tisdag 23 oktober 2007

Teamwork och samverkan i alla ära…

foto på Christina Maslach.
[uppdaterad 24 oktober i slutet]. Jo, vi fick ta del av samverkansavtalet på fackmöte… Idén är god… Men risken är att inflytande snarare minskar för vissa, därför att dominanta tar över (kanske t.o.m. ser sin chans)? Så att medbestämmandet istället minskar? Detta i sin tur har med ledarskapet att göra? Om den högsta ledaren kan hantera detta? Och hur? Och om denna/denne har förmåga till samarbete och samverkan…

Det där med att lägga locket på (och det finns t.o.m. kolleger som vill göra detta aktivt!?? Så har jag upplevt det några gånger på möten vi haft, när kritik eller något brännbart kommit upp, framförallt om ledningen!! För att vissa inte klarar att höra dylikt?), konflikträdsla… "Sopa saker under mattan"... "Stoppa huvudet i sanden"... (vår chef ville inte att vi skulle göra det, men vem stoppar huvudet i sanden?)...

Om det är med att "sopa saker under mattan" ("Sweeping things under the rug"), se här och här.

Kvinnan som kom till oss tyckte vi verkade ovanligt nöjda (hmmm... säger jag)… På alla andra arbetsplatser inom skolförvaltningen hade folk tyckt till mycket, mycket mer och diskussionerna blivit betydligt hetare och hetsigare… Betyder det att det är bättre hos oss (jag är tveksam om det)?

För tio år sedan hade vi en chef om vilken en terapeut till en kollega menade att han (vår dåvarande chef) lade locket på”. Och undrade vad detta skulle kunna innebära? Kanske resultera i en massiv explosion samfällt eller flera små explosioner hos några enskilda individer eller kanske i allmänt dåligt arbetsklimat (vilket det gjorde i högsta grad och successivt under dessa sju år. Och de nio åren sedan dess har arbetsplatsen sakta rehabiliterat sig)…

Vår verksamhet är inte lagstadgad, vilket kanske påverkar en del saker… Att man är litet tystare och fogligare? Fast jag tror inte det bara handla om detta…

Och som skolforskaren Gerhard Arfwedson också sa:

”I och med kommunaliseringen kom en massa okunniga in och de misstag som redan gjorts gjordes (om) igen.”

Och de fortsätter att göras om…

Vi var ju redan då kommunala och utifrån min erfarenhet hade jag redan då dubier om att göra skolan kommunal, för jag hade sett en del om vad det innebar (men jag tror att jag var för ung för att riktigt se hur det var).

Undrar hur man rekryterar chefer… Kompetensen hos dem som rekryterar… Det brister nog en del där ibland.

Och det brister också kanske från nivån ovanför vår chef när det gäller att ge tydliga direktiv om vad som förväntas av den nya chefen och av hela verksamheten när chefen tillsätts och ska sätta igång att jobba…

Internrekrytering kan verkligen ha sina nackdelar… Att man anställer en person som kanske kan vara hemmablind. Om dessutom dennes äkta hälft varit chef innan, vad kan detta innebära? Att synen på saker och individer är icke neutral så att säga?

Kräver en oerhörd mogenhet hos den tillträdande chefen… En som jag tycker saknas…

Oproffsigt skulle jag vilja kalla det hela…

Och vilka tar på sig chefsuppgifter? Kanske ännu mer idag? Är det de som skulle bli de bästa cheferna eller som är de mest lämpade? Eller undviker de att ta dylika arbetsuppgifter?

Forskarna Christina Maslach och Michael P. Leiter (se mer nedan om dem och den bok jag citerar ur) befarade att företag och arbetsplatser skulle bli dränerade på sitt bästa folk; som antingen skulle komma att bränna ut sig eller, om de hade möjlighet, skulle se till att försörja sig på annat sätt…

I de sistnämndas bok står bland mycket annat bra att citera, på sidan 30:

”På ett mer övergripande plan får den företagspolitik som skickar ut budskapet att pengar är viktigare än de anställda den ömsesidiga respekten och de gemensamma värderingarna att urholkas.”

De skriver (s. 31) om företags motstridiga värderingar och om otydlighet överhuvudtaget, om värderingar och målsättningar för företaget/arbetsplatsen och vad allt detta (motstridiga värderingar, otydliga målsättningar, avsaknad av värderingar och målsättningar kanske rentav, eller att de är underförstådda, men inte uttalade, med allt vad detta kan föra med sig; att vi ror åt olika håll utan att kanske ens vara medvetna om det, vilket kan resultera i grus maskineriet för att vi talar förbi varandra och trötthet i förlängningen) kan göra och gör med människor som jobbar där (kanske mest med dem som vill göra ett gott arbete)…

Och om ”Själens urholkning” (s. 31):

”Utbränning är ett tecken på en förskjutning mellan vad människor är och vad de måste göra. Det innebär en urholkning av värderingar, värdighet, humör och vilja – en urholkning av den mänskliga själen.”

Är man medveten om detta kanske man kan hantera detta bättre…

Tror jag ska citera mer ur deras bok (och kanske annan liknande litteratur) i bloggposter…

Märkligt att den rika litteraturen om utmattnig, utbränning, stress, arbetsmiljö inte tagits fram mer i debatten!! Eller inte? Synd att bloggarna inte fanns då när denna debatt fortfarande var litet levande (nu har även denna tystnat!)...

Man ville lägga skulden på enskilda individer... Owe Wikström skriver något om detta; att lägga denna tunga börda på enskilda, för strukturella förhållanden som den enskilda individen kanske inte kan påverka ett skvatt (och detta trots alla samverkansavtal i världen)...

Med detta menar jag inte att man inte ska ha samverkansavtal, MBL (medbestämmandelagen som kom 1976) eller AML (Arbetsmiljölagen som kom 1977)...

Det är mycket som låter väldigt fint och bara låter fint, de som ska genomföra det hela saknar dock alltför ofta förmåga att genomföra det fina i alltför hög grad, tror jag...

Jo, jag är väldigt ironisk - och ganska kritisk...

Från tidigare bloggpostning:

"Came to think about what Christina Maslach and Michael P. Leiter wrote in their book "The Truth About Burnout - how organizations cause personal stress and what to do about it (1997?)". See another book by these two (more recent).

Cristina Maslach's homesite."

foto på Michael P. Leiter.

About the Swedish Work-Environment Act in English.

Tillägg:

Från bloggen ”Political Waves”:

Se Naomi Wolf i ”American Tears”, tips från Kerstin Berminge, som menar att:

”…somligt av det som bloggaren skriver skrämmer också, som när hon berättar om människor som ’vill protestera’, men som är livrädda för att göra det, för vad det kan innebära för dem att hamna på svarta listan [min kursivering, om tystnaden som sänker sig, inte bara över enskilda arbetsplatser, men också över hela samhällen, är inte detta "The Wall of Silence"!?].”
Och Naomi Klein i ”America is Succumbing to Fascism".

Hittade också detta på Attonbladets webb; artikel i Aftonbladet om att misshandel av små barn ökar *).
"Vanligast bland högutbildade föräldrar i villa, radhus eller bostadsrätt."
En psykolog om detta:

"Den här isoleringen vi har idag är absurd, onaturlig och har aldrig tidigare förekommit [min kursivering].

Stress på jobbet.

Samtidigt som man är mitt i karriären kommer barnen. Och det är förmodligen där en stor del av stressen finns för många. Enligt Louise Hallin lider många småbarnsföräldrar av dåligt samvete och känner skuld både på jobbet och när de är med sina barn.

– Vi är alltid jagade. Stressen i arbetslivet har ökat så mycket att det inte kan bli värre än så här. Som arbetsgivare kan man väl snart inte begära mer av de anställda. "

Men hon pratar också om impulskontroll... Se återigen inlägget om psykoanalysen och dess efterföljder och just detta om drifter och impulser som anses vara medfödda...

Och så stod det om robotsex!!! Ja, om det inte finns något annat att tillgå (se ovan om isolering och tidigare blogginlägg om ensamhet)?? Kolla också detta apropå sex och fyllande av s.k. "sexuella behov" och "rätten" att få dem fyllda (eller vad är det för behov som behöver fyllas?).

Och apropå hur det är, bland annat i arbetet: jag fick ett mejl från min yngsta syrra igårkväll, där stod:
"Vad sägs om den.....?

Elva människor hängde i ett rep under en helikopter, tio män och en kvinna.
Repet var inte starkt nog för att hålla för dem allihop. Så de bestämde att en var tvungen att släppa taget för att annars skulle de alla falla.

De kunde inte bestämma vem som skulle bli tvungen att släppa taget förrän kvinnan höll ett gripande tal. Hon sa att hon frivilligt skulle släppa repet för att hon var kvinna och van vid att offra sig för make och barn och för män i allmänhet utan att få något tillbaka.

När hon avslutat sitt tal började alla tio männen applådera..

SKICKA DETTA MAIL TILL EN INTELLIGENT KVINNA SÅ ATT HON FÅR NÅGOT ATT LE ÅT IDAG, OCH TILL DE MÄN SOM DU TROR KAN HANTERA VERKLIGHETEN!"
---
*) Tillägg 24 oktober; se Göran Greiders ledare idag "Medelklassen hårdare mot sina barn", där han skriver om den nyauktoritära och nykonservativa vågen idag, om gränssättning, skoldisciplin, förakt för curlingföräldrar och om Astrid Lindgrens tal när hon tog emot de tyska bokhandlarnas fredspris 1978 (?)...

Och på temat "The Wall of Silence" ("Tystnadens mur") skriver Craig Murray att "Truth Will Out". Ja, förhoppningsvis kommer sanningen förr eller senare i dagen - på alla nivåer?? Se Millers bok "Breaking Down the Walls of Silence" ("Riv tystnadens mur" på svenska). Men hur är reaktionerna när människor börjar göra det; börjar tala om hur det förhåller sig, vilken nivå det än handlar om (familje-, arbetsplats-, inom politiken, globalt osv. Hitler fick härja och senare vad har vi sett?)??? Funderar jag litet tyst...

Men det primära är kanske ändå att försöka göra något åt sitt egna i första hand (där man kanske i värsta fall måste gå den långa vägen, därför att man måste göra arbetet själv? I brist på hjälpare som verkligen kan hjälpa)?? Och kanske med viss urskillning försöka påverka saker omkring en, där det kanske lönar sig att påverka?? Hitta den nivå där man inte beter sig självdestruktivt... Dvs. att inte försöka förändra något/någon som aldrig kommer att förändras och där man kanske snarare själv kan bli skadad i försöken att upplysa... Fast egentligen är det en massa motröster vi skulle behöva!!?? Kanske många mer än vi har? Hur brukar man säga om "godhetens röst" som borde höras mer?

I recensionen av Millers bok står det bland annat:
"Psychohistorical analyses of such brutal tyrants as Adolf Hitler, Joseph Stalin, and Nicolae Ceausescu show the obvious links between the horrors of their childhoods and the horror they inflicted on the world. Dr. Miller pleads for a course of remembrance and recognition on the part of the victim, and for awareness and condemnation of child abuse on the part of the society. She advocates getting access to and articulating long-denied emotions so that healing may take place."

2 kommentarer:

Sigrun sa...

Hei!
Vet du hvilke forskere som har funnet ut at middelklassen er blitt hardere mot sine barn? Har du lest noe om det andre steder?

k sa...

Nej, ärligt talat har jag inte det! Kanske skulle försöka ta reda på det!?

Först läste jag detta på Aftonbladets webb och en eller två dagar senare i en lokaltidning...