Likgiltighet som dolt våld...

Sverige

by Robin

Text: J. Berg
Musik: J. Berg

Text

Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

Duka din veranda till fest
För en långväga gäst
I landet lagom är bäst
Vi skålar för en midsommar till
Färsk potatis och sill
Som om tiden stått still

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

Regnet slår mot rutorna nu
Men natten är ljus i ett land utan ljud
Och glasen glittrar tyst på vårt bord
Lika tomma som ord
Visst är kärleken stor

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

[Uppdaterad 9 november, se slutet av postningen]. Jag hittade inte Kents låt "Röd" på nätet, men väl videon ovan.

Maria-Pia Boëthius skriver så bra i ledaren ”Blå klarar inte av Röd” (mina kursiveringar):

”Vi lever i en tid när vi är fullkomligt dränkta i högerpropaganda, ’underhållning’ som fritidssysselsättning och girighet och konsumtion som livsinnehåll; dagligen förmedlat av medierna med vissa, underbara undantag och då menar jag enskilda skribenter. Och jag anar till och med en gir åt nya håll, en slags leda vid alliansens märkligt fromlande och självrättfärdigande superkapitalism, förklädd till ’vi vill alla väl’, vilket är kvalificerat skitsnack. Just nu plågar de livet ur de sjuka, som blir utförsäkrade och inte vet vad som gäller från dag till dag. Och de sjukas vardag beskrivs inte, utom i LO-tidningen, ETC och andra fria tidningar. Istället talar våra mainstreammedier om 'maktkampen' mellan Sahlin och Reinfeldt eller något annat, lika hjärndött.

Om de där ’storstadsväjarna’ slipper se konsekvenserna av Alliansens politik – ’det har jag inte hört/läst om’ – kan de i lugn och ro fortsätta att rösta på alliansen; så fungerar maktspelet mellan kapitalet, högern och de av dem ägda medierna [saker man inte får läsa om i press eller ta del av i media, men bland annat i bloggvärlden, där de drabbades talan förs och där de får en chans att göra sin röst hörd].

Syns du inte, så finns du inte; och dagens mainstream-media tycker att Paris Hilton slår självmorden på franska Telecom med hästlängder. Eller; vem fan vill läsa om en sjukling, som inte hittar rätt i regelsystemet?/…/

Blocken har framtvingats. Jag förlåter inte S, V och MP för att de underkastat sig tidsandan, men jag tänker mig att det hos dem ännu finns en anständighet att vädja till. Om de vinner valet kommer det trots allt att finnas en helt annan atmosfär att verka utifrån./…/

Men sedan, tänker jag, måste vi alla ta itu med demokratin och ta tillbaka den från både medier, kapitalet och lobbyister.”

Läs också ”Norge rödast i hela Europa” där man kan läsa om att norrmän helt enkelt tröttnade på att den gemensamma välfärden förföll allt mer därför att allt skulle privatiseras och skatterna sänkas hela tiden.

Och Johan Ehrenberg om ”Att stoppa förnyelse – betongmoderaternas lagförlag gynnar bara kärnkraft.” Att de som producerar egen el i praktiken får lov att sätta på element för att bränna av ”överskottsel” på grund av ny lag som hindrar människor att göra egen el.

Och läs Thomas Johansson i ”Jag har själv varit en historiskt typisk pappa”:

”Var skapas den manliga identiteten?

– Tidigare skapade män sin identitet på arbetet och fritiden, men väldigt lite i familjen. Även om det fortfarande är så att män har en starkare referenspunkt till karriär och arbetsliv än vad kvinnor har, ses barn och hus i högre grad som ett gemensamt projekt idag. Det har gjort att även hemmet blivit ett viktigt ställe för mäns identitetsskapande.

Står machoidealet fortfarande högt i status?

– Man kan säga att det har en vacklande men hög status. Många män har ju någon slags koppling till ideal kring våld och hård manlighet eftersom man har vuxit upp med sådana förebilder på olika sätt. Samtidigt värderas våldsamhet och brutalitet inte särskilt högt i samhället, vilket har skapat en slags dubbel känsla inför machorollen. Det är en ambivalens där man både tittar åt idealet men samtidigt tar avstånd från det.

Finns det några risker med den rådande mansrollen?

– När det går i den riktningen att mansrollen medför en dyrkan av våldet och förhärligar någon slags rationell, kall och beräknande manlighet blir det farligt. Och den utvecklingen finns idag, både globalt i och med militärindustrin, men även i våldet mot kvinnor i hemmen
– som förekommer chockartat mycket i relation till vad vi tror om vårt jämställda samhälle.”

Högskoleprästen Luis Francisco Rodrigues-Pérez sa nyligen i tidningsintervju att:

”Det är mycket rädsla i världen och det är destruktivt på både ett individuellt och kollektivt plan. Till exempel kan män vara rädda för att förlora sin manlighet eller att förlora sitt tolkningsföreträde i världen och då försöker männen hålla kvinnan på en underordnad plats./…/

Rädslan skapar en normativitet och då finns det ingen acceptans för minoriteter.”

Fast jag tror xenofobi och rädsla har orsaker, rötter i barnmisshandel och våld

Se också bloggen Det progressiva USA och bloggpostningen ”Framgång för demokraterna, ett steg närmar Allmän Sjukförsäkring i USA”:

"Över 50 år efter det att socialdemoraterna införde Allmän Sjukförsäkring i Sverige så försöker nu president Obama trots massivt motstånd från det republikanska partiet införa en amerikansk version av allmän sjukförsäkring.

Obama är inte i hamn än men hans chanser ökade efter häftiga debatter i Representanthuset under lördagen./…/

Det mest slående med hela den här affären är hur enastående tungrott USA är. Det går inte att införa några som helst reformer på riksplanet eftersom landet är så splittrad och regeringsformen inte har uppdaterats sedan 1700-talet.

USA håller på att backa rejält på världsscenen och när man ser att det mäktiga USA inte ens kan åtgärda elementära saker som medborgarnas sjukvård eller den sönderfallande infrastrukturen så inser man att självupptagna amerikanerna bara har sig själva att skylla.”

Tillägg 9 november: Sofie Wiklund skriver i ledaren ”Vart har svenskarnas civilkurage tagit vägen?”:

”En tjej jobbar på en restaurangkedja.
Det finns för tillfället lite att göra, och trots att det är arbetstid, ber chefen henne att stämpla ut - och ta lite rast.

Obetald rast.

Sedan den borgerliga regeringen kom till makten, har en annan attityd i samhället växt fram. Det är tillåtet att vara mer egoistisk, och samtidigt uppskattas fackligt aktiva allt mindre. Det är farligt att säga vad man tycker på en del av dagens arbetsplatser. Samtidigt finns det också vissa arbetsgivare som tycker att det är helt okej att köra med sina anställda.

Den tjej som tvingades ta ut obetald rast på schemalagd arbetstid, berättade också att man helst ska gå till jobbet fastän man har feber och är sjuk.

Det finns också arbetsgivare som har inställningen att 'om någon slits ut och blir sjuk, så anställer vi väl bara en ny'. Därför anser sig företaget inte behöva jobba med arbetsmiljöfrågor.

Vad är det för inställning år 2009?”

Det här låter ju som det Barbara Ehrenreich beskriver i sin bok ”Barskrapad.”