"This land is your land" - samt om aviserad socialdemokratisk politik…

This land is your land

As I went walking that ribbon of highway

I saw above me that endless skyway

I saw below me that golden valley

This land was made for you and me.

This land is your land, this land is my land

From California to the New York Island

From the Redwood Forest to the Gulf Stream waters

This land was made for you and me.

I roamed and I rambled and I followed my footsteps

To the sparkling sands of her diamond deserts

While all around me a voice was sounding

Saying this land was made for you and me.

This land…

In the squares of the city, In the shadow of a steeple;

By the relief office, I'd seen my people.

As they stood there hungry, I stood there asking,

Is this land made for you and me?

There was a big high wall there that tried to stop me;

Sign was painted, it said private property;

But on the back side it didn't say nothing;

That side was made for you and me.

This land…

Nobody living can ever stop me,

As I go walking that freedom highway;

Nobody living can ever make me turn back

This land was made for you and me.

This land…

Ulf Lundén skriver ett grattiskort till Pete Seeger, en av de största amerikanska folk- och protestsångarna med sånger som ”Where have all the flowers gone” och ”We shall overcome”, som fyllde 90 år igår.

Seeger fick Lundén att läsa Woody Guthrie i slutet av 1980-talet

”…när finansvalparna och kanslihushögern härjade som värst.

Det rådde samma ideologiska tro då som nu. Man ansåg att de grundläggande värderingarna om rättvisa och jämlikhet var förlegade ståndpunkter.”

Under installationen av Barack Obama som president i USA sjöng Seeger och Bruce Springsteen Guthries sång ”This land is your land” som handlar om att Amerika ska tillhöra alla där boende – inte bara de rika, bemedlade och högerkristna dubbelmoralisterna.

Ett framförande där de inte strök de radikalaste verserna om hungerköer och kritiken mot den privata äganderätten, som annars ofta sker.

Läs också artiklarna ”Kultur(s)atsa på barnen”, ”Tänk rött” och ”Socialdemokraterna satsar på jobben inom kulturen” om den politik socialdemokraterna vill föra, en politik vi knappt för höra om, utom i tidningar som Dalademokraten och liknande?

Läs också om Mona Sahlins förstamajtal.

Artiklarna finns också här.

Tillägg: tack Kerstin på Motvallsbloggen för länk till Mona Sahlins förstamajtal!

Individualism, opportunister, skolan...

[Uppdatering 19 oktober i slutet].
Hemma en stund för lunch, kanske övande några toner, samt vill gärna snabbt kasta ner några trådar som jag kanske spinner vidare på senare... Saker jag hann tänka när jag nu suttit hos frissan i ett par timmar nu på förmiddagen.

För det första rensade jag mobilen, hittade ett sms där till en vän från 30/12-06 om en ledarkrönika av Helle Klein "Är du också ensam". Det står i sms:et:

"Helle Klein skrev om den tilltagande ensamheten i dagens samhälle nu i jul [en tid då dylik blir extra påtaglig]. I denna individualismens tidevarv. Vi är [och ska vara!?] våra egna lyckas smeder, misslyckas vi har vi bara oss själva att skylla. Men vi lever väl inte i ett vacum? Klart att förd politik påverkar! En del vill tillskriva människor magisk kraft? Och skuld och skam läggs tung [på ens axlar].
Klein menar att individ och kollektiv inte behöver vara varandras motsatser.
Jag undrar vad som ligger bakom dessa strömningar idag? Likgiltighet och egoism i faktiskt ganska auktoritär upfostran? Märkligt! För föräldrarna till dagens ungdomar/unga vuxna är inte mycket äldre än jag är [är i min ålder i själva verket och till och med yngre]. /.../

Opportunt att vara arrogant och moralistisk mot sina medmänniskor som inte fixar saker så bra: tron "man kan bara man vill" [och viljan, och ännu värre, förmågan saknas kanske kan misstänkas? Vad dåligt, vad?] är det!?

Varifrån har detta kommit? Hur uppfostrade? /.../"

Jag funderade också vidare över opportunism och terapeuter... En backlash där också? Från att flera var "radikala" till att nu vara "reaktionära"? Miller är inte alls inne idag? Och Pennebaker har vikit från sitt mer "radikala" angreppssätt i slutet av 80-talet? Är det litet (eller väldigt mycket?):

"Man kan inte hålla på och skylla allt på barndomen!!"

Hade också fått "Lärarnas tidning" nu när jag kom hem, där fanns en intressant ledare; om privatiseringarna av skolan i Täby kommun; att gymnasiet där säljs ut till underpris och också mot personalens vilja... Paralleller dras till oligarkerna som för en "spottstyver" fått köpa samhällsägda företag och nu gjort otroliga (sagolika?) vinster...

Det fanns också en insändare av lärarutbildaren och skoldebattören Per Acke Orstadius som jag skulle vilja citera om (fp) och all den plats de fick angående skolan i media:

"Man ledde in skoldebatten på ytliga företeelser som allmänheten kunde tycka om. Genom elevernas mobiltelefoner, huvudbonader och språkbruk skulle man väcka väljares sympati för sitt kompromisslösa ställningstagande.

Man föreslog sådant som majoriteten av framgångsrika elever och deras föräldrar skulle gilla. Sådant som mera betyg, skolkrapporter, utestängningar och kvarsittningar.

Frågan är varför man inte hör socialliberalernas protester och lärarnas ramaskri mot detta cyniska manipulerande med våra barns framtid."

Håller med!

Se denna länk om "voucher schools" (privatskolor) i USA.

---

Uppdatering 19 oktober:
Jag kopierar in hela ledaren eller "chefredaktören har ordet", refererad till ovan eftersom man tyvärr inte kan länka till artiklar ur lärartidningens webb:

"'Oligarker' i kölvattnet på avknoppningar

[2007-10-19]
I Täby har den politiska majoriteten bestämt att kommunens enda gymnasieskola ska göras om till en fristående skola, en så kallad avknoppning. Att personalen är emot spelar ingen roll. I Sveriges friskoletätaste kommun är det den ideologiska övertygelsen som styr. Den är så stark att man dessutom säljer skolan till ett pris som ligger långt under marknadsvärdet. Skolans goda namn och varumärke tar man inget betalt för.
Kommunen skänker således bort ett antal miljoner till några privatpersoner. Även om Täby är det kanske tydligaste exemplet så finns det liknande avknoppningar runt om i Sverige.

På ungefär samma sätt gick det till när Sovjetunionen föll sönder och den nya ryska staten sålde ut de samhällsägda företagen för en spottstyver till de så kallade oligarkerna. Personer som sedan kunde skapa sig stora förmögenheter när de realiserade vinsterna från företagen.
Att kritiken varit hård mot de svenska avknoppningarna har hittills inte spelat någon större roll, men nu har även andra friskoleföretagare reagerat. Det är inte konkurrens på lika villkor.
Dessutom har det visat sig att lagstiftningen är otydlig om vad som gäller när en kommun knoppar av en skola. Frågan är om det är lagligt att göra som i Täby. Därför måste regeringen göra något och nu ska frågan utredas. Men det verkar bli en halvhjärtad utredning. Frågan om det behövs någon ny lagstiftning ingår inte i uppdraget utan bara frågan om skolornas värde och upptagningsområden. Det lär nog bli fler svenska 'oligarker' framöver. "

Och hela insändaren också:

"Cynisk valstrategi bakom ny skolpolitik

[2006-12-07]
Alliansens idéer om hur skolan ska förnyas är destruktiva, anser Per Acke Orstadius. Tankefel kan ligga bakom, men troligen handlar det om cynisk valstrategi.

Tre fjärdedelar av skolans elever lär sig bra eller mycket bra. En fjärdedel lär sig litet eller mycket litet. Eleverna är uppdelade i ett A-lag och ett B-lag. A-eleverna har fått bättre förutsättningar att lyckas i skolan. Detta gäller inte minst deras hemmiljöer.

Hur ser elevernas hemmiljöer ut? Flertalet A-elever har föräldrar med hög utbildning, ett rikt språk, trygga arbeten, bra bostäder och väl fungerande bostadsområden. De har tillgång till böcker och datorer och de kan i hemmet få studiero och läxhjälp.
Flertalet B-elever har föräldrar med låg utbildning, ett torftigare språk, sämre ekonomi och sämre bostäder i otrygga bostadsområden. Många föräldrar är ensamstående, arbetslösa, sjukliga eller missbrukande. Eleven får ingen eller ringa intellektuell stimulans och hon får varken studiero eller läxhjälp i hemmet.

Hur påverkas elevernas skolgång av hemmiljön?
För flertalet A-elever innebär deras gynnsamma hemmiljö att de har lätt att följa och förstå lärarnas genomgångar, att de klarar sig bra på proven, att de känner sig uppskattade för sina prestationer av lärare, föräldrar och kamrater.
För flertalet B-elever innebär deras mindre gynnsamma hemmiljö att de kan ha svårt att förstå och hänga med i lärarnas genomgångar och att de inte hinner lära sig det de ska inför proven.
I takt med att de kommer allt längre efter sina mera lyckligt lottade kamrater, tappar de i självförtroende och lust att lära. Misslyckande föder nya misslyckanden.
Många vantrivs i skolan och drabbas av ångest inför hur de ska kunna klara sig i framtiden. En del stökar då till det under lektionerna, bråkar och mobbar kamrater. Andra flyr undan och börjar skolka. Skolket kan leda till att de kommer snett i tillvaron, börjar missbruka och sluta sig till destruktiva gäng.

Hur kommer B-eleverna att påverkas om alliansens förslag till förnyelse av skolan nu genomförs?
Alliansens skolminister, Jan Björklund, har framhållit det som en katastrof att så många elever misslyckas i skolan. Han har sagt sig särskilt värna om de svaga eleverna, det vill säga B-eleverna. Det är för deras skull han vill införa tidigare betyg, mera fingraderade betyg, betyg i ordning och uppförande, mera katederundervisning, hemanmärkningar, bestraffning av föräldrar och utökade rättigheter att förflytta elever.
Allt detta är förslag som de välartade A-eleverna och deras vältaliga föräldrar kan tycka är okej, eftersom de inte drabbas av dem. Frågan är bara vilka effekter dessa förslag får för de B-elever som Björklund säger sig värna om.

Alla elever behöver få information om vad de kan och vad de bör förbättra. Detta kan de få genom diagnostiska prov, lokala eller nationella, och genom samtal med lärare. Genom betygen och betygsproven får bara eleven en bekräftelse på hur bra eller hur dåligt hon presterar i jämförelse med de andra eleverna. För B-eleverna, som redan är förtvivlat medvetna om sina misslyckanden, medför tidigarelagda och mer fingraderade betyg ännu sämre självförtroende och lust att lära.
Vid katederundervisning kan läraren bara tala i ett och samma tempo och med ett och samma ordval för alla elever. Snabba elever kan tycka att det går för långsamt fram och är för lätt. Men det kan de vanligen stå ut med. Långsamma elever, det vill säga B-eleverna, kan tycka att det går för fort och är för svårt. De slutar då snart att försöka följa med. För dem blir lektionerna tråkiga och meningslösa.
Många av B-elevernas föräldrar är tyngda av en massa olika problem. Det är inte svårt att föreställa sig hur de reagerar när deras barn kommer med hemanmärkningar och nedsatta betyg i ordning och uppförande. Eller när de bestraffas för att deras barn inte infunnit sig i den för dem förhatliga skolan. Deras reaktioner lär knappast bidra till att öka elevernas trivsel och motivation för skolarbetet.

Så gott som alla alliansens förslag till förnyelse av skolan kommer att försämra B-elevernas förutsättningar att lyckas med skolan.
I bästa fall är det feltänkande, som ligger bakom dessa förslag. Det är dock mer sannolikt att det var en cynisk valstrategi som ledde fram till dessa destruktiva förslag. Den för folkpartiet förhatliga snällismen skulle ersättas med en elakism, enligt det framgångsrecept som man i ”Dokument inifrån” i våras sa sig ha hämtat från det populistiska partiet Venstre i Danmark.

Per Acke Orstadius

Universitetslektor"

När konsten vågade ta politisk ställning...

foto på Dmitri Sjostakovitj

Se denna ledare av Göran Greider om konsten på 30-talet. Han skriver bland annat:

"Politisk radikalism och modernism gick ett kort ögonblick hand i hand. Och åtskilliga bildkonstnärer var med i den motoffentligheten.
Bara tio år senare var det där hotet mot en borgerlig hegemoni avvärjt. En härskarteknik från en borgerlig kritik var att avspjälka modernismen från realismen och samhällsengagemanget - så gjordes modernismen mer ofarlig och realismen kontrollerbar. Arbetarrörelsen själv fegnade dessutom till och anammade så gamla borgerliga kulturideal att varken jazzen eller Ivar-Lo ibland tilläts passera.

Jag vet inte om konstnären Simon Sörman är särskilt känd idag. I tidskriften Mänsklighet publicerade han flera bilder, bland annat några fantastiska satirer i form av annonser för AB Fosterländska leksaksaffären. Vår tids barn har tröttnat på de gamla tennsoldaterna, de har större fordringar än så, heter det i den fiktiva reklamen, och därför har leksaksföretaget låtit gjuta helt nya tennsoldattyper. Sörman har tecknat dem: Där är tennsoldaten söndertrasad av taggtråd, tennsoldaten spetsad av bajonett, tennsoldaten med kryckor som ändå gör hitlerhälsning.

Genial antikrigssatir. Men idag, när man söker efter info om denne Sörman, finner man en konstnär som i stort sett var - kyrkomålare. Inga spår av det där andra. Och så är det med flera av konstnärerna som medverkar i numrena: De förefaller ha omvandlats till trygga modernister, radikalismen har pressats ur dem.

Och en massa radikal politisk konst blev aldrig till. Den där tidskriften Mänsklighet, varför kom den förresten bara i två nummer? Jo, Svenska Pressbyrån vägrade distribuera den. De två förklaringarna jag hört till det är: att Pressbyrån ansåg att tidningen var för dålig i förhållande till priset (50 öre), eller att Pressbyråns ägare var rädda för att stöta sig med de nya makthavarna i Tyskland. I alla fall var det det borgerliga samhällets eviga sistahandsmakt över konsten som kvävde denna radikala modernism."

Kommer att tänka på vad tonsättaren Dmitri Sjostakovitj skriver i sina memoarer, "Vittnesmål" (nedtecknade och utgivna av Solomon Volkov), som kom i skiftet 70- och 80-tal... Om konstnärernas villkor under hela 1900-talet fram till då i Ryssland/Sovjetunionen... Och hur konsten utnyttjades i propaganda. Konsten var farlig tror jag makthavarna ansåg?

Kolla denna sida.