Lissabonfördraget...

[Uppdatering 22 november].

Amerikaner menar att makten har centraliserats mer och mer i USA. De enskilda staterna har fått mindre och mindre att säga till om. Makten och därmed inflytandet flyttas längre och längre bort från individerna.

Och nu har Sveriges riksdag (skulle det vara förstås!!) godkänt Lissabonfördraget... Vilket innebär en centalisering av makten?

Vi borde ta lärdom av amerikaners negativa erfarenheter av sin union!?

---

Tillägg 22 november: Läs Göran Greider i ledaren "Ett hån mot demokratin- verje nej till ett fördrag gör det möjligt att börja om med EU-bygget - men den risken vågar ingen i etablissemanget ta."

Där skriver han bland annat att:

"...befolkningarna i de europeiska länderna helt enkelt inte känner någon större entusiasm för detta väldiga, statsliknande projekt.

De allra flesta har inget emot ett mellanstatligt samarbete mellan EU-länderna, så är det. Men få tycks uppskatta ett federalt statsbygge och ännu färre känner sig som européer. Européen existerar inte.

Det är en identitet som känns alldeles för inskränkt för de mer radikala och för stor för de reaktionära. *

I dag röstar den svenska riksdagen om Lissabonfördraget. Samtliga partier utom miljöpartiet och vänsterpartiet har varit för fega för att våga gå med på en folkomröstning - de minns väl förlusten i EMU-omröstningen. Därför överlåts frågan till riksdagsledamöterna.

Problemet är bara att frågan i praktiken överlåts till partiledningarna i fem av de sju riksdagspartierna. Inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle nog åtskilliga vilja säga nej till fördraget, eller åtminstone skjuta upp beslutet, men piskan viner hårt över dem och de följer lydigt och undfallande ledningens diktat.

Somliga så kallade EU-skeptiska socialdemokrater hävdar då att Lissabonfördraget inte innebär några stora förändringar, vilket är märkligt: Det som står på spel är ju både de svenska kollektivavtalens framtid och frågan om vilket EU vi färdas mot och Lissabonfördraget tar definitivt flera steg i riktning mot mer överstatlighet./.../

Makt flyttas från den nivå där demokratin ännu fungerar hyggligt, det vill säga den nationella, till nivåer där den blir abstrakt eller övermannas av den makt som utgår från de professionella jurister och ekonomer som hamnar i centralbanken och i domstolen./.../

Europaunionen har murats upp under en oerhört marknadsliberal era i den politiska historien. Den ideologin har sipprat in i unionens alla skrymslen och vrår, samtidigt som ett tunt byråkratskikt sitter i dess ledning.

Varje fördrag utgör därför ett vägskäl.

Varje nej till ett fördrag gör det möjligt att börja om med EU-bygget - men den risken vågar ingen i etablissemanget ta.

Några dussin personer i ledningen för fem riksdagspartier bestämmer alltså över hela den svenska befolkningens framtida politiska öde.

Det är ju ett hån mot allt vad demokrati heter.

Robert Sundberg skriver i ledaren "Är EU kapitalets motvikt?":

"Krisen reser en rad frågor. En är kopplad till EU, som är i ropet dessa dagar apropå att riksdagen röstar igenom Lissabonfördraget. Ett argument från s-håll för EU-medlemskap var ju att sätta motvikt mot kapitalet. Nationalstaten sades ha blivit för liten för att klara av sådant. Att EUs institutioner och lagar är utformade för att främja kapitalet är en annan sak.

På EU-nivå sades det från s-håll också bli lättare att bedriva konjunkturpolitik. I teorin stämmer det. I praktiken finns en rad försvårande omständigheter.

En är om viljan alls finns att bedriva en sådan politik. Den måste i så fall finnas inte bara hos en majoritet av EU-länderna, utan i alla. För att det senare ska uppnås måste det kompromissas åt det håll där de länder som är minst villiga att bedriva konjunkturpolitik står./.../

En annan försvårande omständighet är att i många EU-länder och inrättningar i EU sitter borgerliga politiker vid makten. De är mer ovilliga att bedriva konjunkturpolitik än vad politiker till vänster om mitten är."

Artiklarna finns också här.

* Ur Wikipedia:

"Reaktionär, 'bakåtsträvande', en person som önskar återställa samhället till hur det var en tidigare period i historien"

Kommersialismen…

Om boken ”Jag är pappa till Anna”:

”…är också ett drama som skildrar det nya och kallare Sverige, som efter 90-talets hårda nedrustning bland annat drabbat sjukvården. Ingen verksamhet går längre fri – inte ens den svenska barnsjukvården.”

Ulf Lundén skriver i krönikan ”Vi är säljare och köpare” om att

”Vi lever i det postpolitiska samhället. Det hotar ytterst det demokratiska samhället. Vi är inte längre medborgare utan kunder.

Det nyliberala språkbruket har länge genomsyrat vår tillvaro.

Vår så kallade frihet består av att välja telefon-, el- och pensionförsäkringsbolag. Du är själv ansvarig om det går åt helvete.”

Han skriver också om vad som hänt med våra sociala relationer, att allt kommersialiserats. Om klasser, egoism och alliansens sociala och farliga experiment med försämringar av sociala förmåner.

Hela Ulf Lundénkrönikan hittar du här. Och det var det där med eliter och en superklass...

Se Badlands hyena om att ta betalt för mejl!!

Maktens arrogans...

ett hav av blommor.

Några artikeltips så här i slutet av juni, för det första Ingvar Perssons ledare ”Riksdagsledamöterna måste fortsätta fråga” om de rekordmånga interpellationerna i riksdagen och Littorins surhet över mängden och att han tror att de är en kampanj för att hindra hans arbete. Persson skriver:

”Det är en smula oroande om det är så landets regering ser på sitt förhållande till de folkvalda riksdagsledamöterna, även om Littorin i maj hade ett starkt argument för sin otålighet; den sexårige sonens fotbollsmatch.

Sven-Otto Littorin och hans kolleger har dessutom till stor del sig själva att skylla. Allt mer av det politiska arbetet har flyttat från utredningar med representanter för partierna och remissrundor till snabba enmansutredningar och partiledarkretsen i regeringen.

När förslagen väl ligger på bordet finns varken plats för oppositionens invändningar eller intresseorganisationers synpunkter./…/

Det gäller inte minst de dramatiska förändringar just Littorin genomfört i arbetsmarknadspolitiken och som konsekvent hastats igenom utan de förberedelser som borde föregå beslut som drabbar grunden för enskilda människors tillvaro. Det enda vi vet om effekterna är att de inte kommer att visa sig fullt ut innan konjunkturen nästa gång viker på allvar.

Riksdagen erbjuder en möjlighet att trots allt få till stånd ett samtal. När riksdagsledamöterna frågar måste statsråden svara./…/

Så länge regeringen inte erbjuder andra arenor för det politiska samtalet finns det ingen anledning att beklaga att ministrarna får påbörja sommaren i riksdagens talarstol.

Tvärtom, det är bara att hoppas på ännu fler statsrådsbesök på Helgeandsholmen.”

Läs också Naomi Klein i artikeln ”Chicagopojkarna – Naomi Klein om Barack Obamas kärlek till marknaden – och löften om en förändring” där det bland mycket annat står:

”Den rörelse som startades av Milton Friedman, som infördes i politiken av Ronald Reagan och befästes av Clinton, befinner sig i en djup legitimitetskris runtom i världen. Ingenstans är detta mer uppenbart än på just Chicagouniversitetet. I maj i år, när universitetspresidenten Robert Zimmer tillkännagav skapandet av ett Milton Friedman-institut för 200 miljoner dollar, ett ekonomiskt forskningscenter som ska ha till uppgift att bevara och förstärka arvet efter Friedman, ledde det till protester. Fler än 100 universitetsanställda lärare och professorer skrev under ett protestbrev. ’Effekterna av den nyliberala världsordning som har upprättats under de senaste decennierna, med starkt stöd av den ekonomiska Chicagoskolan, har på intet sätt varit otvetydigt positiva’, står det i brevet. ’Många skulle hävda att de har varit negativa för en stor del av världens befolkning.’”

Och slutligen Sven Wollter i ”Tyst scen – om marknaden tar över teatern.”

Se också Ett hjärta RÖTT om "En droppe sunt förnuft"!! Och Jinge om att "Riksdagen mer frågvis med högerregering."

Demokrati, snedvriden konkurrens, rättssäkerhet och så kallad valfrihet…

Birgitta Sacrédéus.

[Uppdaterad 5 juni i slutet]. Ansvariga för arbetsmiljöfrågor på LO distriktet i Dalarna och Gävleborg skriver i artikeln ”Nu måste vi reagera” (ja, detta är inte en dag för tidigt! Varför har det inte skrivits och upplysts mer om detta i media tidigare och upprört?) om förslaget till ny sjukförsäkring, de avslutar sin debattartikel så här:

”Vi kräver en trygg och rättssäker sjukförsäkring. Regeringens förslag som man går till beslut om den 4 juni uppfyller inte ett enda av dessa krav.

Vi kräver att riksdagen säger nej till regeringens hetsjakt på den som är sjuk.”

I DD står det i artikeln ”Vill spara pengar och öka valfrihet” att Brigitta Sacrédéus (kd) menar att det finns för litet valfrihet i landstinget i Dalarna. Och betonar att om en ersättning följer patienten till den vårdcentral han eller hon väljer kan den vårdenhet som får många patienter anställa fler läkare och annan personal. Man vill ha en patientpeng som ska följa patienten.

Kan man både spara pengar och öka valfriheten samtidigt eller hur länge som helst?

Och apropå skolan så pratar Lärarförbundets ordförande i Falun i artikeln ”Vi måste berätta om kvalitetsförsämringarna” om snedvriden konkurrens.

”Det ställs också orimliga krav på den kommunala gymnasieskolan /…/

Den får hela tiden fler och fler uppdrag men inga fler resurser. De ska ordna med nya utbildningar för elever med invandrarbakgrund, hjälpa och stödja elever som inte kommer in på utbildningar, utveckla elevvården för att minska antalet elever som mår dåligt. Dessa krav ställs inte på friskolegymnasierna, vilket ger en snedvriden konkurrens.”

Läs också artikeln ”Fattiga förblir ofta fattiga.”

Jag får inte heller ihop detta med försämrade socialförsäkringar med Fredrik Federley och hans salladsbar som visst gick i konkurs. I artikeln ”Springnota för antifacklig sallad” i Dagens Arena står det:

”Federley säger sig gärna vilja, men inte kunna, betala notan för sitt misslyckande som istället skickas till företag som grönsaksleverantören Herzman och kaffegrossisten Monteriva.

Federley säger:
’Jag har god lön, men jag är ensamstående i innerstaden i Stockholm så det finns inte de resurserna.’”

Vad, slipper han stå för kostnaderna? Medan arbetslösa m.fl. måste sälja bil och bostad för att försörja sig och inte ligga samhället till last och också sjukförsäkringen drastiskt försämras??? Kan någon förklara logiken i detta för mig? Och hur Federley m.fl. kan undvika att se några paralleller här alls? Men det är skillnad på folk och folk?

Se också ETC-artikeln ”Finland ingen framgångssaga” om vad nyliberalismen har medfört i Finland. Där står t.ex.:

”Patomäki, som är professor vid Helsingfors universitet, anser att Finland sedan slutet av 1980-talet har utvecklats helt efter den nyliberala ideologins patentlösningar. Politiska alternativ har lyst med sin frånvaro och inget organiserat motstånd har förekommit.

– Alla politiska partier har deltagit i genomförandet av dessa reformer, som enligt den ekonomiska teorin anses vara nödvändiga – avregleringar av marknader, privatiseringar, bolagiseringar, nedskärningar i den sociala tryggheten och skattesänkningar till kapitalets och höginkomsttagarnas fördel.

Enligt Patomäki är nyliberalismen inte enbart en ekonomisk teori, utan en totalitär ideologi vars mål är att omvandla samhället i grunden. Nyliberalismens främsta mål är att avskaffa de sociala rättigheter medborgarna uppnått genom årtionden av kamp och återinföra marknadernas makt på områden där välfärdsstatens ideal har fått styra. ’För nyliberalismens anhängare innebär framsteg inte sociala reformer och ökad demokrati, utan öppnande av marknader’, skriver Patomäki i sin bok./…/

Enligt honom påbörjades nedmonteringen av välfärdsstaten i Finland under den djupa ekonomiska krisen i början av 1990-talet.
– Krisen öppnade nya möjligheter att försämra sociala förmåner och skära ner personalstyrkan i den offentliga sektorn på ett sätt som skulle ha varit helt otänkbart under normala omständigheter [en form av den chockterapi Melanie Klein pratar om!]./…/

Ytterst få politiker har förstått, att det bakom de enstaka beslut ligger ett helt system av idéer. Finlands politiker har saknat förmågan att överblicka helheten, säger Patomäki [och det verkar inte bara Finlands politiker sakna förmåga - och vilja - att göra!]./…/

...illusion att tro att en ökad köpkraft för samhällsgrupper som redan tidigare hade höga inkomster leder till en god utveckling för hela samhället, konstaterar Patomäki./…/

Andra har tvingats till allt längre arbetsdagar för att klara sig. För många har arbetet blivit en mycket större belastning än tidigare. Större delen av tiden går åt till att försöka komma vidare i karriären och den tid som blir över går till obligatorisk konsumtion./…/

Sannolikt fortsätter och fördjupas de nyliberala reformerna vilket leder till att Finland blir mindre jämlikt, mindre demokratiskt och i många avseenden mindre intressant./…/

Det vore både önskvärt och möjligt att avbryta denna nyliberala process och försöka skapa förutsättningar för jämlikhetsreformer och en förstärkning av demokratin”

Se också ”LO måste tillbaka till rötterna” där Ulf Lundén bl.a. skriver:

”Den groteska ytliga tidsandan har slagit till på nytt [LO-loggan har visst vunnit pris!!!!]. /…/

Den nödvändiga jämvikten mellan arbete och kapital är på väg bort./…/

LO måste lära sig läxan på nytt och gå tillbaka till rötterna./…/

Det behövs en konkret och vardaglig vänsterpolitik som ställer krav om ett demokratiserat arbetsliv, som motvikt till städhjälp, hemmafrubidrag, F-skattsedlar och dyra privatiseringar.

Det handlar även om en aktiv kulturkamp. Den borgerliga kulturpolitiken vill befästa bilden av en konsumtionskultur framför ett aktiv eget kulturskapande och en vision om att människor kan växa tillsammans. Kultur kan inte mätas i försäljnings- och besökstal. Den kan inte ens bära sig själv. Därför behöver vi en betydligt mer aktiv statlig kulturpolitik som gynnar hela landets olika kulturyttringar.”

DD-artiklarna finns också samlade här tillsammans med länkar till DD.

PS. Glatt (??), fullständigt empatilöst och med total avsaknad av känslighet klampar högerpolitikerna på!! Fullständigt omedvetna om groende missnöje och ifrågasättande av deras politik? För det är ju "bara" småfolket, gräsrötterna som reagerar och med dem har de ingen som helst kontakt (och förresten verkar småfolk och gräsrötter också i häpnadsväckande grad försvara den orättfärdiga politik som bedrivs av vår bedrövliga regering)? Inte ens politiker som Lennart och Birgitta Sacrédéus i Mora verkar ha gräsrotskontakt, i och för sig kanske inte så konstigt sett till de åsikter de har torgfört (eller verkar och umgås bara i kyrkliga kretsar, frireligiösa med de kanske ofta unkna värderingar som finns där bland vissa, säger jag som har kyrkomusikerutbildning* och som extraknäckat en massa i kyrkan, Svenska kyrkan dock, men kyrkan är omvittnat ingen bra arbetsplats!!)? Fast jag har ju inte mycket till övers för kristdemokrater och deras moralistiska, skenheliga, hycklande politik. Och det är ganska trist att Christina Doctare "konverterade" till Kd!

De har gripits av någon slags storhetsvansinne, megalomani, en oerhörd maktberusning, där (all?) självkritik har försvunnit och försvunnit totalt utom synhåll?? Glatt reformerar de Sverige totalt och anser att de har mandat för det (om de alls funderar över vilket mandat de styr efter. Nej, jag undrar om de helt har tappat kontakten med verkligheten).

PPS. Jag skulle också önska att det var betydligt mer stake i oppositionspolitikerna! Att de reagerade mer och mycket mer kraftfullt! Samt kom med visioner för samhället och framtiden! Men de är också så hjärntvättade med den nyliberala ideologin? Skrämmande! Fortsätter de så kommer jag nog att rösta ÄNNU mer åt vänster än jag gjort tidigare...

* Det är också oerhört pinsamt med högerpolitikern Kristina Axén Olin i Stockholm, som är utbildad musikpedagog om jag förstått saken rätt!! Pinsamt och faktiskt "skämmigt" att vi tillhör "samma skrå" så att säga... Se för övrigt Johanna Graf om att vara "Utsatt och utsatt..."

Tillägg 5 juni: se Josefin Brinks (v) och LiseLottes Olssons (v) debattinlägg på SVT:s webb i "Kristdemokraterna vill ha hemmafrun tillbaka."

Korståg mot välfärden...

korståg.

Göran Greider i ledaren ”Amerikansk demokrati är svag”:

”Att från svensk horisont betrakta amerikansk politik är i grunden emellertid en oerhört nedslående upplevelse. De alternativ som en vanlig löntagare i realiteten har att välja mellan i USA är ungefär som att samma löntagare i Sverige hade att välja mellan en röst på moderaterna och en röst på kristdemokraterna. När demokraten Hillary Clinton således förslår en obligatorisk sjukförsäkring som ska omfatta alla, betraktas det som ett oerhört radikalt förslag och bara därför är hon tvungen att kompensera denna ’radikalism’ genom att balansera på gränsen till nykonservativ hök i utrikespolitiken: Hon vill exempelvis inte utesluta bombning av Iran.

Barack Obama, som å sin sida ständigt talar om behovet av ”förändring” lyckas aldrig riktigt tala om vilken förändring han vill ha och vad beträffar just sjukförsäkringen vågar han inte ens förespråka en obligatorisk sådan utan nöjer sig med en frivillig lösning. Den som är svart och demokrat och vill bli president - han måste vara snäll.

Den mest radikale demokraten är i själva verket John Edwards, den förre vicepresidentkandidaten, som till och med vågat kritisera storbolagen och föreslår en mer radikal politik för att bekämpa fattigdomen. Men han har naturligtvis ingen chans att ta hem spelet. Han är för radikal, ja nästan lika omöjlig som den Ralph Nader som i många år var en tredje kraft i amerikansk politik.

I den meningen är USA ett sällsamt primitivt land. Det har stannat kvar i det sena artonhundratalets individualistiska liberalism och aldrig kommit längre. Såväl en konservativ Högsta domstol som en övermäktig storfinans och ett liberalt eller konservativt mediavälde har effektivt stoppat alla försök att bygga bredare och folkligare arbetarrörelser. Stormaktsintressena slår in i all amerikansk politik och ger den en reaktionär bismak. Undantagen från detta är egentligen bara två: Roosevelts New Dealpolitik under trettio- och fyrtiotalen, då fackföreningarna tilläts växa sig litet starkare. Och även delar av sextiotalet hade förstås sina mer progressiva inslag, då det talades om fattigdomsbekämpning i namn av the Great Society. Kanske nådde amerikansk politik sina mest radikala positioner någonsin under Robert Kennedys sista valkampanjer 1968. Men han sköts, givetvis, till döds.

Och ta den förra Clintoneran: När Bill Clinton tillträdde slog han på trumman för just ett bättre sjukvårdssystem som skulle omfatta även de tiotals miljoner fattiga amerikaner som idag står helt utanför trygghetssystemen. Men kritiken blev skoningslös. Clinton (och hans hustru) vek från den linjen och inrättade sig lydigt under det konsensus som högern upprättade redan få, med mycket nedskärningar i den lilla välfärd som finns.

På grund av den totala liberal-konservativa dominansen, ja hegemonin, är därför också valdeltagandet egentligen katastrofalt lågt i amerikansk demokrati. Oftast balanserar det kring femtioprocentsstrecket. I senaste presidentvalet var det litet högre, när Bush lyckades få ut den värsta kristna högern på banan genom att homovigslar och annat ställdes i förgrunden - utöver den konservatism som alstrats av kriget mot terrorismen. Men den amerikanska demokratin är helt enkelt svag. Presidenter kan sitta där och i praktiken styra halva världen och det på ett mandat som omfattar en fjärdedel av de egna väljarna! [ja, det är demokrati???] En demokrat i Vita Huset innebär ändå att nytt folk strömmar in i maktens centrum och att det sittande gardet av nykonservativa hökar byts ut. Världen skulle andas åtminstone litet lättare om Hillary Clinton eller Barack Obama blev nästa president. Vi får se hur nästa rond i denna mediala åskådardemokratiska show utfaller.”

Se också artikeln ”Uppsagda och utan alla skyddsnät”. Och slutligen se artikeln ”Korståget mot välfärden” av Dan Josefsson.