Passiv borgerlig ekonomisk politik…

Haymarketmassakern inträffade 1886 för vilken första maj bland annat firas.

Det ena efter det andra äter upp jobbavdraget? Och samtidigt har trygghetssystemen blivit ännu svagare och kommer kanske att bli än svagare?

Nu senast när jag deklarerade så upptäckte jag också att 5000 kr dras av av de avdrag man gör, mot 1000 kr tidigare. Så där försvann ju pengar också och jobbavdraget minskade ännu litet mer.

För dem med betydligt bättre inkomster än jag och alla mina kolleger känns nog detta inte av ett dugg? Procentuellt har de nog fått betydligt mer i fickan än vi medelinkomsttagare? Samtidigt som trygghetsnäten monterats ner och nog kommer att monteras ner ännu mer? Så vad har folk i gemen egentligen fått för skattesänkningarna? Och hur påverkar denna politik ekonomin långsiktigt?

Och hur rättfärdig är den? Inte minst. Vilka får betala för den?

Robert Sundberg skrev i ledaren ”Tre visa vänsterbudgetar” igår att skattesänkningar, exempelvis borttagen skatt på förmögenheter, fått dränera statskassan på resurser. Han tycker att de pengarna hade kunnat användas bättre, för att möta avmattningen i konjunkturen. Vilket s påtalar i sitt alternativ till budget.

Han skriver om

”…ekonomiska recept som s skriver ut känns igen. Många av s- medicinerna syftar till att få arbetsmarknaden att fungera bättre. Det ska ske genom satsningar på omställning, omskolning, nyanställningsstöd och yrkesutbildning [men det finns en kompetensskräck i de borgerliga leden?]. Här ser vi en traditionell s- linje som går ut på att staten gör ingrepp för att marknaden ska fungera så friktionsfritt som möjligt.”

Han menar att många goda mål uppnås då, där ett är att fler får arbete, genom att de anpassas i yrkesfärdigheter för de jobb som efterfrågas. Och ett annat är att inflation undviks, eftersom en press uppåt på lönenivåerna i yrken som är efterfrågade undviks genom att det finns fler som får kompetens att arbeta i dem.

Och eftersom arbetslösheten har fördubblats bland unga på kort tid så är ett tredje är att få unga i arbete, genom subventionerade lönekostnader.

Han skriver vidare att:

”I s-budgeten är inriktningen även stark på arbetsgivare och företag, för att uppnå dessa mål. De ska få fördelar om de utbildar och nyanställer och det ska lyssnas på dem vad gäller behov av utbildningar och en del annat. Det är bra. De borgerligas politik är mer passiv i förhoppning om att marknadskrafter ska lösa svårigheter”.

Han skriver att oppositionens budgetalternativ skiljer sig åt en del sinsemellan. Men att de är eniga i sin kritik mot regeringens skattesänkningar för rika, väletablerade personer samt nedskärningar för sjuka och arbetslösa.

V vill ändra budgetens tak och får för detta kritik av s och mp. Men Sundberg anser att

"...förtjänsten med v-alternativet är att det ändrar ramarna för synsättet på ekonomin. Det visar att budgetens utgiftstak och maxnivåer på skatteuttag inte är orubbliga naturlagar utan politiskt fastslagna regler som det går att ändra på, om viljan finns [men finns den hos dem som har det allra bäst? Hos den mest välbeställda delen av befolkningen? Att hela vår befolkning är väl och adekvat utbildad till exempel? Vad leder deras politik till? Till motsatsen, om inte förr så senare: svag ekonomi?].”

Han skriver också att

”Gemensamt för oppositionen gentemot regeringen är att de, om än i olika utsträckning, har en positiv syn på statliga ingrepp och styrning av ekonomin för att få den att fungera bättre. De borgerliga har gällande sådan styrning en mer negativ, om än inte helt avvisande, syn.”

Josefin Brink (v) menar i artikeln "Nu måste regeringen satsa" att man skulle kunna tro att det är kris i ekonomin i Sverige, men så rik som svenska staten är nu – alltså alla vi tillsammans - har den aldrig varit tidigare. Och hon menar att regeringen nu istället borde satsa.

Hon tror att

”…första maj-plakaten kommer att handla om a-kassan, sjukförsäkringen, lönerna i vården, ja om att hela vår välfärd håller på att rämna inför våra ögon. Man skulle kunna tro att det var kris. Som i början av 1990-talet när luften gick ur ekonomin och folk sades upp i hundratusental. Politiker på alla nivåer hyvlade lustfyllt eller förtvivlat ner lager efter lager av den gemensamma välfärden. Ersättningarna från a-kassan och sjukförsäkringen sänktes, karensdagar infördes, vårdavdelningar stängdes och barngrupperna blev större på dagis. Alla måste offra något, hette det. Eftersom det var kris.”

Hon menar att det är många, minst sagt, som offrar något, minst sagt. De arbetslösa, de sjuka, småbarnsföräldrarna, de bostadslösa, de lågavlönade – ja, faktiskt alla som har behov av den välfärd och samhällsservice som stat, kommuner och landsting står för. Det är hårda tider för dem.

”För vi behöver inte spara. Vi behöver satsa och det är både möjligt och rimligt. Till skillnad från det som nu sker. Vi behöver inte nöja oss med att protestera mot regeringens nedskärningar – vi kan kräva nytt och bättre. Gör det! På första maj och alla andra dagar. Riktig kris blir det först då vi inte längre vågar tro på ett bättre samhälle, en bättre värld. Men så länge vi gör det är allting möjligt!"Men finns ett överskott i statens finanser på över 100 miljarder i år. Trots att regeringen redan sänkt skatterna med drygt 70 miljarder. De miljarderna har till två tredjedelar hamnat i fickorna på den tredjedel som har de högsta inkomsterna. Allra mest har den rikaste tiondelen fått."

Hon menar något liknande som Sundberg att vi hade alltså lika gärna kunnat ha en situation där det gjordes satsningar på att utbilda och anställa fler förskollärare, undersköterskor och hemvårdare. Där till exempel lönerna i dessa och andra kvinnodominerade yrken höjdes till anständiga nivåer, byggdes nya hyreslägenheter, studerande fick en skälig levnadsnivå och miljöteknikföretag skapade nya och nyttiga jobb, arbetslösa och sjukskrivna både fick en ordentlig ersättning och de insatser som krävs för att de ska bli friska och få jobb.

Tillägg: Läs också Maria-Pia Boëthius artikel ”Experternas sista potatis” i ETC för snart två veckor sedan.