Inlägg
[Uppdaterad på kvällen, se tillägg i slutet, samt 17 mars och något redigerad]. Apropå diskussioner om hur man ska "handskas" med barn (skolpolitiken idag, Nanny-program).
Tack Ett hjärta RÖTT för länken till Johan Cronemans krönika om Jan Björklund som börjar likna Caligula angående ”Barnuppropet” som överlämnats till Björklund för ungefär en vecka sedan. Nej, Nanny-metoder är inget för en demokratisk skola.
Den amerikanske barnrättsadvokaten Andrew Vachss säger om känslomässig misshandel:
”…av alla former av misshandel av barn kanske känslomässig misshandel är den grymmaste och längst räckande av dem alla.”
”Känslomässig misshandel är det systematiska förminskandet av en annan individ. Denna kan vara avsiktlig eller undermedveten (eller både/och), men den är alltid ett sätt att bete sig, inte bara enstaka händelser.
Den är avsedd att förminska barnets självuppfattning till den punkt där offret ser sig självt som ovärdigt- ovärdigt respekt, ovärdigt vänskap, ovärdigt den naturliga födslorätt alla barn har: kärlek och skydd.”
Albert Einstein sa också om undervisning:
“Modern undervisning är konkurrensbetonad, nationalistisk och sorterande. Den har tränat barnet att se materiella värden som de mest betydelsefulla, att tro att hans nation också har störst betydelse och är överlägsen andra nationer och folk.
Den allmänna nivån av information om världen är hög, men vanligtvis partisk, influerad av nationella fördomar, något som gör oss till medborgare av vår nation, men inte av världssamfundet.”
”En mänsklig varelse är del av helheten, den vi kallar universum, en del begränsad i tid och rum.
Han upplever sig själv, sina tankar och känslor, som något avskilt från det andra, som någon slags optiskt bedräglig medvetenhet.
Detta självbedrägeri är som ett slags fängelse för oss, begränsande oss till bara våra personliga önskningar och kärleken för våra närmaste.
Vår uppgift borde vara att befria oss ur detta fängelse genom att vidga vår cirkel av medkänsla, att omfatta alla levande varelser och hela naturen i dess skönhet.”
Vi som var först i världen med att förbjuda aga borde inte ägna oss åt metoder som time-out, utfrysning osv. vare sig i hemmet eller i skolan.
Och är det vare sig en skyldighet eller rättighet att ha barn?
Tillägg på kvällen: ytterligare reflektioner apropå Björklunds skolsyn och -politik. Konformitet och disciplin dödar kreativitet…
En person hade gjort en Googlesökning på “conformity and discipline are killers for creativity” och hittade min blogg.
Översatt blir det något i stil med ”Anpassning (likriktning, likformighet) och disciplin dödar kreativitet.” Detta gjorde mig väldigt nyfiken, så jag googlade på det också och fick en massa svar. Valde ett "Ten classrom Creatvity Killers - Ways Not To Kill Classroom Creativity" eller "Tio klassrumskreativitetsdödare - sätt att inte döda klassrumskreativitet", angående att undervisa i konst. Där kan man bland annat läsa under punkt 6 i min litet fria översättning:
”Att måla väldigt snyggt [och ordentligt] är övervärderat. Anpassning (och även att följa uppgifter och anvisningar slaviskt) kan vara en negativ faktor när man bedömer konst [samt när man målar, utövar eller skapar annan slags konst, musik till exempel]. Jag tror att produktcentrerad undervisning är väldigt god slavträning.”
Min pojkvän som bor i USA reflekterade över alla kort han fått ta del av, bland annat dem från mitt jobb i svensk musikskola (som samarbetar med estetiska programmet i musik och dans). Han fick också se en video från en gymnasieskolas senaste timslånga julshow (med medverkande från ALLA program, inte bara de estetiska, som musik-, dans- och teater).
För det första menar han att det system vi har här (med musikskola för alla barn) inte finns i USA. Där får inte alla barn samma chanser som våra barn och ungdomar får.
För det andra tyckte han julshowen han fick se var fantastisk. Och undrade hur stor denna gymnasieskola är. Jag uppskattade den till ca 1 200 elever.
”Vad? Inte större?”
Han tyckte det fanns så MÅNGA förmågor. Och berättade att hans son (nu 22 år) gått på en high school med cirka 2 000 elever och de hade aldrig åstadkommit något liknande. Detta har alltså inte en amerikansk gymnasieskola lyckats med!
Vi har ALL anledning att vara rädda om det vi har - på så många områden. Vår musikundervisning är EN av flera. En meningsfull sysselsättning för så många unga människor, där de får utlopp för en massa saker förhoppningsvis och ytterligare förmågor att uttrycka sig och kanske reflektera, kritiskt.
Men (vissa) politiker och förmodligen många andra vuxna människor unnar kanske helt enkelt inte dem detta!? För de har inte själva fått detta, tragiskt nog? Och detta blir mångdubbelt tragiskt, för det drabbar så många andra än bara dem själva! Vissa politiker vill ha lydiga slavar och robotar, som bara säger ja och amen? Ögontjänare?
Just i den miljö Björklund vill skapa riskerar något annat att frodas, kanske utanför klassrummet? Pennalism där istället?
Apropå disciplin: konstnärer behöver ingalunda vara några bohemer som saknar förmåga att organisera saker ELLER att arbeta hårt (dvs. disciplinera sig). Att de (alla) lever i det blå är en myt. Dock finns det olika sorters "disciplin"! Självvald eller påtvingad? Men den disciplin Björklund förordar är en sort som dödar (inte bara kreativitet, utan också annat, som kanske medkänsla och det är också avsaknad av medkänsla och brist på kärlek den uttrycker, även om de som utövar den nog troligen hävdar motsatsen).
Nu verkar också estetiska ämnen få en annan (svagare) roll i gymnasiet (vi har inte råd med detta onyttiga?)? Och med skattesänkarprogrammet kanske även musikskolan kommer i kläm…
Se om Jan Björklund och Mats Ekholm i morgonsoffan i onsdags ”Old authoritarian raising methods are coming back…”
Slår mig också vad A. Miller skriver om den svarta pedagogiken. För det är det vi ser prov på i de nya strömningarna idag i skolan, med Nannyprogram och i gränssättningsprat (vad gränssätter vi egentligen emot och vad skulle vi behöva gränssätta emot)? Se också t.ex. ”Poisonous Pedagogy - International Conference on Women and Literacy – January, 2001.
