Effekterna av olika barnuppfostringstekniker (inte minst av barnmisshandel) på samhälle, politik och politiker…

[Något redigerad 4 november]. Fortsättning på tidigare postningen ”Journalisten Max Blumenthal om barnmisshandel och den amerikanska kristna högern…”

I ”The King of Pain” kapitel 6 i boken ”Republican Gomorrah” av Max Blumenthal kan man läsa om James Dobson, som föddes 1936 och växte upp som enda barn i en religiös familj, i vilken han blev utsatt för grov fysisk misshandel av sin ”ombytliga” mamma. Blumenthal beskriver framförallt i detta kapitel i boken just denna fysiska misshandel. Och oberäkneligheten och hårdheten hos Dobsons mamma. Misshandeln var förmodligen inte bara fysisk, utan också verbal, känslomässig och psykisk.

För att kompensera för denna relation med mamman så skapade han ett starkt förbund med sin far, som var pastor, genom att han

”försökte efterlikna pappans nasareiska kristna tro.”

En far som verkade i en väckelserörelse som för mig låter som om den var väldigt sträng, med väckelsemöten där

”gråtande, tungomålstal och intensivt personliga bekännelser uppmuntrades av Dobsons far.”

Dobson lär ha berättat att på en av ”faderns jubelfester” så bröt han (Dobson eller hans far?) ihop i tårar och blev ”född på nytt.” Dobson var då tre år. Och som vuxen lade han sig också till med den nasareiska känslosamheten i den karismatiska stil som tydligen kännetecknar hans offentliga talarstil. Och även om han till övervägande grad struntade i restriktionerna mot populär kultur, så var religionens koncept, av kris och återlösning genom framtvingad enkel (asketisk) livsföring, grunden i hans stränga högerideologi.

Istället för att följa sin far i spåren i prästämbetet, så studerade Dobson psykologi på universitetet i Los Angeles och läste senare till läkare. Och var barnläkare i något årtionde efter examen.

Och trots att hans arbete så småningom började få uppmärksamhet så blev han

"helt upptagen av det tumult som ägde rum utanför hans fönster. Mitt emellan den av upplopp förkolnade innerstaden och ett campus som var i uppror av protester mot kriget (Vietnam?) fanns en James Dobson som kokade av ilska och klandrade motkulturen mot kriget (och överheten?) och den radikala politiken för dessa upplopp."

Det Blumenthal skildrar ägde rum när Richard Nixon var president?

Dobson förkastade/förnekade uttryckligen att sådant som till exempel den då kvarvarande Jim Crowe-lagstiftningen från 1860-talet (för upprätthållande av segregation), det evigt eskalerande våldet i Vietnamkriget eller den förbittrade stilen hos president Richard Nixon skulle ha provocerat något av dessa problem.

Istället så gav han sig på Dr Benjamin Spock, som genom sin bästsäljare ”Baby and Child Care” hade rått föräldrar att behandla sina barn respektfullt och som individer, och utsåg honom som roten och syndabock till allt det han nu såg.

För Dobson så var denna uppfostringsstil farlig. Han undrade om det

”verkligen var en tillfällighet att den generation som växt upp under efterkrigstiden hade växt upp för att utmana varje auktoritet som möter den.”

”Nej, jag tror inte det. /…/ Vi har offrat denna generation på eftergivenhetens, frigjordhetens och moderkärlekens altare”

svarade han sig själv. Men det är just den uppfostringsstil som Dobson förordade och fortfarande förordar som skapar ett våldsamt samhälle och våldsamma individer.

Läs vidare om hans “Focus on the Family”.

Eventuellt fortsätter jag med ytterligare bloggpostningar i detta ämne senare, men vill hänvisa till amerikanen Arthur Silber som nog inte alls håller med Dobson i hans uppfostringsidéer. Silber skriver bland annat i sin essä ”Ytterligare fyra år med denna skit? Nej…”:

”Som [Alice] Miller än en gång gör klart [i sina böcker ’Du skall icke märka’ och ’För ditt eget bästa’] är det våra barndomserfarenheter - och att vi lärt oss att fullständigt internalisera lydnads-, förnekande- och idealiseringsmekanismen – som förklarar så mycket av vårt vuxenbeteende.

Och dessa tidiga erfarenheter och den resulterande psykologiska skadan kastar också ljus över den politiska naturen och psykologiska debatten.

Miller skriver:

’En hel del annat skulle inte existera utan ’svart pedagogik.’ Det skulle till exempel vara obegripligt att politiker med demokratiska medel och genom användandet av högdraget tal fyllt av tomma klichéer [överhuvudtaget] skulle kunna uppnå de högsta maktpositionerna [om vi uppfostrade våra barn med äkta, genuin respekt skulle dessa barn se igenom mycket av det, och dem, vi idag accepterar och kanske t.o.m. sätter högt (Gud förbjude om människor såg igenom makten?). Och både Miller och Silber tror på demokrati].

Men eftersom väljare, vilka som barn normalt skulle ha sett igenom dessa klichéer med hjälp av sina känslor, blev definitivt förbjudna att göra detta i sina tidiga år, så förlorar de denna förmåga som vuxna. Förmågan att uppleva de starka känslorna från barndom och pubertet (vilka så ofta kvävs av barnuppfostringsmetoder, slag eller till och med droger) skulle kunna förse individen med ett viktigt medel för att orientera sig med vilka han eller hon lätt skulle kunna bestämma om politiker talar utifrån äkta erfarenheter eller blott och bart tanklöst efterapar utnötta plattityder i syfte att manipulera väljare.

Hela vårt sätt att uppfostra barn förser den makthungrige med en färdigutlagd väg de kan använda för att nå de val som är deras mål [genom att trycka på rätt knappar kan de manipulera väljare att göra val som kanske bara gagnar de i maktpositionen, som inte alltid gagnar alla människor och inte ens dem som röstar på dessa politiker, utan kanske bara gynnar dem själva, dvs. politikern(a) ifråga. Människor blir lättare att manipulera, genom att de inte har kontakt med sina (ursprungliga) känslor]. De behöver bara trycka på de knappar som föräldrar och uppfostrare redan har installerat.’”

Arthur Silber vidare i essän "The Honor of Being Human: Why Do You Support?" (min fria översättning):

”Jag beskriver ’lydnad’ på följande sätt av en mångfald komplicerade anledningar, av vilka varje anledning skulle behöva flera längre essäer för att förklara. Det som var viktigast för mitt omedelbara syfte, var att jag ville att denna beskrivning skulle omfatta åtminstone tre fundamentalt olika sorters
relationer, men isolera den dynamik i lydnad som är gemensam för dem alla.

De tre relationerna är: förälder till barn; en vuxen till en annan vuxen; och den vuxne till staten. Här är den beskrivning jag har kommit fram till:

Lydnad är den term som används för att beskriva kravet från en person i överordnad ställning (överordnad/överlägsen psykologiskt, rättsligen/lagligen och/eller med avseende på den makt han/hon äger i någon annan form) att en person i en underordnad ställning beter sig på ett särskilt sätt. Lydnadens väsen är kravet utan något mer: en orsak kan ges, men en orsak/ett skäl [till lydnaden] är inte nödvändigt. Dessutom kan orsaken vara föga övertygande eller inte sammanhängande, och det kan motsäga andra orsaker som ges för andra krav. Viktigast, orsaken behöver inte vara en som personen i den underordnade ställningen samtycker med/håller med om.

Informerat, frivilligt medgivande inträffar/äger rum när en person presenteras skäl/orsaker att agera på ett särskilt sätt; han förstår och är till sist övertygad om giltigheten i orsakerna och handlar/agerar därför på det föreslagna sättet.”

Den auktoritära, kanske rentav totalitära föräldern eller föräldrafiguren redan tidigt livet, som inte anser sig måsta motivera eller förklara något. Barnet måste tankeläsa (och om det inte förstår bevisar det bara sin ondska, hur förtappat det är).

”Lydnad är motsatsen till frivilligt, icke påtvingat samtycke: förståelsen och samtycket från personen i underordnad/underlägsen ställning behövs inte, och är ofta inte eftersökt heller. Personen i den underordnade ställningen kan också vara djupt oense med anledningarna som ges för kravet, om några sådana ges. När personen i den underordnade ställningen lyder, gör han så på grund av det särskilda vetandet att om han inte gör detta kommer han att bli straffad på något sätt: psykologiskt, med rättsliga åtgärder, socialt eller på något annat sätt. Sålunda är den primära (men dock inte enda) motivationen som försäkrar om lydnad negativ till sin natur: det är inte ett löfte om en belöning (även om vissa belöningar kan ges), utan försäkringen att han/hon inte kommer lida konsekvenser som är smärtsamma i varierande grad, det vill säga att han/hon inte blir straffad.

Jag har diskuterat det centrala i lydnad som det sätt med vilket nästan alla barn uppfostras /…/

Man måste inse att barnet är i en unik position, en som är unikt försvarslös och beroende. Som jag ofta noterat, barnet är bokstavligen beroende av sin första vårdgivare för att tillfredsställa alla behov, inklusive för livet självt [och därför ska det vara tacksamt, ytterst tacksamt!!?? Obs! ironin]. På grund av beroendet som är inneboende/medfött i barnets ställning (speciellt det hos en väldigt ung eller liten), har barnet inget annat val än att lyda; om han inte gör det, befarar han bortdragande av vårdgivarens tillgivenhet och skydd, vilket i sista hand betyder förlust av barnets liv. Fastän barnet kanske inte inser detta i uttryckliga termer, känner han/hon säkerheten i denna vetskap mycket djupt inom sig. Jag kommer strax att undersöka mer i detalj det ofta tragiska och destruktiva resultatet av dessa fakta, vilka försätter barnet i allvarlig risk för övergrepp, vilka kan vara psykologiska och/eller fysiska till sin natur.

Man måste också se att när barnet blir vuxet kommer relationen att bli fundamentalt annorlunda. Den vuxne är inte försvarslös och beroende [men kan uppleva det så. Jo, i vissa mycket speciella förhållanden kan även vuxna vara försvarslösa och beroende]. Det finns många särskilda situationer i vilka det bästa rådet till den vuxne är att lyda – och för den vuxne, den auktoritet som han/hon mest troligt är tvungen att lyda är staten. Om en person är hotad med möjligheten att bli torterad eller även med död – till exempel i betydelsen av en ”taser” [fanns inte i min gamla ordbok från Prisma!! Och har ingen annan ordbok här] utövande inflytande av en tjänsteman genomsyrad/besjälad av statens auktoritet att utdela tortyr och död under straffrihet, även av skäl som är triviala eller icke existerande – kan det vara fullt förståeligt och försvarbart att personen helt enkelt gör som sägs åt honom/henne. Men sedd med hänsyn till bredare frågor rörande lydnad – lydnad från vuxna – blir frågan mycket mer komplex.”

Härefter diskuterar Silber förhållanden i USA, lagen och om den påstådda friheten där osv. Och han menar att om du till exempel får order att döda oskyldiga mänskliga varelser som aldrig har hotat dig eller ditt land då måste du säga Nej. Och om du får order att tortera en annan mänsklig varelse måste du också säga Nej.

Han rekommenderar Hannah Arendts essäer för ”värdefull guidning rörande bredare frågor” och nämner ”Personal Responsibility under Dictatorship” (ungefär ”Personligt ansvar under en diktator”). Dessa saker gäller även på lägre nivåer!? Och vi lär oss dessa mönster redan tidigast i livet. Att våga gå emot makten/auktoriteten i motsvarande situationer på andra nivåer, ha modet att göra det och ett barn vågar eller kan sällan det, möjligen med hjälp och stöd.

Silber citerar Arendt och fortsätter:

”I det sammanhang som är vårt, så är allt som betyder något insikten att ingen människa, hur stark, aldrig kan åstadkomma någonting, gott eller dåligt, utan hjälp av andra. Vad vi har här är föreställningen om likvärdighet som räknar med en ’ledare’ som inte är mer än primus inter pares, den första bland jämlika. De som verkar lyda honom stöttar i själva verket honom och hans företag; utan dylik ’lydnad’ vore han hjälplös, då däremot i barnkammaren/plantskolan eller under slavförhållanden – de två sfärerna i vilken föreställningen om lydnad verkar förnuftigt och ur vilket det sedan gjordes om till politiska frågor – så är det barnet eller slaven som blir hjälplös om han vägrar att ’samarbeta’. Även i en strikt byråkratisk organisation, med sin bestämda hierarkiska ordning skulle det verka mycket mer vettigt att titta på hur kuggar och hjul fungerar i termer av övergripande stöd för ett allmänt företagande/handlande än i våra vanliga termer av lydnad mot överordnad. Om jag lyder lagarna i landet, stöttar jag i själva verket dess konstitution, något som blir iögonenfallande uppenbart i fallet revolutionärer och upprorsmän/rebeller, därför att de har dragit sig undan detta tysta medgivande.

Sedd på dessa sätt kommer icke deltagande i det allmänna livet under ett diktatorskap att vara de som har vägrat sitt stöd genom att undvika de platser av ansvar där sådant stöd, under namnet av lydnad, krävs. Och vi behöver bara för ett ögonblick föreställa oss vad som skulle hända någon av dessa former av styre om tillräckligt många människor skulle agera ’oansvarigt’ och vägra att stötta, även utan aktivt motstånd och uppror, för att se hur effektivt vapen detta skulle vara. Det är faktiskt en av många variationer av ickevåldsamt agerande och motstånd – till exempel den potentiella makten i civil olydnad - som upptäckts i vårt århundrade. Orsaken, dock, att vi kan hålla dessa nya kriminella, som aldrig begick ett brott ut ur eget initiativ, trots allt ansvariga för vad de gjorde är att det inte finns något sådant som lydnad i politiska eller moraliska angelägenheter. Det enda område där ordet möjligen kunde appliceras på vuxna som inte är slavar, i vilket människor säger att de lyder ordet eller budet från Gud, är på religionens område, därför att relationen mellan Gud och människan kan ses på liknande sätt som det mellan vuxen och barn.

Sålunda skulle frågan som riktas mot dem som deltog och lydde order aldrig vara ’Varför lydde du?’ utan ’Varför stöttade du (denna regim)?’ Denna ändring av ord är ingen semantisk brist på sammanhang för dem som känner de konstiga och kraftfulla inflytande rena ’ord’ har över sinnen hos män som, först av allt, är talande djur. Mycket skulle vara vunnet om vi kunde eliminera det fördärvliga/ödeläggande ordet ’lydnad’ från vår moraliska och politiska tankevokabulär. Om vi tänker igenom dessa saker, kunde vi återvinna några delar av självförtroendet och till och med stoltheten, dvs. återvinna det forna tider kallade värdighet eller mänsklig heder: kanske inte av mänskligheten men av ställningen att vara mänsklig.”

Se också tidigare inlägg med etikett ”being obedient and keeping quiet.”

Herrskap och tjänstefolk...

om serien Herrskap och tjänstefolk här och här.

[Uppdaterad 24 augusti i slutet med bland annat ett par länkar och lätt redigerad för övrigt]. Sofie Wiklund skriver i ledaren ”Regeringen satsar och bromsar” idag att högerregeringen ska satsa 30 miljarder kronor på ”förbättringar” nästa år.

”Men satsningarna riktar sig till några./…/

… det är ett blått Sverige vi lever i. En del märker det, andra inte.

Det beror på att regeringen har en politik som skiljer ut folk. De rika i det här landet gynnas. De 220 000 rikaste får i snitt 2 000 kronor mer i månaden genom att förmögenhetsskatten slopas./…/

…regeringens politik slår hårt mot oss LO-arbetare som har ett jobb. Vi får betala mer i a-kassa, reduceringen på fackavgiften har slopats, och det kostar mer att ha bil. Till på köpet ska bensinskatten höjas. Och de flesta arbetare måste ha bil, eftersom de går på skift./…/

Tyvärr slår borgarna sönder välfärdssystemen. Och värre blir det.”

Amerikanen Arthur Silber skriver (ganska cyniskt), min snabba amatöröversättning:

”Apropå val som tomma, meningslösa övningar i politiska charader, skrev jag följande i ’I de blindas rike än en gång’:

De ledande klasserna bryr sig inte om dig eller dina synpunkter. MoveOn-fördömandet [se här också] är en aspekt av skådespelet som förs av en del av de ledande klasserna till förmån för en annan. De kan kritisera varandra på särskilt förbestämda sätt och inom vissa snävt begränsade ramar – men du får inte kritisera någon av dem på sätt som går bortom det som den ledande klassen har bestämt är acceptabelt [när jag sitter och skriver detta kommer jag av någon anledning att tänka på hur folk imponeras av arrogansen hos vissa i överklassen. I Aftonbladet fick man sätta betyg på vår högerregerings ministrar och Bildt fick högst betyg!!! Med sin överklassarrogans går han i skrämmande grad hem hos folk. Och så läste jag i wikipediaartikeln att Bildt utsåg sig själv till t.f. rektor under lärarstrejken 1966 när han gick i gymnasiet, för att undervisningen skulle fortgå trots strejken].

Din roll - och din enda roll – är att rösta på dem som erfordrat, och sedan ska du hålla tyst. Nästan alla i de ledande klasserna har identiska åsikter, men de är vanligtvis mer skickliga i att dölja detta/dessa från de tyvärr nödvändiga väljarna (nödvändiga för tillfället, under alla förhållanden nödvändiga).

Men du kanske undrar om det inte finns några principer som är djupt viktiga för dem? Svaret är odiskutabelt: Nej. Möjligen med undantag av två eller tre medlemmar av kongressen. Jag upprepar det jag sagt förut: den ledande klassen är inte lik dig och mig. Deras bekymmer är inte våra. Deras motivationer är inte våra. Deras primära, och ofta enda, bekymmer är makt: att få den, att behålla den, och att utöka den. Makt. Så är det. Det är hela saken.

Detta är knappast en hemlighet. Överväldigande bevis för alla dessa påståenden, och för alla de argument som jag fört fram i mina tidigare essäer, kan vi se runt om oss. Det är bara att ta av skygglapparna – och titta på dem.”

Silber menar att vi måste begränsa våra intellektuella undersökningar allt allvarligare (för att vi blint ska kunna tro på politiker, inom ALLA partier och schatteringar), vi är tvungna att skära av oss från allt som hotar vår osäkra tillvaro som troende. På det sättet blir vi allt dummare. Tyvärr finns det inga begränsningar för hur dumma människor kan bli i detta avseende menar han.

Vår tro på auktoriteter och vår tendens att försköna och rosenmåla tillvaron? För att överleva. Även om denna skönmålning försätter oss i ännu större trubbel?

Det som är ännu allvarligare är att detta omöjliggör varje allvarlig och meningsfull utmaning av systemet som det nu ter sig menar Silber. Han kan verkligen ha rätt i detta!! Systemet skulle verkligen behöva utmanas! Men de i makten har alla intressen att så inte sker!

Han menar att som det nu är så spelar det kanske ingen roll om Obama eller McCain blir president. På olika sätt, och ofta på identiskt sätt, kan båda dessa män vara potentiellt farliga. För tillfället är Silber osäker på vilken som representerar den största faran dock.

Men när det gäller utveckling kan vi vara säkra menar Silber: de dumma ska befolka jorden, eller det som finns kvar av den.

Och hur var det med the ruling classes paranoia?

Han avslutar:

”Bra gjort, Dumma. Och jag ser så fram emot det faktum att ni ska vara ännu dummare imorgon än ni är idag.”

Och det är detta vi ser idag i politiken här också: inom alla partier (utom möjligen v) så förs olika grader av högerpolitik. Även inom (s). Det finns inget kurage (och inget riktigt civilkurage heller) i politikerna, där de med kraft och glöd för ut sina budskap, för människan i allmänhet - och vår jord. Och inte bara för sin egen skull och för makten för dess egen skull.

Människor spelas ut mot varandra och splittras. Och detta vinner bara makten på. Ja, det är söndra och härska om gäller. Antagligen något många politiker lärt sig tidigt (kanske framförallt bland politiker till höger).

Medan jag sitter och skriver kommer jag också att tänka på en mycket äldre väninna som jag blivit oerhört häpen över ett otal gånger. Och hennes attityd mot människor med någon form av position. Något väldigt auktoritärt, en total beundran, blind, ungefär som om de står över alla andra människor och aldrig kan göra något fel. Men i andra avseenden är denna perso väldigt konventionell, fast också OERHÖRT konventionell (och häpnadsväckande fördomsfull och ganska så mycket föraktande svaghet, thockhudad, inte fingertoppskänslig - tycker jag! :-) Hon tillhör Rebeckaorden, vars syfte jag kanske inte helt fått klart, men som handlar om att "hjälpa" svaga och utsatta? Det där med välgörenhet "from above"??) Och jag har funderat hur hennes uppfostran var... "Var tyst och lyd!" Ifrågasätt inte! Och jag är så OERHÖRT väluppfostrad så jag måste spela med? Och fortsätter att umgås år ut och år in??

Och jag blev helt matt när jag igår läste en insändare/debattartikel i DD från en (m)-politiker om "Föräldraengagemang"... Tänk så bra om vi kunde beordra detta! Men vad består somligt "föräldraengagemang" i? Vi skulle behöva problematisera (!!!) detta begrepp??

DD-artikeln finns här också.

Tillägg 24 augusti: se tidigare inlägg (med länkar i dessa) om efterblivna psykoklasser och empatiunderskott.

Psykohistorikern Bob Scharf skriver i sin essä ”Leaders” att

”…de med starkast försvar [psykiskt] tenderar att leda”

och att

”...makt existerar som ett [psykiskt] försvar.”

De i störst förnekande, som också är minst benägna att ifrågasätta sig själva, är de farligaste och skadligaste ledarna på alla nivåer, inte minst om de får högst politisk makt. Och de appellerar till andra skadade individer? Och dessa kan bli (är) de allra mest fanatiska och fundamentalistiska?
De kan gå i döden för sina ledare.

Kurage har med franskans coeur, dvs. hjärta att göra. Så den som har kurage har hjärta... Och hur många politiker runt omkring oss (inte minst på nationell och global nivå och således de med störst makt) har hjärta, dvs. kurage? För om de VERKLIGEN hade, så... Jag försöker visualisera hur de då skulle reagera och vad de skulle göra. Bryta ihop?? Börja flacka med blicken?

Nyauktoritära krafter...

George W. Bush med sin familj 1990.

Amerikanen Arhur Silber skriver om den mycket farliga auktoritära Bushadministrationen. Han har alltid erkänt, känt igen den företagsauktoritära (corporatist-authoritarian) staten och en aggressiv och våldsam utrikespolitik som bygger på intervention vilka han anser är ofrånkomligen länkade dvs. de hör ihop. Att de bara är två ansikten av samma mynt.

Idag ser Silber sig själv som vänsteranarkist *. Och han anser att inte förrän ett kritiskt antal individer ändrar de grundläggande motiv som driver de flesta människor (i alla fall i USA hittills), önskan om makt och kontroll och krav på lydnad och att vara ledare bland alla (varifrån har vi fått dessa behov?), kan något radikalt hända.

Han menar att om mänskligheten kunde röra sig genom åtskilliga stadier ytterligare, om vi nu inte dödar oss själva i enorma mängder i mellantiden (ett bräckligt hopp dock), kunde fredlig anarkism ha en chans.

Se till exempel denna artikel "The Madness of George W. Bush - A Reflection of Our Collective Psychosis" eller "Galenskapen hos George W. Bush - en reflektion över vår kollektiva psykos", där det i inledningen står:

“One good thing I can say about President Bush is that he's gotten me interested in politics. Before he came to office, I was mainly interested in spiritual matters, and considered politics a ‘distraction.’ There was something playing out through George W. Bush as president, though, that not only caught my attention but strongly triggered something in me. In his campaign he promised us a foreign policy with humility, yet his actions seemed so arrogant, so full of hubris. I sensed a deep underlying incongruity, as if some unfinished psychological process was unconsciously enacting itself through him. The problem with this was that because of his position as president, his unconscious was playing itself out and being dramatized on the world stage, where it was negatively affecting the lives of billions of people. I saw that he was unwittingly evoking and literally creating more of the very situation that he was claiming to be fighting against. It is as if he is fighting against his own shadow, which is a battle that can never be won. There seems to be an element of craziness in it.

Min amatöröversättning: EN god sak som jag kan säga om president Bush är att han har fått mig intresserad av politik**. Innan han blev installerad var jag huvudsakligen intresserad av andliga frågor och betraktade politik som ’distraktion’. Men det var någonting som spelades ut genom George W. Bush som president, som inte bara fångade min uppmärksamhet utan också starkt triggade någonting i mig. I sin kampanj lovade han oss en ödmjuk utrikespolitik, men hans agerande var arrogant, fullt av hybris (övermod). Jag kände en djup underliggande inkongruens (oförenlighet, motsägelse), som om någon oavslutad psykologisk process spelades upp genom honom. Problemet med detta var att genom sin position som president spelades hans omedvetna ut och blev dramatiserat på världsscenen där det negativt påverkade miljarder människor. Jag såg att han omedvetet, oavsiktligt väckte och bokstavligen skapade mer av exakt den situation som han hävdade att han kämpade emot [se andra exempel på ledare som spelade på människors omedvetna drivkrafter, som t.ex. Hitler]. Det är som om han slåss mot sin egen skugga, ett slag som aldrig kan vinnas. Det verkar finnas ett element av galenskap i detta.

I would like to speak the marginalized voice. This voice can no longer be kept silent, as it is being emboldened by the endless destruction that the Bush Administration is causing. It is as if there is an elephant in the living room, and more and more people are pointing at it. The emperor has no clothes, and people are noticing. Situations like this, where someone's unconscious actions are causing great harm to others, literally demand to be named. There is a field of fear and cover-up that gets constellated around someone like George Bush that inhibits people from speaking the truth. This is analogous to how people were afraid to disagree with Bush after 9/11 for fear of being called terrorists. ’You're either with us, or you're with the terrorists.’

Jag skulle vilja föra de marginaliserades talan. Denna röst kan inte längre hållas tyst, eftersom denna uppmuntras genom den ändlösa förstörelsen som Bushadministrationen orsakar [jag kan bara inte hålla tyst?]. Det är som att ha en elefant i vardagsrummet och fler och fler människor pekar på den. Kejsaren har inga kläder och människor märker det. Situationer som dessa, där människors omedvetna agerande orsakar stor skada för andra, bokstavligen kräver att bli benämnt. Det finns ett slagfält av rädsla och cover-up (döljande) som konstelleras runt sådana som George Bush, vilket hindrar människor från att säga sanningen [människor i olika maktställningar blir skyddade på alla nivåer? Från den lägsta till denna nivå?]. Detta är analogt med hur människor var rädda att ha avvikande åsikter med Bush efter 11 september av rädsla för att bli kallade terrorister. ’Antingen är du med oss eller så är du med terroristerna.’”

Se också artikeln ”Bush isn’t a Moron, He’s a Cunning Sociopath” eller ”Bush är inte ['bara'] en idiot, han är en slug sociopat.”

Ja, vilka är det som leder världen? Och varför röstar människor på dessa? Återigen, psykohistoriker menar att de med behov av makt tillhör backward psychoclasses (eller efterblivna psykoklasser). Och vi har ju också en del ganska arroganta (tillika nykonservativa och nymoralistiska) politiker, som liksom seglar ovanpå. Vilka väcker väldigt bifall hos ganska många människor. Varför?

Jag tänker också på vad den amerikanske neurologen Jonathan Pincus säger om samhälleligt bifall.

Läs också "Prominent DC Shrink Diagnoses Bush to be a Paranoid, Sadistic Meglomaniac" (ungefär "Prominent hjärnskrynklare diagnosticerar Bush som en paranoid, sadistisk storhetsvansinnig").

Se också mer om inkongruens här.

*I wikipedia står det bland annat om anarkism (mina kursiveringar):

”Anarkism är en bred rörelse med flera underliggande teorier. Trots sitt namn är inte anarki och anarkism samma sak som kaos. Istället är anarkister ofta inriktade på lokal direktdemokrati [dvs. de förespråkar demokrati! Inte något annat, som diktatur eller envälde vare sig ev enskilda eller grupp] som även skall gälla över ekonomin. Ordet 'anarkism' härstammar från grekiskans an archos vilket betyder ’utan härskare.^’ Anarkism i politisk betydelse är således inte synonymt med kaos (anarki). Tvärtom menar anarkisterna att begreppet 'anarki' och 'anarkism' medvetet används av maktens män och kvinnor för att chikanera anarkismen [ja, detta kan jag MYCKET väl tänka mig!] vilket skedde första gången under franska revolutionen 1789-1793, då högern kallade den ultraradikala gruppen Les Enragés för anarkister./…/

Anarkismen anses vara en del av den frihetliga socialismen tillsammans med syndikalismen. Därmed är anarkismen en självskriven motståndare till den auktoritära kommunismen och till kapitalismen; bägge betraktas som system som förutsätter klassamhällen [dvs. även kommunismen förutsätter klassamhällen!].”

** Jo, mitt gryende intresse för politik kommer också ur reaktioner, rent känslomässiga, på vad som började hända i slutet av 80-, början av 90-talet. Men inte förrän nu har jag sakta börjat sätta mig in i saker… Jag kan inte säga att jag är direkt kunnig. Mycket är känslomässigt, med gapande förvåning iakttar jag fenomen i samhället och funderar över dessa.

Men det där med diagnostiserande kan också leda väldigt fel och bli ett maktmedel. Och används tyvärr redan som ett sådant medel i större och mindre skala.

Hedern att vara människa: Varför stöttar du?

frimärke med Hannah Arendt.

[A short update in the end January 4]. Oj, vad det snöar! Min bil hade några decimeter snö på sig! Har skottat alla gångar här, men nu är det redan ett nytt lager snö i dem.

Skönt att julen snart är slut! Och att vi går mot ljusare tider…

Arthur Silber i sin essä "The Honor of Being Human: Why Do You Support?" (min fria översättning):

”Jag beskriver ’lydnad’ på följande sätt av en mångfald komplicerade
anledningar, av vilka varje anledning skulle behöva flera längre essäer för att
förklara. Det som var viktigast för mitt omedelbara syfte, var att jag ville att
denna beskrivning skulle omfatta åtminstone tre fundamentalt olika sorters
relationer, men isolera den dynamik i lydnad som är gemensam för dem alla.
De tre relationerna är: förälder till barn; en vuxen till en annan vuxen; och
den vuxne till staten. Här är den beskrivning jag har kommit fram
till:

Lydnad är den term som används för att beskriva kravet från
en person i överordnad/överlägsen ställning (överordnad/överlägsen psykologiskt, rättsligen/lagligen och/eller med avseende på den makt han/hon äger i någon annan form) att en person i en underordnad/underlägsen ställning beter sig på ett särskilt sätt. Lydnadens väsen är kravet utan något mer: en orsak kan ges, men en orsak/ett skäl [till lydnaden] är inte nödvändigt. Dessutom kan orsaken vara föga övertygande eller inte sammanhängande, och det kan motsäga andra orsaker som ges för andra krav. Viktigast, orsaken behöver inte vara en som personen i den underordnade/underlägsna ställningen samtycker med/håller med om.

Informerat, frivilligt medgivande inträffar/äger rum när en person presenteras skäl/orsaker att agera på ett särskilt sätt; han förstår och är till sist övertygad om giltigheten i orsakerna och handlar/agerar därför på det föreslagna sättet.”

Den auktoritära, kanske rentav totalitära föräldern eller föräldrafiguren redan tidigt livet, som inte anser sig måsta motivera eller förklara något. Barnet måste tankeläsa. Och om det inte förstår bevisar det bara sin ondska, hur förtappat det är.

”Lydnad är motsatsen till frivilligt, icke påtvingat samtycke: förståelsen och samtycket från personen i underordnad/underlägsen ställning behövs inte, och
är ofta inte eftersökt heller. Personen i den underordnade/underlägsna ställningen kan också vara djupt oense med anledningarna som ges för kravet, om några sådana ges. När personen i den underordnade ställningen lyder, gör han så på grund av det särskilda vetandet att om han inte gör detta kommer han att bli straffad på något sätt: psykologiskt, med rättsliga åtgärder, socialt eller på
något annat sätt. Sålunda är den primära (men dock inte enda) motivationen som
försäkrar om lydnad negativ till sin natur: det är inte ett löfte om en belöning
(även om vissa belöningar kan ges), utan försäkringen att han/hon inte kommer
lida konsekvenser som är smärtsamma i varierande grad, det vill säga att han/hon
inte blir straffad.

Jag har diskuterat det centrala i lydnad som det sätt med vilket nästan alla barn uppfostras /…/

Man måste inse att barnet är i en unik position, en som är unikt försvarslös och beroende. Som jag ofta noterat, barnet är bokstavligen beroende av sin första vårdgivare för att tillfredsställa alla behov, inklusive för livet självt [och därför ska det vara tacksamt, ytterst tacksamt!!?? Obs! ironin]. På grund av beroendet som är inneboende/medfött i barnets ställning (speciellt det hos en väldigt ung,
liten), har barnet inget annat val än att lyda; om han inte gör det, befarar han
bortdragande av vårdgivarens tillgivenhet och skydd, vilket i sista hand betyder
förlust av barnets liv. Fastän barnet kanske inte inser detta i uttryckliga
termer, känner han/hon säkerheten i denna vetskap mycket djupt inom sig. Jag
kommer strax att undersöka mer i detalj det ofta tragiska och destruktiva
resultatet av dessa fakta, vilka försätter barnet i allvarlig risk för övergrepp, vilka kan vara psykologiska och/eller fysiska till sin natur.

Man måste också se att när barnet blir vuxet kommer relationen att bli fundamentalt annorlunda. Den vuxne är inte försvarslös och beroende [men kan uppleva det så. Jo, i vissa mycket speciella förhållanden kan även vuxna vara försvarslösa och beroende]. Det finns många särskilda situationer i vilka det bästa rådet till den vuxne är att lyda – och för den vuxne, den auktoritet som han/hon mest troligt är tvungen att lyda är staten. Om en person är hotad med möjligheten att bli torterad eller även med död – till exempel i betydelsen av en ”taser” [fanns inte i min gamla ordbok från Prisma!! Och har ingen annan ordbok här] utövande inflytande av en tjänsteman genomsyrad/besjälad av statens auktoritet att utdela tortyr och död under straffrihet, även av skäl som är triviala eller icke existerande – kan det vara fullt förståeligt och försvarbart att personen helt enkelt gör som sägs åt honom/henne. Men sedd med hänsyn till bredare frågor rörande lydnad – lydnad från vuxna – blir frågan mycket mer komplex.”

Härefter diskuterar Silber förhållanden i USA, lagen och om den påstådda friheten där osv. Och han menar att om du till exempel får order att döda oskyldiga mänskliga varelser som aldrig har hotat dig eller ditt land då måste du säga Nej. Och om du får order att tortera en annan mänsklig varelse måste du också säga Nej.

Han rekommenderar Hannah Arendts essäer för ”värdefull guidning rörande bredare frågor” och nämner ”Personal Responsibility under Dictatorship” (ungefär ”Personligt ansvar under en diktator”). Dessa saker gäller även på lägre nivåer!? Och vi lär oss dessa mönster redan tidigast i livet. Att våga gå emot makten/auktoriteten i motsvarande situationer på andra nivåer, ha modet att göra det och ett barn vågar eller kan sällan det, möjligen med hjälp och stöd.

Silber citerar Arendt och fortsätter:

”I det sammanhang som är vårt, så är allt som betyder något insikten att ingen människa, hur stark, aldrig kan åstadkomma någonting, gott eller dåligt, utan hjälp av andra. Vad vi har här är föreställningen om likvärdighet som räknar med en ’ledare’ som inte är mer än primus inter pares, den första bland jämlika. De som verkar lyda honom stöttar i själva verket honom och hans företag; utan dylik ’lydnad’ vore han hjälplös, då däremot i barnkammaren/plantskolan eller under slavförhållanden – de två sfärerna i vilken föreställningen om lydnad verkar förnuftigt och ur vilket det sedan gjordes om till politiska frågor – så är det barnet eller slaven som blir hjälplös om han vägrar att ’samarbeta’. Även i en strikt byråkratisk organisation, med sin bestämda hierarkiska ordning skulle det verka mycket mer vettigt att titta på hur kuggar och hjul fungerar i termer av övergripande stöd för ett allmänt företagande/handlande än i våra vanliga termer av lydnad mot överordnad. Om jag lyder lagarna i landet, stöttar jag i själva verket dess konstitution, något som blir iögonenfallande uppenbart i fallet revolutionärer och upprorsmän/rebeller, därför att de har dragit sig undan detta tysta medgivande.

Sedd på dessa sätt kommer icke deltagande i det allmänna livet under ett diktatorskap att vara de som har vägrat sitt stöd genom att undvika de platser av ansvar där sådant stöd, under namnet av lydnad, krävs. Och vi behöver bara för ett ögonblick föreställa oss vad som skulle hända någon av dessa former av styre om tillräckligt många människor skulle agera ’oansvarigt’ och vägra att stötta,
även utan aktivt motstånd och uppror, för att se hur effektivt vapen detta skulle vara. Det är faktiskt en av många variationer av ickevåldsamt agerande och motstånd – till exempel den potentiella makten i civil olydnad - som upptäckts i vårt århundrade. Orsaken, dock, att vi kan hålla dessa nya kriminella, som aldrig begick ett brott ut ur eget initiativ, trots allt ansvariga för vad de gjorde är att det inte finns något sådant som lydnad i politiska eller moraliska angelägenheter. Det enda område där ordet möjligen kunde appliceras på vuxna som inte är slavar, i vilket människor säger att de lyder ordet eller budet från Gud, är på religionens område, därför att relationen mellan Gud och människan kan ses på liknande sätt som det mellan vuxen och barn.

Sålunda skulle frågan som riktas mot dem som deltog och lydde order aldrig vara ’Varför lydde du?’ utan ’Varför stöttade du (denna regim)?’ Denna ändring av ord är ingen semantisk brist på sammanhang för dem som känner de konstiga och kraftfulla inflytande rena ’ord’ har över sinnen hos män som, först av allt, är talande djur. Mycket skulle vara vunnet om vi kunde eliminera det fördärvliga/ödeläggande ordet ’lydnad’ från vår moraliska och politiska tankevokabulär. Om vi tänker igenom dessa saker, kunde vi återvinna några delar av självförtroendet och till och med stoltheten, dvs. återvinna det forna tider kallade värdighet eller mänsklig heder: kanske inte av mänskligheten men av ställningen att vara mänsklig.”

Ja, vad bör vi ”lyda” och vad inte lyda? Terapeuten Konrad Stettbacher talar om att bevara ”livets väktare” hos barn, genom att behandla dem så att de inte har anledning att tränga bort känslor – och upplevelser.

Och helt privat sa en civilingenjör nu privat om privat verksamhet (som ska vara så allena saliggörande??),om skyddad verkstad (i min tolkning) och effektivitet/ineffektvitet (också min tolkning):
Även i privat verksamhet handlar det om bidrag och ekonomiskt stöd av en massa sorter, konstgjord andning, vilket också stöder inkompetent folk! Men ägarna kan ta ut pengar. Ta ut ersättningar, tjäna på det, kan konsulter också bland annat. Ta ut skyhöga ersättningar.

Behöver månne privat verksamhet konkurrens av offentlig också??? Och jag skulle definitivt inte vilja bli vårdad, om jag blev sjuk, eller som gammal, i en verksamhet där meddelarskyddet är inskränkt kanske det minsta.

Och slutligen, återigen: se det Jonathan Pincus skriver om bigotteri eller trångsynthet, vilket han också menar är en fråga om uppfostran och i vilken miljö man växt upp. Men upplysta vittnen kan moderera saker som sker under uppväxten mer eller mindre, vilket förklarar varför somliga klarar sig förhållandevis bra och kanske också blir mindre sjuka, psykiskt och fysiskt, trots att de växt upp under samma förhållanden och i samma familj rentav? Se föregående inlägg om upplysta vittnen.

Addition January 4: I have translated parts of an essay by Arthur Silber, and have drawn parallels to conditions here in this part of the world and to parallels between conditions early in life and phenomena in society later.
The links linked are both in English and Swedish.

Mer om behov av makt...

foto taget på promenad idag efter lunch, jag och hunden Eskil (en av mina favoriter) gick nerför den här stigen, bland alla snötyngda granar.

[Uppdaterad 3 januari i slutet]. Först några allmänna funderingar, sedan översättning och kommentarer av en artikel av Alice Miller. Senare skulle jag också vilja göra en översättning och eventuella kommentarer till essä av Arthur Silber.

Funderar vidare apropå tidigare inlägg, för det första, ett förtydligande: kombinationen av det ursprungliga försvaret och falsk-makt-vrede är vad som kan leda till ”lyckosamma” självmord. Vreden gör att man tenderar att använda mer ”effektiva” medel. Vilket är vad terapeuten Bosch skriver i sin bok ”Rediscovering the True Self” (som jag tolkar henne).

På nyårsaftonen såg jag en dokumentär om Clint Eastwood och hans karriär och rollkaraktärer och om hur synen på vad som är opportunt i amerikansk film, eller vad som blev opportunt på 70-talet (i detta fall vad gäller våld, i alla fall så som jag uppfattade eller tolkade det). Där att skjuta ihjäl någon till och med kan bli tillåtet eller riktigt, något att kanske till och med beundra (machohjälten?). Även hjälten sköt ihjäl människor. I och för sig är det väl bra att ”hjältar” också visas och skildras med mänskliga sidor (tillägg senare: dvs. att de inte är fullkomliga, men att skjuta ihjäl andra människor, det menar jag förstås inte är något "naturligt" eller "mänskligt"!)!?

Men Alice Miller skulle antagligen säga här att man bortser från barndomsfaktorn i förklaringen varför människor beter sig och handlar som de gör. Vilket ju är fallet här, också. Beundran av machomannen bland annat och kanske rentav behovet av machomän eller "bara" av att se upp till någon!? Problematiseras detta och i så fall hur?

Och helt oberoende av varandra har olika personer i olika sammanhang (privat och på andra forum) kommenterat det faktum att författare liksom aldrig kan ”erkänna” att det de skriver är självupplevt, eller i hur faktiskt hög grad det är självupplevt. På någon punkt, i något skede, tar de ofta tillbaka ”det”, menar att det är fiktivt och/eller att de förlåtit alternativt försonats. Tar nästan alltid tillbaka det. Och detta är ju också något Alice Miller skrivit om flera gånger.

Jag kom också att tänka på psykohistorikerna och det de kallar ”backward psycho-classes” (dvs. ungefär ”efterblivna psykoklasser”). Och essän jag hänvisat till tidigare: att människor i maktposition ofta tillhör just dessa back-ward psycho-classes. ”Efterbliven” här måste dock förstås inte som något medfött.

Jag har också reagerat med häpnad och olust, ja, kanske till och med avsmak, på den enorma glädje som ganska många av våra ministrar sedan förra valet visat. Nu får de äntligen chansen att omstöpa samhället?? Och de anser sig ha mandat att göra det totalt? Till ett fullkomligt samhälle äntligen!? Det de anser vara ett perfekt, bra samhälle. Är det inte något maniskt i deras reaktion?

Och så de vilka förre Skandiadirektör Lars-Eric Petersson är en representant för. De behov dessa personer förmodligen har. Obegränsade behov? Och dessa anser sig också ha ”mandat” eller rätt att göra som de gör. De är så avtrubbade att de struntar i allt vad moral heter? Och blir mer och mer avtrubbade och förblindade ju mer de gör de saker de gjort (och troligen fortsätter göra).

Jag kom också att tänka på vad Alice Miller skriver om gener, att man varken kan skylla på gener eller en taskig barndom. Det hon skriver om hat.

Som på sidan 189-190 i sin bok ”Vägar i livet”; att skylla s.k. monokausala förklaringar (förklaring byggd på en enda faktor? Se om kausalitet här) kan leda till

”ett urskuldande av gärningsmännen, som kunde förklaras ansvarsfria därför
att de gjorts sjuka, även om en aldrig så grym uppfostran egentligen inte ger
någon fria händer att mörda. Lika litet kan man lägga skulden på dåliga gener. I
så fall måste man åtminstone ställa sig frågan varför det just trettio till
fyrtio år före tredje rikets tid föddes så många människor med dåliga anlag i
Tyskland [som deltog i förintelsen och/eller inte reagerade eller vågade
ingripa].”

Jag har ett tag funderat på att översätta delar av Arthur Silbers blogginlägg om ”Hedern att vara människa/mänsklig: varför stöder/stöttar du [det som sker]?” (i detta fall det som nu sker i USA; i Irak t.ex.). Han berör också dessa saker, från synvinkeln ”lydnad” (obedience).

Jag kom också att tänka på det vi brukar säga ”är min läggning”, ”detta är min natur” och vad Bosch skriver (apropå det ursprungliga försvaret), sidan 60:

”Det ursprungliga försvaret existerar under alla yttre sätt att te sig och upplevs felaktigt som en grundläggande inneboende/inre del i allas vår natur.”

Miller skriver på sidan 163 i ”Vägar i livet” att hon tycker att det är viktigt att vi visserligen inser och förstår barnets dåvarande illusioner, men att det är oerhört, ja, kanske oundgängligen viktigt att vi som vuxna tar lärdom av dessas konsekvenser.

”Förnekandet av barndomstraumat har vittgående följder, som inte bara begränsar sig till det privata familjeområdet, utan till och med kan leda till
politiska omvälvningar.”

Jo, jag tror att hon har rätt.

Hon menar att

”Nya hälsosamma strukturer för uppfostran skulle behöva utformas, så att
föräldrar bättre kan respektera, ledsaga, förstå och älska sina barn” (s. 160 i
”Vägar i livet”).

När jag nu före lunch var ute och skottade snö på gården hann jag tänka ett och annat bland annat det om förvirringen hos många (unga) föräldrar. Kanske lättare sagt än gjort, men jag tror att vi behöver förstå personligen vad ett litet barn behöver, vad det lilla barn vi själva var behövde. Fick vi veta det är vi nog mindre förvirrade om föräldrar och andra sorters ”uppfostrare” av barn och ungdomar. Har vi inte fått uppleva det måste vi tillägna oss det på något sätt. I värsta fall får vi göra detta arbete själva, så gott vi kan.

Återigen; jag tycker otroligt illa om nanny-fenomenet…

Så till Millerartikeln ”The Essential Role of an Enlightened Witness in Society” (min fria och ytterst snabba amatöröversättning!!):

“Sedan ungdomen har jag alltid undrat varför människor finner njutning i att
förödmjuka andra. Det faktum att vissa människor är känsliga för lidandet hos
andra visar klart att det destruktiva tvånget inte är en universell aspekt av
mänsklig natur. Så varför tenderar vissa att lösa sina problem genom våld medan
andra inte gör detta?

Filosofin har misslyckats med att besvara min fråga, och den freudianska teorin om dödslängtan har aldrig övertygat mig. Det var bara genom att närmare undersöka barndomshistorien hos mördare, särskilt massmördare, som jag började begripa rötterna till godhet och ondska: inte i generna, som man allmänt tror, utan ofta under den första tiden i livet. Idag är det ofattbart/obegripligt för mig att ett barn som kommer till denna värld bland uppmärksamma, älskande och skyddande föräldrar skulle kunna bli ett rovgirigt monster. Och i barndomen hos mördarna som senare blir diktatorer har jag alltid funnit en mardrömslik skräck, vittnesbörd om ständiga/återkommande lögner och förödmjukanden, som i förvärvandet av vuxenhet, drev dem till obarmhärtiga hämndaktioner mot samhället [de ansåg sig ha rätt att bete sig och göra som de gjorde!?]. Dessa hämndlystna handlingar var alltid (för)klädda i hycklande ideologier, med innebörden/avsikten att diktatorns exklusiva och överskridande befogenheter/upphävande önskningar var folkets lycka. På detta sätt sökte han efterlikna/överträffa sina egna föräldrar, som, tidigare i livet, också hade hävdat att slagen [troligen både bokstavliga och bildliga] tilldelats barnet för dess eget bästa. Denna tro var oerhört vitt spridd för ett århundrade sedan, särskilt i Tyskland. /…/

När jag började illustrera min tes genom att använda Hitler och Stalin som exempel, när jag försökte visa de sociala konsekvenserna av övergrepp barn [av alla slag: fysiska, sexuella och emotionella], mötte jag häftigt motstånd.

Upprepat fick jag höra, ’Jag blev också slagen som barn, men det gjorde mig inte till kriminell.’ När jag frågade efter detaljer om deras barndom, fick jag alltid höra om åtminstone en person som älskade dem, men som var oförmögen att skydda dem. Dock genom hans eller hennes närvaro gav denna person dem en idé/upplevelse om vad tillit och kärlek var.

Jag kallar dessa personer för hjälpande vittnen. Dostojevsky till exempel, hade en brutal far, men en älskande mamma. Hon var inte stark nog att skydda honom mot hans far, men hon gav honom en kraftfull uppfattning av kärlek, utan vilken hans romaner varit otänkbara. Många har också haft lyckan att senare finna både upplysta och modiga vittnen, människor som har hjälpt dem att erkänna/känna igen orätter de lidit, att ge uttryck för sina känslor av raseri, smärta och indignation över det som hände dem. Människor som har funnit sådana vittnen blir aldrig kriminella.

Var och en som adresserar problemet övergrepp på barn [övergrepp av alla slag; fysiska, sexuella och känslomässiga] kommer troligen att möta något mycket konstigt: det har ofta observerats att föräldrar som begår övergrepp på sina barn tenderar att behandla och försumma sina barn på sätt som påminner om hur de själva blev behandlade som barn. Det är väl känt att fäder som tyranniserar/spelar översittare mot sina barn i sexuellt hänseende vanligtvis är
omedvetna om att de själva har lidit samma sorts övergrepp. Det är för det mesta
i terapi, även om den initierats av en domstol, som de förbluffade upptäcker sin
egen historia, och härigenom inser att de i åratal har försökt att agera ut sitt
eget scenario, bara för att bli kvitt det.

Hur kan detta förklaras? Efter att ha studerat detta faktum i åratal, verkar det klart för mig att information om övergrepp som tilldelats under barndomen är inregistrerat i våra kroppsceller som ett sorts minne, sammankopplat med bortträngd ångest.
Om man saknar hjälp av ett upplyst vittne kommer dessa minnen inte att kunna
tränga genom bortträngningen upp i medvetandet; de tvingar ofta personen att
begå våldsamma handlingar som reproducerar övergreppen som genomleds i
barndomen, vilka är bortträngda för att man ska kunna överleva. Syftet är att
undvika rädslan för maktlöshet inför den grymma vuxna. Denna rädsla kan kringgås tillfälligtvis genom skapandet av situationer i vilka man spelar den aktiva
rollen, mot en maktlös person [Och det är det vi ofta ser, eller kanske inte ser
därför att vi är så avtrubbade och skadade och kanske alltför ofta ser upp till
maktmissbrukare av alla kategorier och på alla nivåer, för människor i olika
sorters maktpositioner. Kanske just för att de har makt!? Människor som använder sin makt politiskt, i beslut som skadar andra, blir destruktiva och i vissa fall också självdestruktiva!? Förklarar också varför människor röstar på partier och politiska program som de egentligen inte vinner ett dugg på?? Som blir en form av självdestruktivitet, vilken också resulterar i skada för andra, dvs. också i
destruktivitet. Och vissa skadade missbrukar sin position och tillskansar sig
positioner, och ofta pengar, på ett sätt som saknar proportioner. I vissa fall
kanske för att skapa sig en, dock imaginär, trygghet, för inget kan skydda en
mot det som ligger under ytan!? Ingen makt i världen eller all världens pengar.
Jenson menar att ju mer vi kommer tillrätta, eller snarare ju mindre vi måste
hålla bortträngt, antingen genom att vi inte har måst göra det ELLER genom bra
terapi/bearbetande, kommer vi att få mindre och mindre behov av överdriven makt och överdrivet mycket pengar, eller den imaginära tryggheten som detta kan ge].

Men det är inte en lätt väg att befria sig från omedveten rädsla. Och det är anledningen till varför överträdelserna/försyndelserna oupphörligt upprepas. En stadig ström nya offer måste skapas, som nyligen demonstrerats genom pedofilskandalen i Belgien. Till sin dödsdag var Hitler övertygad om att om varje jude dog skulle detta skydda honom från de fruktansvärda och dagliga minnena av hans brutala far [Men han var troligen inte medveten om vad han blivit utsatt för. Jo, jag tror han mindes att han fått stryk, men till dessa minnen, och till andra övergrepp, tror jag adekvata reaktioner och känslor inte kunnat knytas kanske alls i just Hitlers fall. Hade de gjort det i någon grad hade han inte kunnat iscensätta lika grymma saker. I motsvarande grad, om han fått och kunnat erkänna vad han varit utsatt för, hade han inte kunnat begå övergrepp, kanske inga övergrepp alls. I motsvarande grad som han hade haft kontakt med de känslor som varit adekvata när han var liten och försvarslös hade han kunnat känna med andra människor. Hitlers far var troligen halvjude]./…/

Dessutom visar fallet Hitler att hat och rädsla inte kan lösas genom makt, inte ens total makt [att ha makt, till och med enorm makt löser inte upp något], så länge hatet blir överfört till syndabockar [och detta gäller på alla nivåer. Hat som riktas mot syndabockar kan inte lösa upp något. Känslorna måste riktas mot det som ursprungligen orsakade känslorna. Terapeuten Jean Jenson skriver också att skriver man om historien är misslyckandet ofrånkomligt]. Tvärtom, om den verkliga orsaken till hatet blir identifierad, blir upplevd med de känslor som följer med detta igenkännande, kommer blint hat mot oskyldiga offer att skingras. Sexbrottslingar slutar med sina härjningar om de lyckas komma över sin amnesi och sörja sitt tragiska öde, tack vare empatin hos ett upplyst vittne. Gamla sår kan helas om de kommer upp i ljuset. Men de kan inte förkastas genom hämnd.

Ett japanskt team gjorde en film om terapeutiskt arbete i ett fängelse i Arizona, där metoden var baserad på mitt arbete. Jag fick en videokassett med denna film och fann att resultaten var väldigt avslöjande. Internerna arbetade i grupper, talade en massa om sin barndom och vissa av dem sa, ’Jag har varit överallt och dödat oskyldiga människor för att undkomma/undvika de känslor jag har idag. Men jag vet att jag kan bära dessa känslor i gruppen, där jag känner mig säker. Jag behöver inte längre springa runt och döda, jag är hemma här och kan erkänna vad som hände. Det förflutna avlägsnar sig och min vrede tillsammans med detta.’

För att denna process ska lyckas behöver den vuxne som har vuxit upp utan hjälpande vittnen i sin barndom stöd av ett upplyst vittne, människor som har förstått och erkänt konsekvenserna av övergrepp på barn [av olika slag, även av känslomässiga övergrepp, av försummelse osv.]. I ett upplyst samhälle, kan unga lära sig att verbalisera sin sanning och att upptäcka sig själva i sina egna historier. De kommer inte att behöva avreagera sig själva på ett våldsamt sätt för sina sår, eller att förgifta sina system med droger, om de haft lyckan att tala med andra om sina tidiga upplevelser, och lyckats förstå den nakna sanningen om sin egen tragedi. För att kunna göra detta behöver de assistans av personer som är medvetna om dynamiken kring barnövergrepp, som kan hjälpa dem ta itu med sina känslor allvarligt, förstå dem och integrera dem, som delar av deras egen historia, istället för att avreagera sig på oskyldiga.

Jag har felaktigt tillskrivits tesen enligt vilken varje offer oundvikligen blir en förövare, en tes som jag finner helt falsk, till och med absurd.

Det har blivit bevisat att många vuxna har haft den stora lyckan att bryta cykeln av övergrepp genom vetande om sitt förflutna. Men jag kan verkligen bestyrka/bestämt förklara att jag aldrig har mött förövare som inte varit offer i sin barndom, även om de flesta av dem inte vet detta därför att deras känslor är bortträngda [i ett annat sammanhang hänvisade jag till forskning som visat att spädbarn är mycket känsligare för smärta, fysisk smärta, än vad vi vuxna senare blir. Då var det en person som påpekade att vuxna kanske skulle kunna vara mycket mer smärtkänsliga än i vanligtvis är. Ja, kanske kan avtrubbningen även yttra sig på detta sätt??]. Ju mindre dessa kriminella vet om sig själva, ju farligare blir de för samhället [Ja, och se också neurologen Jonathan Pincus fynd om seriemördare. Och det finns visst också en annan amerikan Robert Prentky, som funnit liknande saker som Pincus och det Miller hävdar här. Jag undrar om det kan vara denna Robert Prentky?].

Så jag tror att det är avgörande för terapeuten att han/hon kan fatta/greppa skillnaden mellan påståenden som ’Varje offer blir till sist en förövare,’ vilket är falskt, och ’Varje förövare var ett offer i sin barndom’, vilket jag anser vara sant. Problemet är att genom att inte känna någonting, kommer han inte ihåg någonting, inser ingenting, och detta är varför undersökningar/granskningar inte avslöjar sanningen.

Dock, närvaron av ett varmt, upplyst vittne – terapeut, socialarbetare, advokat,
domare – kan hjälpa den kriminelle att låsa upp hans bortträngda känslor [om inte skadorna blivit alltför svåra] och återupprättar den obegränsade strömmen av medvetande. Detta kan initiera flyktprocessen från den onda cirkeln av amnesi
och våld.”

Tillägg 3 januari: kolla Ett hjärta RÖTT om "Rika, Rädda Män Med Makt."