Barndomens betydelse för hur hälsosam den politik är som bedrivs - eller kan bedrivas...

Väldigt spontant, mitt i en hektisk arbetsperiod nu:

Jag kom att tänka på något jag läste i John Cleeses bok ”Livet – och hur man överlever det” som han skrev tillsammans med sin terapeut Robin Skynner när jag skrev ett blogginlägg nyligen (där jag reflekterade över solidaritet). Men jag håller inte med dem i alla deras idéer om varför människor blir psykiskt sjuka, har psykologiska problem eller heller hur man kommer tillrätta med dessa problem, vill jag bara tillägga...

Cleese och Skinner skriver om politiker, makt och hälsa.

I kapitlet ”Byte för samtliga” att:

• Politiker som delar upp människor i ’vi’ och ’de’ och som alltid behöver ha någon att skylla på när det har gått snett inte är riktigt psykiskt ’friska’
• De har mycket mindre kontakt med verkligheten och deras åsikter är mindre genomarbetad och ger mer uttryck för deras inrotade känslomässiga attityder
• De är genomsnittligt mer polariserade, mer fördomsfulla mot politiska motståndare och således mindre i stånd att se hela bilden och arbeta fram de förnuftigaste kompromisserna som de friskaste i varje parti har.
• Både stalinister och nazisterna var mycket auktoritära och helt paranoida. Att Hitler och Stalin var paranoida hade dock sina förklaringar, men är ingen ursäkt för vad de gjorde. Vår tidiga historia är ingen ursäkt, bara en förklaring.
  
• Olikhet, oenighet och debatt är viktiga för att man ska kunna fatta riktiga politiska beslut, för de visar oss på hela raden av möjligheter och genom att jämföra och välja bland dessa kan vi åstadkomma förändringar i konsensus.
• De friskaste politikerna har en massa andra intressen i livet vid sidan av politiken. Ju längre bak på friskhetsskalan desto mer besatta är politikerna av politiken.
• De friskaste har minst behov av att kontrollera andra.
• De är mindre intresserade av makten för dess egen skull och mer angelägna att dela den, så långt som möjligt, att ge makt åt andra i samhället.
• Och när det är önskvärt med förändring försöker de dessutom få den till stånd genom att övertyga människor, istället för att bara tvinga på dem den.
• De människor som i det nuvarande systemet (som det nu är i världen) får makt, är kanske de som minst borde få den.
• Men de som borde få makten hålls tillbaka av alla de andra. För det är så vårt system fungerar. Man får inflytande i sitt parti genom att satsa all sin tid och energi på det – vilket man är mycket mer benägen att göra om man är besatt av makten och inte har några verkliga (andra) intressen.
• Det är alltså de människor som har minst liv vid sidan om politiken och med störst maktlystnad som får oproportionerligt stor inflytande och tvingar dem som är mer friska och måttfulla att inta mer extrema ståndpunkter än de annars skulle göra/ha.
• Vilket i sin tur ökar polariseringen ytterligare och frammanar mer extrema åsikter än de flesta människor vanligen skulle hysa.
• Regerandet i Storbritannien har till stor del bestått av att pracka på medborgarna minoritetsåsikter, med följden att en mycket stor andel av befolkningen inte alls känner sig representerad i den politiska processen. Kan det demoralisera människor? Skapa cynism i värsta fall och om det fortgår en längre tid?
• De beslut som verkligen fungerar är de som uppnås genom en noggrann och öppen diskussion där avvikande åsikter välkomnas och lyssnas på, vilket leder till en veklig, vida spridd enighet eller i sämsta fall till att det tas beslut av en ledning som man känner handlar med HELA systemets bästa för ögonen.
• Ensidigt (dåligt förankrade) fattade beslut håller inte.
• Istället för att lösa problem vidmakthåller de de sorgliga processerna i den politiska apparaten som gör att inget beslut någonsin är vad som verkligen krävs, utan alltid en överdrivet stark rektion mot det förra ensidiga beslutet. Resultatet blir ett ändlöst pendlande mellan ytterligheter som ska ge överkompensation för det man förlorat genom tidigare beslut. Man regerar genom att söndra och härska.
• Resultatet kan bli ett mindre friskt samhälle, som är mer auktoritärt, mer polariserat och gruppegoistiskt.
• Det gäller att hitta människor som är mindre enögda (men vi ska bara se om vårt eget hus i dagens samhälle. Många av oss har fullt sjå att göra det. Men vad kan det orsaka i slutänden?).
• Politiker som vågar uttrycka sig öppet och personligt. Som talar för sig själva som individer. Och kanske också att folk i gemen får uttrycka sig både här och där? Och blir lyssnade på, ärligt. Där vars och ens unika åsikter betonas och respekteras.
• Om jag använder retorik så svarar människor helt enkelt med samma mynt och vi kommer ingenvart.
• Bara de i de friskaste sammanhangen (på alla nivåer, från mikro- till makronivån, från familjen och till den globala nivån) är man trygg nog att uppmuntra alla att bli självständiga och uttrycka vad de känner.

Men många politiker (där Hitler tillhör ett av de mest kända och kategoin de värsta exemplen) tror på allvar att de gör det de gör för folkets bästa! Och att Hitler kunde härja berodde på den uppfostrarstil som rådde i Tyskland vid förra sekelskiftet och före. Det han predikade appellerade till en massa skadade människor.

Och det är likadant idag, den amerikanske neurologen Jonathan Pincus skriver om vad samhälleligt bifall skulle kunna göra med de mest skadade (och förmodligen också med mindre skadade). Se kapitlet "Hitler och hat" i hans bok "Base Instinct - What Makes Killers Kill?"

Genom att utse syndabockar så ger politikerna sitt bifall till att racka ner på olika grupper: invandrare, flyktingar, sjukskrivna, arbetslösa osv. Man ger skadade "rätt" att agera ut bortträngda starka emotioner/känslor. Men så länge inte dessa känslor riktas mot dem som ursprungligen skadade en (om inte fysiskt eller sexuellt, så känslomässigt, genom att inte respektera en som litet barn eller ungdom) så kommer man aldrig att bli befriad. Man kommer att fortsätta ha behov av att agera ut och leva ut sina känslor, bland annat på syndabockar.

Psykohistorikern Bob Scharf skriver i sin essä ”Ledare” att de med de starkaste försvaren tenderar att leda. De mest efterblivna psykoklasserna tenderar att leda. Dvs. vi tenderar att få de minst friska som ledare, på alla nivåer (men denna sjuklighet handla inte om gener, utan om hur man blivit uppfostrad, med bristande respekt kort uttryckt. Men vi KAN komma tillrätta med dessa saker). Se vidare t.ex. blogginlägget "Makt som försvar."

Men en befolkning med få försvar ser igenom dylika ledare och dessa ledare blir inte långvariga. I en befolkning med människor med många försvar applåderar man istället de mer/mest auktoritära ledarna.

Ledare som polariserar människor (och utser syndabockar) orsakar mycken skada…

Läs Göran Greider ledaren ”Politiker vid en avgrund,” om hur politiker nu står där med flackande blickar, vid avgrunden, där deras rigida ideologier blir ifrågasatta. Bristen på flexibilitet i dessa. Ledaren finns också här.

Se också till exempel följande artiklar/essäer: “See No Evil -- A political psychologist explains the roles denial, emotion and childhood punishment play in politics” Michael Milburn interviewed by Brian Braiker, "The Emotional Life of Nations" by Lloyd deMause Chapter 4--Restaging Early Traumas in War and Social Violence, “Bush isn’t a Moron, He’s a Cunning Sociopath” by Bev Conover, “D.C. Shrink Diagnosis Bush as a Paranoid, Sadistic Megalomaniac”, “So George, how do you feel about your mom and dad?” by psychologist Oliver James, “The Madness of George W. Bush – A Reflection of Our Collective Psychosis” by Paul Levy...