Att höra Odysseus sång…

Odysseus.

[Uppdaterad på eftermiddagen, samt 9 och 10 december. Se slutet.]. En distriktsordförande för vänsterpartiet undrar i insändaren ”Vart tar kommunens miljarder vägen?” vad alliansregeringen har använt de 3 miljarder som man har sparat i frysta statsbidrag till kommunerna 2009 och 6 miljarder 2010 till. Pengar som enligt honom motsvarar 13 700 heltidstjänster.

Jo, svarar han, man har använt dessa pengar till sänkt skatt för höginkomsttagare och miljonärer. T.ex. så har byggherren Fredrik Lundberg fått sänkt skatt med 39 miljoner årligen och familjen Reinfeldt har själva fått 220 000 kr i årlig skattesänkning.

Han menar att det måste kännas väldigt otacksamt för alla dem som röstat på alliansregeringen och därmed har fått se sitt arbete flyga all världens kos, samtidigt som alla ersättningsnivåer sänkts i det sociala skyddsnätet, medan pengarna bland annat hamnar i statsministerns fickor.

Sofie Wiklund skriver i dagens ledare ”En bil utan motor” apropå alliansens nyligen aviserade åtgärdspaket att:

”Samtidigt har regeringen infört stora skattesänkningar för dem som redan har mycket pengar. Det är personer som spar dem på hög eller investerar dem utomlands. De bidrar knappast till att få fart på Sveriges ekonomi.”

Nej, det blir knappast några trickle-downeffekter av dessa omfördelningar av pengar, * för mycket vill ha mer. Nej, jag tror inte heller på särdeles stora nedsippringseffekter. Ju mer pengar man har desto mindre beredd är man att betala för vissa tjänster (barnflickor, städning, musikundervisning för ens barn osv.). Man samlar snarare pengarna på hög, kanske nästan i stil som Joakim von Anka? Wiklund tror inte att regeringen är ute och cyklar i vad de sysslar med:

”Det här är ett strategiskt val som går hand i handske med borgarnas politik. De vill ta från de fattiga och ge till de rika.

När finanskrisen och lågkonjunkturen vänder, så står vi i borgarnas drömsamhälle; i ett välfärdssamhälle som förvandlats till ett välfärdsvrak.”

Hon skriver (ironiskt) att den borgerliga regeringen vill motverka lågkonjunkturen och konsekvenserna av finanskrisen och därför satsar de 8,3 miljarder under 2009. Men tycker att det är ett ynkligt steg framåt och citerar Lars Ohly:

”Det är på tok för lite. Det är som att ge sig ut på en långresa med bil och bara tanka tio liter och tror att det ska räcka och håller tummarna för att det ska finnas en bensinstation längs vägen.”

Hon skriver vidare att:

”..det är samtidigt självklart att borgarna vägrar skjuta till pengar till kommunerna och landstingen.

Målet med de blåas politik är nämligen att bryta ner den offentliga sektorn, genom att minska på olika kommunala bidrag, och se till att a-kassan sänks.

Genom det går fler på socialbidrag, när arbetslösheten ökar. Det gör att kommuner och landsting måste säga upp folk, och då kan regeringen öppna privata alternativ inom vård, skola och omsorg.”

Något som knappast gynnar den breda befolkningen kanske i något avseende.

Läs också Göran Greider i ledaren ”Riksbankens sista dagar eller En trygghetschock” igår:

“Riksbankens rekordstora räntesänkning är naturligtvis rätt politik - svensk ekonomi, liksom världens, driver mot världsplattans kant. Samtidigt vittnar sänkningen om just den panik man vill bekämpa. Under många år fram till nu har ju i princip all konjunkturpolitik från finansdepartementets sida varit i det närmaste förbjuden och det konjunkturpolitiska uppdraget har nästan helt överlåtits till just Riksbanken. För att motstå all lockande sirensång från olika intressegrupper - ja, folket självt - måste Odysseus surras vid masten. Av finansministrar har krävts vadd i öronen. Så har den marknadsliberala dogmen sett ut: Tjänstemän, inte folkvalda, ska bestämma över ekonomin./…/

...hur vet vi att bankerna följer den sänkta reporäntan? Det vet vi inte. Bankerna är rädda. Det är inte säkert att de vågar börja låna ut igen.

Behovet av en kraftfull statlig aktör inom banksektorn, med andra mål än enbart vinstmaximering för den egna banken, är större än någonsin. Och inte bara det:

När paniken är så stor som nu i ekonomin krävs det också finanspolitisk stimulans, alltså pengar som går rakt ut i ekonomin och som inte behöver ta omvägen via de skräckslagna bankerna. Det smartaste just nu vore till exempel att höja a-kassan till 95 procent: Ingen åtgärd skulle verka snabbare och med större precision. En trygghetschock.

Ändå kan läget vara än värre: Sådana finanspolitiska stimulanser kanske inte heller räcker, eftersom deras framgång förutsätter att folk börjar konsumera och det är inte säkert att de vågar göra det.

Det är därför de just nu växande keyensianska insikterna måste sträcka sig ännu längre, till den punkt där det offentliga vågar sätta igång direkta arbeten: Fler offentliganställda och snabbt igångsatta upprustningar av befintlig infrastruktur och liknande. Åtgärder med klimatvänlig uppsyn som dessutom omedelbart sätter arbetskraft i rörelse.

Möjligen kan det vara så att gårdagens rekordsänkning av räntan faktiskt markerar slutet på den era då man trodde att det räckte med några experter på Riksbanken för att styra genom alla stormiga farvatten. Jag tror inte det räcker. I den meningen bevittnar vi just nu kanske Riksbankens sista dagar som hjärtat i den ekonomiska politiken. Plötsligt hör Odysseus vad sirenerna sjunger.”

Läs också “Människovärdet devalveras”:

”Diakonerna i Västerås stift ansluter sig till uppropet som initierades av diakonerna i Visby stift, mot den socialpolitik, och speciellt den sjukförsäkringspolitik, som regeringen för idag och mot de konsekvenser den får för den enskilde individen.

Vi kan, i kraft av vår vigningstjänst, inte längre stillatigande se på hur människovärdet devalveras och människor far illa, menar diakonerna i sitt upprop till socialdepartementet: ’Diakonen ska försvara människors rätt, stå på de förtrycktas sida och uppmuntra och frigöra Guds folk till det som är gott, så att Guds kärlek blir synlig i världen’/…/

Vårt svenska samhälle är uppbyggt på demokratisk grund med en människosyn som är präglad av kristna värderingar och västerländsk humanism vilket avspeglar sig i lagstiftning och etiska principer.

Vi tycker att lagstiftningen mer och mer fjärmar sig från dessa ideal och att människovärdet ständigt förminskas. Darwinismens - den starkaste överlever - blir allt mer framträdande samt att penningen som sådan är viktigare än den lilla människans välfärd, hälsa, välbefinnande och människovärde. Detta drabbar också i längden nationens välbefinnande. Detta är en katastrof och en skam för vårt land.

Vi som diakoner ifrågasätter regeringens mål med sjukförsäkringsreformen om att minska antalet sjukskrivna i riket med 60 000 personer, när dess konsekvenser blir att slå på den som redan ligger. Det är högst orättfärdigt!/…/

Att gå ut i öppen arbetslöshet och att dessutom inte vara frisk löser knappast några problem annat än att rent statistiskt flytta människor från en tabell till en annan och att flytta över kostnaderna till socialtjänsten.”

Läs Paul Krugman i "Worries about next year." Artiklarna ur DD finns också här.

* Wikipedia om tricledown economics:

"’Trickle-down economics' and 'trickle-down theory’ are terms of political rhetoric that refer to the policy of providing tax cuts or other benefits to businesses and rich individuals, in the belief that this will indirectly benefit the broad population. The term has been attributed to humorist Will Rogers, who said during the Great Depression that ‘money was all appropriated for the top in hopes that it would trickle down to the needy.’

Proponents of these policies claim that if the top income earners invest more into the business infrastructure and equity markets, it will in turn lead to more goods at lower prices, and create more jobs for middle and lower class individuals. This sentiment is captured in John F. Kennedy's argument, ‘a rising tide floats all boats.’ **

Proponents argue economic growth flows down from the top to the bottom, indirectly benefiting those who do not directly benefit from the policy changes.

However, others have argued that ‘trickle-down’ policies generally do not work, and that the trickle-down effect might be very slim.”

**Om Kennedys aforism “a rising tide floats all boats”:

“The aphorism ‘a rising tide lifts all boats’ is associated with the idea that improvements in the general economy will benefit all participants in that economy, and that economic policy, particularly government economic policy, should therefore focus on the general macroeconomic environment first and foremost.

The phrase is said to have been coined by Seán Lemass, the Irish Taoiseach (Prime Minister) in 1959–1966. Lemass himself attributed the phrase to John F. Kennedy. Kennedy employed the expression to combat criticisms that his tax cuts would benefit mostly wealthy individuals.”

Tillägg på eftermiddagen: Arthur Silber skriver i sitt senaste blogginlägg ”The Feast of the Vampires" (“Vampyrernas festmåltid/kalas”)

“Always remember: in our corporatist-authoritarian system, the ruling class always wins. You, the ‘ordinary’ American who works and pays taxes that maintain the ruling class in its immense wealth and power and expand that wealth and power still more, always lose.”

Min snabba amatöröversättning:

“Glöm inte: i vårt företags-auktoritära system, vinner alltid den regerande klassen. Du ’vanlige’ amerikan som arbetar och betalar skatter som underhåller den regerande klassen i dess ofantliga välstånd och makt vilka utvidgar detta välstånd och makt ännu mer, förlorar alltid.”

Han menar att vampyrer aldrig blir mätta och att den regerande klassen kommer att utnyttja det symboliska i att Barack Obama nu blivit vald till president. Han menar, i min tolkning och förståelse, att de regerande klasserna inte kommer att försitta sina chanser eller möjligheter.

Och han funderar över moralisk taktik och psykologiska hotelser som nu används av så många människor, vi vanligt folk ska bara lyda och hålla tyst, något han har för avsikt att utveckla mer i kommande essäer.

Vidare skriver Silber i en tidigare essä:

"Eftersom auktoritära föräldrar alltid har rätt, finns det ingen anledning för deras barn att rådbråka sina hjärnor i varje enskilt fall för att avgöra om det som krävs av dem är rätt eller inte. Och hur ska detta kunna bedömas?

Var antas måttstockarna komma ifrån om någon alltid har fått höra vad som är rätt och vad som är fel [var tyst och lyd!] och om han aldrig har haft en möjlighet att bekanta sig med sina egna känslor och om, ovanpå allt, dess försök att kritisera inte accepterades av föräldern och sålunda var för hotande för barnet?

Om en vuxen inte har utvecklat en egen åsikt, då kommer han att vara utlämnad till auktoriteter på gott och ont, precis som spädbarnet är utlämnat till sina föräldrar. Att säga nej till den med mer makt kommer alltid att verka alltför hotfullt för honom."

Gud förbjude om människor på allvar börjar tänka själva!?

Uppdatering 9 december: I debattartikeln ”Döp om Rosenbad till Törnrosabad” skriver Roland Spånt om att om man ger skattesänkningar till grupper som bara kommer att spara pengarna eller konsumera dem utomlands eller på importvaror så resulterar det i dyra jobb för det egna landet. I min tolkning så innebär det att skattesänkningarna som mest gynnat de redan välbärgade egentligen inte kommer vårt eget land tillgodo.

Tydligen har regeringen motiverat sin handfallenhet med att sätta in åtgärder med kalkylen att det skulle kosta 4 miljoner kronor per räddat jobb. Han undrar hur de då ha räknat. Skulle inte tusentals svenska arbetsgivare gladeligen erbjuda sig att anställa 10-15 fler om de fick 4 miljoner för detta?

Läs också Göran Greiders ledare ”Dalarnas svarta måndag.”

Robert Sundberg skriver i ledaren ”Borgaren Svegfors tar över” att det är häpnadsväckande att ingen reagerar över denna utnämning. Att det är märkligt att (höger)kritikerna av (vänster)politiseringen i Sveriges radio och Sveriges television går igång så lätt när medarbetare gjort något utstickande program. Men när en person som varit m-redaktör och m-politiker inta den högsta chefsstolen på Sveriges Radio då lyser kritiken med sin frånvaro. Snarare är den ersatt med lovord, även från s-håll.

Sundberg undrar hur det kan komma sig att SR ansetts vänstervridet. För mediehögern har uppenbarligen ett fast grepp om chefsposterna i Mediesverige, inte bara i borgarpressen, utan också i public serviceföretagen. Men detta väcker så gott som ingen kritik.

”Sam Nilsson, före detta m-politiker, och Christina Jutterström, före detta chefredaktör på de liberala tidningarna Dagens Nyheter och Expressen, har varit vd på Sveriges television (SVT).

Joachim Berner, före detta chefredaktörer på de liberala tidningarna Göteborgs-Posten, Dagens Nyheter och Expressen, var på väg att bli VD på SR men fick sparken innan han hann tillträda.

Att ha varit en borgerlig politiker eller chefredaktör på en borgerlig tidning har tydligen inte varit hindrande för att kunna bli chef på något av de oberoende public servicebolagen. Tvärt om har det varit meriterande verkar det som.”

Om Mats Svegfors se här.

Artiklarna finns också här.

Tillägg 10 december: Sundberg skriver också

"Man kan undra om exempelvis den likt Svegfors lika kvalificerade publicisten Marita Ulvskog lika lätt skulle kunna ta plats på en chefsstol på SR eller SVT?
Hennes historik är ju samma som Svegfors har: arbete i regeringar, erfaren publicist och före detta chefredaktör, har lett stora organisationer som departement och partikansli.

Att hon skrivit illröda ledarartiklar och lagt röda regeringsförslag borde inte ha varit hindrande för henne att bli oberoende public service-chef. Det har ju uppenbarligen gått bra för Svegfors att ställa om från knallblå propagandist och politiker till oberoende chef, likt några före honom, exempelvis Sam Nilsson. Så varför skulle inte samma sak ha gått bra för exempelvis Ulvskog?

Man kan i sammanhanget nämna även en annan person med s-politisk koppling som dock inte varit publicist. Men han har både erfarenhet och kunskap om medieområdet och även om ekonomiska frågor samt har lett en stor organisation i form av ett departement, bland annat kulturdepartementet som handlägger mediefrågor. Han heter Leif Pagrotsky. Varken han eller Ulvskog skulle alltså kunna få erhålla en chefspost i SR (eller SVT) på det sätt som Mats Svegfors nu gör och nästan helt undgå kritik. "

Läs "Ett hjärta RÖTT" om skitsnack!! Där artikeln "Samhällets återkomst" av Göran Rosenberg rekommenderas. Jag rekommenderar den också!