Sjukt...

[uppdaterad 18 oktober i slutet]. Kolla detta blogginlägg på Motvallsbloggen. Där det bland annat står:

"Först satte de åt invandrarna, men jag brydde mig inte. Jag var ju inte invandrare.
Sedan satte de åt de gamla och pensionärerna men jag brydde mig inte. Jag var ju varken gammal eller pensionär.
Sedan satte de åt de arbetslösa men jag brydde mig inte. Jag var ju inte arbetslös.
Sedan satte de åt de sjuka men jag brydde mig inte. Jag var ju inte sjuk……."

Nej, det händer ju inte mig. Så jag kan lugnt luta mig bakåt (vilket var/är vad många gjorde bland annat angående sjukskrivna arbetskamrater: "Det händer inte mig, så...").

Hon fortsätter:

"När jag själv blev äldre, sjuk och arbetslös fanns det ingen kvar som orkade eller var intresserad av att bry sig."

Nej, det är risken!??? Tänker på något Kirkengen skriver om människans natur och villkor:

"Issues of integrity and violation are, in fact, themes all people share. We are all vulnerable, not just a few of us. In addition to our being mortal, what human beings have in common is the fact that we can all be humiliated."

Översatt blir det något i stil med:

"Frågor om integritet och kränkningar/våld är faktiskt teman alla människor delar. Vi är alla sårbara, inte bara några få av oss [är det]. I tillägg till vår dödlighet, så vad vi har gemensamt är faktumet att vi alla kan bli förödmjukade."

Vidare om det med satir, kolla vad Miller skriver om ironi... Jag citerar tidigare blogginlägg från 30 september:

"Alice Miller skriver i sin bok ”The Body Never Lies – the Lingering Effects of Cruel Parenting” i kapitlet ”Drugs and the Deception of the Body” (“Droger och bedragande av kroppen”) på sidorna 138-139:

”Som barn måste jag lära mig att tränga bort alla mina naturliga svar på skador som tillfogades mig, svar som raseri, vrede, smärta och rädsla. Annars hade jag blivit straffad. Senare i skolan var jag stolt över skickligheten jag hade utvecklat att kontrollera och begränsa dessa känslor. Jag såg denna förmåga som en dygd och jag förväntade mig också att mitt första barn skulle prestera samma sorts disciplin. Bara sedan jag hade lyckats befria mig själv från denna attityd var jag förmögen att förstå lidandet hos barn som har förbjudits att svara på skador på ett ändamålsenligt sätt och engagera sig i sina känslor på ett välvilligt sätt, så att de senare i livet kan bära de känslor de faktiskt har, snarare än att vara rädda för dem.

Tyvärr är det många människor som har gått igenom detsamma som jag. Oförmögna att visa sina starka känslor som barn, har de inga verkliga erfarenheter av dem och senare saknar de denna erfarenhet på ett allvarligt sätt [men inte alltid genom att vara medvetna om denna förlust, vi märler inte alltid vad vi saknar]. En del av dem lyckas senare i terapi lokalisera och uppleva sina bortträngda känslor. Då är de förmögna att vända dessa till medvetna känslor som de kan förstå på basis av sin egen livshistoria och de behöver inte längre vara rädda för dem. Men andra förkastar denna väg därför att de inte kan eller inte vill anförtro sina tragiska erfarenheter till andra. I vårt nuvarande konsumtionssamhälle är en sådan attityd vitt spridd. Det ses som det rätta att inte visa sina känslor eller bara göra det i exceptionella fall, efter intagande av droger eller alkohol. Dessutom så är känslor (ens egna och dem hos andra) något att bli hånad för/göras narr över. I show business och journalistik är ironin en välbetald handelsvara, så det är möjligt att göra mycket pengar på bortträngningen av ens känslor. Även om man slutligen riskerar att förlora all kontakt med sig själv och blott och bart fungera som en mask, en ’som-om-personlighet’, så finns det alltid droger, alkohol och andra substanser att falla tillbaka på. Åtlöje [spott och hån] betalar sig bra, pengar är inget objekt [??]. Alkohol håller oss på gott humör [eller motsatsen!?] och starkare droger gör det ännu effektivare. Men eftersom dessa känslor inte är genuina/äkta, inte kopplade till den sanna historien i vår kropp kommer effekten att avta över tid. Högre och högre doser behövs för att fylla hålet som lämnats efter barndomen.”

Ja, en stolthet över att kunna kontrollera sina känslor, en förmåga som nästan också känns som en dygd (hos den duktiga flickan/pojken). Att visa starka känslor och reaktioner (inte minst indignation??) hånas ofta? Man ska inte visa känslor utan vara cool?? Känslor hånas och den som uttrycker dem görs ofta till åtlöje? Man använder ironi och cynism istället? Ett uttryck för förakt för svaghet?

”JAG minsann har koll på mina känslor!!”

Resulterande i en arrogans och att liksom flyta ovanpå bland annat? Är det så?"

Tillägg 18 oktober: se detta inlägg om vad Kirkengen skriver om "att göras sjuk av tystnad", om marginalisering och integritetskränkningar, där står bland annat:

"Kirkengen refers to the Hebrew University philosopher Avishai Margalit, and writes for instance, about what he say and mean:
'He finds it more fruitful to construct a negative argument, based on the fact that human beings share the morally relevant characteristic of being 'something which can be humiliated'. This negative argumentation, he states, far surpasses in usefulness all of the positive ones /.../ According to Margalit, human beings no longer have Truth, God, Wisdom, Language, or the Law of Nature or History in common. Paradoxically, however, they do all share the ability to be humiliated.

A decent society is reflected, according to Margalit, in the way its institutions meet the most vulnerable of its members - or its non-members. Any measures which marginalize people stigmatize them. And a stigma is the public sign of deviation from the norm, be it the norm of honor, mores, gender, race, faith or function.

Regarding the concepts of honor, self-respect and self-esteem, Margalit writes: 'A humiliating society is one whose institutions cause people to compromise their integrity,' and, 'a decent society is one whose institutions do not violate the dignity of the people in its orbit."

Översatt blir det något i stil med:

”Han finner det mer fruktbart att konstruera ett negativt argument, baserat på fakta att mänskliga varelser delar den moraliskt relevanta karaktäristiken att vara ’någonting som kan bli förödmjukat’. Denna negativa argumentation menar han vida överträffar/-stiger alla de positiva i användbarhet /…/ Enligt Margalit så har mänskliga varelser inte längre sanning, Gud, visdom, språk eller naturens och historiens lagar gemensamt. Paradoxalt dock, delar de alla förmågan att bli förödmjukade.

Ett anständigt samhälle reflekteras, enligt Margalit, i sättet dess institutioner möter dess mest sårbara av dess medlemmar - eller dess ickemedlemmar.. Alla åtgärder som marginaliserar människor stigmatiserar dem [bland annat genom viss sorts diagnosticerande inom både somatisk medicin och psykiatri, vilket hon också skriver om, t.ex. skriver hon om begreppet ’somatiserare’ ganska omfångsrikt. Och läkare som ’vårdslöst’ pratar om framhärdande/envisa somatiserare, men man hör inget motsvarande om ’framhärdande/envisa negligerare’ (liksom underförstått ’Ah du vet; det är något psykiskt!’ utan att ens någonsin ha frågat patienten om hur den har det eller har haft det) om läkare som vidtar den ena meningslösa åtgärden efter den andra som inte leder till någon som helst förbättring hos klienten]. Och ett stigma är det offentliga tecknet på avvikande från normen gällande heder, ?, kön, ras, tro eller funktion.

Avseende konceptet heder, självrespekt och självförtroende, skriver Margalit: ’Ett fördmjukande samhälle är ett samhälle vars institutioner får människor att kompromissa med sin integritet, ett anständigt samhälle är ett vars institutioner inte kränker värdigheten hos människor som befinner sig i dess omlopp.’"