Superklassen och borgerlig propaganda…

Jimmy Carter.

För det första, Naomi Klein menar att genom information blir vi (mer) resistenta mot chock - rusta dig! Hon skriver apropå finanskrisen till exempel om räddningsaktionernas profitörer:

“There is a better way to fix a broken financial system. Treasury's plan to buy up the toxic debts never made sense and should be immediately scrapped [skrotad] — a move that would also handily get rid of most of the crony contractors [entreprenörspolare?]. As for purchasing equity in banks, the next round of deals — and there will be more — has to start from the premise that the banks are bankrupt and will therefore accept whatever terms we choose to impose, including real regulatory oversight. The possibilities of what could be done if a chunk [stort stycke] of the banking system were genuinely under public control — from a moratorium [betalningsanstånd] on home foreclosures to mandatory [påbjudande] investment in green community redevelopment — are limitless.

Because here is what George Bush and Henry Paulson are hoping we won't figure out: When a society no longer has enough money to pay for its most pressing needs, there are worse things than discovering you own the banks.”

I recensionen av boken ”Det är superklassen som styr" av David Rothkopf skriver Erik Eriksson, lärare i engelska vid Högskolan Dalarna och skribent i samhällsfrågor:

”Göran Greider och andra hävdar att arbetarrörelsen egentligen har ett unikt läge att återta förlorad mark just nu - i samband med den pågående krisen. Problemet verkar mest vara att den själv inte vet om det. Eller vill den inte veta om det? Vill vi inte anstränga oss, även om vi ser möjligheterna?/…/

… när jag bodde i USA under större delen av Bush-eran - får man intrycket att folk är dunkelt medvetet om den oerhörda makt det har emot sig. Det är just därför det inte gör uppror. Det kanske är det just därför hela västvärlden fortsätter att glo på dessa oändliga dokusåpor och sportrepriser på TV./…/

Hur kan vi ha en ekonomisk, en fattigdoms-, en klimat- och en miljökris - allt på samma gång? Och: ändå fortsätter det mesta i samma spår som förut? En viktig förklaring ligger i dessa G20-, WTO-, IMF-, EU-och liknande möten som avlöser varandra och alla tar ungefär samma slutdokument, resolutioner och beslut./…/

Cirka 6000 makthavare, majoriteten från världens finans- och näringsliv, som vid olika möten pratar ihop sig, finner att de har mycket mer gemensamt inbördes än diverse snäva nationella intressen - och kommer fram till riktlinjer, som sedan fortplantas ner igenom hierarkierna. Det avgörande är att de också har ekonomiska, politiska och massmediala medel att trumfa igenom sina förslag. Detta är vad globalisering handlar om./…/

… uttryck för amerikansk konsensusbildning, att se till att västvärldens eliter träffas och 'snackar ihop sig' - USA, Västeuropa och Japan. Dåvarande presidenten Jimmy Carters projekt./…/

… sådana - mestadels vita, mestadels män - som tillhör Superklassen är att de besitter ekonomiska resurser och/eller makt att påverka saker och ting utanför sina respektive länder: de är globala spelare. Och: dessa träffas förstås - i olika konstellationer - i samband med de ovan nämnda organisationerna, liksom också i andra sammanhang.

Enligt Rothkopf platsar bara två svenskar i denna Maktens Elitserie: Carl Bildt och Ikea-chefen Ingvar Kamprad./…/

Framför allt: detta är ingen konspiration. Det är ett för, framför allt, vita amerikanska affärsmän och makthavare, normalt sätt att mötas och träffa en 'deal', som sedan förväntas fullgöras och fortplantas ner igenom de underliggande instanserna."

I recensionen ”Värld full av inavel orsak till finanskrasch” står det:

"Enligt Rothkopf beror styrkan i finanskrisen på de alltför nära banden mellan lagstiftare och övervakare å ena sidan och investmentbankerna å andra sidan.

'Folk går emellan dessa institutioner till politiken och tillbaka igen och det bidrar till problemet', säger David Rothkopf /.../.

Författaren nämner exempelvis finansminister Henry Paulson och Vita husets stabschef Joshua Bolten, som båda har ett förflutet på Goldman Sachs. Detsamma gäller världsbankschefen Robert Zoellik.

Regleringen, insynen och kontrollen i finanssektorn är bristfällig. Detta på grund av att en liten klick finansdirektörer länge verkat för mindre regleringar, menar David Rothkopf.

'De fick i stort sett göra precis vad de ville, vilket var att agera utan statlig insyn. De skapade en värld med nya finansiella instrument och ett nytt finansiellt system som var fyllt med risker och som samlade mer välstånd på färre personer än någon gång tidigare i historien'"

Och John Leander om TV-serien ”Svensson, Svensson” i artikeln ”Svensson Svensson – borgerlig propaganda”:

”Den enda slutsats som går att dra numera, efter att ha sett ett avsnitt av Svensson Svensson, lyder ungefär så här: Var inte dum, då kan du bli socialdemokrat.
Gustav Svensson, denne fiktive men ändå så 'igenkännlige' nationella gestalt, är arbetarklass och socialdemokrat.

Det betyder underförstått att han också är infantil (56 år och läser Scooby Doo), arbetsskygg (bara borgare pratar så mycket om arbete), och bakåtsträvande (längtar efter det gamla folkhemmet, där man slapp arbeta så mycket).

Runt om honom finns en familj som förstår bättre. Som hänger med i tiden. Hans teknokratiska fru tar med sig pappersarbetet till sängen och har koll på tillvaron. Hans son går i mammans fotspår och jobbar på bank.

När pappan frågar honom vad han röstar på svarar han smidigt att 'vi lever i en marknadsekonomi'. Dottern verkar vara någon slags ljuv hemmafru, medan svärsonen bär upp ett gigantiskt kulturellt och ekonomisk kapital som klassisk kompositör. Den trögtänkte Gustav hatar honom för det. Den gamle brevbäraren förstår sig ju bara på fotboll.

Det är humor, javisst, men minst lika mycket ett rent hån, som slungas ut helg efter helg på bästa sändningstid.”

Jag gav omedelbart upp tittandet på denna serie just av anledningar som ovan. Artiklarna hittar du också här.