Drev och drev och borgerlig media, samt om skillnad på klasshat och klasshat…

om finska inbördeskriget (klicka på bilden för att göra den större).

Göran Greider skriver i ledaren ”Ministrarna som kom undan”:

”Att nio av tio tidningar är borgerliga får verkligen effekter på hur media hanterar den sittande regeringen.”

Och föreslår:

”Gör tankeexperimentet att rödgröna ministrar haft ansvaret för de frågor som varit på tapeten på sista tiden: Då hade avgångsropen skallat högt. Här följer listan över sådana tänkbara rödgröna ministrar och bara för klarhetens skull har jag inom parentes angett den sittande borgerliga minister som det just nu egentligen handlar om:

1/ Avgå sjukvårdsminister Ylva Johansson! Vaccineringskaoset tar inte slut och det är uppenbart att statsmakterna misslyckats med information och vaccintillgång. Och hur trygg kan man egentligen vara när man går till sjukhus med influensasymptom? Risken för att skickas hem på felaktiga grunder verkar stor. (Det gäller alltså Maria Larsson och Göran Hägglund som båda gått tämligen fria från kritik).

2/ Avgå försvarsminister Peter Eriksson! Vi vet att du är kritisk till den svenska militära närvaron i Afghanistan - men du måste väl åtminstone se till att soldaterna där har tillräcklig tillgång till akutsjukvård när de sprängs i bitar? Skandal! Avgå! (Kritiken gäller här försvarsminister Sten Tolgfors).

3/ Avgå näringsminister Sven-Erik Österberg! Hur fan har du hanterat Vattenfall och de avtal bolaget skrivit? (Här syftar kritiken på Maud Olofsson, ministern som aldrig svarar ja eller nej på någon fråga. Hon klarar sig nästan helskinnad från kritik som skulle ha fällt vilken s-minister som helst).

4/ Avgå arbetsmarknadsminister Lars Ohly! Arbetslösheten och utanförskapet bara ökar och du lyckas aldrig bli av med de där jobbcoacherna som är astrologer och hypnotisörer. (Här gäller det alltså Sven-Otto Littorin).”

Och apropå astrologi och hypnotisörer se ”Årets julklapp – ett påhitt” om en desperat jakt på årets julklapp och konsumismens härjningar. Vilken stor nyhet, ja.

Och Tony Samuelsson skriver i ”Arbetarrörelsens kris är här”:

”’Jag orkar inte bli mobiliserad längre’, säger en pappa till sin son i nya numret av Ordfront magasin. De står på balkongen och tittar ut över E4: an som går förbi Västertorp utanför Stockholm.

Farsan är en vanlig knegare som engagerat sig i facket, i socialdemokratiska partiet, som demonstrerat på första maj, men nu vill han inte vara aktiv längre.

Det är ingången till en gripande och oroväckande essä av Daniel Suhonen, till vardags skribent och redaktör på SSU:s tidning Tvärdrag. Han menar att socialdemokratin de senaste 20 åren har undergrävt och överutnyttjat sina gräsrötters lojalitet och förtroende, där av farsans trötthet. Suhonens tes är att ledet ’rörelsen’ i arbetarrörelsen försvunnit under de senaste decennierna under en rad kriser, nedskärningar, nedmonteringar, avregleringar och utförsäljningar. Det ursprungliga kontraktet mellan människorna och partiet har brutits.

Kontraktet rymmer några glasklara meningar: arbetarrörelsen står upp för vanliga människors rätt till ett bra liv. Vi har råd med människor. Alla är så viktiga och värdefulla att samhället har råd med jobb, utbildning, sjukvård. Alla människor är lika värda.

När partiet och facket avfolkas och de som fortfarande är kvar känner sig som Suhonens farsa betyder det att socialdemokratin har svikit sitt löfte. Kapitalismen krisar men för första gången i historien har det inte lett till ökat stöd för vänstern. Det handlar om en kollektiv sorg, där lojalitetsbanden töjts väl hårt och i vissa fall brustit.

Nu ser vi konsekvenserna, ett slags framtidströtthet ’när rörelsen inte längre minns varför den en gång skapades och vad den ville med samhället.’”

Se också Eva-Britt Svensson i ”Så blir vår medicin dyrare av alliansen.”