Inlägg
Kathryn Bushby skriver i sin blogg på Equality Trust om en kartläggning som gjorts av Pricewaterhouse Coopers, en kartläggning som man rapporterat om den senaste tiden i Storbritannien som en ”Cappucino Crimewave” (”Cappucino brottsvåg”). Se Pricewaterhouse Coopers.
Denna brottsvåg handlar om direktörer i mellanskiktet, som drabbade av recessionen begår bedrägerier för att kunna behålla sina dyrbara livsstilar.
Bushby undrar vad som kan driva någon att begå brott för att behålla sin köpkraft.
Och hon tror att det är precis som med parlamentsledamöters utgifter och bankernas bonusar; Cappucino Crimewave reflekterar bara den egoism och girighet som skapats i ett samhälle som gjorts dysfunktionellt av girighet.
Att bo i ett land med stora inkomstskillnader gör alla mer medvetna om klass, social position, välstånd och fattigdom. Skillnaderna mellan oss betyder mer i ett sådant samhälle (mitt tillägg: gör dessa skillnader att vi sporras till stordåd eller bättre prestationer vilket hävdats? Eller att system missbrukas mindre? Och vad för de med sig? Samt vad kostar DETTA?).
Bushby menar att ojämlikhet minskar vår känsla för vårt eget värde, vilket i sin tur underblåser konsumism och begär for egendom som betecknar status. Det gör oss mer benägna att leva bortom de tillgångar vi faktiskt har, för att kunna köpa saker som vi egentligen inte behöver och som inte kommer att göra oss lyckligare.
Hon skriver:
”Om vi ska kunna minska vår statusängslan och dess många negativa effekter så måste vi nå större jämlikhet. Vi uppmanar alla politiska partier att förena sig med oss i vårt engagemang för att bygga ett bättre samhälle genom att halvera Storbritanniens inkomstgap.”
Psykologen Lars Folcke skriver om motsvarande saker i artikeln “Kapitalism gör oss ytliga, sjuka – och kriminella”:
”Att alla skulle fått det bättre på grund av kapitalismen, den ohämmade frihandeln, är inte sant.
Den förbättring som skett de senaste 200, 100 eller säg 25 åren beror inte på kapitalismen, utan på den industriella och tekniska utveckling som skett – och som lika bra kan ske i ett icke-kapitalisiskt samhälle (vem var först i rymden?).
Den fria marknaden har gjort föga för tredjedelen av världens människor som lever under eller nära svältgränsen.
År 1900 var inkomsten i de rikaste länderna tio gånger så hög som i de fattigaste – vid millennieskiftet var den 60 gånger så hög. Och att somliga är glada för smulorna från de rikas bort är ett dåligt argument.
Men det handlar inte bara om pengar – det handlar framför allt om moral och etiska principer. Ska den som är 'stark', smart och bra på att ta för sig få leva i överflöd och de som saknar dessa egenskaper få klara sig bäst de kan – 'leva på smulorna'? Det kallas djungelns lag. Så långt har vi alltså kommit i vår så kallade civilisation.
Eller ska vi tro på principer som solidaritet och medkänsla, rättvisa och jämlikhet? Det finns en viktig psykologisk aspekt: Vad gör den ohejdade kapitalismen med våra psyken, våra själar?
Konkurrens och tävlan är ju inbyggt i kapitalismen: Det är inte du och jag, utan du eller jag. Människor betraktas och behandlas som objekt för vinning.
Paul Stiles framhåller i sin bok ’Is the American dream killing you?’ att människans inre, hennes unika identitet med etiska och andliga värden blir ett hinder för produktiviteten och marknaden därför att dessa värden bromsar materialism, girighet och konformitet.”
Läs vidare här och här om Stiles och hans bok.
Läs också blogginlägget "Du är till för att skapa vinst!" på bloggen Ett hjärta RÖTT, som inleds med:
”Vi lever utanför oss själva, vi lever utifrån och in. Vi söker vårt värde och vår mening utanför oss. Prylar, pengar, jobb, status, skönhet är vad som är värt något. Men om man mår efter vad man har och förlorar det, hur mår man då? Om man är det man har och förlorar det, vad är man då? Så kommer en liten ekonomisk 'kris' och människor kan inte göda sitt inre med det yttre längre, och mår plötsligt dåligt...Jagandet gör oss sjuka...”
Se också blogginlägget ”Vill vi ha sjukvårdspengen?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar