Inlägg
”Att från svensk horisont betrakta amerikansk politik är i grunden emellertid en oerhört nedslående upplevelse. De alternativ som en vanlig löntagare i realiteten har att välja mellan i USA är ungefär som att samma löntagare i Sverige hade att välja mellan en röst på moderaterna och en röst på kristdemokraterna. När demokraten Hillary Clinton således förslår en obligatorisk sjukförsäkring som ska omfatta alla, betraktas det som ett oerhört radikalt förslag och bara därför är hon tvungen att kompensera denna ’radikalism’ genom att balansera på gränsen till nykonservativ hök i utrikespolitiken: Hon vill exempelvis inte utesluta bombning av Iran.
Barack Obama, som å sin sida ständigt talar om behovet av ”förändring” lyckas aldrig riktigt tala om vilken förändring han vill ha och vad beträffar just sjukförsäkringen vågar han inte ens förespråka en obligatorisk sådan utan nöjer sig med en frivillig lösning. Den som är svart och demokrat och vill bli president - han måste vara snäll.
Den mest radikale demokraten är i själva verket John Edwards, den förre vicepresidentkandidaten, som till och med vågat kritisera storbolagen och föreslår en mer radikal politik för att bekämpa fattigdomen. Men han har naturligtvis ingen chans att ta hem spelet. Han är för radikal, ja nästan lika omöjlig som den Ralph Nader som i många år var en tredje kraft i amerikansk politik.
I den meningen är USA ett sällsamt primitivt land. Det har stannat kvar i det sena artonhundratalets individualistiska liberalism och aldrig kommit längre. Såväl en konservativ Högsta domstol som en övermäktig storfinans och ett liberalt eller konservativt mediavälde har effektivt stoppat alla försök att bygga bredare och folkligare arbetarrörelser. Stormaktsintressena slår in i all amerikansk politik och ger den en reaktionär bismak. Undantagen från detta är egentligen bara två: Roosevelts New Dealpolitik under trettio- och fyrtiotalen, då fackföreningarna tilläts växa sig litet starkare. Och även delar av sextiotalet hade förstås sina mer progressiva inslag, då det talades om fattigdomsbekämpning i namn av the Great Society. Kanske nådde amerikansk politik sina mest radikala positioner någonsin under Robert Kennedys sista valkampanjer 1968. Men han sköts, givetvis, till döds.
Och ta den förra Clintoneran: När Bill Clinton tillträdde slog han på trumman för just ett bättre sjukvårdssystem som skulle omfatta även de tiotals miljoner fattiga amerikaner som idag står helt utanför trygghetssystemen. Men kritiken blev skoningslös. Clinton (och hans hustru) vek från den linjen och inrättade sig lydigt under det konsensus som högern upprättade redan få, med mycket nedskärningar i den lilla välfärd som finns.
På grund av den totala liberal-konservativa dominansen, ja hegemonin, är därför också valdeltagandet egentligen katastrofalt lågt i amerikansk demokrati. Oftast balanserar det kring femtioprocentsstrecket. I senaste presidentvalet var det litet högre, när Bush lyckades få ut den värsta kristna högern på banan genom att homovigslar och annat ställdes i förgrunden - utöver den konservatism som alstrats av kriget mot terrorismen. Men den amerikanska demokratin är helt enkelt svag. Presidenter kan sitta där och i praktiken styra halva världen och det på ett mandat som omfattar en fjärdedel av de egna väljarna! [ja, det är demokrati???] En demokrat i Vita Huset innebär ändå att nytt folk strömmar in i maktens centrum och att det sittande gardet av nykonservativa hökar byts ut. Världen skulle andas åtminstone litet lättare om Hillary Clinton eller Barack Obama blev nästa president. Vi får se hur nästa rond i denna mediala åskådardemokratiska show utfaller.”
Se också artikeln ”Uppsagda och utan alla skyddsnät”. Och slutligen se artikeln ”Korståget mot välfärden” av Dan Josefsson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar