Superklassen och borgerlig propaganda…

Jimmy Carter.

För det första, Naomi Klein menar att genom information blir vi (mer) resistenta mot chock - rusta dig! Hon skriver apropå finanskrisen till exempel om räddningsaktionernas profitörer:

“There is a better way to fix a broken financial system. Treasury's plan to buy up the toxic debts never made sense and should be immediately scrapped [skrotad] — a move that would also handily get rid of most of the crony contractors [entreprenörspolare?]. As for purchasing equity in banks, the next round of deals — and there will be more — has to start from the premise that the banks are bankrupt and will therefore accept whatever terms we choose to impose, including real regulatory oversight. The possibilities of what could be done if a chunk [stort stycke] of the banking system were genuinely under public control — from a moratorium [betalningsanstånd] on home foreclosures to mandatory [påbjudande] investment in green community redevelopment — are limitless.

Because here is what George Bush and Henry Paulson are hoping we won't figure out: When a society no longer has enough money to pay for its most pressing needs, there are worse things than discovering you own the banks.”

I recensionen av boken ”Det är superklassen som styr" av David Rothkopf skriver Erik Eriksson, lärare i engelska vid Högskolan Dalarna och skribent i samhällsfrågor:

”Göran Greider och andra hävdar att arbetarrörelsen egentligen har ett unikt läge att återta förlorad mark just nu - i samband med den pågående krisen. Problemet verkar mest vara att den själv inte vet om det. Eller vill den inte veta om det? Vill vi inte anstränga oss, även om vi ser möjligheterna?/…/

… när jag bodde i USA under större delen av Bush-eran - får man intrycket att folk är dunkelt medvetet om den oerhörda makt det har emot sig. Det är just därför det inte gör uppror. Det kanske är det just därför hela västvärlden fortsätter att glo på dessa oändliga dokusåpor och sportrepriser på TV./…/

Hur kan vi ha en ekonomisk, en fattigdoms-, en klimat- och en miljökris - allt på samma gång? Och: ändå fortsätter det mesta i samma spår som förut? En viktig förklaring ligger i dessa G20-, WTO-, IMF-, EU-och liknande möten som avlöser varandra och alla tar ungefär samma slutdokument, resolutioner och beslut./…/

Cirka 6000 makthavare, majoriteten från världens finans- och näringsliv, som vid olika möten pratar ihop sig, finner att de har mycket mer gemensamt inbördes än diverse snäva nationella intressen - och kommer fram till riktlinjer, som sedan fortplantas ner igenom hierarkierna. Det avgörande är att de också har ekonomiska, politiska och massmediala medel att trumfa igenom sina förslag. Detta är vad globalisering handlar om./…/

… uttryck för amerikansk konsensusbildning, att se till att västvärldens eliter träffas och 'snackar ihop sig' - USA, Västeuropa och Japan. Dåvarande presidenten Jimmy Carters projekt./…/

… sådana - mestadels vita, mestadels män - som tillhör Superklassen är att de besitter ekonomiska resurser och/eller makt att påverka saker och ting utanför sina respektive länder: de är globala spelare. Och: dessa träffas förstås - i olika konstellationer - i samband med de ovan nämnda organisationerna, liksom också i andra sammanhang.

Enligt Rothkopf platsar bara två svenskar i denna Maktens Elitserie: Carl Bildt och Ikea-chefen Ingvar Kamprad./…/

Framför allt: detta är ingen konspiration. Det är ett för, framför allt, vita amerikanska affärsmän och makthavare, normalt sätt att mötas och träffa en 'deal', som sedan förväntas fullgöras och fortplantas ner igenom de underliggande instanserna."

I recensionen ”Värld full av inavel orsak till finanskrasch” står det:

"Enligt Rothkopf beror styrkan i finanskrisen på de alltför nära banden mellan lagstiftare och övervakare å ena sidan och investmentbankerna å andra sidan.

'Folk går emellan dessa institutioner till politiken och tillbaka igen och det bidrar till problemet', säger David Rothkopf /.../.

Författaren nämner exempelvis finansminister Henry Paulson och Vita husets stabschef Joshua Bolten, som båda har ett förflutet på Goldman Sachs. Detsamma gäller världsbankschefen Robert Zoellik.

Regleringen, insynen och kontrollen i finanssektorn är bristfällig. Detta på grund av att en liten klick finansdirektörer länge verkat för mindre regleringar, menar David Rothkopf.

'De fick i stort sett göra precis vad de ville, vilket var att agera utan statlig insyn. De skapade en värld med nya finansiella instrument och ett nytt finansiellt system som var fyllt med risker och som samlade mer välstånd på färre personer än någon gång tidigare i historien'"

Och John Leander om TV-serien ”Svensson, Svensson” i artikeln ”Svensson Svensson – borgerlig propaganda”:

”Den enda slutsats som går att dra numera, efter att ha sett ett avsnitt av Svensson Svensson, lyder ungefär så här: Var inte dum, då kan du bli socialdemokrat.
Gustav Svensson, denne fiktive men ändå så 'igenkännlige' nationella gestalt, är arbetarklass och socialdemokrat.

Det betyder underförstått att han också är infantil (56 år och läser Scooby Doo), arbetsskygg (bara borgare pratar så mycket om arbete), och bakåtsträvande (längtar efter det gamla folkhemmet, där man slapp arbeta så mycket).

Runt om honom finns en familj som förstår bättre. Som hänger med i tiden. Hans teknokratiska fru tar med sig pappersarbetet till sängen och har koll på tillvaron. Hans son går i mammans fotspår och jobbar på bank.

När pappan frågar honom vad han röstar på svarar han smidigt att 'vi lever i en marknadsekonomi'. Dottern verkar vara någon slags ljuv hemmafru, medan svärsonen bär upp ett gigantiskt kulturellt och ekonomisk kapital som klassisk kompositör. Den trögtänkte Gustav hatar honom för det. Den gamle brevbäraren förstår sig ju bara på fotboll.

Det är humor, javisst, men minst lika mycket ett rent hån, som slungas ut helg efter helg på bästa sändningstid.”

Jag gav omedelbart upp tittandet på denna serie just av anledningar som ovan. Artiklarna hittar du också här.

Skitlöner och fack...

Lotta Elstad.

Mammon.

En snabb bloggning så här på morgonen efter höstlov. Denna artikel "Hanna Hallgren om kapitalismen som förvandlar människor till djur" i Aftonbladet var så bra, så jag vill citera ur den:

"Kapitalismen kan enligt Walter Benjamin likställas med en religion. Det tänker jag på medan jag läser den wallraffande norska journalisten Lotta Elstads bok En såkalt drittjobb. I denna säger en av hennes lågavlönade städkollegor på det hotell i den norska kedjan Thon på vilken de arbetar: ’Kapitalismen gör människor till djur.’ I senkapitalismens tidevarv förväntas människan inte bara tro på denna ekonomiska modell med strikt monoteistisk hängivenhet [tron att det bara finns en gud]. Hon måste också blunda för de hierarkiska orättvisorna, brutaliteterna och ologiskheterna som följer i dess kölvatten. Hon måste kort sagt bli dum, glömsk och elak.

Lotta Elstad pekar i En såkalt drittjobb på många problem som vidhäftar arbetslivet i västvärldens samhällen. Det är inte bara så att inkomstskillnaderna mellan människor ökar. En kritik av detta faktum omöjliggörs i stort sett med hänvisningar till globaliseringen: städar du inte för denna skitlön, läggs ditt okvalificerade arbete ut på entreprenad. Någon annan från ett annat land förväntas glad och tacksam städa mer för en mindre summa.

Att människors rörlighet mellan länder missbrukas på värsta tänkbara sätt i kapitalismens namn tydliggörs också av hur flykting- och arbetspolitik blandas samman.

När staten och kapitalet sitter i samma båt uppstår ibland cyniska situationer. Den ovan citerade städkollegan är exempelvis en högutbildad man som kom till Norge som flykting. För att nu inte riskera att utvisas måste han kunna uppvisa att han har ett fast heltidsjobb. Att på detta sätt omvandla flyktingar (de som inte vågar klaga av rädsla för att mista livet) till arbetskraftsinvandrare för att uppfylla nationella behov inom service- och rengöringsbranschen är förstås både inhumant och resursslösande.

Elstad kritiserar i sin bok den monsterlika girighet som tillåts regera samtiden (mer aktuell än någonsin, nu när i princip bara bankerna kan gå på soc utan motprestation). Hon poängterar också att det inte finns några skitjobb.

Däremot finns det skitlöner och hårt arbetande människor som behandlas som skit.

Det finns ett strukturellt skitsystem: ’Noen tjener penger på at andre har lav lønn, lav sosial status og generelt dårlige arbeidsavtaler’, skriver Elstad. Det är viktigt att tala om rädslans funktion som smörjmedel i detta hierarkiska system. Rädslan – att inte våga säga ifrån. Rädslan – att bli uppsagd på godtyckliga grunder. Rädslan – att inte kunna betala hyran och inte veta om det finns någon hjälp att få.

Vad allt ytterst handlar om? Som vanligt: om politik och samhälleliga visioner. Vill vi ha någonting gemensamt? Kan vi förvänta oss ett stöd – i och för varandra? Hur vill vi definiera gränserna för vår (med)mänsklighet? Jag tänker på den där ramsan: hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete. Men det mest besvärande stavas varken skit-i-hörnen eller rent-helvete, utan tron-på-en-enda-gud. Mammon, han som skramlar i fickorna. För att vara så dyrkad och omhuldad, producerar han exceptionellt mycket skit."

Göran Greider i en recension av bok om fackföreningsrörelsen "I skuggan av en storhetstid" av Olle Sahlström:

"...det är ingen slump att denna fackliga svanesång ganska exakt sammanfaller med uppgången för den avreglerade spekulationsekonomi som fackföreningshatarna Thatcher och Reagan beredde vägen för. /.../

På de flesta håll lever facken ännu kvar i minnet av samförståndets fornstora dagar, trots att arbetsgivarna sagt upp det sociala kontraktet och tvingat ner förhandlingarna till den lokala nivå där enskilda löntagare står svaga./.../

...han [Sahlström] har ofta missat de stora maktsammanhangen och då hamnat i en närapå haveristisk position: facket får ta smällarna för det kapitalet och en reaktionär tidsanda är skyldigt till och åtskilliga högerintellektuella har glatt sig åt hans kritik. Så inte här./.../

Den skrevs före krisen, men det är som om den får sin rätta innebörd dessa turbulenta höstdagar: Äntligen knäar den övermakt som så länge fått fackföreningsrörelsen att knäa."