Inlägg
Ulf Lundén skriver i artikeln ”Kultursponsring räddar inte kulturen”:
”Näringslivets insatser kan på sin höjd komplettera men aldrig bli någon bärande bjälke i ett aktivt och levande kulturliv. Företagssponsring är en synnerligen lynnig företeelse och kännetecknas av konservatism, kortsiktighet och stor konjunkturkänslighet. Att skylla på skattesystemet och kräva avdragsrätt är bara svepskäl. Under de senaste tio åren har intresset för kultursponsring minskat trots goda tider.
Nu befinner sig världen i en ekonomisk kris som vi ännu inte sett vidden av. Är det någon som inbillar sig att herrar finansdirektörerna eller finansminister Anders Borg vill satsa på kultur? Vi skall ju främst bota den ekonomiska depressionen genom skattesänkningar och hushållsnära tjänster. Det handlar snarare om att vi skall tvätta skjortor åt varandra än att fylla livet med tankeväckande och sinnliga kvaliteter./../
Nu råder en helt annan ledarkultur i näringslivet. Den nyliberala doktrin som styrt västvärlden sedan 80-talet har bland annat skapat en ny sorts modern chef med betydligt vassare armbågar och med en kultursyn som kan göra den mest härdade förtvivlad./…/
Det är ett hårdare klimat på alla plan. Denna nya managementfilosofi bejakar främst den starka, fria och individualistiska människan. En syn som till sist inte bara handlar om cheferna utan om oss alla - hur vi skall bli ledare i våra egna liv. Aktiebolaget JAG är vår tids största borgerliga hegemoni. Plötsligt befinner vi oss i en betydligt intressantare diskussion.
Sedan 1980-talet har alla delar av vårt samhälle tillbett religionen ekonomi. Inget område har förskonats från detta, inte minst den offentliga sektorn. Grundtanken är enkel. Det finns en tro på att privata företag skulle vara bättre på ekonomisk hushållning och att kulturlivet mår bra av en ökad kommersialisering och sponsring.
Därför har politikerna i stor enighet skapat ett system där ekonomiskt tänkande skall genomsyra all verksamhet. Mål- och resultatstyrda reformer har avlöst varandra i årtionden.
Detta har medfört ökad byråkrati, inte minst inom det offentliga kulturområdet. Här finns numera controller- och rapporteringsfunktioner på bekostnad av fast anställd konstnärlig personal. Denna enögda utveckling har gått för långt. Här krävs motåtgärder för att skapa större balans.
Ja, vi har länge varit drabbade av denna senkapitalistiska anda. Kulturarbetaren skall förvandlas till entreprenör.
Det borgerligt styrda landstinget i Stockholm vill exempelvis att denna livsåskådning skall skrivas in som en 'grundkompetens' i skolan. Herregud! Ska ungarna vid sidan om att läsa, räkna och skriva även lära sig att sälja sig själva?/…/
Att slänga sig med det bedrägliga begreppet entreprenör låter självfallet bättre än vad det i praktiken handlar om: Finansiera och klara dig själv! Nej, byt ut ordet entreprenör till egenanställd. Det är vad saken handlar om.
Det ekonomiska neurotiska kontrollbehovet fungerar inte på kulturens område./…/
Många nyskapande och utmanande konstformer och konstnärer brukar inte dra den stora publiken. Är stort utbud lika med kvalitet?/…/
…ett arbetsklimat som gynnar den konstnärliga utvecklingen.
Kulturens genuina roll i samhället är ju inte att leverera vackra och positiva ekonomiska rapporter eller syssla med enfaldig underhållning och fernissade ytor. Nej, jag finner kulturen som en motkraft, ett motståndsnäste, som ifrågasätter både marknad och ekonomi. Som står fri från ekonomiska intressen, som vågar vara ett salt i samhällsdebatten, som kan skildra uppenbara orättvisor, mänskliga tillkortakommanden, livets härlighet, skönhet och allvar./…/
Även inom politiken är kulturen satt på undantag, en marginell verksamhet, som många babblar om.
Det är dock mer snack än verkstad. Det är ju bara att läsa innantill i statens budget. Det brukar röra sig om cirka en procent av den totala statsbudgeten. Pinsamt! Kulturpolitiken består av en rad flummiga uttryck som betyder allt och intet. ’Upplevelseindustri, design, kreativitet och det förkastliga begreppet ’entreprenörskap.’/…/
Under debatten häromkvällen återkom ordet ’eldsjälar.’ Ja, så ser det ut överallt. På kulturinstitutioner, politiska partier, massmedia, företag, fackliga organisationer och inom den ideella sektorn. Kulturen bärs upp av brinnande andar och av människor som konsumerar kultur.
Under 2005 uppgick den samlade kulturkonsumtionen till knappt 64 miljarder kronor. Den största delen av kulturen bekostades av hushållen, ungefär 45 miljarder kronor. De totala offentliga kultursatsningarna, inklusive stödet till massmedier och folkbildning, var cirka 19 miljarder kronor. Pengar som solidariskt betalas av alla med beskattningsbara inkomster. Från kapitalet kommer småsmulor.”
Många har reagerat över att estetiska ämnen ser ut att få mindre plats i den framtida (gymnasie)skolan. Men vi skulle behöva bibehålla eller kanske återerövra människan med hundra språk!!?? Se Reggio Emilia! Inte bara utveckla huvudet (dvs. de teoretiska kunskaperna).
Jo, våra duktigaste elever är också duktiga i skolan, inte minst i teoretiska ämnen. Vad nu detta beror på? Jo, det finns det redan forskning på! Det beror förmodligen på en kombination av saker; att dessa barn och ungdomar kommer från stabilare förhållanden, med föräldrar som har mer skolutbildning. Men att vara aktiv inom musik och idrott stimulerar också hjärnfunktioner, samt berikar livet inte minst.
Och dessa möjligheter borde ALLA barn och ungdomar ha. Inte bara de barn som går i s.k. profilskolor.
Vi sågar av den gren vi sitter på?
Jag blir så matt över vad som sker nu, så jag finner knappt ord. Och dessutom är jag inne i en av de mest hektiska perioder under året. Om jag hade tid skulle jag leta reda på forskning som stöder detta.
I veckan läste jag artikeln ”Rikskonserter ställer in” i Kyrkomusikernas tidning.
För kanske trettio år sedan producerade Rikskonserter en massa småskrifter som var helt fantastiska, som jag fortfarande har någonstans i någon bokhylla och som jag fortfarande nog skulle kunna ha oerhörd glädje av i min undervisning! Men jag tror att denna produktion försvann med tiden och med minskade anslag?
Walter Benjamin ur artikeln ”Kapitalismen som religion” (skriven på 1920-talet):
”Kapitalismen är förmodligen det första fallet av en kultisk praktik som inte rena från synd, utan som skapar skuld. Därigenom har detta religionssystem sin plats i en oerhörd nedstörtande rörelse.”
Om honom på engelska se här.
Forskaren och journalisten Gunilla Granath skrev en jättebra krönika i senaste Lärarnas tidning ”Finanskrisen gör skillnad på folk.”
”… kanske är just nu det syns att moral, regler, sociala och ekonomiska system fungerar helt olika beroende på vem du är och var du befinner dig i samhällskroppen.
Banken Carnegie lånar ut oerhörda summor till en enda låntagare, bankens affärer är inte sunda, finansinspektionen granskar banken och kräver räfst och rättarting. Carnegie lovar, men fifflar faktiskt glatt vidare. Myndighetspersoner av olika slag lägger pannorna i djupa veck och talar om olagligheter. ’Men i sådana här sammanhang är det svårt att väcka åtal’.
En ensamstående mor, hon är inte precis ensam om att vara i situationen, blir sjuk eller arbetslös och blir efter med hyran. Ekonomin går inte ihop och hon blir vräkt tillsammans med sina små barn. Det här är ingen enstaka förfärlig snyfthistoria jag grävt fram för att kontrastera mot exemplet ovan. Idag vräker bostadsföretag ut barn på gatan lika glatt som Carnegie fifflar med ’sina’ pengar. Solidaritet? Jag undrar om det längre finns i ordböckerna.
Nåd - om den händelsevis skulle finnas - ges till direktörer som aldrig för ett ögonblick riskerar att hamna på gatan. Den ges inte till småbarnsmammor som jobbar som undersköterskor. Jag tänker tala om kapitalism nu - inte om girighet. Kapitalismen finns som system. Den är inte av naturen given och motsatsen behöver inte vara kommunistisk diktatur utan en vanlig grådaskig socialdemokrati som inser att när kapitalism inte tyglas leder den till groteska orättvisor. Krisen är ett av de otaliga exempel på vad som händer när råkapitalism får breda ut sig.
Den är också ett utmärkt exempel på hur ihålig den retorik är som med magistral stämma kräver att folk ska ta ansvar för sina egna liv, inte ligga samhället till last, som lovsjunger den fria marknaden och sedan när denna marknad faller samman genast ställer upp med fräscha skattemiljarder [till marknadens största aktörer].
Hur kommer det sig att sjuka, arbetslösa och skolbarn ska ta ansvar för sina liv medan bankdirektörer och andra svindlare faktiskt inte behöver göra det? Det här är ingen överdriven retorik, det är fakta. De rika söker stöd hos regeringen, de fattiga hos socialtjänsten. Det senaste numret av tidskriften Faktum handlar om Socialtjänsten. Urban Karlsson, lektor i socialt arbete på Umeå universitet säger: ’Ingen politiker kan idag stå på de arbetslösas och socialbidragstagarnas sida och vinna ett val. En stor del av väljaropinionen har blivit förförd.’"
Till slut läs
”Det kan inte hjälpas, men ibland undrar jag över vad det är för slags samhälle vi egentligen skapat åt oss:
Formellt har vi demokrati, men varje gång det riktigt allvarliga inträffar - när ens jobb och därmed ens liv råkar i gungning - ja, då har människor absolut inte ett dugg att säga till om: Demokratin omfattar helt enkelt inte särskilt mycket av det centrala i samhället, nämligen ekonomin. I de stora maktfrågorna har vi ingen rösträtt. Varför accepterar vi egentligen att leva i samhällen som är så sköra, så otrygga?
Idag har vi teknologin, vi har rikedomarna, ja vi har alla möjligheter att ordna samhället så att ingen skulle behöva gå arbetslös och ingen sakna försörjning.
Vi har, som Keynes skrev i en berömd essä redan under mellankrigstiden, löst produktionsproblemet. Ändå accepterar vi ett system som uppenbart inte förmår garantera stabilitet, trygghet och långsiktighet. Varför? [Nej, den politik som bedrivs är inte ofrånkomlig!?]
Är det för att samma system lovar oss överflöd och emellanåt också ger många av oss det./…/
…förr eller senare blir en mycket mer kritisk hållning till själva kapitalismen och marknadsekonomin:
Finns det inget annat sätt att ordna våra samhällen på?[Som samhället nu är konstruerat inklusive den politik som bedrivs är inte ofrånkomlig, men många tror det, i ren maktlöshet och väntar sig att makthavarna ska rädda oss?? Att de har den förmågan - och viljan. Men har de vare sig förmågan ELLER viljan?]/…/
En dag, när det nuvarande systemet ersatts av de fria människornas förbund, vidtar den verkliga historien.
Dit är det långt, inte minst i Avesta. Men för den mentala hälsans skull är det viktigt att tänka sådana tankar.”
1 kommentar:
När en person kommer till socialtjänsten och självklart är i behov av hjälp, upplever den människan nästan genomgående att den utsätts för en onödig misstänksamhet.
Den sökande får svara på frågor som hon upplever som närgångna. Dessa frågor berör sådant som man i vanliga fall inte vill lämna ut till människor man inte känner. Kanske förstärks obehaget då de här frågorna framförs som ett krav på motprestation till den hjälp man söker. Den sökande är redan i ett kritiskt skede när hon ställs inför detta ifrågasättande.
Ett bemötande som blir mycket obehagligt när det handlar om behov av hjälp till det absolut nödvändigaste. När så inget lurendrejeri kan hittas får personen hjälp till existensminimum. Det är en summa som några tjänstemän på konsumentverket räknat ut och som sen går via finansutskottet vidare till ett betänkande. Därefter blir det till underlag för det beslut som stadsdelarna har att hålla sig till när de sen ska möta människor som upplever verkligheten på ett helt annat sätt. Inte sällan blir den sökande tvungen att komma fler gånger.
Då upprepas även förfarandet med ansökningsblanketten; där den sökande varje gång får fylla i de uppgifter han redan fyllt i om och om och i samma ordning varje gång.
Varför gör man så när alla uppgifter redan finns?
Det skulle kunna räcka med en enkel fråga och att man sen fick skriva under ett papper på att inget har förändrats sen föregående besök.
När hon väl får hjälp är det aldrig mer än det som ”socialtjänsten” är satta att försvara som det absolut nödvändigaste. Det är inte utifrån vad den sökande försöker förmedla som sina behov. Vid de fall som handläggaren ser det orimliga hänvisas till överordnade. Det finns en känsla av att inte bli respekterad, att inte bli sedd som något annat än en siffra i socialtjänstens bokföring. Besluten ligger så oerhört långt borta.
Det gör att den hopplöshet som bidragstagaren bar på innan hon tog till det sista halmstråt; att gå till socialbyrån, känns dubbelt så tung.
Det outtalade ultimatum som lyder: Följ våra regler eller var utan är inte värdigt en demokrati. Ser ni inte att utanförskapet förstärks?
Man kan ju fråga sig varför socialtjänsten har så svårt att respektera alla de signaler, som visar att situationen i sig själv; den att besöka ett socialkontor är så obehaglig. Det blir ofta till en börda som läggs ovanpå den redan tyngda och utsatta människan.
Vi lever ju i ett samhälle som så ofta vill framhålla betydelsen av att alla skall behandlas med respekt och utifrån att vi alla har lika värde. Det känns inte så i de här situationerna.
Som sökande snurrar det i huvudet och man ställer sig många frågor:
Är det meningen man ska tycka att det är så obehagligt att man inte vill komma tillbaka?
Är det för att handläggare har svårt att hantera en person som är i beroendeställning?
Har handläggarna sådan press på sig från sina chefer att de inte vågar känna efter?
Eller är det helt enkelt så att hela systemet med socialbidrag är ett av våra mest tydliga uttryck för den dubbelmoral som råder i vårt samhälle.
Den där vi talar oss varma för allas rätt till en grundläggande trygghet.
Om vikten av att värna om allas rätt till en skälig levnadsnivå. Varför är det så svårt att öppna upp för det här? När någon kommer med kritik tystas den inte sällan ner av beslutsfattare som av någon anledning tycks ha väldigt starka drivkrafter att behålla den ordning som råder. Det här är ett samhällsmönster som befäster omöjligheten för så många.
Hur ska människor få möjlighet att ta sig ur en tillvaro där vissa lever på ett absolut minimum. Det är upp till alla inblandade att fråga sig: På vilket sätt bidrar jag till upprätthållandet av denna ordning. Har jag något att vinna på det här?
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa
Skicka en kommentar