinerande, obegripligt tal, därför att hon blivit vuxen genom upplevelser. En människa, som medvetet genomlidit sitt eget öde i hela dess tragik, kan också mycket tydligare och snabbare uppfatta sin medmänniskas lidande, även om det ännu hålls dolt. Hon kan inte heller håna andras känslor, av vad slag det än vara må, om hon kan ta sina egna på allvar [dvs. visa andra verklig, äkta respekt]. Hon kommer inte att låta föraktets onda cirkel gå vidare [utan kan respektera andra och deras känslor, deras frustation, förvirring, upprördhet osv., utan att utnyttja den också, så länge den inte skadar andra eller är kränkande, elak e.d.?]"

Det där att prata om känslor... Gör man det tas man i många sammanhang inte riktigt på allvar!?? Och det kan i vissa (kanske ganska många när det kommer till kritan) orsaka osäkerhet och t.o.m. genans om man pratar m känsloroch hur man känner, säger saker i stil med "Jag känner..."?? Man vet inte hur man hanterar det med känslor i ganska många sammanhang!? Så kan det vara på en arbetsplats, speciellt chefen kan sätta tonen här... Med tiden påverka arbetsplatsen i både positiv och negativ riktning i detta avseende...

Jo, och det där med skam... Vilken gör att man tystnar lätt... Också det som förövare direkt spelar på? Att få omgivningen (och dennes offer, och hela denna process kan vara helt omedveten, men ändå med en målmedveten strävan!?) att känna sig skamsen... Fast den som inte har så mycket i ryggsäcken eller som bearbetat sitt gamla är mindre lätt att få skamsen. Och det kan kanske vara nog så provocerande för den mindre sunde i en maktposition?? Som absolut måste ha rätt kanske?

Det där med att "sticka ut hakan"... Men man kan göra det på olika sätt??

Jo, man kanske blir provocerande, men måste man bli kränkande??

Det var en (ung?) man, nyliberal, som skrev en "välgångsönskan i sökandet" till en annan kommentator... Själv hade han funnit det slutgiltiga svaret och sökte inte längre!?? Han behövde inte göra det längre, för nu visste han? Suck... Kommer att täna på en av mina pianolärare, Käbi Laretei, som sa att man kan utvecklas hela livet... Hon är fortfarande en "sökare"!? En som inte är "färdig" och aldrig kommer att anse sig vara "färdig"?? De är de mest intressanta människorna; som reflekterar och som gör det hela livet... Tycker jag...

Jo, jag kan ibland reagera även på dem som har samma politiska uppfattning som jag... Och fundera... Precis som jag reflekterar över mig själv... Men visst är detta svårt... Och förmodligen oerhört smärtsamma saker i botten... Men vilka är mest benägna till självreflektion? Är det alltid de med mest makt som är det? Men tänk om de vore det... Vilka effekter skulle detta få nedåt i hierarkierna??

Se nästa blogginlägg om skam och kanske att ingjuta skam i andra (kanske också i politiska sammanhang!?? Där det kanske kan vara en ganska effektiv metod för att få folk tysta och icke seende!? Och vilka är det som inte har någon skam i kroppen? Det kanske kunde vara intressant att forska i?)...