Om sjukt duktiga flickor…

vy över tjärnen inifrån stugan där vi åt jullunch.

[redigerad på kvällen]. Tillbaka från promenad innan jullunch. Ska strax rusha iväg.

Artikel i Aftonbladet om ”Sjukt duktig flicka”.

”Vad är det för fel på kvinnor? [ja, naturligtvis är det fel på dem!??]. Frågan är befogad [ja, verkligen!!!].

Var fjärde kvinna söker hjälp för dålig självkänsla. Stressjukdomarna och depressionerna ökar explosionsartat – och det är kvinnor som drabbas värst.

Varför? Det börjar i samma sekund vi föds [ja, troligen är det så!]. /…/

Därför blir duktiga flickor utbrända kvinnor. Vi fostrar våra döttrar till lydnad, omtanke, ansvar.

Och utbrändhet. /…/

Hur moderna föräldrar vi än är i dag, så fostras flickor fortfarande traditionellt till ett nytt moderskap. Hon ska lyssna in andras behov. Hon förväntas vara mer lydig än en pojke och hon bekräftas med det hon gör, inte det hon är. /…/

Hon blir en drömanställd [!!!]. Enligt Gens kommer problemen senare i livet när flickans hårda lydnadskrav – viljan att vara alla till lags – frontalkrockar med en helt annan verklighet. Den manliga.

– Om samhället vi lever i hade ett ansikte, så skulle det vara maskulint. Det är manliga spelregler som styr. Vad innebär det?

I varje givet ögonblick ska du bli bättre. Säger du att du är nöjd, då blir du en loser. Vi kämpar som galningar för att hela tiden expandera, klättra, skapa nytt och göra något fantastiskt [ja, det är nog sant! En duktighetsmani! Men om vi anstränger oss att vara duktiga blir vi alltför ofta klandrade för det: "Man behöver inte..." "Måste du...!!" Samtidigt är det kvinnorna, inte minst på min arbetsplats, som är de som fortbildar sig och förkovrar sig och inte lever ett helt yrkesliv på den examen de en gång fick i tidernas begynnelse och är också de som tar ansvar för att verksamheten går runt, framförallt i det lilla, tysta, osynliga, vilket i sin tur innebär att ingen begriper varför kvinnan plötsligt går på knäna!? För mycket av det hon gjort har varit ganska osynligt, hon slår vanligtvis inte på stora trumman för det hon gör!? Och det är nog som en handledare sa, att om kvinnor ska göra något känner de att de måste vara utbildade i det. Det är inte riktigt så att de tänker "Jamen visst, detta fixar väl jag!" Generellt sett. För undantag finns här också! Och kvinnor verkar ha störst problem med rampfeber slår mig nu också, också troligen som en följd av uppfostran. *]. /…/

En kvinna är oerhört effektiv i maktens korridorer. Den lilla flickans allra hårdaste träning, som är lyhördhet, gör henne till en drömanställd. Men det är också inkörsporten till utbrändhet [bör vi generellt bli mindre lyhörda, eller? Och varifrån kommer lyhördhet - eller bristen på sådan?] /…/

Om du har en tjej som lärt sig att sätta andras intressen främst: hur lätt är inte hon att utnyttja? Andras behov är ju outsinliga. En duktig flicka är alltid duktig. Efter betald arbetstid börjar därför nästa heltidsjobb: hem och familj [jo, vi tar nog ansvar både här och där! I jobbet, privat osv. Och tar en massa ansvar för andra även om vi inte har familj. Och då får vi, för fan, skylla oss själva?? Om vi nu är så djävla dumma! Vadå värda medkänsla, empati, förståelse?]. /…/

Man brukar ju säga att man är ganska färdig som individ vid fem års ålder[att ändra det som vi lärt om oss själva tidigt kräver ett enormt arbete, och troligen också ganska, för att inte säga oerhört, smärtsamt, om vi ska förändra saker djupare]. Det som är itryckt en då kommer att sitta där [men jag tror att det går att ändra, men kräver ett oerhört arbete, smärtsamt sådant].”

Sedan 1995 har den psykiska ohälsan i Sverige exploderat. I dag lider var tredje sjukskriven kvinna av en stressrelaterad sjukdom eller depression.

Förutom individuella orsaker [ja, naturligtvis måste man komma dragande med individuella orsaker!!] finns också en rad strukturella förklaringar:

• Stora nerdragningar i vården.
• Färre företagsläkare.
• Hårdare arbetsklimat: mer ansvar – mindre resurser. Omorganisationer, projektanställningar, arbetslöshet.
• Ojämställdheten: kvinnor dubbelarbetar.
• Ekonomi: kvinnor tjänar mindre än män och är överrepresenterade i låglöneyrken.”

PS. Efter jullunch, när det börjar skymma, med fantastiska pastellfärger här! Vadå, på riktigt allvar få ifrågasätta förhållanden? (viftas undan som individens fel). Ditt eget ansvar! Förstås! Ja, det där med ansvar och ansvar... Och om det hade varit en majoritet män som blivit sjuka... Då tror jag man hade vidtagit åtgärder i arbetsmiljöer osv., ganska ironiskt.

"Du får väl (tänka till, ändra dig, ta itu osv.?)...!!"

Och vilka är det som tar itu? Söker hjälp? Dvs. tar ansvar för sig och sitt egna! Generellt... Men undantag finns... Jo, det gör det!

Så arg så jag kan explodera!?

* I skriften "Psyke Stress och konstnärlig frihet" (1996, KMH-förlaget) skriver Roland S. Persson på sidan 15 (undrar om denne Roland S. Persson är denna person? Vilket det ser ut att kunna vara. Han har nämligen andra arbeten rörande musik och musiker, se nedre delen av den länkade sidan):

"Märk att kvinnor överlag är mera känsliga för scenskräck (eller prestationsångest) än vad män är (Wesner, Noyes & Davies, 1990). Detta kanske beror på att pojkar ofta uppfostras till att förstå sina framgångar som beroende av inneboende förmåga, medan flickor snarare uppfostras till att förstå dem som skörden av eget arbete (Deaux, 1976)."

Tja, inte vet jag. Om det förra skulle ge mer scenskräck än det senare? Kanske att det senare innebär att flickor/kvinnor klandrar sig själva mer? En inneboende förmåga kan man inte göra så mycket åt? Eftersom man kan så kan man liksom och då är det det som också kommer ut? Eller får flickor i mindre grad misslyckas? Eller?

foto på Roland S. Persson.

//

A female colleague after the concert yesterday (which all were very satisfied with) came to me spontaneously:

"I have never heard you playing before! It sounds great!!!"

Today she came again and repeated this... And another one also said something positive about my playing and the amount, including that it wasn't any easy pieces... A sigh! The clever you know! And really in different styles, from baroque via romantic music to fairly (and quite fun) modern... Despite I didn't feel in real balance... But that's how it is, you have to play even if you aren't really in the mood or very little in the mood. A little too tired to feel glad and proud and satisfied... Not good!?

But soon I have vacation, and I look forward to it, and need it. Need to relax.

The text above is about being a clever girl... Clever and obedient. Patterns you learn before five years. Thus they aren't easy to change. You have to do a lot of work for that, and a hard and heavy work... These patterns aren't easily changed!? Aren't just to brush aside... Or diminish or minimize. The person suffering from this need to be listened to, need time to put words on her/his suffering...

One in three women here in Sweden suffer from a stress-disease or depression, and these problems are exploding. Working so hard to be loved, for the permission to exist and live and earn a living!?? Does this sound dramatic? But for some of us (maybe not so few) it is like this?

One in four women seek help for bad self-confidence or low self-esteem. Girls are raised to obedience, care and responsibility a male genus-researcher here says. He seemed to think this is a question of raising-styles! Not only girls/women looses on this, but also boys and men.

One "good" thing in the female strategy is that we (or more women than men) seek help! It is less shamy for us?? As being the "weak" sex (quite ironically).

Om att vara duktig och omtyckt…

Känns som om detta tema är aktuellt…

Kom att tänka på en fallbeskrivning i Jean Jensons ”Att återerövra sitt liv – hur man med hjälp av regressionsterapi kan övervinna följderna av en svår barndom” ISBN 91-46-17409-5 (men se dock Miller angående primal terapi).

Här om fallbeskrivningen på Martha (s. 206-209):

Martha började i behandling därför att hon kände sig otillfredsställd på något sätt trots sitt framgångsrika arbete. Hon är gift med en framgångsrik affärsman och de har två söner och familjens ekonomi är så god att Martha inte behöver förvärvsarbeta, utan ägnar sig åt att sitta i lokala styrelser och deltar aktivt i att bygga upp kommunala verksamheter som ska tillgodose tonåringars sociala behov.

Hon hörde en föreläsning om medberoende (av Jean Jenson) och tyckte mycket stämde med henne och tänkte att litet terapi kanske skulle hjälpa. Dessutom hade hon kommit in i en mittlivskris där hon undrade

”...om detta var allt?”

Hon ville mer än att bara överleva. Ville känna att hon levde och utvecklades.

Hon skriver själv att hon

”...hade känt till fakta om min barndom sedan länge. Terapin hjälpte mig att inse konsekvenserna av det jag visste [min kursivering].”

Båda föräldrarna var helt upptagna av sina egna problem och tillkortakommanden, mamman en deprimerad och isolerad kvinna som ständigt oroade sig och hennes far en misslyckad gymnasielärare, med måttliga inkomster (en studentikos yngling hela sitt liv, med alkholproblem), inte den mer välbetalde collegelärare mamman hade hoppats att han skulle bli.

Martha föddes (1943) när hennes föräldrar var i övre trettioårsåldern (mamman 36 år) och var endabarn.

Hon skriver:

”Dessa omständigheter ledde till att ingen av mina föräldrar kunde ge mig någon känslomässig värme och omvårdnad. De var odugliga och insiktslösa som föräldrar.

Som reaktion på att jag var försummad och övergiven som barn valde jag [valde och valde? Hon var tvungen för att överleva!?] att bli stark och förneka mina egna behov och känslor av hänsyn till mammas, Jag tog på mig uppgiften att göra henne lycklig [att reagera adekvat på hur det var hade inte gått, det lilla flickan Martha hade inte överlevt sanningen om hur det var? Så hon hade egentligen inget val!?].

Jag har kämpat på ett symboliskt plan med män under hela mitt liv ett försök att tillvinna mig uppmärksamhet och ömhet. Jag valde [??? Omedvetet?] att kämpa med min make i tjugofem år. Han brukar dra sig tillbaka i tystnad när han är arg – precis som min mor. Jag har också använt mitt arbete som en symbolisk kamp för att få en ’kontakt’ som jag aldrig hade i min ursprungsfamilj. Mitt arbete består i att skapa känslomässigt mycket laddade upplevelser för yngre människor som då skulle ’älska mig.”

Martha menar att för att kunna sluta kämpa måste hon påminna sig om att det hon längtar efter är gamla behov, dvs. att hon försöker tillfredsställa gamla behov.

Hon menar att just känslan av längtan är tecknet på att laddningen här och nu handlar om gamla, inte tidigare fyllda behov. Och att hon bör försöka sluta kämpa och ge efter för de känslor som ligger under detta. Dock troligen oerhört svårt, därför att detta troligen för upp en oerhörd ångest och smärta… Kroppsliga reaktioner?

Men Martha försöker i alla fall att tillåta sig känna exakt hur försummad, övergiven och ensam hon faktiskt var – då. Till en början kunde hon bara ge efter för detta i Jensons trygga närvaro.

Och känslan som kom var en överraskning för Martha.

”Jag kände den i min kropp – en verklig överraskning för mig – och jag kände den särskilt i magen – en knut av rädsla. Jag har lagt märke till att ju mer jag känner dessa ’negativa’ smärtsamma känslor, desto mer behagliga känslor och fysiska sexuella känslor känner jag också. Jag håller på att återfå en hel rad känslor som jag en gång valde att stänga av[?? Var tvungen att stänga av snarare troligen!!] /…/

Varje gång jag upplever den gamla smärtan igen försäkrar jag mig själv att jag är vuxen nu och i stånd att överleva denna smärta. Det finns ingen väg tillbaka!

Mitt liv har förändrats eftersom jag nu förmår uppfatta när barndomens smärta väcks och tillåta mig känna denna smärta (just då eller när det är lämpligt) och inte fly in i rationaliseringar (’Jag hade det inte så svårt som barn’, ’Det är väl inget att göra affär av’, ’De andras behov är viktigare än mina’ och så vidare). /…/

Jag är inte fixerad vid resultat i mitt arbete [längre, till följd av terapin]. /…/ Jag trodde en gång att jag bara var mitt huvud – det fanns inga förnimmelser under halsnivån. Nu kapitulerar jag och låter mig känna. Denna process har givit mig medvetenhet, alternativa sätt att uppträda och redskap med vilka jag kan handskas med min smärta.”

Jenson skriver slutligen om Martha:

”Martha har fortsatt med sitt samhällsförbättrande arbete. Hon försöker dock inte längre utnyttja det för att tillfredsställa sina barndomsbehov.”

Och det är mycket möjligt att hon nu också får mycket mer gensvar än hon fick tidigare?? Ett levande gensvar och levande respons?

PS. Den som läser mina blogginlägg ordentligt får verkligen jobba... Pust! :-) Med alla länkar hit och dit... Men detta är inte minst för mig själv...