Artikeltips...

foto på Gunnar Ågren.

Göran Greider skriver i dagens ledare om ”Kylan från moderaterna”, där står bland annat (så tänkvärd att jag till slut nästan citerade hela artikeln):

”Det är de unga, svala och manliga teknokraterna som tagit makten i Moderata samlingspartiet. Med lugna stämmor talar de, Anders Borg, Per Schlingman och Fredrik Reinfeldt och gjuter olja på varje tänkbar konfliktvåg i partiet.

Några passioner förnims inte hos dem och de en gång laddade orden - feminism, svensk modell eller arbetsrätt - har de laddat ur. Det är de välutbildades röster, rösterna hos dem som aldrig känt någon ilska över det klassamhälle som omger dem. Att de moderata politikerna nu sitter vid makten finner de enbart naturligt: deras kollegor inom näringslivet eller media har ju alltid suttit vid makten.
De börjar rentav känna sig ansvarsfulla, skaffar sig upphöjda statsmannamanér, och aktar sig för varje förfluget ord som kan slungas tillbaka mot dem. De är ytterst måna om att inte ge något ideologiskt signalment på de åtgärder de genomför, trots att färdriktningen entydigt går mot större inkomstskillnader, skattebefrielser för de rika, utförsäljning av gemensam egendom. Ja, Schlingman vill inte ens placera partiet på vänster-högerskalan.
Moderaterna är idag ett parti som ideologiskt inte vill bekänna färg och därmed utgör de en kulmen på hela den antipolitiska utveckling som kännetecknat svensk - och förresten inte bara svensk - politik sedan åttiotalets början.
Väljaropinionen tror än så länge inte på den moderata antipolitiken och opinionssiffrorna är katastrofala för hela den moderatledda regeringen. I själva verket är det därför inte moderaternas politik, eller deras partistämma, som är det verkligt betydelsefulla i svensk politik just nu. Nej, det avgörande är hur oppositionen, socialdemokratin och arbetarrörelsen i vid mening, förmår hantera den nya, avideologiserade politiska makt som utge sig för att vara nästintill icke-politisk. Arbetarrörelsen kommer, förr eller senare, att bli tvungen att svara på denna teknokratiska utmaning med fördjupad idépolitik och systemkritik.
Det innebär att det från och med nu åligger alla tänkande människor i en brett definierad opposition att visa fram och ge kartor över hela det maktlandskap vi bebor - det som innefattar marknaden och kapitalet och inte bara partipolitiken. I moderaternas värld finns det ju ingen kapitalmakt, ingen marknadsmakt. Bara individer existerar. Och bara om arbetarrörelsen får oss att förstå att kapital- och marknadsmakt existerar, kommer vi att förstå att kollektivt handlande från löntagare och alla slags undertryckta behövs.”

Kolla också tidigare ledare av Greider på samma tema ”Antipolitiskt sömnpiller”.

Skulle också vilja länka artikeln ”För mycket mediciner” om vad Folkhälsoinstitutets generaldirektör Gunnar Ågren sagt i denna fråga men hittar den inte på nätet. I artikeln står bland annat att han menar att:

"...sjukvården har koncentrerat sig för mycket på medicinering [ja, enklare att skriva ut piller än att vidta andra åtgärder!?]. Det är en brist på balans."

Vidare står det:

"Gunnar Ågren står för en syn på hälsa som inte är oomtvistad. Han har varit chef för Statens Folkhälsoinstitut de senaste åtta åren, och han pekar på att demokrati i samhället, folkrörelser och bland annat spritförbud under perioder, har varit centrala i folkhälsoarbetet.

- Sociala reformer har betytt mycket mer för folkhälsan än medicinska framsteg, säger han något uppseendeväckande [nej, så får man väl inte säga!!!??].

Han pekar också på vilka faktorer som gjort att vi blivit gamla i Sverige.

-Att vi har möjlighet att påvera är betydelsefullt för hälsan. Sjukvård är förvisso betydelsefull bra när vi är sjuka, men för hälsan är det andra faktorer som är viktigare. /.../

För framtiden ser han flera faror:

-Vi lever längre, men det är inte alltid att vi mår bättre. De psykiska sjukdomarna ökar.

Enligt Ågren äter sex procent av Sveriges befokning, var 15:e person, antidepressiva läkemedel varje dag. Av de äldsta grupperna äter var femte antidepressiva läkemedel. /.../

När han skissar på en framtid med god hälsa ser han delaktighet, inflytande, samt ekonomisk och social trygghet som de viktigaste faktorerna. Annat som måste till är goda uppväxtvllkor, god yttre miljö, en hälobefrämjande hälso- och sjukvård, smittskydd och hälsosamma levnadsvanor. /.../"

Kolla också Gunnar Ågrens blogg och detta inlägg (bland många):

”Hälsan – individens och samhällets ansvar (2007-08-21 08:29)

Två välkända debattörer med nyliberal framtoning, Fredrick Federley och Mattias Svensson har föreslagit att Folkhälsoinstitutet skall läggas ner. (länk)
Förslaget är inte särskilt oväntat. Argumentationen är däremot principiellt intressant eftersom den aktualiserar frågan om individens ansvar kontra samhällets. Debattörernas viktigaste kritik mot FHI och indirekt mot hela den svenska folkhälsopolitiken är att människor berövas möjligheten att ta ansvar för sina liv.

Kritiken mot institutet kan sammanfattas i följande punkter:
• Vi upprätthåller den svenska alkohollagstiftningen på ett alltför nitiskt sätt.
• Vi har medverkat till rökförbudet på restauranger genom en flitig lobbyverksamhet.
• Vi har bedrivit en ”fanatisk kampanj” mot snuset som resulterat i en konfiskatorisk skattehöjning.
• Vi har (på regeringens uppdrag) lagt ett antal förslag för att motverka övervikt och främja fysisk aktivitet.
• Vi har lagt ett förslag med syfte att förebygga självmord som innehåller en rad åtgärder för att försvåra suicidhandlingar, exempelvis skyddsräcken vid broar och höga platser.

Alla angreppspunkterna handlar egentligen om samma problem, avvägningen mellan samhällets ansvar och individens bestämmanderätt över sitt liv.

Ibland kan det finnas en faktisk motsättning mellan individens önskemål och samhällets regler. Att man har skyddsräcken, exempelvis vid Katarinahissen i Stockholm, inskränker naturligtvis individens frihet att balansera på kanten av gångbanan. Å andra sidan tyder tillgänglig forskning på att rätt avvägda skyddsanordningar faktiskt bidrar till att minska det totala antalet självmord vilket gör frihetsinskränkningen mer uthärdlig. Mycket talar för att en del suicidhandlingar påverkas av tillfälliga stämningslägen och impulser. Försvårar man den fysiska möjligheten till suicid kan det ge en möjlighet att exempelvis tänka över situationen och söka hjälp. För en mer utförlig dokumentation rekommenderas FHI nyligen utkomna rapport ”Förslag till nationellt program för suicidprevention”, som kan laddas ner från vår hemsida.

I andra fall kan man diskutera om samhällsåtgärderna verkligen innebär någon frihetsinskränkning för merparten medborgare. Ett förbud mot att spruta champagne ur 15-litersflaskor på andra restauranggäster ökar snarare den senare gruppen möjlighet till krogbesök. En av förklaringarna till att institutets arbete för ansvarsfull alkoholförtäring blivit en framgång är just att lugnare krogar med mindre berusningsdrickande och våld faktiskt ökar tillgängligheten och därmed ligger i både krögarnas, personalens och restauranggästernas intresse. En likartad effekt har man sett av rökförbudet.

Vår ’fanatiska kampanj’ mot snuset bestod framför allt i att vi tog fram en vetenskaplig rapport om snusets hälsorisker – något som snarast är ägnat att underlätta den enskilde individens avvägning av risker mot eventuella vinster av snusanvändning. Skatten på snus bestäms inte av Folkhälsoinstitutet utan av riksdagen där en av debattörerna, Fredrick Federley är ledamot. Ett rimligt förmodande är att statsfinansiella skäl haft större betydelse än skrifter från FHI för förslagets ställande.

Principfrågan är intressant. Är folkhälsan samhällets eller individens ansvar. Jag tror det rimligaste svaret är både och. Individen har givetvis ett ansvar för sina levnadsvanor men samhället bör underlätta bra val genom att sprida kunskap och öka möjligheterna till ett hälsosamt liv exempelvis genom skattepolitik, lagstiftning och samhällsplanering som tar hänsyn till hälsokonsekvenser."