Ännu mer om ojämlika samhällen och en ojämlik värld och effekterna av detta...

Irene Khan.

[Uppdaterad under dagens lopp]. Två artiklar parallellt som speglar hur det är i samhället och världen? Först Amnestys årsrapport "De fattiga får betala finanskrisen"

"Finanskrisen är de rikas fel, men de fattiga får betala priset, skriver Amnesty Internationals chef Irene Khan när läget för de mänskliga rättigheterna 2008 gås igenom i Amnestys årsrapport.

Världen vilar på en krutdurk av social oro som är på väg att explodera, och behöver därför nytt politiskt ledarskap som följer nya ekonomiska teorier, hävdar Khan.

Uppdelad värld - frossare och utblottade

I förordet till den 350-sidiga årsrapport som land för land går igenom begångna övergrepp beskriver Khan världen som uppdelad i två nivåer: En präglad av frosseri, den andra utblottad - där de många görs fattiga för att tillfredsställa girigheten hos några få.

Mänskliga rättigheter har ignorerats i takt med att 'den oreglerade globaliseringens stenkross svept fram' över världen, skriver hon.

Brist på mat, arbete, rent vatten, mark och bostäder, och ökande klyftor, osäkerhet, främlingsrädsla, rasism, våld och förtryck - allt detta formar tillsammans en global kris som kräver globala lösningar.

De senaste två decennierna har globaliseringen, ofta via dess verktyg Internationella valutafonden och Världsbanken, fått statens roll i samhällen att krympa och ge upp sitt ansvar för mänskliga rättigheter till förmån för marknaden, resonerar Khan vidare, men ser nu en chans till förändring.

'Nu öppnas en möjlighet att stoppa statens tillbakadragande från den sociala sfären, och skapa en mer människorättsvänlig modell,' skriver Khan.

Detta ekonomiska och politiska fokus är följden av att Amnesty sedan 2001 vidgat sin definition av mänskliga rättigheter till att omfatta också ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.”

Globaliseringen är bra att skylla på för politiker och makthavare? För att slippa ta ansvar, slå näven i bordet och kraftigt ifrågasätta saker? Och här handlar det om personer som betalas rejält för det enorma ansvar de tar.

Har de som ställt till det egentligen ställts till svars heller?

Och vilka jagas i samhället, inte bara här i Sverige utan i andra länder; i USA verkar man också prata om "folk" som missbrukar socialförsäkringarna, hör och häpna (söndrande och härskande)?

Den andra artikeln var ”Fler infektioner blir dödliga”:

”Fler infektioner blir dödliga [om inget görs]. Många ingrepp som i dag är rutin blir omöjliga att genomföra. Medellivslängden minskar med tio år och fler barn dör i späd ålder.

Det blir följden om vi fortsätter att missbruka antibiotika, säger Gunnar Kahlmeter, överläkare och ordförande i Europeiska kommittén för antibiotikafrågor, till Dagens Nyheter.

Redan i dag dör ett tiotal svenskar varje år på grund av bakterier som blivit resistenta mot antibiotika och myndigheterna har i dag hyfsad kontroll på fem olika resistenta bakterier. Men fler sorter blir långsamt motståndskraftiga.

- Det finns inga nya antibiotika i pipelinen. Läkemedelsföretagen är knappast intresserade av att utveckla läkemedel som myndigheterna inför restriktioner på, säger Gunnar Kahlmeter till DN.

Om tjugo år är risken stor att sjukdomar som i dag kan botas, som blodförgiftning och hjärnhinneinflammation, blir dödliga. Det kan också bli omöjligt att genomföra hjärt- och kärloperationer och att sätta in höftproteser, säger han.”

För att vi inte har tid (eller råd?) att vara hemma och sjuka när vi är sjuka, utan kräver antibiotika och doktorer har svårt att säga nej?

Se tidigare inlägg om ojämlikhet och dess effekter på hälsan i hela befolkningen, på kriminalitet osv. ”Ge akt på inkomstklyftorna...", ”Ännu mer om ojämlika samhällen, om att lyda och hålla tyst - samt om den ledande klassens paranoia...", ”Mer om ojämlika samhällen: engelska parlamentsledamöters och bankmäns girighet - en följd av ojämlikhet i inkomst..." och ”Mer om varför mer jämlika samhällen nästan alltid fungerar bättre...".

Svt-artikeln finns också här.

Mer om Amnestys årsrapport, se också här, Och här är hela rapporten på engelska.

Läs också ”Empowering the world's poor” (ungefär "Bemyndigande av världens fattiga") där det också finns en video med Irene Khan.

Och se även Pierre Gilly i artikeln "Hopp om en ny morgon?", där han bland annat också skriver om elitutbildningar. Något jag länge har tänkt blogga om utifrån några artiklar ur Lärarnas tidning: "Självbilden haltar för elever i särskild undervisningsgrupp", samt om att det är "Lättare få extra stöd till barn som utreds", dvs. om behovet av diagnostisering och etikettering.

Segregering istället för integrering. Vi spelas ut mot varandra - och låter oss spelas ut!?

Nyauktoritära krafter...

George W. Bush med sin familj 1990.

Amerikanen Arhur Silber skriver om den mycket farliga auktoritära Bushadministrationen. Han har alltid erkänt, känt igen den företagsauktoritära (corporatist-authoritarian) staten och en aggressiv och våldsam utrikespolitik som bygger på intervention vilka han anser är ofrånkomligen länkade dvs. de hör ihop. Att de bara är två ansikten av samma mynt.

Idag ser Silber sig själv som vänsteranarkist *. Och han anser att inte förrän ett kritiskt antal individer ändrar de grundläggande motiv som driver de flesta människor (i alla fall i USA hittills), önskan om makt och kontroll och krav på lydnad och att vara ledare bland alla (varifrån har vi fått dessa behov?), kan något radikalt hända.

Han menar att om mänskligheten kunde röra sig genom åtskilliga stadier ytterligare, om vi nu inte dödar oss själva i enorma mängder i mellantiden (ett bräckligt hopp dock), kunde fredlig anarkism ha en chans.

Se till exempel denna artikel "The Madness of George W. Bush - A Reflection of Our Collective Psychosis" eller "Galenskapen hos George W. Bush - en reflektion över vår kollektiva psykos", där det i inledningen står:

“One good thing I can say about President Bush is that he's gotten me interested in politics. Before he came to office, I was mainly interested in spiritual matters, and considered politics a ‘distraction.’ There was something playing out through George W. Bush as president, though, that not only caught my attention but strongly triggered something in me. In his campaign he promised us a foreign policy with humility, yet his actions seemed so arrogant, so full of hubris. I sensed a deep underlying incongruity, as if some unfinished psychological process was unconsciously enacting itself through him. The problem with this was that because of his position as president, his unconscious was playing itself out and being dramatized on the world stage, where it was negatively affecting the lives of billions of people. I saw that he was unwittingly evoking and literally creating more of the very situation that he was claiming to be fighting against. It is as if he is fighting against his own shadow, which is a battle that can never be won. There seems to be an element of craziness in it.

Min amatöröversättning: EN god sak som jag kan säga om president Bush är att han har fått mig intresserad av politik**. Innan han blev installerad var jag huvudsakligen intresserad av andliga frågor och betraktade politik som ’distraktion’. Men det var någonting som spelades ut genom George W. Bush som president, som inte bara fångade min uppmärksamhet utan också starkt triggade någonting i mig. I sin kampanj lovade han oss en ödmjuk utrikespolitik, men hans agerande var arrogant, fullt av hybris (övermod). Jag kände en djup underliggande inkongruens (oförenlighet, motsägelse), som om någon oavslutad psykologisk process spelades upp genom honom. Problemet med detta var att genom sin position som president spelades hans omedvetna ut och blev dramatiserat på världsscenen där det negativt påverkade miljarder människor. Jag såg att han omedvetet, oavsiktligt väckte och bokstavligen skapade mer av exakt den situation som han hävdade att han kämpade emot [se andra exempel på ledare som spelade på människors omedvetna drivkrafter, som t.ex. Hitler]. Det är som om han slåss mot sin egen skugga, ett slag som aldrig kan vinnas. Det verkar finnas ett element av galenskap i detta.

I would like to speak the marginalized voice. This voice can no longer be kept silent, as it is being emboldened by the endless destruction that the Bush Administration is causing. It is as if there is an elephant in the living room, and more and more people are pointing at it. The emperor has no clothes, and people are noticing. Situations like this, where someone's unconscious actions are causing great harm to others, literally demand to be named. There is a field of fear and cover-up that gets constellated around someone like George Bush that inhibits people from speaking the truth. This is analogous to how people were afraid to disagree with Bush after 9/11 for fear of being called terrorists. ’You're either with us, or you're with the terrorists.’

Jag skulle vilja föra de marginaliserades talan. Denna röst kan inte längre hållas tyst, eftersom denna uppmuntras genom den ändlösa förstörelsen som Bushadministrationen orsakar [jag kan bara inte hålla tyst?]. Det är som att ha en elefant i vardagsrummet och fler och fler människor pekar på den. Kejsaren har inga kläder och människor märker det. Situationer som dessa, där människors omedvetna agerande orsakar stor skada för andra, bokstavligen kräver att bli benämnt. Det finns ett slagfält av rädsla och cover-up (döljande) som konstelleras runt sådana som George Bush, vilket hindrar människor från att säga sanningen [människor i olika maktställningar blir skyddade på alla nivåer? Från den lägsta till denna nivå?]. Detta är analogt med hur människor var rädda att ha avvikande åsikter med Bush efter 11 september av rädsla för att bli kallade terrorister. ’Antingen är du med oss eller så är du med terroristerna.’”

Se också artikeln ”Bush isn’t a Moron, He’s a Cunning Sociopath” eller ”Bush är inte ['bara'] en idiot, han är en slug sociopat.”

Ja, vilka är det som leder världen? Och varför röstar människor på dessa? Återigen, psykohistoriker menar att de med behov av makt tillhör backward psychoclasses (eller efterblivna psykoklasser). Och vi har ju också en del ganska arroganta (tillika nykonservativa och nymoralistiska) politiker, som liksom seglar ovanpå. Vilka väcker väldigt bifall hos ganska många människor. Varför?

Jag tänker också på vad den amerikanske neurologen Jonathan Pincus säger om samhälleligt bifall.

Läs också "Prominent DC Shrink Diagnoses Bush to be a Paranoid, Sadistic Meglomaniac" (ungefär "Prominent hjärnskrynklare diagnosticerar Bush som en paranoid, sadistisk storhetsvansinnig").

Se också mer om inkongruens här.

*I wikipedia står det bland annat om anarkism (mina kursiveringar):

”Anarkism är en bred rörelse med flera underliggande teorier. Trots sitt namn är inte anarki och anarkism samma sak som kaos. Istället är anarkister ofta inriktade på lokal direktdemokrati [dvs. de förespråkar demokrati! Inte något annat, som diktatur eller envälde vare sig ev enskilda eller grupp] som även skall gälla över ekonomin. Ordet 'anarkism' härstammar från grekiskans an archos vilket betyder ’utan härskare.^’ Anarkism i politisk betydelse är således inte synonymt med kaos (anarki). Tvärtom menar anarkisterna att begreppet 'anarki' och 'anarkism' medvetet används av maktens män och kvinnor för att chikanera anarkismen [ja, detta kan jag MYCKET väl tänka mig!] vilket skedde första gången under franska revolutionen 1789-1793, då högern kallade den ultraradikala gruppen Les Enragés för anarkister./…/

Anarkismen anses vara en del av den frihetliga socialismen tillsammans med syndikalismen. Därmed är anarkismen en självskriven motståndare till den auktoritära kommunismen och till kapitalismen; bägge betraktas som system som förutsätter klassamhällen [dvs. även kommunismen förutsätter klassamhällen!].”

** Jo, mitt gryende intresse för politik kommer också ur reaktioner, rent känslomässiga, på vad som började hända i slutet av 80-, början av 90-talet. Men inte förrän nu har jag sakta börjat sätta mig in i saker… Jag kan inte säga att jag är direkt kunnig. Mycket är känslomässigt, med gapande förvåning iakttar jag fenomen i samhället och funderar över dessa.

Men det där med diagnostiserande kan också leda väldigt fel och bli ett maktmedel. Och används tyvärr redan som ett sådant medel i större och mindre skala.

Om Jesu sociala ursprung...

Göran Greider om Jesu sociala ursprung – en nagel i ögat för den då härskande klassen, i ledaren ”Jesus och utopierna”!!! Han skriver bland annat:

”Sådana män som Johannes Döparen hade ändå en genial idé som var genomströmmad av hela den enorma symboliska kraften i det Gamla testamentets värld: Den som döps i floden Jordans vatten återvänder till det ockuperade landet som en potentiell befrielsekämpe, redo att gå till uppror den dag tiden var mogen. Från öknen lät han människorna återvända över floden, just som en gång Moses rört sig in i det förlovade landet: Historien legitimerade en framtida frihetskamp. Därför avrättades till sist Johannes döparen. Men Jesus hann bli döpt.

Det budskap han sedan förde ut i sin frihetstörstande och utblottade värld var mindre militant än Johannes, även om han då och då fick sina revolutionära utbrott, som när han välte månglarnas bord i Templet i Jerusalem - dessa bord, där de ekonomiska skulder som folk pådragit sig bokfördes (ett slags kronofogdemyndighet), var en avskydd symbol för den koloniala övermakten.

Det var alltså inte någon småkommers han blev förbannad på, utan på en finansiell institution i ockupanternas tjänst. Till och med i evangelierna smög sig faktiskt ekon av denna antiimperialistiska kamp fram i den djupa politiska tystnad som där annars råder. När Jesus driver ut demoner ur en besatt ger demonen sig själv ett namn: Legion. Alltså ordet för den militära romerska makten. De förtryckta judarna blev, många av dem, helt enkelt traumatiserade av sin vanmäktiga underordning.

Budskapet Jesus förde ut var trots det märkligt fredligt. Några mirakler som kortslöt naturlagarna sysslade han naturligtvis inte med. De som återges i evangelierna äger dessutom alltid rum när någon av Jesu självutnämnda påläggskalvar är med - för att stänka legitimitet och utvaldhet över dem.

Nej, hans mirakler var rätt och slätt sociala. Han åt med dem som man inte fick äta med. Han talade med dem man inte fick tala med. Han inneslöt dem som var uteslutna. Han var den jordlöse mannen från Nazareth som i allt han företog sig upphävde den rådande maktordningen i ett ständigt, liksom kringvandrande socialt mirakel.

Detta är den utopiska kärnan i de suddiga och förvridna bilder av Jesus som evangelierna ger oss: Upphävandet av egendomen, hävdandet av den sociala gemenskapens primat, det jämlika delandet av de frukter som jorden erbjuder.

Rivandet av alla hierarkier. Det är alla utopiers kärna.

Han avrättades på det grymmaste sätt som antikens tortyrtekniker hade kunnat komma på, genom korsfästning. Ingen överlevde det. Utdragna plågor, förblödning och till slut döden i mörkret utanför stadsmurarna. När döden inträtt dröjde det inte länge förrän rovfåglar och vilda djur närmade sig och började äta av kroppen.

Jesus kropp hade utplånats ur historien. De fördolda orden fortsatte att vandra.”

---

A leader-writer about Jesus and his social background, a thorn in the flesh to the ruling class. This leader-writer has for instance read the book "Jesus: A Revolutionary Biography and Birth of Christianity" by the Irish-American theologist John Dominic Crossan. The latter's home site.

Watch pictures which I took from a Christmas Market December 9, 2007, with my cell-phone camera, here.

PS. Here an article (in Danish) tipped by a friend "The Hostile/Inimical Language" ("Det fientliga språket" in Swedish). About the language used in therapy and psychiatry. The author means it can be (and often is!?) anti-therapeutic. He had reread the book "Communication. The Social Matrix of Psychiatry" by Ruesch & Bateson from 1951, with a foreword by Paul Watzlawick.

The Pharmaceutical Industry and Psychiatry…

photo on Friedrich Nietzsche.

A philosopher Einar Øverenget in Norway is worried over the connections between the pharmaceutical industry and the psychiatry. His impression is that psychiatry is in moral crisis. Here a posting in Norwegian media about this, with a heading that translated would be something in the style ”Lack of culture and cowardice”.

This philosopher has been writing about the psychiatry the whole autumn and he feels people are worried about the development of psychiatry. People have taken contact with him via phone, text-messages on cell-phone, e-mail, yes, even in the grocery store. People are afraid of going out in public with their concerns about these issues.

It’s the same with the critic about the use of diagnosis. People in the profession which criticises the diagnostic are at risk of being met with ruling-techniques where they also are labelled as "divergent". A normal human being doesn’t criticize the psychiatry, even if the opposite of being critical is to be uncritical as it stands in this article (quite ironically???). People shall just uncritically accept and swallow everything, silently and obediently? Keep quiet?

A study was published in USA last year about the bonds between the pharmaceutical industry and the psychiatry, and it got a lot of attention there according to the author of the article (see links in th article!).

I also came to search for facts about the fascism (in English and in Swedish), Nietzsche's übermensch (here too) and found something about the Great Man theory a theory I didn’t know existed.

If I had time I should have written about what Miller writes about Friedrich Nietzsche, what formed him and his ideas. Maybe more about that later. About Nietzsche at Wikipedia. About Alice Miller, her books and Nietzsche at The Natural Child Project.

Once again I came to think of what Anna Luise Kirkengen writes about the vulnerable human being and the philosopher Avishai Margalit. And the most vulnerable later in life are the ones that were most badly treated early in life, maybe very early in life? Treating our children the best way possible from the outermost beginning would be to give them the best start and a greater ability to handle things later in life? Handle them constructively...

The Wall of Silence which has descended everywhere in society the last decade? People afraid of speaking out loudly about things? Not least at workplaces?

Mer om hyperaktiva barn, diagnoser - och terapi…

[Uppdaterad 2 november i slutet]. Miller skriver i sin bok ”The Body Never Lies” i kapitlet ”Anorexi: längtan efter äkta kommunikation” på sidorna 173-176, min fria översättning:

”Men vad finns kvar av mig – det sanna jaget – om jag försöker tvinga mig att ha
känslor som jag inte verkligen har, om jag inte längre vet vad jag verkligen
känner, vill, behöver och varför jag ska göra alla de saker som människor säger
åt mig att göra [apropå behandling av anorektiker i detta fall, men tillämpligt
i många andra fall!!??]? Jag kan tvinga mig att åstadkomma saker [rentav göra
bedrifter, t.o.m. storartade!?] – i jobbet, i sport, i vardagslivet. Men om jag
tvingar främmande känslor på mig själv (med eller utan hjälp av substanser som
alkohol, droger och medicinering), kommer jag förr eller senare att bli
konfronterad med konsekvenserna av detta självbedrägeri. Jag reducerar mig själv till en mask och vet inte vem jag verkligen är. Källan till denna kunskap/vetskap ligger i mina genuina/äkta känslor: de känslor som
överensstämmer med mina upplevelser/erfarenheter. Och väktaren över dessa
upplevelser finns i min kropp. Dess minne.

Vi kan inte älska, respektera eller förstå oss själva om vi ignorerar budskapet från vår kropp, så som den uttrycks i känslor som vrede. Det finns en hel räcka av ’terapeutiska’ regler och tekniker för manipulation av känslor. De talar om för oss i all allvarlighet [helt allvarligt] hur vi kan sluta lida och börja njuta av livet.
Människor med de allvarligaste symtom går till sjukhus för den här sortens råd,
i hopp om att detta kommer att hjälpa dem befria dem själva från den rasande
harm som de härbärgerar mot sina föräldrar [ofta eller oftast utan att vara
medvetna om det, istället riktas denna harm och vrede mot syndabockar av olika
slag, på alla möjliga nivåer och i en massa olika sammanhang, mer eller mindre].

Detta kan lyckas för ett tag och också föra med sig befrielse, därför att då blir terapeuten ’nöjd’ med dem. Som goda barn [den snälla flickan och pojken] som efterkommer/lyder sina mödrars uppfostringsmetoder, känner de sig då accepterade och älskade. Men litet senare kommer kroppen att hävda sig igen med ett återfall, hämnden för vägran att lyssna på vad den har att säga.

Terapeuter har liknande problem med att handskas med de symtom som hyperaktiva barn visar. Hur kan dessa barn integreras i sina familjer om deras tillstånd ses som en genetisk egendomlighet eller som ett exempel på envis odygdighet som behöver slås ur dem genom korrigerande åtgärder? Och allt för att försäkra sig om att de verkliga orsakerna förblir oupptäckta [vare sig detta är medvetet eller inte]? Men om vi är villiga att se att dessa känslor har en grund i verkligheten, att de är reaktioner på försummelse/negligering, övergrepp/kräkningar eller avsaknad av närande kommunikation, då kommer vi inte bara att se barn som bara inte kan sitta stilla utan barn som lider och inte är tillåtna att veta varför. Om VI tillåter oss själva denna kunskap/detta vetande kan vi hjälpa dem och oss själva. Kanske vi (och de) inte är så mycket rädda för känslorna, smärtan, rädslan och vreden, men snarare för vetskapen om vad våra föräldrar har gjort mot oss.

De (moraliska) förpliktelser som stöttas av de flesta terapeuter att för allt i världen avstå från att fördela klander på/klandra våra föräldrar leder till frivillig/avsiktlig ignorering om orsakerna till en sjukdom och följaktligen också till möjligheterna att behandla denna sjukdom. Experter på mänskliga hjärnor har vetat i några år att avsaknad av återhämtande anknytning till modern under perioden fram till tre års ålder lämnar avgörande spår i hjärnan och leder till allvarliga rubbningar [men om både omgivningen och man själv inte förnekar orsakerna till dem kan man återhämta sig från dessa skador]. Det är verkligen hög tid att denna vetskap/kunskap blir vidarebefordrad till människor som tränas att bli terapeuter. Detta kan vara ett sätt att reducera det skadliga inflytande av deras uppväxt. För det är ofta vår uppväxt, den svarta pedagogikens legitimitet, som har förhindrat/förbjudit oss att ifrågasätta våra föräldrars gärningar. Konventionell moral, religiösa påbud och, inte minst, vissa psykoanalytiska teorier är också i verksamhet i orsakandet att även barnterapeuter ryggar tillbaka/viker från att identifiera föräldrarnas ansvar och att sätta namn på det. Deras rädsla för att orsaka skuldkänslor i föräldrar är förklädd som en rädsla att, om terapeuter gjorde så, skulle föräldrar skada barnet.

Jag är övertygad om att motsatsen är fallet. Att adressera sanningen kan öppna klientens ögon, så snart ett terapeutiskt samband har etablerats. Naturligtvis kan inte en barnterapeut ändra föräldrarna till ett ’stört’ barn, men han kan göra en massa för att utveckla deras relation med barnet om han förser dem med den erforderliga kunskapen. Om han till exempel informerar dem om den närande betydelsen av en äkta kommunikation och hjälper dem att använda denna kunskap, kommer han att ge dem tillgång till nya erfarenheter. /…/ De [föräldrar] kan lära sig att kommunicera meningsfullt med sina barn, men bara om dessa barn har fullt stöd av en terapeut som har skakat av sig inflytandet av den svarta pedagogiken och totalt och oreserverat står på barnets sida.”

Fortsättningen till texten ovan finns i föregående blogginlägg på engelska!

Jag skulle också vilja skriva om vårt behov av guruer, frälsare, en gud eller flera gudar och varifrån detta troligen kommer och vad detta kan orsaka… På alla nivåer… Från terapi till högsta politiska nivå…

Se detta läsarinlägg om hur förödmjukande det är att få smäll på stjärten.

Tillägg 2 november: kolla detta från "Breaking Down Walls of Silence".

Diagnoser utan orsak...

Här en artikel som spinner vidare på en av de föregående blogginläggen här och på tidigare länkad artikel på Millers webb. Man uppmuntras att förbli i förnekande, kan man gott säga det!?? I denna artikel står det bland annat:

”Jeg er en kvinne i begynnelsen av 30-årene. Trygdet for tiden og usikker på min egen fremtid. Ti år av mitt liv har jeg brukt på å medisinere bort følelsene mine med antidepressiva. Jeg sluttet for noen år siden, og det er først nå jeg begynner å helbredes og finne tilbake til livet mitt. Det er tøft, men samtidig den eneste måten for meg å forstå hvorfor jeg er blitt deprimert og fått angst./…/

Selvinnsikt for å bli frisk.

Pillene la et lokk på alle mine følelser. Jeg kjente ikke på sinne eller gråt. Jeg levde ikke. Jeg eksisterte. Det siste året får jeg så mye følelser opp som jeg ikke har kjent på hele livet. Det er smertefullt, men verdt det, velger jeg å tro. Jeg er allerede blitt ganske mye bedre og har fått styrket selvfølelsen en god del hakk. Selvinnsikten min er min veileder for å bli frisk - ikke pillene. I tillegg går jeg både til psykomotorisk behandling og psykolog. Psykologen min fikk meg til å få øynene opp og tenke at det var naturlig at jeg var trist ut fra forutsetningen.

I begynnelsen av 20-årene begynte jeg å få panikkanfall. Følelsen av å miste kontroll over min egen kropp var forferdelig. Jeg gikk til lege og fikk antidepressiva. Det hjalp. Derfor tenkte jeg ikke noe mer over det. Det jeg i dag vet, er at panikkanfall er en måte for kroppen å si fra på til deg om at det finnes mange undertrykte og ubearbeidede følelser som må opp og frem. Jeg fortsatte mitt aktive liv med jobb, trening og studier. Til jeg ble rammet av en kraftig depresjon i midten av 20-årene som endte med selvmordsforsøk /…/

Jeg er ikke en bipolar person som trenger å medisineres. Jeg er en følelsesmessig skadet person som vil komme videre. Der ligger løsningen. Den er smertefull og tøff, men den eneste som virker. Jeg ønsker ikke å bli et følelsesmessig avstumpet offer som ukritisk tar til takke med en diagnose og så medisinerer bort enhver upassende følelse /…/

Det er noe riv ruskende galt i samfunnet når bruken av antidepressiva bare øker og øker.

Er det meningen at vi skal medisinere bort alle følelser og godta enhver diagnose ukritisk?

Jeg er ennå ikke helt frisk og har mange sår å lege, men jeg er denne gangen i hvert fall på rett vei.”

Denna kvinna blev sjukgjord!?? Ja, det är enklare för doktorer, också, att skriva ut ett piller än att göra något annat? Hela samhället är också tacksamma för detta, men av anledningar som vi kanske inte är riktigt medvetna om, som berör kanske de flesta av oss mer eller mindre?

Slår mig igen om det Jenson och Bosch - och också Miller (och kanske fler), ser som samhälleligt förnekande... Vi vill inte veta orsakerna till en massa fenomen!? Varför inte? Varför vill vi inte veta av dessa saker?

För att fortsätta om chefer... På arbetsplatsträff när nuvarande kvinnliga chef fortfarande var relativt ny, i efterdyningarna av stålbad osv. säger vår chef att vi inte ska stoppa huvudet i sanden... Hon förklarar inte vad hon syftar på med detta... Så vi kanske tolkar detta olika?

Vid ett annat tllfälle har vi en psykolog hos oss vid ett tillfälle som föreläser för oss om hur i ska förhålla oss till förändring... Men vi får inte veta anledningen till denna föreläsning, kanske något i stilmed att vi nu står inför stora förändringar - hur hanterar vi detta? Kanske så vi överlever dem, utan att gå in i väggen...

Men chefen själv hur är det med utveckling och förändring där? Personligt och yrkesmässigt? Har hon fortbildat ellerförkovrat sig, varken i fack- eller ämneskunskaper eller som person, under 30 år i yrket och som varande förälder? Så det där med "förändring"... Vad är det förändring hon syftar på? Vad lägger hon för innebörd i det begreppet? (ärligt talat tror jag inte hon vet det själv, det låter bara fint!? Man bara svänger sig med ord och begrepp. "Det är bara en massa prat!" som en kollega sa när vi haft denna chef i ett år).

Är det bara en ytsak? Bara att rapa upp det som är opportunt och anamma allt rakt av, inte ifrågasätta eller diskutera det osv.? Som en robot och maskin? En leende mask av positivt tänkande (fast det handlar inte om snällhet här, för världens utbrott kan komma och elakheter så man undrar om man hörde rätt)? Att konstruktivt diskutera saker, det nya, så det inte bara blir en snabbt förbiilande modefluga, som ersätts av något annat, nästa trend bara?

Men det där att leva som man lär... Om man åtmistone inser att man kanske inte alltid gör det...

Kan det här positiva tänkandet innebära att man stoppar huvudet i sanden och sopar saker under mattan och lever i förnekande om fenomen? Jag funderar vidare...

Är det här litet "diktatur"?? Att diktera vad vi ska tänka - och känna?? En stilla undran (men ärligt talat ganska ironisk)...

Osynliggöring…

I inlägg i ABC-nyheterna ”Lyssna till patienterna” står det om att behandlare inom psykiatri och terapeuter i terapi skulle vinna mycket på att lyssna bättre på sina klienter/patienter.

I artikeln länkas det till andra artiklar. Bland annat en om psykiatrikers/psykiatrins arrogans; där en kvinna skriver om hur hon förgäves försökt påtala långtidsbiverkningarna av elchockbehandling till psykiatriker (varav en av dessa psykiatriker också var forskare i ämnet), i sin egenskap av att ha blivit behandlad med elchock, men hur hon mötts av (total?) avsaknad av intresse och tilltro till det hon hade att säga.

Forskaren ovan visade dock intresse för samma ämne när det togs upp i en artikel i en stor norsk tidning där denna samma kvinna berättade om biverkningarna efter elektrochock.

Nu undrar kvinnan (ganska ironiskt) vad det är som gör att hennes historia blir intressant för psykiatrin när den skrivs om av en journalist i Aftenposten, men inte när hon som patient, öga mot öga med psykiatrikern (i ett enskilt rum), berättar om den.

Och detta är långt ifrån enda gången hon upplever den hållningen inom psykiatrin skriver hon.

Hon skriver att arrogansen i förhållande till patienterna är ett genomgående problem och något som många som varit i kontakt med psykiatrin kan känna igen sig i.

Patienter som vågar ha idéer om sig själva (och vad som fattas dem!?) och vilka behov och ändringar som behövs inom psykiatrin, blir inte hörda eller bemötta med respekt, utan riskerar istället att få en extra diagnos. Det gäller att vara en snäll, foglig klient (snäll, foglig gosse, flicka). Hur terapeutiskt är det undrar jag.

I Norge pratar man om brukarmedverkan inom psykiatri (och medicin?). Och skribenten menar att detta kan det inte bli något reellt av om inte patienterna/klienterna blir sedda som fullvärdiga människor, med erfarenheter och resurser som psykiatrin behöver för att utveckla sig i rätt riktning.

Hon menar att psykiatrin tenderar att inte se människan som människa…jag tror det ligger ganska mycket i detta. Ja, väldigt mycket till och med?

Och det är ju detta Alice Miller skriver om, bland annat i kapitlet ”Föraktets onda cirkel” i sin första bok (som reviderats) ”Det självutplånande barnet” ISBN 91-7843-559-8. Där hon menar att även de som arbetar inom psykiatri och med terapi tyvärr ofta faktiskt visar ”förakt för svaghet”, även om de gör det väldigt dolt (och kanske också för dem själva omedvetet, men det är ingen riktig ursäkt)…

Bland annat i diagnosticerande. Hon skriver om detta på sidan 129-130:

”… hon kan inte känna hur förödmjukat, föraktat och nedvärderat barnet känner sig bredvid henne om hon själv aldrig medvetet har upplevt dessa känslor utan försökt avvärja dem med ironi.

Något liknande kan man iaktta hos de flesta [ja, det tror jag, mer eller mindre] psykiatrer, kliniska psykologer och terapeuter. De använder visserligen inte ord som dålig, smutsig, elak, egoistisk eller fördärvad men talar sinsemellan om ’narcissistiska’, ’exhibitionistiska’, ’destruktiva’, ’regressiva’ eller borderlinepatienter och märker inte att de ger dessa ord en nedvärderande betydelse [för de har inte, trots sin utbildning och långa erfarenhet fått uppleva medvetet hur förödmjukat, föraktat och nedvärderat barnet kände sig, utan de har försökt och fortsätter försöka avvärja dessa känslor – och nu gör de det genom sina klinter/patienter, i sitt jobb]. Det kan tänkas att de i sin abstrakta vokabulär, i sin objektiverande attityd [Millers egen kursivering här!!!], ja, rentav i sin teoribildning och sitt passionerade diagnosticerande har något gemensamt med mödrarnas föraktfulla blickar, som härrör från den välanpassade flickan [gossen!!] i dem.”

Kvinnan ovan skriver om klienter som borde ges möjlighet att ha idéer och artikulera vilka behov de har… Det fick inte barnet då:

”Nej, jag behöver inte det där men det här!”

Och det får det inte nu heller, som vuxen klient med problem. Problem till följd av vad?

Och apropå behov undrar skribenten i artikeln jag länkat till vem som egentligen hjälper vem i terapi och psykiatrisk/psykologisk behandling. Och refererar till en annan artikel, ”Vem är jag när jag inte jobbar längre?” av en psykolog om hur det är att bli pensionär för en psykolog.

Psykiatriker Finn Skårderud som för några år sedan kommed boken ”Oro” (kom ut i Sverige också??) tillfrågas också i en lång intervju/artikel ”En resande i oro” som också länkas till (en person som nog också är en orolig själ att döma av artikeln):

”När är du lugn (dvs. inte orolig)?”

Och Skårderud svarar:

”I behandlingsrummet med patienter.”

Innebär att klienterna "hjälper" Skårderud att bli lugn, om man ska tala klarspråk? Han "behöver" rentav nästan sina klienter? Liksom psykologen ovan behöver sina klienter för att vara någon/vara behövd? Och många klienter fyller dessa behov, för de vet inte av något annat???

Jo, borde inte psykologer, psykiatriker, terapeuter ha lärt av sina patienter undrar artikelförfattaren? Ganska ironiskt??

Som kanske kunde hjälpa dem senare som pensionärer…

Om de skärpte sig och verkligen lyssnade skulle de, mer än de flesta yrkesgrupper, få veta en massa om osynliggörning och ”utanförskap”, och på det sättet bli bättre förberedda för att bli pensionärer. Och kanske fungera betydligt bättre som terapeuter/hjälpare...

Jo, vem är till för vem? Vem ska fylla vilkens behov? Barnet då fick fylla sina föräldrars/vårdnadsgivares och klienten senare fylla psykologens, psykiatrikerns, terapeutens etc. behov (de behov som han/hon inte fick fyllda och senare inte egentligen tagit itu med, inte fått hjälp att ta itu med, som är omedvetna, men fortfarande verkande. Kanske tagit itu med på en intellektell nivå bara, om de alls har det ens)?

Tillägg: en backlash i samhället till mer auktoritarianism!!?? Också inom psykiatrin!! Makten lyssnar liksom inte och måste heller inte det!!?? Folk behöver lära sig?? Och patienter/klienter gränssättas!!! Och varför behöver människor gränssättas? Om de behöver gränssättas? Och var ska de få hjälp med dessa underliggande problem, om de inte får det i terapi/psykiatri/övrig medicin???

Efter mitt städande bland alla högar med noter och innan cykeltur och kvällsmat, satte jag mig på balkongen och läste en artikel av V. J. Felitti om ACE-studiens syn på missbruk (av droger, alkohol, rökning...) . Och det jag läste stärkte ännu mer de funderingar jag har... Och jag tror att jag ska skriva ett blogginlägg om denna artikel...

Tillägg 2 september: Fick två länkar av S. om brukarmedverkan i psykiatrisk vård i Norge. Och här den andra, samt där man betalar den sista artikeln: Paytex.

Jag googlade på vad som finns i den här vägen i Sverige och hittade två sidor om brukarmedverkan i Älvsborg, se här och här. Samt en rapport från Socialstyrelsen som säger att brukarmedverkan är låg i landet? Har bara skummat detta väldigt snabbt...

Tillägg 3 september: Se konferensen "Kompetanse på brukervis - Nordisk konferanse om psykisk helse" 2 -4 oktober 2007 i Sör-Tröndelag, Norge. Se också hemsidan: Brukerkompetanse.no.

Men vad är psykisk hälsa/ohälsa-sjukdom egentligen?

Beteendeterapi i skolan/about behavioral therapy in school...

Fick ett mejltips om denna artikel och loggar in igen för att blogga om detta när jag smält det (har begränsad access till nätet och långsammare uppkoppling nu över helgen).

Om beteendepsykologer i norska skolor, psykiatrisering av norska skolbarn. Jo, detta låter tveksamt!!! Och skrämmande… Manipulering av barn (att bli ”duktiga barn”!!??) Över huvudtaget att elever ska behandlas och troligen också diagnostiseras, av lärare som borde ägna sig åt helt andra saker och som troligen inte heller har kompetens för detta! Säger jag som varande lärare själv… Diagnostisering förekommer redan i olika former (etikettering av elever, kanske i synnerhet de ”besvärliga”, men hur hanterar vi dem? Kanske framförallt genom ökande självkännedom, med allt vad det innebär och allt arbete det kan kräva)…

Och det finns något som heter tystnadsplikt, som jag tror är oerhört viktig att hålla på (även på vuxennivå och på personalnivå). Det där med integritet och respekt. Nu måste jag nästan också leta read på vad vi pratade om under mina pedagogikstudier i Uppsala i mitten av 80-talet, om elevvård… Att det bara är elevvårdsteamet som ska få veta sekretessbelagda saker och att de INTE får föra sitt vetande vidare (detta med att klistra diagnoser, som jag redan skrivit om, som kan bli självuppfyllande och en massa annat).

Jag vill bara tillägga att jag skummat artikeln än så länge!

Däremot tror jag mycket väl att en seende, empatisk och "upplyst, oerhört medveten" lärare, (precis som alla sådana, liknande vuxna omkring barnet) kan betyda oerhört för barn som far illa... Men det är något annat!??

I got a tip about an artcile about behaviral therapy in Norwegian schools... Sounds fairly scary!! Manipulation, brain-washing - can't it become??

Psychiatry and abuse...

On the same or similar theme and as a response to the readers' letter about "Diagonsense" this letter "Psychiatry and abuse" came to Miller from another reader. About being labeled and diagnosed - in psychiatry, and what that led to.

The writer was doctor and had had a patient during her (his??) education (if I read right), a patient which had been labeled schizophrenic and paranoid when she told about sexual abuse (already as sixteen year sold) by her father and uncle... The "helpers" didn't believe her, couldn't believe her and this also meant that the abuse could continue!!!

This doctor also wrote an additional letter answering Millers question how she (he?) reacted to the story that the patient told... And also how other (senior) doctors reacted when she told the story about abuse... (I haven't read this letter properly yet though)...

Being diagnosed...

Here a readers' letter on Millers web about diagnosis and being diagnosed "Diagnonsense".

Being attributed characteristics...

The child – hurt, offended by being ascribed, attributed things, characteristics, qualities (negative)… (and isn't this very humiliating too?) *) What does the child has to put against!?? Can it say, afford to say:

“No I am not!!”

without help by a more experienced, a grown up, which can say, angrily, indignantly:

“Hey, stop!! No she isn’t!!”

Re enacting this later in life... Drawn to authoritarian friends, who are fairly conventional: one shall have it like this and this at home, do this and that!!!

Too well-raised to say what one thinks, quite angrily:

“What do you mean??? That my taste is bad? Because that’s how I interpret this!!”

And quietly: if one did the same back – told her to have it like this and this at home, to do this and that, not this and that, how would that be?? How would she react? React very hurt?? Yes, one can be very sensitive without being sensitive maybe at all??? Extremely thick-skinned AND sensitive for offences against oneself???

How does one take this up with the person in question, if one is extremely well-raised? Expecting mind-reading; that the other part shall understand how one reacts?? Until the volcano explodes?? And the friendship is destroyed? Without never having really explored if this friendship was anything worth really and what it was worth?? If involved parts were capable of development? And to what degree, and if this degree is acceptable?

The difficulties with relations…

Self knowledge, a growing, helps this up. But this work is probably from time to time very painful; to realize things... And each one is responsible for his/her self-development... For her/his willingness here. And when and how it shall occur... And for communicating. All involved have as much responsibility for the relation ... Noone more and noone less.

This one should have learnt early! No one has to reclaim this ability with a lot of struggles in adult life... Struggles that perhaps wouldn't have been necessary maybe hardly at all??

Is it similar themes in the two last blogposts: prejudices and rationality contra feelings/emotions???

Addition later today: *) being attributed positive things from a parent what can that be about on the contrary? (to manipulate the child into a certain behavior?).

And to attribute people with characteristics and (negative) qualities can be used later in life in a whole range of circumstances!? Even on a political level!!?? The blog Do nothing day had a blogpost today about that the Swedes are said to be the most sick-paid for exhaustion/burn out in Europe!!! This complicated phenomenon doesn't occur either than in Sweden (to the degree as it does here). Where does media (over 90 % is liberal!!) want to come with this statement? Here a whole population is attributed with a characteristic!! Is there any purpose behind? What?

I have read somewhere that Swedes are appreciated for how hard they work!!! But I think we are too diligent! Generally! And especially women are - generally (because they top the sick-payment statistics!! And is it also therefore it is legitimate to resonate in the way as is done here about this problem - resonate quiet moralistically!?).

And who has the power of definition? The ones that are suffering are so ashamed for their sickness so they keep quiet, and not less quiet by reading and hearing such things!! Is this what one want to achieve? Is this non-moralistic, empathic, sensitively? Does this gives us any solutions what to do?? How do we handle this weak population (read all those weak, preferably, women?)? We need better genes? How do we get those?

Ok, let's help them (without spoiling them though), but they shall certainly know that it is something wrong with them!!!??? We are so generous so we let them exist!?

Attributing characteristics can be used both here and there? First in life by a parent towards a child (whose character is set for life?), later in relations between adults, even in political life as a power-tool against whole groups of the population (because you have nothing better to come with??) etc.??

Of shame you keep quiet?? And so it has been through history: you keep it in the family. The worse you have been treated and humiliated you have kept quiet and secret!!?? And done this your whole life, even into the death??

Someone wrote on the net that to have conscience is maybe soon seen as a handicap!!

Diagnosis...

When I read the quoted part below from the readers’ letter “British Journal of General Practice Article” yesterday I came to think of diagnosis: For what purpose? For whose sake? For whose sake and purpose not only in medicine?? (honestly I am a bit ironical here... And maybe also angry? :-))

The best way to deal with and protect oneself against "heart-sink" (or other sorts of) people in private life what would that be? I.e. to longterm deal with them and not live in constant tension (and fear maybe) for them, tension for meeting more of that sort?? To use ones life and energy on other things, living maybe instead of trying to avoid dangerous people of all sorts... But I don't want to minimize the problems people have... Sometimes people have to do something immediately, not wait for enlightenment about their own problems (or how I shall express it) if their lives are in immediate danger because of a violent other (most often a man?? Do I dare to write this?) or something:

“To sum up what went before: I would like to suggest that the ‘heart-sink’ patient’s behaviour and attitude begin to make sense, and are entirely appropriate and consistent, if we bear in mind the strong possibility of a past history of abuse, in the widest sense of the term: emotional, physical, sexual. We could decide to see the ‘heartsink’ patient as someone for whom things went seriously wrong early on in life: in a relationship of trust, at a vulnerable stage in development.

Our hearts sink for the best of reasons. Feelings are always true and always rational, i.e. they are always appropriate and proportional to their original cause. They can therefore be trusted even when it may be impossible to link them to anything in the patient’s present circumstances; and even though their original cause remains undiscovered during all our consultations together. Our difficulty in ‘getting the picture’ may indicate we are dealing with a patient’s repressed experience, re-enacted in exact but obscure ways, using the listener/doctor as a ready-to-hand and convenient figure of transference.”

I’m not sure what the proper translation to Swedish of “Heart-sink” would be? There is the expression “Heart-sick” which means “modfälld, nedslagen” in Swedish…

Gwenda Delany also writes that:

"But there is no true healing without uncovering the past."

And the sentence before this:

"Examining feelings of past abuse is intense for the sufferer, a pain matched only by that of keeping feelings repressed by heartsink strategies."

Dr Judith Burchard writes in her appendix to this letter for instance that:

"When A grows up the situation changes. The repression of her anger is no longer necessary and is in fact counter-productive for A’s wellbeing. Sadly, because A is herself unconscious of the anger it will probably remain repressed. She lives with the unconscious anger inside her and is compelled to express it in some way. The anger may be expressed towards herself (as in depression, self-harm or psychosomatic illness), her children (as child abuse) or towards others over whom she has power (as in violence or bullying). Conversely she may re-experience her own anger by developing relationships with other people who will abuse her."

Addition: Gwenda Delany also writes in chapter 4:

"Repetition compulsion: repressed experiences are stronger than reason or argument or cognitive therapy; willy-nilly they are enacted again and again in many different ways and in many different settings throughout the patient’s life, unless and until the intolerable repressed feelings and their triggering events have been identified and consciously experienced and reacted to (with sadness, anger or indignation) by the sufferer. The only way this can be done is for the patient to revisit them: if all else fails, alone; but let’s hope she can do so in the company of someone willing to listen, during some form of ‘talking’ therapy: which fortunately may be as informal and ad hoc as an encounter in our surgeries.."

Artikeltips och litet andra tips/tips about articles and some other tips...

Här kommer diverse tips om artiklar:
"När psykiatri blir en börda" som norsk vän tipsade mig om. En norsk förlagschef miste sin fru och sitt enda barn i självmord inom loppet av mindre än ett år. Han har skrivit denna artikel själv om sina kontakter med psykiatrin i samband med dessa?

Han fick diagnosen narcissistisk störning av överläkaren på den klinik han uppsökte efter första självmordet, efter att ha haft några terapeutiska samtal med denne, samtal som dock inte redogjordes för i någon journal. Och nekades hjälp senare, vid det andra självmordet med hänvisning till denna diagnos.

Som han skriver; i en sådan här situation (eller i annan kris) söker en del hjälp hos privata behandlare, andra polikliniskt, medan en tredje grupp behöver läggas in på sjukhus, Han tillhörde den sistnämnda gruppen, ehlt enkelt därför att olika människor behöver olia och olika mycket hjälp (vilket heller inte alltid kan förutses innan).

Terapeut som han hade kontakt med utanför den psykiatriska kliniken förordade också inläggning. Men mannen blev alltså nekad sådan och dessutom diagnosticerad av den som hade huvudansvaret.

De vände sig då till ett annat sjukhus i Oslo och där fick mannen den hjälp han behövde.

Mannen ifråga betraktar det han utsattes för som regelrätt terapeutiskt övergrepp. Han menar att överläkaren själv ödelade terapin. Och att han hade definitionsmakten att sjukförklara.

Och den diagnos han satte användes för att neka honom hjälp och behandling. Men på ett annat sjukhus gjordes en helt annan bedömning av både honom och situationen. Där fick han också snabbt hjälp.

Han skriver också att ovanpå självmord i familjen (gäller andra kriser också) kommer så mycket annat i kölvattnet, som nedsatt arbetsförmåga, sviktande hälsa, spänningar i sociala relationer, ödelagd privatekonomi m.m. Allt detta kan bli ganska tungt att bära.

Vidare en ledare av förre chefredaktören för Aftonbladet Gunnar Fredriksson "Moderna fördomar kläs i antika dräkter". Där han skriver om den nya storfilmen från Hollywood "300".

Han skriver bland mycket annat att

"För övrigt var inte de 300 spartanerna ensamma utan fick hjälp av tusentals andra trupper. Och även i Persien fanns en klassisk kultur.

Vad spartanerna faktiskt räddade var inte minst filosoferna och bögarna i Aten och andra städer i söder. Det var under den här perioden som de märkliga filosoferna före Sokrates och Platon framträdde.

Jag kan inte lätt avfärda Hollywoods tolkning av historien som ett likgiltigt fenomen. Jorden runt sprids enligt marknadens lagar denna dynga till masspubliken och det är ju sant att sådant går att sälja. Även i Sverige har vi politiker som förordar marknadsekonomi och ogillar kulturpolitik."

Jenny W. skriver på sin blogg om "I svenska barns svenska liv". Väl värd att läsa apropå de senast avslöjade fallen om barnmisshandel och samhällets handfallenhet inför dessa...

Vidare brev till ledarsidan i DD "Ännu har jag inte börjat titta efter hemtjänsten". Där det bland annat står:

"Idag ska ju vi alla, ja nästan alla, vårdas i det egna hemmet, som blir ditt eget lilla helvete där du ska sitta ensam och ropa och se ut genom fönstret, om inte hemtjänsten kommer snart."

Kommer att tänka på krönika Helle Klein skrev på julafton med temat ensamhet... En ensamhet som kanske är än större idag när vi alla stressar runt och som blir extra påtaglig under julen... Drabbar barn, gamla, människor i kris i alla åldrar, sjuka... Vilket ju blogginlägget "Made sick by Silence/gjord sjuk av tystnad..." ju handlar om; marginaliseringen och stigmatiseringen av olika kategorier av människor... Genom tigande och tystnad och att inte vilja veta eller höra...

Och denna marginalisering tar sig olika uttryck, se t.ex. Arthur Silbers essä "Give Me Your Tired, Give Me Your Poor, But Not Too Many Jews, and Not Too Many Iraqis".

Och slutligen en recension också i DD av pianisten Oscar Petersons bok "A Jazz Odyssey - The Life of Oscar Peterson". "Oscar Peterson skriver om allt".

PS. Jag har försökt översätta blogginläggen "Narratives/berättelser..." och "Made sick by silence/gjord sjuk av tystnad..." till svenska, men jag föreslår att man kollar i den engelska texten om något är oklart eller verkar konstigt... Det är ju inte alltid helt lätt att översätta, när det dessutom är fackböcker det handlar om... Och översättning är ju långt ifrån det jag sysslar med!!! Men jag tycker att detta är så viktiga texter så jag vill i alla fall försöka föra ut dessa texter/böcker så kanske ännu fler får kännedom om dem.

För den som så vill kan man ju försöka låna dessa böcker eller köpa dem och alltså läsa originaltexterna.

Och hittade idag historikern Peter Englunds blogg!!!! Han skriver ett intressant inlägg om Ebbe Carlsson och klättrarens alla drag, enligt Englund...

"Anpassbarheten, opportunismen , hänsynslösheten, fallenheten för manipulation, den gränslösa ambitionen. Samtidigt får man också en känsla för Ebbe Carlsson goda sidor, vilket krävs om man skall begripa hans märkliga karriär: intelligensen, charmen, lekfullheten, energin, humorn."

-//-

Articles in Swedish newspapers and a blog posting...

The first about "When psychiatry becomes a burden", about a Norwegian man which lost his wife and only child in suicide in less than a years time. He needed hospital care. And got it the when the first member ha committed suicide. The had talks he saw as therapy sessions with the chief physician at the clinic he was patient at. But in the records there stood nothing about them,

When the second suicide was committed he once again needed help acutely, supported by the private therapist he then had. But was refused this help at the clinic he had visited the fist time. The chief physician wrote a reply (not immediately though) to the therapist where he diagnosed the man as being narcissist and this was reason to refuse treatment.

They then turned to another hospital in Oslo where the man got help immediately, and where they viewed him and his situation completely different.

This man wrote this article himself and thus went out publicly with what he had been exposed to.

He writes that a crisis of this kind, when family members commit suicide (and in other crisis I would add) there follows things in the wake, reduced ability to work (if you don't flee into work with all what this can mean), failing health, tensions in social relations, ruined private economy etc.

The second article was a leader about the Hollywood film "300". "Modern Prejudices dressed in modern cloths" the writer has called it. He writes about the markets laws spread round the whole world, and even here in Sweden the politicians recommend market-economy (as the solution of everything my addition) and don't like culture policy (no, i agree with him!!! The politicians in the alliance here our present government don't seem to have hardly any interests for culture. How snobbish this even may sound from my part!!! I think of our foreign minister Carl Bildt for instance, very arrogant ad cynical, he doesn't seem to be interested at all and I doubt he knows anything about any of those topics; neither books, music, drama or anything! He is only interested in his career and making money?? Sounds as a poor life to be honest...).

And the last was a review of the pianists Oscar Peterson's new book "A Jazz Odyssey - The Life of Oscar Peterson", the review called "Oscar Peterson writes about everything".

On the theme marginalisation of people see Arthur Silbers essay Give Me Your Tired, Give Me Your Poor, But Not Too Many Jews, and Not Too Many Iraqis".

I have translated the blogposts Narratives..." and "Made sick...", and in he latter it stood about stigmatization and marginalization of people.

And I linked the blog to a Swedish historian in the end of the Swedish part of this blogposting.