Om Stieg Larsson, amerikansk kristen höger och dess syn, politikens och samhällets roll, synen på människor…

[Uppdaterad 6 november, se slutet av postningen]. Ett tema som kom igen i artiklar jag läst nyligen är synen på kvinnor kändes det. En syn som hör ihop med dagens samhällsklimat?

Maria-Pia Boëthius skriver i ledaren ”Larsson skulle ha svarat SD. Om att handskas med fascistpartiet innan det är för sent” för det första om refuserade debattartiklar (ja, vilka får yttra sig i detta samhälle i media och press, och vissa bloggar, och vilka får det inte? Ställer man olika krav på lika personer?):

”Aftonbladet skyllde publiceringen på yttrandefriheten. Jag skulle vilja veta hur många debattartiklar Aftonbladet refuserar om året? 1 00000000? Vad händer med dessa refuserades yttrandefrihet?”

Min kursivering. Vidare skriver hon:

”Män som hatar kvinnor är en anti-kapitalistisk bok. Larssons angrepp på ekonomijournalisterna, som hela tiden går maktens ärenden är underbara, liksom på de dryga, superegoistiska kapitalägarna. Dessutom tror jag att det är den minst kvinnoföraktande bok av en man som jag läst. Och i Lisbeth Salander har Stieg Larsson lyckats skapa en kvinna, som inte tidigare förkommit i världslitteraturen, Anna Ankas motbild.”

Och Martin Halldin skriver i sin artikel ”Guds egen kanal – Martin Halldin fängslas av TV-sänd evangelism”:

”Sedan dess har CBN levererat religiös propaganda till miljontals amerikaner, och Robertson har gjort sig själv odödlig genom citat som: ’Feminism är en socialistisk, familjefientlig, politisk rörelse som uppmuntrar kvinnor att lämna sina män, döda sina barn, praktisera häxkonster, förstöra kapitalismen och bli lesbianer.’”

Och återigen se Catti Ullströms (ordförande för socialdemokratiska studentklubben i Stockholm) artikel ”Rätt väg för S” där hon skriver om "politikens och samhällets roll, om synen på välfärdssamhället”; socialdemokratiska studentföreningens syn på partistyrelsens riktlinjer, om:

”…vård och skola, om vinster i välfärden. Ska vi ha likvärdig vård, skola och omsorg för alla eller om vi ska ha ett grundtrygghetssystem där de som har råd kan få det lite bättre, lite fortare [och vilka tjänar mest i detta samhälle, vilka har de största förmögenheterna? Dvs. vilka gynnas av detta system och vilka missgynnas? Är det inte män som gynnas och kvinnor och barn missgynnas av detta så litet ifrågasatta privatiseringssystem?]?? Patienter och elever är inte konsumenter utan medborgare. Skola, vård och omsorg hör inte hemma på marknaden. Därför säger vi nej till vinster i välfärden.

Samtidigt är välfärdssamhället mer än vård och skola. Det är ett samhälle där vi har tid och ork för vänner, familj, intressen och demokratiskt deltagande [något både män och kvinnor gagnas av, även om kvinnorna är de som traditionellt tagit mest ansvar för helheten i familj och på arbetsplatser]. Partistyrelsen vill ta bort målet om arbetstidsförkortning, ett principiellt viktigt mål för vår syn på välfärden som något mer än direkt materiell levnadsstandard. Ett ställningstagande mot idén om arbetstidsförkortning är också ett avsteg från en syn på välfärdssamhälle där människovärdet står i fokus. Det är ett steg vi inte vill ta.”

Det står också i senaste numret av Lärarnas tidning något som stöder detta i artikeln ”Lärare behöver tid för reflektion”:

”En förutsättning för att lärare ska göra ett bra jobb är att de får tid att fördjupa sina ämneskunskaper, såväl kollektivt som på egen hand.

Det menar Lennart Grosin, docent i pedagogik vid Stockholms universitet, som för närvarande håller på med ett forskningsprojekt om vad som kännetecknar effektiva skolor.

’Lärare måste ha tid för reflektion. Som det är nu blir skolorna överlastade av uppgifter uppifrån, från politiker och förvaltning, medan ämnesutveckling är en bristvara.’

Samtidigt poängterar han att det viktiga inte är vem som styr arbetstiden, utan att den tid som finns fokuseras på rätt saker.

Men som det ser ut nu får skolorna allt mer administrativa uppgifter och annat som inte har med kärnverksamheten att göra. Därför menar Lennart Grosin att det finns mycket att vinna på ett tydligare pedagogiskt utvecklingsarbete.

’Det som vi vet leder till bättre resultat är att lärare får tid att fördjupa kunskaperna som de baserar sin undervisning på. Och då är det en rimlig slutsats att resultaten försämras om lärarnas egen tid till reflektion och fördjupning minskas.’”

Det som sker nu i samhället missgynnar kvinnor i högre grad än män. Fler kvinnor är eller har varit sjukskrivna och det misstänker jag är en stor anledning till att man lyckats genomföra det man genomfört med sjukförsäkringen och misskrediteringen av den och dem som behöver den och använder den.

Jag skulle vilja blogga mer om Max Blumenthal. Han säger dock bland annat i intervjun “Gomorrah: That ol’ one-ring circus - Investigative journalist Max Blumenthal looked deep into the heart of the Republican Party. What he found should make the G.O.P. [the Grand Old Party] blush”:

"What I do in my book is offer a critique of a radical movement that took over a major political party that was once a big-tent party and is now a one-ring circus. So I think there’s a lot of lessons that people on the left can learn. And there are lessons that Republicans can learn from it, too.

But all I tried to do is provide a really entertaining and informative critique, with a unique analysis of the psychological sensibility of people in this movement. Martin Luther King said the arc of history is leading to justice. And I think that’s true. My book hints that this is a movement that sees itself dying in a culture that’s increasingly diverse and increasingly progressive.

So really, I think there should be a sense of confidence on the left. People should see that the initiative is theirs to seize. But at the same time, they need to understand their own limitations and be self-reflective. The movement in my book never understood its own limitations and still can’t reflect on its own failures."

Tillägg 5 november: Läs blogginlägget ”Den amerikanska extremhögern och nazismen. Marschen mot sjukförsäkringen” från bloggen Det progressiva USA.