Inlägg
Amerikanen Arhur Silber skriver om den mycket farliga auktoritära Bushadministrationen. Han har alltid erkänt, känt igen den företagsauktoritära (corporatist-authoritarian) staten och en aggressiv och våldsam utrikespolitik som bygger på intervention vilka han anser är ofrånkomligen länkade dvs. de hör ihop. Att de bara är två ansikten av samma mynt.
Idag ser Silber sig själv som vänsteranarkist *. Och han anser att inte förrän ett kritiskt antal individer ändrar de grundläggande motiv som driver de flesta människor (i alla fall i USA hittills), önskan om makt och kontroll och krav på lydnad och att vara ledare bland alla (varifrån har vi fått dessa behov?), kan något radikalt hända.
Han menar att om mänskligheten kunde röra sig genom åtskilliga stadier ytterligare, om vi nu inte dödar oss själva i enorma mängder i mellantiden (ett bräckligt hopp dock), kunde fredlig anarkism ha en chans.
Se till exempel denna artikel "The Madness of George W. Bush - A Reflection of Our Collective Psychosis" eller "Galenskapen hos George W. Bush - en reflektion över vår kollektiva psykos", där det i inledningen står:
“One good thing I can say about President Bush is that he's gotten me interested in politics. Before he came to office, I was mainly interested in spiritual matters, and considered politics a ‘distraction.’ There was something playing out through George W. Bush as president, though, that not only caught my attention but strongly triggered something in me. In his campaign he promised us a foreign policy with humility, yet his actions seemed so arrogant, so full of hubris. I sensed a deep underlying incongruity, as if some unfinished psychological process was unconsciously enacting itself through him. The problem with this was that because of his position as president, his unconscious was playing itself out and being dramatized on the world stage, where it was negatively affecting the lives of billions of people. I saw that he was unwittingly evoking and literally creating more of the very situation that he was claiming to be fighting against. It is as if he is fighting against his own shadow, which is a battle that can never be won. There seems to be an element of craziness in it.
Min amatöröversättning: EN god sak som jag kan säga om president Bush är att han har fått mig intresserad av politik**. Innan han blev installerad var jag huvudsakligen intresserad av andliga frågor och betraktade politik som ’distraktion’. Men det var någonting som spelades ut genom George W. Bush som president, som inte bara fångade min uppmärksamhet utan också starkt triggade någonting i mig. I sin kampanj lovade han oss en ödmjuk utrikespolitik, men hans agerande var arrogant, fullt av hybris (övermod). Jag kände en djup underliggande inkongruens (oförenlighet, motsägelse), som om någon oavslutad psykologisk process spelades upp genom honom. Problemet med detta var att genom sin position som president spelades hans omedvetna ut och blev dramatiserat på världsscenen där det negativt påverkade miljarder människor. Jag såg att han omedvetet, oavsiktligt väckte och bokstavligen skapade mer av exakt den situation som han hävdade att han kämpade emot [se andra exempel på ledare som spelade på människors omedvetna drivkrafter, som t.ex. Hitler]. Det är som om han slåss mot sin egen skugga, ett slag som aldrig kan vinnas. Det verkar finnas ett element av galenskap i detta.
I would like to speak the marginalized voice. This voice can no longer be kept silent, as it is being emboldened by the endless destruction that the Bush Administration is causing. It is as if there is an elephant in the living room, and more and more people are pointing at it. The emperor has no clothes, and people are noticing. Situations like this, where someone's unconscious actions are causing great harm to others, literally demand to be named. There is a field of fear and cover-up that gets constellated around someone like George Bush that inhibits people from speaking the truth. This is analogous to how people were afraid to disagree with Bush after 9/11 for fear of being called terrorists. ’You're either with us, or you're with the terrorists.’
Jag skulle vilja föra de marginaliserades talan. Denna röst kan inte längre hållas tyst, eftersom denna uppmuntras genom den ändlösa förstörelsen som Bushadministrationen orsakar [jag kan bara inte hålla tyst?]. Det är som att ha en elefant i vardagsrummet och fler och fler människor pekar på den. Kejsaren har inga kläder och människor märker det. Situationer som dessa, där människors omedvetna agerande orsakar stor skada för andra, bokstavligen kräver att bli benämnt. Det finns ett slagfält av rädsla och cover-up (döljande) som konstelleras runt sådana som George Bush, vilket hindrar människor från att säga sanningen [människor i olika maktställningar blir skyddade på alla nivåer? Från den lägsta till denna nivå?]. Detta är analogt med hur människor var rädda att ha avvikande åsikter med Bush efter 11 september av rädsla för att bli kallade terrorister. ’Antingen är du med oss eller så är du med terroristerna.’”
Se också artikeln ”Bush isn’t a Moron, He’s a Cunning Sociopath” eller ”Bush är inte ['bara'] en idiot, han är en slug sociopat.”
Ja, vilka är det som leder världen? Och varför röstar människor på dessa? Återigen, psykohistoriker menar att de med behov av makt tillhör backward psychoclasses (eller efterblivna psykoklasser). Och vi har ju också en del ganska arroganta (tillika nykonservativa och nymoralistiska) politiker, som liksom seglar ovanpå. Vilka väcker väldigt bifall hos ganska många människor. Varför?
Jag tänker också på vad den amerikanske neurologen Jonathan Pincus säger om samhälleligt bifall.
Läs också "Prominent DC Shrink Diagnoses Bush to be a Paranoid, Sadistic Meglomaniac" (ungefär "Prominent hjärnskrynklare diagnosticerar Bush som en paranoid, sadistisk storhetsvansinnig").
Se också mer om inkongruens här.
*I wikipedia står det bland annat om anarkism (mina kursiveringar):
”Anarkism är en bred rörelse med flera underliggande teorier. Trots sitt namn är inte anarki och anarkism samma sak som kaos. Istället är anarkister ofta inriktade på lokal direktdemokrati [dvs. de förespråkar demokrati! Inte något annat, som diktatur eller envälde vare sig ev enskilda eller grupp] som även skall gälla över ekonomin. Ordet 'anarkism' härstammar från grekiskans an archos vilket betyder ’utan härskare.’ Anarkism i politisk betydelse är således inte synonymt med kaos (anarki). Tvärtom menar anarkisterna att begreppet 'anarki' och 'anarkism' medvetet används av maktens män och kvinnor för att chikanera anarkismen [ja, detta kan jag MYCKET väl tänka mig!] vilket skedde första gången under franska revolutionen 1789-1793, då högern kallade den ultraradikala gruppen Les Enragés för anarkister./…/
Anarkismen anses vara en del av den frihetliga socialismen tillsammans med syndikalismen. Därmed är anarkismen en självskriven motståndare till den auktoritära kommunismen och till kapitalismen; bägge betraktas som system som förutsätter klassamhällen [dvs. även kommunismen förutsätter klassamhällen!].”
** Jo, mitt gryende intresse för politik kommer också ur reaktioner, rent känslomässiga, på vad som började hända i slutet av 80-, början av 90-talet. Men inte förrän nu har jag sakta börjat sätta mig in i saker… Jag kan inte säga att jag är direkt kunnig. Mycket är känslomässigt, med gapande förvåning iakttar jag fenomen i samhället och funderar över dessa.
Men det där med diagnostiserande kan också leda väldigt fel och bli ett maktmedel. Och används tyvärr redan som ett sådant medel i större och mindre skala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar