Mer om behov av makt...

foto taget på promenad idag efter lunch, jag och hunden Eskil (en av mina favoriter) gick nerför den här stigen, bland alla snötyngda granar.

[Uppdaterad 3 januari i slutet]. Först några allmänna funderingar, sedan översättning och kommentarer av en artikel av Alice Miller. Senare skulle jag också vilja göra en översättning och eventuella kommentarer till essä av Arthur Silber.

Funderar vidare apropå tidigare inlägg, för det första, ett förtydligande: kombinationen av det ursprungliga försvaret och falsk-makt-vrede är vad som kan leda till ”lyckosamma” självmord. Vreden gör att man tenderar att använda mer ”effektiva” medel. Vilket är vad terapeuten Bosch skriver i sin bok ”Rediscovering the True Self” (som jag tolkar henne).

På nyårsaftonen såg jag en dokumentär om Clint Eastwood och hans karriär och rollkaraktärer och om hur synen på vad som är opportunt i amerikansk film, eller vad som blev opportunt på 70-talet (i detta fall vad gäller våld, i alla fall så som jag uppfattade eller tolkade det). Där att skjuta ihjäl någon till och med kan bli tillåtet eller riktigt, något att kanske till och med beundra (machohjälten?). Även hjälten sköt ihjäl människor. I och för sig är det väl bra att ”hjältar” också visas och skildras med mänskliga sidor (tillägg senare: dvs. att de inte är fullkomliga, men att skjuta ihjäl andra människor, det menar jag förstås inte är något "naturligt" eller "mänskligt"!)!?

Men Alice Miller skulle antagligen säga här att man bortser från barndomsfaktorn i förklaringen varför människor beter sig och handlar som de gör. Vilket ju är fallet här, också. Beundran av machomannen bland annat och kanske rentav behovet av machomän eller "bara" av att se upp till någon!? Problematiseras detta och i så fall hur?

Och helt oberoende av varandra har olika personer i olika sammanhang (privat och på andra forum) kommenterat det faktum att författare liksom aldrig kan ”erkänna” att det de skriver är självupplevt, eller i hur faktiskt hög grad det är självupplevt. På någon punkt, i något skede, tar de ofta tillbaka ”det”, menar att det är fiktivt och/eller att de förlåtit alternativt försonats. Tar nästan alltid tillbaka det. Och detta är ju också något Alice Miller skrivit om flera gånger.

Jag kom också att tänka på psykohistorikerna och det de kallar ”backward psycho-classes” (dvs. ungefär ”efterblivna psykoklasser”). Och essän jag hänvisat till tidigare: att människor i maktposition ofta tillhör just dessa back-ward psycho-classes. ”Efterbliven” här måste dock förstås inte som något medfött.

Jag har också reagerat med häpnad och olust, ja, kanske till och med avsmak, på den enorma glädje som ganska många av våra ministrar sedan förra valet visat. Nu får de äntligen chansen att omstöpa samhället?? Och de anser sig ha mandat att göra det totalt? Till ett fullkomligt samhälle äntligen!? Det de anser vara ett perfekt, bra samhälle. Är det inte något maniskt i deras reaktion?

Och så de vilka förre Skandiadirektör Lars-Eric Petersson är en representant för. De behov dessa personer förmodligen har. Obegränsade behov? Och dessa anser sig också ha ”mandat” eller rätt att göra som de gör. De är så avtrubbade att de struntar i allt vad moral heter? Och blir mer och mer avtrubbade och förblindade ju mer de gör de saker de gjort (och troligen fortsätter göra).

Jag kom också att tänka på vad Alice Miller skriver om gener, att man varken kan skylla på gener eller en taskig barndom. Det hon skriver om hat.

Som på sidan 189-190 i sin bok ”Vägar i livet”; att skylla s.k. monokausala förklaringar (förklaring byggd på en enda faktor? Se om kausalitet här) kan leda till

”ett urskuldande av gärningsmännen, som kunde förklaras ansvarsfria därför
att de gjorts sjuka, även om en aldrig så grym uppfostran egentligen inte ger
någon fria händer att mörda. Lika litet kan man lägga skulden på dåliga gener. I
så fall måste man åtminstone ställa sig frågan varför det just trettio till
fyrtio år före tredje rikets tid föddes så många människor med dåliga anlag i
Tyskland [som deltog i förintelsen och/eller inte reagerade eller vågade
ingripa].”

Jag har ett tag funderat på att översätta delar av Arthur Silbers blogginlägg om ”Hedern att vara människa/mänsklig: varför stöder/stöttar du [det som sker]?” (i detta fall det som nu sker i USA; i Irak t.ex.). Han berör också dessa saker, från synvinkeln ”lydnad” (obedience).

Jag kom också att tänka på det vi brukar säga ”är min läggning”, ”detta är min natur” och vad Bosch skriver (apropå det ursprungliga försvaret), sidan 60:

”Det ursprungliga försvaret existerar under alla yttre sätt att te sig och upplevs felaktigt som en grundläggande inneboende/inre del i allas vår natur.”

Miller skriver på sidan 163 i ”Vägar i livet” att hon tycker att det är viktigt att vi visserligen inser och förstår barnets dåvarande illusioner, men att det är oerhört, ja, kanske oundgängligen viktigt att vi som vuxna tar lärdom av dessas konsekvenser.

”Förnekandet av barndomstraumat har vittgående följder, som inte bara begränsar sig till det privata familjeområdet, utan till och med kan leda till
politiska omvälvningar.”

Jo, jag tror att hon har rätt.

Hon menar att

”Nya hälsosamma strukturer för uppfostran skulle behöva utformas, så att
föräldrar bättre kan respektera, ledsaga, förstå och älska sina barn” (s. 160 i
”Vägar i livet”).

När jag nu före lunch var ute och skottade snö på gården hann jag tänka ett och annat bland annat det om förvirringen hos många (unga) föräldrar. Kanske lättare sagt än gjort, men jag tror att vi behöver förstå personligen vad ett litet barn behöver, vad det lilla barn vi själva var behövde. Fick vi veta det är vi nog mindre förvirrade om föräldrar och andra sorters ”uppfostrare” av barn och ungdomar. Har vi inte fått uppleva det måste vi tillägna oss det på något sätt. I värsta fall får vi göra detta arbete själva, så gott vi kan.

Återigen; jag tycker otroligt illa om nanny-fenomenet…

Så till Millerartikeln ”The Essential Role of an Enlightened Witness in Society” (min fria och ytterst snabba amatöröversättning!!):

“Sedan ungdomen har jag alltid undrat varför människor finner njutning i att
förödmjuka andra. Det faktum att vissa människor är känsliga för lidandet hos
andra visar klart att det destruktiva tvånget inte är en universell aspekt av
mänsklig natur. Så varför tenderar vissa att lösa sina problem genom våld medan
andra inte gör detta?

Filosofin har misslyckats med att besvara min fråga, och den freudianska teorin om dödslängtan har aldrig övertygat mig. Det var bara genom att närmare undersöka barndomshistorien hos mördare, särskilt massmördare, som jag började begripa rötterna till godhet och ondska: inte i generna, som man allmänt tror, utan ofta under den första tiden i livet. Idag är det ofattbart/obegripligt för mig att ett barn som kommer till denna värld bland uppmärksamma, älskande och skyddande föräldrar skulle kunna bli ett rovgirigt monster. Och i barndomen hos mördarna som senare blir diktatorer har jag alltid funnit en mardrömslik skräck, vittnesbörd om ständiga/återkommande lögner och förödmjukanden, som i förvärvandet av vuxenhet, drev dem till obarmhärtiga hämndaktioner mot samhället [de ansåg sig ha rätt att bete sig och göra som de gjorde!?]. Dessa hämndlystna handlingar var alltid (för)klädda i hycklande ideologier, med innebörden/avsikten att diktatorns exklusiva och överskridande befogenheter/upphävande önskningar var folkets lycka. På detta sätt sökte han efterlikna/överträffa sina egna föräldrar, som, tidigare i livet, också hade hävdat att slagen [troligen både bokstavliga och bildliga] tilldelats barnet för dess eget bästa. Denna tro var oerhört vitt spridd för ett århundrade sedan, särskilt i Tyskland. /…/

När jag började illustrera min tes genom att använda Hitler och Stalin som exempel, när jag försökte visa de sociala konsekvenserna av övergrepp barn [av alla slag: fysiska, sexuella och emotionella], mötte jag häftigt motstånd.

Upprepat fick jag höra, ’Jag blev också slagen som barn, men det gjorde mig inte till kriminell.’ När jag frågade efter detaljer om deras barndom, fick jag alltid höra om åtminstone en person som älskade dem, men som var oförmögen att skydda dem. Dock genom hans eller hennes närvaro gav denna person dem en idé/upplevelse om vad tillit och kärlek var.

Jag kallar dessa personer för hjälpande vittnen. Dostojevsky till exempel, hade en brutal far, men en älskande mamma. Hon var inte stark nog att skydda honom mot hans far, men hon gav honom en kraftfull uppfattning av kärlek, utan vilken hans romaner varit otänkbara. Många har också haft lyckan att senare finna både upplysta och modiga vittnen, människor som har hjälpt dem att erkänna/känna igen orätter de lidit, att ge uttryck för sina känslor av raseri, smärta och indignation över det som hände dem. Människor som har funnit sådana vittnen blir aldrig kriminella.

Var och en som adresserar problemet övergrepp på barn [övergrepp av alla slag; fysiska, sexuella och känslomässiga] kommer troligen att möta något mycket konstigt: det har ofta observerats att föräldrar som begår övergrepp på sina barn tenderar att behandla och försumma sina barn på sätt som påminner om hur de själva blev behandlade som barn. Det är väl känt att fäder som tyranniserar/spelar översittare mot sina barn i sexuellt hänseende vanligtvis är
omedvetna om att de själva har lidit samma sorts övergrepp. Det är för det mesta
i terapi, även om den initierats av en domstol, som de förbluffade upptäcker sin
egen historia, och härigenom inser att de i åratal har försökt att agera ut sitt
eget scenario, bara för att bli kvitt det.

Hur kan detta förklaras? Efter att ha studerat detta faktum i åratal, verkar det klart för mig att information om övergrepp som tilldelats under barndomen är inregistrerat i våra kroppsceller som ett sorts minne, sammankopplat med bortträngd ångest.
Om man saknar hjälp av ett upplyst vittne kommer dessa minnen inte att kunna
tränga genom bortträngningen upp i medvetandet; de tvingar ofta personen att
begå våldsamma handlingar som reproducerar övergreppen som genomleds i
barndomen, vilka är bortträngda för att man ska kunna överleva. Syftet är att
undvika rädslan för maktlöshet inför den grymma vuxna. Denna rädsla kan kringgås tillfälligtvis genom skapandet av situationer i vilka man spelar den aktiva
rollen, mot en maktlös person [Och det är det vi ofta ser, eller kanske inte ser
därför att vi är så avtrubbade och skadade och kanske alltför ofta ser upp till
maktmissbrukare av alla kategorier och på alla nivåer, för människor i olika
sorters maktpositioner. Kanske just för att de har makt!? Människor som använder sin makt politiskt, i beslut som skadar andra, blir destruktiva och i vissa fall också självdestruktiva!? Förklarar också varför människor röstar på partier och politiska program som de egentligen inte vinner ett dugg på?? Som blir en form av självdestruktivitet, vilken också resulterar i skada för andra, dvs. också i
destruktivitet. Och vissa skadade missbrukar sin position och tillskansar sig
positioner, och ofta pengar, på ett sätt som saknar proportioner. I vissa fall
kanske för att skapa sig en, dock imaginär, trygghet, för inget kan skydda en
mot det som ligger under ytan!? Ingen makt i världen eller all världens pengar.
Jenson menar att ju mer vi kommer tillrätta, eller snarare ju mindre vi måste
hålla bortträngt, antingen genom att vi inte har måst göra det ELLER genom bra
terapi/bearbetande, kommer vi att få mindre och mindre behov av överdriven makt och överdrivet mycket pengar, eller den imaginära tryggheten som detta kan ge].

Men det är inte en lätt väg att befria sig från omedveten rädsla. Och det är anledningen till varför överträdelserna/försyndelserna oupphörligt upprepas. En stadig ström nya offer måste skapas, som nyligen demonstrerats genom pedofilskandalen i Belgien. Till sin dödsdag var Hitler övertygad om att om varje jude dog skulle detta skydda honom från de fruktansvärda och dagliga minnena av hans brutala far [Men han var troligen inte medveten om vad han blivit utsatt för. Jo, jag tror han mindes att han fått stryk, men till dessa minnen, och till andra övergrepp, tror jag adekvata reaktioner och känslor inte kunnat knytas kanske alls i just Hitlers fall. Hade de gjort det i någon grad hade han inte kunnat iscensätta lika grymma saker. I motsvarande grad, om han fått och kunnat erkänna vad han varit utsatt för, hade han inte kunnat begå övergrepp, kanske inga övergrepp alls. I motsvarande grad som han hade haft kontakt med de känslor som varit adekvata när han var liten och försvarslös hade han kunnat känna med andra människor. Hitlers far var troligen halvjude]./…/

Dessutom visar fallet Hitler att hat och rädsla inte kan lösas genom makt, inte ens total makt [att ha makt, till och med enorm makt löser inte upp något], så länge hatet blir överfört till syndabockar [och detta gäller på alla nivåer. Hat som riktas mot syndabockar kan inte lösa upp något. Känslorna måste riktas mot det som ursprungligen orsakade känslorna. Terapeuten Jean Jenson skriver också att skriver man om historien är misslyckandet ofrånkomligt]. Tvärtom, om den verkliga orsaken till hatet blir identifierad, blir upplevd med de känslor som följer med detta igenkännande, kommer blint hat mot oskyldiga offer att skingras. Sexbrottslingar slutar med sina härjningar om de lyckas komma över sin amnesi och sörja sitt tragiska öde, tack vare empatin hos ett upplyst vittne. Gamla sår kan helas om de kommer upp i ljuset. Men de kan inte förkastas genom hämnd.

Ett japanskt team gjorde en film om terapeutiskt arbete i ett fängelse i Arizona, där metoden var baserad på mitt arbete. Jag fick en videokassett med denna film och fann att resultaten var väldigt avslöjande. Internerna arbetade i grupper, talade en massa om sin barndom och vissa av dem sa, ’Jag har varit överallt och dödat oskyldiga människor för att undkomma/undvika de känslor jag har idag. Men jag vet att jag kan bära dessa känslor i gruppen, där jag känner mig säker. Jag behöver inte längre springa runt och döda, jag är hemma här och kan erkänna vad som hände. Det förflutna avlägsnar sig och min vrede tillsammans med detta.’

För att denna process ska lyckas behöver den vuxne som har vuxit upp utan hjälpande vittnen i sin barndom stöd av ett upplyst vittne, människor som har förstått och erkänt konsekvenserna av övergrepp på barn [av olika slag, även av känslomässiga övergrepp, av försummelse osv.]. I ett upplyst samhälle, kan unga lära sig att verbalisera sin sanning och att upptäcka sig själva i sina egna historier. De kommer inte att behöva avreagera sig själva på ett våldsamt sätt för sina sår, eller att förgifta sina system med droger, om de haft lyckan att tala med andra om sina tidiga upplevelser, och lyckats förstå den nakna sanningen om sin egen tragedi. För att kunna göra detta behöver de assistans av personer som är medvetna om dynamiken kring barnövergrepp, som kan hjälpa dem ta itu med sina känslor allvarligt, förstå dem och integrera dem, som delar av deras egen historia, istället för att avreagera sig på oskyldiga.

Jag har felaktigt tillskrivits tesen enligt vilken varje offer oundvikligen blir en förövare, en tes som jag finner helt falsk, till och med absurd.

Det har blivit bevisat att många vuxna har haft den stora lyckan att bryta cykeln av övergrepp genom vetande om sitt förflutna. Men jag kan verkligen bestyrka/bestämt förklara att jag aldrig har mött förövare som inte varit offer i sin barndom, även om de flesta av dem inte vet detta därför att deras känslor är bortträngda [i ett annat sammanhang hänvisade jag till forskning som visat att spädbarn är mycket känsligare för smärta, fysisk smärta, än vad vi vuxna senare blir. Då var det en person som påpekade att vuxna kanske skulle kunna vara mycket mer smärtkänsliga än i vanligtvis är. Ja, kanske kan avtrubbningen även yttra sig på detta sätt??]. Ju mindre dessa kriminella vet om sig själva, ju farligare blir de för samhället [Ja, och se också neurologen Jonathan Pincus fynd om seriemördare. Och det finns visst också en annan amerikan Robert Prentky, som funnit liknande saker som Pincus och det Miller hävdar här. Jag undrar om det kan vara denna Robert Prentky?].

Så jag tror att det är avgörande för terapeuten att han/hon kan fatta/greppa skillnaden mellan påståenden som ’Varje offer blir till sist en förövare,’ vilket är falskt, och ’Varje förövare var ett offer i sin barndom’, vilket jag anser vara sant. Problemet är att genom att inte känna någonting, kommer han inte ihåg någonting, inser ingenting, och detta är varför undersökningar/granskningar inte avslöjar sanningen.

Dock, närvaron av ett varmt, upplyst vittne – terapeut, socialarbetare, advokat,
domare – kan hjälpa den kriminelle att låsa upp hans bortträngda känslor [om inte skadorna blivit alltför svåra] och återupprättar den obegränsade strömmen av medvetande. Detta kan initiera flyktprocessen från den onda cirkeln av amnesi
och våld.”

Tillägg 3 januari: kolla Ett hjärta RÖTT om "Rika, Rädda Män Med Makt."

Rädslan för lättväckta opinioner…

foto på Göran Greider.

Göran Greider i ledare idag:

”… det finns något patriarkalt i alla dessa övertalningsförsök - försökt få väljarna att med hot och löften säga ja [om EMU-omröstningen 2003, där hela etablissemanget faktiskt som en man, både till höger och vänster, försökte hota folk att rösta ja!!]. /…/

EU-omröstningen 1994 - då strök förnuftet med i det krismedvetande som odlats fram i enlighet med chockdoktrinens alla regler [ligger en hel del i det?? Behovet av syndabockar kommer då eller blir lättare att spela på? Men makten kan också, direkt eller indirekt, kanske både medvetet och inte riktigt medvetet, liksom 'uppmuntra' sökande av syndabockar!? Oavsett om det är medvetet eller omedvetet så är det urdåligt tycker jag. Högre medvetenhet och ansvar borde/bör vi kunna kräva av dem med mest makt?].
Nej:et ledde till straffpredikningar från både Göran Persson och den dåvarande borgerliga oppositionen. Men har ni märkt att inga av de farhågor som Ja-sägarna målade upp har inträffat? Numera tycks till och med ekonomerna ha slutat med sina skräckscenarier om ett svenskt utanförskap. /…/

Rädslan för lättväckta opinioner är en rädsla för demokrati [mina kursiveringar].”

Kommentator till tidigare ledare, apropå s.k. sosse-TV:

"Jag läser just Ulla Hoffmans bok om nya pensionssystemet*. Den boken är väldigt intressant läsning eftersom den beskriver historien också och det är alltså precis samma verklighetsbeskrivning då som nu: arbetarklassen är slö och måste piskas ut i arbete. Pensionssystem gör de ännu slöare så det ska vi inte införa! Alltså: samma argumentation då som nu. Det är alltså exakt samma angrepp på trygghetssystemen från högerkrafter och liberaler som då. Vaddå nytt? Hade den bilden visats i media hade jag kunnat hålla med om beteckningen sosse-TV. NU kan jag inte det! [mina kursiveringar]."

Se också detta blogginlägg ”Maktlöshet dödar”, något också forskning har bekräftat…

Funderar på vad t.ex. Ingeborg Bosch skriver om makt- och hjälplöshet… Om upplevelsen av detta…

* Så här bekrivs Ulla Hoffmans bok ”Som en skänk från ovan - Politiken bakom pensionssveket” på den sida jag länkat:

”1994 såldes tusentals svenskars framtid ut. Ett genomgripande systemskifte genomfördes utan demokratisk insyn eller möjlighet för allmänheten att påverka. Genom att ge sken av att ATP-systemet stod inför konkurs drev de borgerliga partierna och socialdemokraterna igenom en kraftig försämring av pensionssystemet.

Rädslan för en folklig opinion var stark och beslutet fattades rekordsnabbt. Den så kallade pensionreformen var ett faktum. Vi fick ett pensionssystem designat efter marknadens önskemål. Vi fick en pension som kommer att fördjupa klass- och könsklyftorna. Vi fick en politisk skandal som ingen pratar om.

Ulla Hoffman var medlem i den grupp som regeringen utsett att ta fram ett förslag till nytt pensionssystem. Här ger hon en unik skildring av hur allt gjordes för att undvika debatt och diskussion kring en av välfärdens centrala beståndsdelar.”

Fick mig ett litet skratt när jag läste kommentarerna i detta inlägg, här var folk inte så fina i kanten… Det pratades om röda och blå och vita glasögon, de sistnämnda med fettfläckar på!:-)

"Henrik.
Tänk efter nu, vem är det som har ökat klassklyftorna mest och det med en brutal kraft under mycket kort tid?
Sjuka och arbetslösa har plockats på pengar, för att finansiera att alla andra får lite mer i fickan. Kanske får svensson en tusing. Kanske inte. Det får svensson nöja sig med. Själv trålar Reinfeldt och kompani in storkovan i kassavalvet och hoppas på att folk ska börja sparka neråt, råka i luven på varandra. Arbetslösa och sjukskrivna mot arbetande. För att riktigt trigga till och vigla upp det startar regeringen en kampanj, Drevet på fuskarna.

Det var bra att du tog upp det där med jobben. För själva kärnpunkten i problematiken >utanförskapetutanförskapet<, som högern gick till val på, är fortfarande inte löst.Läget är oförändrat. De åtgärder som var riktade till långtidssjukskrivna, långttidsarbetslösa och förtidspensionerade har visat sig gå till helt andra personer. I princip kan en vd. för ett privat företag anställas med hjälp av sk. nystartsjobb och få en fet lön på 64.000 i månaden subventionerad av staten. Hur ska det då inte gå med de sk.nyfriskjobben, som startar 2008? De är statligt subventionerade med dubbelarbetsgivaravgift…

Dessutom har förtidspensioneringarna ökat, inte minskat under högerns framfart. Utanförskapet har alltså växt. Antalet unga tjejer som förtidspensionerats har under den senaste tiden ökat med 30%. Många människor har dessutom helt slagits ut ur systemet och hamnat på socialen.

Regeringen har betett sig drygt mot de flesta i samhället, undantaget de svinrika. Både unga som gamla, sjuka som friska, arbetslösa som heltidsarbetande, deltidsarbetande som föräldralediga och ålderspensionärer.

När det dessutom återigen uppdagas att regeringen består av en massa fisförnäma dubbelmoralister. Som av ideologiska skäl begått skattebrott är det klart att kritiken mot Reinfeldt tilltar och det med rätta."

Uppdaterad 25 november: Om fenomenet Internettroll, på svenska och på engelska:

”Internettroll eller bara troll, är en användare som skriver artiklar eller debattinlägg på Internet /…/ med huvudsyfte att reta upp övriga användare. De är mestadels ointresserade av fakta eller att föra en egentlig dialog och ses ofta delta i ett otal diskussioner samtidigt, där de föder ilska, vanmakt och rent allmänt skadar stämningen hos övriga användare [min kursivering].

Oftast är det uppenbart när en användare skriver endast för att provocera och söka konflikt, snarare än för att uttrycka ärligt menade åsikter. Ett gyllene talesätt är att det är ’sak och inte person’ som bör diskuteras i alla diskussionsforum. Så länge argumenten kan bemötas på et sakligt och konstruktivt sätt uppstår oftast inga problem, även om det är ett troll som framför argumenten. Om trollet till exempel har som avsikt att provocera, bör man inte låta sig provoceras och därmed ge trollet den uppmärksamhet det vill ha. ’Mata inte rollen’ är ett i sammanhanget känt talesätt.”

Är det ett liknande fenomen som det som beskrivs i Uppdrag Gransknings "Syndabockarna": man agerar ut sina frustrationer i andra sammanhang? Vill få alla andra ur balans (ja, helst få alla ur balans och må dåligt)? Men jag tror att detta har rötter någonstans...

Different expressions of child abuse...

I am still wondering over phenomena in society...

Some are fleeing from any journey inside (by traveling, working hard etc. avoiding maybe all reflection), others have enormous needs to pour out their hate and frustration, and a third group need to "burst boundaries" (spränga gränser in Swedish) and there are probably more ways child abuse is expressed in the world...

Young people with a need to rebel; the early rock-movement, the 68-movement and so on? Was another expression?

I use to listen to book reviews every Tuesday morning. This morning they made a review over a book about hard-rock (its whole history and background "Hårdrock" av Rickard Jakbo på Lättlästförlaget, which I by the way got interested in)... About Lättlästförlaget/Easy to read in Swedish, in English.

I also came to think about the phenomena "Idol" here in Sweden, a sort of humiliation-TV... Exploiting young people... And their needs.. For what? And it can be justified with, I don't know;

"That's how life is! You are being judged everywhere, when you are seeking a job and here and there, and you have to compete..."

or I don't know... So you have to train it?? Or et used to it? Justified with such tings, while noone is really allowed to question these phenomena I feel... And I feel it isn't allowed at my work-place among my colleagues, but isn't this strange?? Couldn't one do it without moralizing? Because you are seen as a moralizer? So you just have to keep quiet!?

And first and foremost; it isn't quite legitimate to question such phenomena, if you do you haven't understood anything, and this is how life is, or?

Think if we as teachers should act like this jury!! How much the young person we deal with is living in the blue really!!! And how unrealistic his/her dreams and wishes even are... But who is to judge about what's realistic by the way?

And people are making money on people like these young people...

I was forced to watch this program a couple of times when I visited a cousin with a teenage daughter... And I really felt forced! I felt so bad seeing it... But maybe it is important you do, so you know what's going on and happening?

I also came to think about Dr Phil which I also have been forced to watch, but not freely watch... See earlier blogpost about him and the American woman reacting against him and even writing to him. I thought I remembered that he had said something in the style that you have to learn how the life is, i.e., in my interpretation that it's he individual that shall adapt to how it is! We shall niot really try to change how it is! Or question the state of affairs!! What he is doing is the same usual old

"It's for your own good! You have to learn! So you shall learn!"

Isn't it? And this is what so many of us are raised with, so we don't immediately see this through!?? We rather doubt our own senses and reactions and feelings confronted with these phenomena!? Maybe even more if it is an authority who utters them?? And maybe even more if this so called authority utters them quite authoritarian on top!?? As Dr Phil does??

And now I draw this a step further: strikes me that this is how it is in politics too, too many times; we see up to leaders with authoritarian manners!!??

Miller has written about gurus... See "Paths of Life" the chapter "Reflections" where she writes about "How does leaders and gurus function?" and "How is hate created?" (my translations from the Swedish edition)!!! Maybe I should reread these chapters!! It's timely in this time and era!!??

And at last; read the last interview with Naomi Klein. And also read this interview "A World Occupied By Profit: An Interview with Naomi Klein". In the last the interviewer for instance talks about:

"... rather these bold experiments in crisis exploitation..."

Yes, people's problems and crisis, whether in a personal or societal or global level are used and exploited!!?? Cynically and arrogantly!! And some crisis are created too... More or less consciously!?

They speak about how people's plight after Katrina (New Orleans) and the tsunami in South East Asia has been used and exploited recently, and the way this has been made. And it's the poor people that have lost most. Their situation is used!! Maybe in the name of that it has been done for their good?? So maybe they should even be grateful for what's happened?

And, yes, it is a world occupied with profit!! Why these limitless needs? Will the needs it is about ever be filled, how much power or wealth these harmed people even gets? And what do they create on their way forward in life, on all levels? For a lot of people? And what are we actually seeing in Iraq? I came to wonder after having read the last of the linked interviews with Klein...

Power abuse really!!?? But, if I understood it right, it wasn't quite so easy as they thought to reform Iraq?? They didn't succeed as easily as in Chile? But they haven't given their work up yet?? They will go on till they have disarmed the population entirely?? But I must add that I am extremely politically naive... Maybe I don't understand a thing about all this,more than on a moral level??

English word of today "bold" which means "fräck" here, as I translate it...

Addition: see this letter to Miller about Iraq and children and a reader thinking what's happening maybe is even worse than what happened in Vietnam...

And what Miller writes isn't really opportune today either... The pendulum has turned (or how one say?)? An expression of a Collective Denial, a counter-reaction, of the kind that Judith Herman writes about; where the issue trauma has been "outdated" during repeated periods during time??

---

Bra krönika av Åsa Lindeborg om "yttrandefrihet" och "yttrandefrihet". Ali Esbati kallar fenomenet Lars Vilks för ”Äldre män som bereds utrymme att spåra ur offentligt”!!! Det ligger något i det?

Och det där med Ewa Björling och fuskande; det är också skillnad på "fuskande" och "fuskande"??