Effekterna av olika barnuppfostringstekniker (inte minst av barnmisshandel) på samhälle, politik och politiker…

[Något redigerad 4 november]. Fortsättning på tidigare postningen ”Journalisten Max Blumenthal om barnmisshandel och den amerikanska kristna högern…”

I ”The King of Pain” kapitel 6 i boken ”Republican Gomorrah” av Max Blumenthal kan man läsa om James Dobson, som föddes 1936 och växte upp som enda barn i en religiös familj, i vilken han blev utsatt för grov fysisk misshandel av sin ”ombytliga” mamma. Blumenthal beskriver framförallt i detta kapitel i boken just denna fysiska misshandel. Och oberäkneligheten och hårdheten hos Dobsons mamma. Misshandeln var förmodligen inte bara fysisk, utan också verbal, känslomässig och psykisk.

För att kompensera för denna relation med mamman så skapade han ett starkt förbund med sin far, som var pastor, genom att han

”försökte efterlikna pappans nasareiska kristna tro.”

En far som verkade i en väckelserörelse som för mig låter som om den var väldigt sträng, med väckelsemöten där

”gråtande, tungomålstal och intensivt personliga bekännelser uppmuntrades av Dobsons far.”

Dobson lär ha berättat att på en av ”faderns jubelfester” så bröt han (Dobson eller hans far?) ihop i tårar och blev ”född på nytt.” Dobson var då tre år. Och som vuxen lade han sig också till med den nasareiska känslosamheten i den karismatiska stil som tydligen kännetecknar hans offentliga talarstil. Och även om han till övervägande grad struntade i restriktionerna mot populär kultur, så var religionens koncept, av kris och återlösning genom framtvingad enkel (asketisk) livsföring, grunden i hans stränga högerideologi.

Istället för att följa sin far i spåren i prästämbetet, så studerade Dobson psykologi på universitetet i Los Angeles och läste senare till läkare. Och var barnläkare i något årtionde efter examen.

Och trots att hans arbete så småningom började få uppmärksamhet så blev han

"helt upptagen av det tumult som ägde rum utanför hans fönster. Mitt emellan den av upplopp förkolnade innerstaden och ett campus som var i uppror av protester mot kriget (Vietnam?) fanns en James Dobson som kokade av ilska och klandrade motkulturen mot kriget (och överheten?) och den radikala politiken för dessa upplopp."

Det Blumenthal skildrar ägde rum när Richard Nixon var president?

Dobson förkastade/förnekade uttryckligen att sådant som till exempel den då kvarvarande Jim Crowe-lagstiftningen från 1860-talet (för upprätthållande av segregation), det evigt eskalerande våldet i Vietnamkriget eller den förbittrade stilen hos president Richard Nixon skulle ha provocerat något av dessa problem.

Istället så gav han sig på Dr Benjamin Spock, som genom sin bästsäljare ”Baby and Child Care” hade rått föräldrar att behandla sina barn respektfullt och som individer, och utsåg honom som roten och syndabock till allt det han nu såg.

För Dobson så var denna uppfostringsstil farlig. Han undrade om det

”verkligen var en tillfällighet att den generation som växt upp under efterkrigstiden hade växt upp för att utmana varje auktoritet som möter den.”

”Nej, jag tror inte det. /…/ Vi har offrat denna generation på eftergivenhetens, frigjordhetens och moderkärlekens altare”

svarade han sig själv. Men det är just den uppfostringsstil som Dobson förordade och fortfarande förordar som skapar ett våldsamt samhälle och våldsamma individer.

Läs vidare om hans “Focus on the Family”.

Eventuellt fortsätter jag med ytterligare bloggpostningar i detta ämne senare, men vill hänvisa till amerikanen Arthur Silber som nog inte alls håller med Dobson i hans uppfostringsidéer. Silber skriver bland annat i sin essä ”Ytterligare fyra år med denna skit? Nej…”:

”Som [Alice] Miller än en gång gör klart [i sina böcker ’Du skall icke märka’ och ’För ditt eget bästa’] är det våra barndomserfarenheter - och att vi lärt oss att fullständigt internalisera lydnads-, förnekande- och idealiseringsmekanismen – som förklarar så mycket av vårt vuxenbeteende.

Och dessa tidiga erfarenheter och den resulterande psykologiska skadan kastar också ljus över den politiska naturen och psykologiska debatten.

Miller skriver:

’En hel del annat skulle inte existera utan ’svart pedagogik.’ Det skulle till exempel vara obegripligt att politiker med demokratiska medel och genom användandet av högdraget tal fyllt av tomma klichéer [överhuvudtaget] skulle kunna uppnå de högsta maktpositionerna [om vi uppfostrade våra barn med äkta, genuin respekt skulle dessa barn se igenom mycket av det, och dem, vi idag accepterar och kanske t.o.m. sätter högt (Gud förbjude om människor såg igenom makten?). Och både Miller och Silber tror på demokrati].

Men eftersom väljare, vilka som barn normalt skulle ha sett igenom dessa klichéer med hjälp av sina känslor, blev definitivt förbjudna att göra detta i sina tidiga år, så förlorar de denna förmåga som vuxna. Förmågan att uppleva de starka känslorna från barndom och pubertet (vilka så ofta kvävs av barnuppfostringsmetoder, slag eller till och med droger) skulle kunna förse individen med ett viktigt medel för att orientera sig med vilka han eller hon lätt skulle kunna bestämma om politiker talar utifrån äkta erfarenheter eller blott och bart tanklöst efterapar utnötta plattityder i syfte att manipulera väljare.

Hela vårt sätt att uppfostra barn förser den makthungrige med en färdigutlagd väg de kan använda för att nå de val som är deras mål [genom att trycka på rätt knappar kan de manipulera väljare att göra val som kanske bara gagnar de i maktpositionen, som inte alltid gagnar alla människor och inte ens dem som röstar på dessa politiker, utan kanske bara gynnar dem själva, dvs. politikern(a) ifråga. Människor blir lättare att manipulera, genom att de inte har kontakt med sina (ursprungliga) känslor]. De behöver bara trycka på de knappar som föräldrar och uppfostrare redan har installerat.’”

Arthur Silber vidare i essän "The Honor of Being Human: Why Do You Support?" (min fria översättning):

”Jag beskriver ’lydnad’ på följande sätt av en mångfald komplicerade anledningar, av vilka varje anledning skulle behöva flera längre essäer för att förklara. Det som var viktigast för mitt omedelbara syfte, var att jag ville att denna beskrivning skulle omfatta åtminstone tre fundamentalt olika sorters
relationer, men isolera den dynamik i lydnad som är gemensam för dem alla.

De tre relationerna är: förälder till barn; en vuxen till en annan vuxen; och den vuxne till staten. Här är den beskrivning jag har kommit fram till:

Lydnad är den term som används för att beskriva kravet från en person i överordnad ställning (överordnad/överlägsen psykologiskt, rättsligen/lagligen och/eller med avseende på den makt han/hon äger i någon annan form) att en person i en underordnad ställning beter sig på ett särskilt sätt. Lydnadens väsen är kravet utan något mer: en orsak kan ges, men en orsak/ett skäl [till lydnaden] är inte nödvändigt. Dessutom kan orsaken vara föga övertygande eller inte sammanhängande, och det kan motsäga andra orsaker som ges för andra krav. Viktigast, orsaken behöver inte vara en som personen i den underordnade ställningen samtycker med/håller med om.

Informerat, frivilligt medgivande inträffar/äger rum när en person presenteras skäl/orsaker att agera på ett särskilt sätt; han förstår och är till sist övertygad om giltigheten i orsakerna och handlar/agerar därför på det föreslagna sättet.”

Den auktoritära, kanske rentav totalitära föräldern eller föräldrafiguren redan tidigt livet, som inte anser sig måsta motivera eller förklara något. Barnet måste tankeläsa (och om det inte förstår bevisar det bara sin ondska, hur förtappat det är).

”Lydnad är motsatsen till frivilligt, icke påtvingat samtycke: förståelsen och samtycket från personen i underordnad/underlägsen ställning behövs inte, och är ofta inte eftersökt heller. Personen i den underordnade ställningen kan också vara djupt oense med anledningarna som ges för kravet, om några sådana ges. När personen i den underordnade ställningen lyder, gör han så på grund av det särskilda vetandet att om han inte gör detta kommer han att bli straffad på något sätt: psykologiskt, med rättsliga åtgärder, socialt eller på något annat sätt. Sålunda är den primära (men dock inte enda) motivationen som försäkrar om lydnad negativ till sin natur: det är inte ett löfte om en belöning (även om vissa belöningar kan ges), utan försäkringen att han/hon inte kommer lida konsekvenser som är smärtsamma i varierande grad, det vill säga att han/hon inte blir straffad.

Jag har diskuterat det centrala i lydnad som det sätt med vilket nästan alla barn uppfostras /…/

Man måste inse att barnet är i en unik position, en som är unikt försvarslös och beroende. Som jag ofta noterat, barnet är bokstavligen beroende av sin första vårdgivare för att tillfredsställa alla behov, inklusive för livet självt [och därför ska det vara tacksamt, ytterst tacksamt!!?? Obs! ironin]. På grund av beroendet som är inneboende/medfött i barnets ställning (speciellt det hos en väldigt ung eller liten), har barnet inget annat val än att lyda; om han inte gör det, befarar han bortdragande av vårdgivarens tillgivenhet och skydd, vilket i sista hand betyder förlust av barnets liv. Fastän barnet kanske inte inser detta i uttryckliga termer, känner han/hon säkerheten i denna vetskap mycket djupt inom sig. Jag kommer strax att undersöka mer i detalj det ofta tragiska och destruktiva resultatet av dessa fakta, vilka försätter barnet i allvarlig risk för övergrepp, vilka kan vara psykologiska och/eller fysiska till sin natur.

Man måste också se att när barnet blir vuxet kommer relationen att bli fundamentalt annorlunda. Den vuxne är inte försvarslös och beroende [men kan uppleva det så. Jo, i vissa mycket speciella förhållanden kan även vuxna vara försvarslösa och beroende]. Det finns många särskilda situationer i vilka det bästa rådet till den vuxne är att lyda – och för den vuxne, den auktoritet som han/hon mest troligt är tvungen att lyda är staten. Om en person är hotad med möjligheten att bli torterad eller även med död – till exempel i betydelsen av en ”taser” [fanns inte i min gamla ordbok från Prisma!! Och har ingen annan ordbok här] utövande inflytande av en tjänsteman genomsyrad/besjälad av statens auktoritet att utdela tortyr och död under straffrihet, även av skäl som är triviala eller icke existerande – kan det vara fullt förståeligt och försvarbart att personen helt enkelt gör som sägs åt honom/henne. Men sedd med hänsyn till bredare frågor rörande lydnad – lydnad från vuxna – blir frågan mycket mer komplex.”

Härefter diskuterar Silber förhållanden i USA, lagen och om den påstådda friheten där osv. Och han menar att om du till exempel får order att döda oskyldiga mänskliga varelser som aldrig har hotat dig eller ditt land då måste du säga Nej. Och om du får order att tortera en annan mänsklig varelse måste du också säga Nej.

Han rekommenderar Hannah Arendts essäer för ”värdefull guidning rörande bredare frågor” och nämner ”Personal Responsibility under Dictatorship” (ungefär ”Personligt ansvar under en diktator”). Dessa saker gäller även på lägre nivåer!? Och vi lär oss dessa mönster redan tidigast i livet. Att våga gå emot makten/auktoriteten i motsvarande situationer på andra nivåer, ha modet att göra det och ett barn vågar eller kan sällan det, möjligen med hjälp och stöd.

Silber citerar Arendt och fortsätter:

”I det sammanhang som är vårt, så är allt som betyder något insikten att ingen människa, hur stark, aldrig kan åstadkomma någonting, gott eller dåligt, utan hjälp av andra. Vad vi har här är föreställningen om likvärdighet som räknar med en ’ledare’ som inte är mer än primus inter pares, den första bland jämlika. De som verkar lyda honom stöttar i själva verket honom och hans företag; utan dylik ’lydnad’ vore han hjälplös, då däremot i barnkammaren/plantskolan eller under slavförhållanden – de två sfärerna i vilken föreställningen om lydnad verkar förnuftigt och ur vilket det sedan gjordes om till politiska frågor – så är det barnet eller slaven som blir hjälplös om han vägrar att ’samarbeta’. Även i en strikt byråkratisk organisation, med sin bestämda hierarkiska ordning skulle det verka mycket mer vettigt att titta på hur kuggar och hjul fungerar i termer av övergripande stöd för ett allmänt företagande/handlande än i våra vanliga termer av lydnad mot överordnad. Om jag lyder lagarna i landet, stöttar jag i själva verket dess konstitution, något som blir iögonenfallande uppenbart i fallet revolutionärer och upprorsmän/rebeller, därför att de har dragit sig undan detta tysta medgivande.

Sedd på dessa sätt kommer icke deltagande i det allmänna livet under ett diktatorskap att vara de som har vägrat sitt stöd genom att undvika de platser av ansvar där sådant stöd, under namnet av lydnad, krävs. Och vi behöver bara för ett ögonblick föreställa oss vad som skulle hända någon av dessa former av styre om tillräckligt många människor skulle agera ’oansvarigt’ och vägra att stötta, även utan aktivt motstånd och uppror, för att se hur effektivt vapen detta skulle vara. Det är faktiskt en av många variationer av ickevåldsamt agerande och motstånd – till exempel den potentiella makten i civil olydnad - som upptäckts i vårt århundrade. Orsaken, dock, att vi kan hålla dessa nya kriminella, som aldrig begick ett brott ut ur eget initiativ, trots allt ansvariga för vad de gjorde är att det inte finns något sådant som lydnad i politiska eller moraliska angelägenheter. Det enda område där ordet möjligen kunde appliceras på vuxna som inte är slavar, i vilket människor säger att de lyder ordet eller budet från Gud, är på religionens område, därför att relationen mellan Gud och människan kan ses på liknande sätt som det mellan vuxen och barn.

Sålunda skulle frågan som riktas mot dem som deltog och lydde order aldrig vara ’Varför lydde du?’ utan ’Varför stöttade du (denna regim)?’ Denna ändring av ord är ingen semantisk brist på sammanhang för dem som känner de konstiga och kraftfulla inflytande rena ’ord’ har över sinnen hos män som, först av allt, är talande djur. Mycket skulle vara vunnet om vi kunde eliminera det fördärvliga/ödeläggande ordet ’lydnad’ från vår moraliska och politiska tankevokabulär. Om vi tänker igenom dessa saker, kunde vi återvinna några delar av självförtroendet och till och med stoltheten, dvs. återvinna det forna tider kallade värdighet eller mänsklig heder: kanske inte av mänskligheten men av ställningen att vara mänsklig.”

Se också tidigare inlägg med etikett ”being obedient and keeping quiet.”