Välfärd - och sjukvård i synnerhet...

Kolla denna debattartikel från i början av 2007 från denna sida.

"Lite tankar inför Norrköpingskonferensen.

Vi träffas ju den 3-4 mars för att prata politik. Jag tillhör de som hoppas få se stommen till en ny gemensam plattform (ett nytt upprop) ta form. En plattform som både fackligt aktiva och andra som vill försvara den gemensamma välfärden kan sluta upp bakom. Kan vi dessutom få fram en övergripande handlingsplan blir ju konferensens resultatet strålande. Se därför det här inlägget som en slags uppvärmning inför våra samtal i Norrköping. Jag börjar med det besvärligaste - ekonomin.

Börjar det inte bli dags att lägga nittiotalskrisen till handlingarna?

Ekonomi i stor skala är ett besvärligt ämne, lite tabubelagt. Nästan alla politiskt aktiva undviker frågan och förlitar sig på de sk experterna. Och bland dessa är det åtminstone i Sverige praktiskt omöjligt att hitta en enda som inte hyllar sanering, stabilisering och återhållsamhet när det gäller den offentlig sektor och finanspolitik. Marknaden ska göra jobbet (och skapa jobben). I många år nu har strider och debatter kring välfärden gjort halt vid den låsta vägbommen - finansieringen. Diskussioner om satsninngar, investeringar och utveckling inom välfärdssektorn har egentligen inte förekommit, om de inte handlat om olika sätt att spara pengar.

Visserligen har Johan Ehrenberg vevat på mot regeringen Perssons ekonomiska politik, mot överskottmål. utgiftstak och fortsatt arbetslöshet, men väldigt få inom arbetarrörelsen har gått i svaromål. På Johans föredragsturnéer har man känt sig lycklig en stund. tänkt på gamla goda tider, applåderat artigt, men sedan gått hem och tagit på sig tagelskjortan igen nästa morgon.
Vi behöver inte diskutera vänsterpartiets 200 000 nya jobb eller alla de räkneexempel som Ehrenberg lagt fram.

Men vi måste kunna bli eniga om att "saneringen av statsfinanserna" faktiskt är genomförd - med råge. Kanske t.o.m att den i allt väsentligt var genomförd för 10 år sedan. Att staten och kommunerna är stadda vid mycket god kassa. Att långsiktiga och gemensamma satsningar på skola, vård, omsorg, infrastruktur och miljö är fullt möjliga att finansiera om den politiska viljan finns. Att långivarna skulle ställa sig på kö för att låna ut pengar om något kommunalt bostadsbolag i en storstadsregion till äventyrs skulle få för sig att bygga billiga hyresrätter till ungdomar och ensamstående. Att hindret kanske i första hand är tillgången på utbildad arbetskraft. Men hur ska unga människor våga satsa på denna typ av framtid om inte arbetarrörelsen klart och tydligt säger ifrån att vårt mål är att under kommande mandatperioder bygga ut den gemensamma sektorn; skolan, vården, omsorgen. Idag känns det nog tryggare att satsa på en fortsatt karriär inom MacDonalds.
Som jag ser det är en uttalad satsning på utveckling av den gemensamma sektorn det ansvarfulla och offensiva svaret på Urban Bäckströms förslag att dela ut statens pengar till de redan besuttna. Vi måste ju alla inse en sak - skattesänkningar är populära speciellt i ett läge när människor mäste börja se om sitt hus vad gäller privata arbetslöshets- och sjukförsäkringar. Jag håller med Johan Ehrenberg - den nuvarande situationen är en mardröm för arbetarrörelsen. Pappa har lämnat över nyckeln till sitt välförsedda barskåp till tonårsbarnen inför festen.

Det enda möjliga svaret måste vara att konstatera att den förda ekonomiska politiken de senaste tio åren varit alltför återhållsam, att man omvärderat situationen och är beredd att satsa på en utbyggnad av en solidarisk välfärdspolitik och en offentlig sektor som kommer hela folket till del. Det är ett sätt att skapa fler jobb och det är ett sätt att hålla ihop samhället. Det sistnämda är faktiskt också den bästa garantin för en fortsatt utveckling av näringslivet i Sverige. Kanhända kan två kommuner gå i bräschen - Malmö och Göteborg, och konkret visa hur en sådan satsning skulle kunna se ut? Vad säger Göran och Illmar?

Välfärdsstaten som framtidsprojekt

Välfärdsstaten av skandinavisk modell är fortfarande den mest civiliserade, jämlika och solidariska samhällsmodell som världshistorien skådat. Inget annat samhälle har skapat en så stor individuell frihet och valfrihet för en så stor del av sin befolkning. De nordiska länderna ligger även i topp vad gäller fungerande infrastruktur, produktivitet, samhällelig effektivitet, utbildningsnivå och folkhälsa. Vår modell svarar mot de krav som en högt utvecklad kapitalistisk marknadsekonomi ställer. Hela det komplex av ömsesidiga beroenden och behov av effektiva samarbetsformer som dagens organisationer och företag utmärks av, matchas helt enkelt bäst av vår typ av välfärdsstat.

När nu de borgerliga krafterna vill riva upp och försvaga dess strukturer, bit för bit, så handlar det om en slags överklassens ryggmärgsreaktion mot jämlikhetstanken. Det handlar om ideologi och egennytta. De ideologiska utsvävningarna om konkurrensens välsignelse, mångfald, valfrihet och prestationsstimulerande löneskillnader är inget annat än ideologi. Att staten är dålig på att driva företag är ren lögn. När det gäller infrastruktur t.ex spårbunden kollektivtrafik, energi- och vattenförsörjning finns det övertydliga erfarenheter, både här hemma och utomlands, att privatisering inneburit försämringar både för medborgarna och företagen. Den nu planerade utförsäljning av statliga aktier och innehav inom finanssektorn kommer att minska konkurrensen, inte alls förbättra den.

Kanhända är det dags att tala klarspråk, att säga att vi inte alls är främmande för tanken att återreglera elmarknaden och att om borgarna genomför sina planer att sälja ut välskötta statliga företag så är vi inte heller främmande för tanken att staten köper in sig i för samhällsutvecklingen viktiga privata företag för att ge dessa en långsiktigt stabil ägare eller att starta nya företag där man tycker att konkurrensen blivit för dålig. Detta innebär ju också att vår ståndpunkt måste vara att staten måste bli tydligare i sitt ägande, ge klara direktiv och betona ansvaret för den långsiktiga samhällsutvecklingen. I kvartalsrapporternas och de giriga direktörsbyråkraternas tid vore en sådan ståndpunkt en välsignelse för en stor del av svenskla folket, det är jag övertygad om.

Knäckfrågan - välfärdssektorn

Vad gäller daghem, skola, hälso- och sjukvård samt åldringsvård är situationen annorlunda. En majoritet av ledarskapet inom (s) och fackföreningsrörelsen menar att det avgörande för att behålla välfärden intakt är att dessa tjänster är solidariskt finansierade. Vem som utför tjänsterna är av sekundär betydelse. Man menar att det inom t.ex inom offentligt driven sjukvård finns en del "surdegar" som mår bra av lite konkurrens.
I grundfrågan är vi överens - den solidariska finansieringen är den avgörande punkten, och den är inte passerad. Det finns fortfarande en välfärdsstat att försvara. Men är det inte lite naivt att inte se varthän utvecklingen går? Kan vi inte se i mängder av kommuner att friskolesystemet skapar problem för den allmänna skolan eller att de stora vinstdrivande företagen som gett sig in i äldreomsorgen faktiskt inte har något nytt att komma med, bortsett från att de är duktiga på att skära ner personal? Finns det inte en stor risk att beställar-utförarsystemet skapar en i grunden improduktiv byråkrati med stora kostnader som följd?

När det gäller sjukvården måste vi faktiskt diskutera själva grundprinciperna - handlar det om en enkelt mätbar produktion av tjänster per tidsenhet eller handlar det om att rädda liv, bota sjukdomar och förbättra folkhälsan. Utgår vi från de övergripande målen så finns det ingen erfarenhet (internationell eller svensk) som talar för de privata alternativen. Dessa har ju i grunden en helt annan målsättning, nämligen att tjäna pengar. När S:t Görans Sjukhus i Stockholm såldes till Capio var det tänkt att bli ett flaggskepp för att visa den privata lösningens överlägsenhet. Så här skriver den enda person som mig veterligen detaljstuderat utvecklingen av S:t Göran, folkhälsorådet emeritus Göran Dahlgren:

'Mot denna bakgrund kan konstateras att St Görans sjukhus som vid offentlig drift producerat mycket god vård till ett lägre pris än flertalet andra offentligt drivna sjukhus sedan driften övertagits av Bure/Capio AB levererar samma goda vård men till ett pris som är högre än vid flertalet offentligt drivna sjukhus inom Stockholms läns landsting. Kommersialiseringen av driften vid detta offentligt finansierade sjukhus har således varit mycket kostsam för landstinget/skattebetalarna. Den som tjänat på denna kommersialisering är endast Capio AB som fått en god vinst - avkastning på insatt kapital - och en strategisk plattform för fortsatt expansion på den kommersiella vårdmarknaden.'

(Läs hela hans analys 'Offentlig eller privat sjuvård' som kan hämtas på vår hemsida, den är helt suverän.)

För oss som länge arbetat mot privatiseringar inom sjukvården är det oerhört frustrerande att i olika sammanhang stöta på dels samma beskrivning av verkligheten - svensk sjukvård har stora problem och fungerar inte som den ska - och samma lösning - om vi lägger ut verksamheter på entreprenad får vi konkurrens och mångfald. Var är bevisen, var är erfarenheterna, vad baserar sig denna uppfattning på? När det gäller daghem och åldringsvård är det förmodligen svårt att hitta internationella undersökningar och erfarenheter, eftersom man i de flesta länder varken har offentligt finansierad barnomsorg eller åldringsvård. men när det gäller sjukvården är läget ett annat - här finns mängder av utländska erfarenheter att studera.

Är det helt enkelt inte läge för att i klassisk svensk tradition kräva en stor och offentlig utredning om privatiseringspolitikens effekter och resultat? Inom skolan, barnomsorgen, äldreomsorgen och inom sjukvården. Och om inte regering eller riksdag vill göra det - skulle inte LO-TCO-SACO tillsammans kunna ta på sig uppgiften tillsammans med representanter för kommun- och landstingsförbunden? Vi har väl lite till mans varit anfäktade av nyliberal ideologi under 80- och 90-talet, men någon gång måste ju verkligheten få gälla i stället för kartan?
När det gäller privatiseringsbeslut som tagits inom infrastrukturen så finns det idag åtskilliga kommunpolitker som sliter sitt hår för att man sålde det kommunala energiföretagen för 7-8 år sedan. Jag tror att samma baksmälla kommer att drabba de landstingspolitiker som idag funderar på att sälja ut primärvård och sjukhus.

OK - jag hoppas att jag blåst lite syre på den pyrande ilska som finns inom oss alla. Det är läge för motoffensiv, det tycker i alla fall [mina kursiveringar i ovanstående text].

Håkan

Gbg 13/2 2007"