Skolan...

Träffade en manlig mellanstadielärare y igår i ett av personalrummen på en låg- och mellanstadieskola här när jag satt med min lunchsallad... y har jobbat på denna låg- och mellanstadieskola sedan 1980. En skola jag också haft elever på sedan jag började jobba här och också var s.k. kompanjonlärare i årkurserna 1-3 (integrerade klasser) i ca 10 år (förberedande musikundervisning istället för blockflöjtundervisning).

Lärarna var oerhört engagerade och denna skola låg i framkant pedagogiskt, det var väldigt kul att jobba där, då.

Detta bekräftade y och sa:

"Att vi hade yy och x (som skolledare), där den ena var administratör och den andra pedagogisk ledare, lär vi aldrig få igen!!"

Båda dessa var oerhört engagerade. Detta var före kommunaliseringen.

Och nu är skolledarna mest "räknenissar"!??? Och de beslutande (vilka idag är kommunpolitikerna) byts ut fortare än förr (då skolan var statlig, fast nu vill ju skoministerna återförstatliga skolan. Den del jag jobbar i har alltid varit kommunal)!??? När man tillsätter skolledare och rektorer tillsätter man inte nödvändigtvis personer med pedagogisk erfarenhet eller bakgrund.

En skolforskare, Gerhard Arfwedsson, har skrivit och sagt att i och med kommunaliseringen så kom en massa okunniga in och skulle styra skolan och alla misstag gjordes om som skolfolket redan gjort. Försökte googla på Arfwedson, men hittade inget direkt på honom eller hans fru Gerd, men se detta t.ex. Citat ur det länkade arbetet:

"Arfwedson and Arfwedson (1991) focus upon those questions constructed by didactics. These questions are: What? Why? And How? They have written: "Before teachers enter the classroom they must have decided first what they intend to deal with in the education, have some reason why that particular topic is important, as well as having thought out how they themselves and the students shall tackle the topic." (Arfwedson & Arfwedson, 1991, p. 19). The answer to these didactic questions provides in reality the education itself. It is important that the teachers illustrate a didactic globality since it is likely that a learner-centered education is influenced by many factors other than technical ones as Tabulawa (1998) in a completely different cultural environment (Botswana). There, the teachers' classroom procedures were modulated by the teachers' assumptions regarding the nature of knowledge and the ways it ought to be communicated, their perceptions of students, and the goal of schooling."

Jag kom med mina känslor och ikttagelser om förändringarna på denna låg- och mellanstadieskola (en av de större i denna kommun), t.ex. att lärarna knappt verkar sitta i personalrummet nuförtiden! (har de inte tid?).

Jo, detta bekräftade den manlige läraren:

"De unga lärarna rusar direkt till arbetsdatorerna och sätter sig där! Och kan ta med sig kaffekoppen dit!"

Ja, de privatsurfar? Vilket kontrollbehov vi måste ha många av oss?? Eller vad handlar detta om?

Fast så här är det på min arbetplats också!!?? På de få datorer VI har... Så det är mer där vi träffas. Förr ansågs detta vara ett problem; att vi sällan såg kolleger... Fast nu har vi många flerr konferenser än vi någonsin haft, så då träffas vi... Förr var det betydligt roligare med konferenserna, då hann man se fram emot att träffa folk??

Och kommunpolitikerna tillsätter en annan sorts chefer (andra sorters rektorer och skolledare), militärer, administratörer och inte människor med pedagogisk utbildning eller erfarenhet, som förr... Kanske både på gott och ont...

Vi har haft två rektorer som dock hade musikpedagogisk utbildning (den senare fattades något enstaka ämne för?), men de hade knappt jobbat alls som lärare innan de blev administratörer (den förre producent inom länsmusiken i några få år först, nu skolchef i en mindre kommun i närheten efter en sejour som symfoniorkesterchef!!!)... Fungerade de inte som lärare? Den förre alltför otålig och med vilda och högflygande planer och idéer, den senare med si och så hand med barn (trots att han var pappa till fyra barn och fick sina första två barn tidigt)...

Bara några små reflektioner och ikttagelser...

PS. att färre ungdomar engarerar sig politiskt kan det också ha med detta att göra; att de är så upptagna med en massa annat på något vis?

PPS. Se Solveig Östrem om (översatt från norskan till svenska) "Skolministerns mönsterrdagis undergräver barns lust att lära" ("The minister for education with his model-day-nurseries undermines the lust in children to learn ") som påminner oerhört mycket om liberalernas skolpolitik här i Sverige (är det ett allmänt fenomen och en allmän trend? Hu!!!) och "Vi behöver inte nannyhjälpen" *) ("We don't need the Nanny-help", which I entirely agree with), vilket jag verkligen håller med om, bland en massa intressanta artiklar på denna sida!!!

Se också detta debattinlägg om straff och konsekvenser i barnuppfostran (about punishment and consequences in raising children in the family, and later in school too)... Se också kommentarerna till artikeln.

Och se blogg om att nolltolerans drabbar de redan svaga. Anna Luise Kirkengen skriver om barn som utsatts för diverse övergrepp och hur detta kan ruinera deras skolprestationer totalt, liksom också hela deras liv...

About power-battles, a question of who has the power!!?? Who is right and who is wrong!? Phew!!!

I ett brev till Alice Miller kommer temat kommunikation och bristande sådan (eller kanske nästan total avsaknad av sådan) upp!! Redan hos den lilla babyn, som reagerar med kolik, där man pratar om ett kolikbarn, istället för att se och förstå vad barnet försöker kommunicera (men saknar ord för, som bara kan reagera)! Vad känslomässiga övergrepp kan orsaka... Att ett barn behöver bli taget i famnen... Detta barn reagerar kanske inte alls med kolik (vågar man säga detta??).

Ytterligare tillägg: passionen, lusten, glöden, intresset, viljan att åstadkomma förändringar, förbättringar saknas känns det! Visionerna är noll och intet!? Långsiktigt tänkande existerar inte?? Långsiktiga mål finns inte...

En organisationskonsult strax över 60 år (i botten sjuksköterska) sa att kortsiktigheten inom skolvärlden visat sig då skolledaren/rektorn ringer med noll varsel och undrar om hon kan komma och hålla föredrag nästa vecka

"...för då har vi studiedag".

Denna organisationskonsult (som jobbade som handledare, i eget företag, och tog uppdrag inom olika verksamheter och förvaltningar, organisationer osv. och kunde jämföra) menade:

"Framförhållningen verkar vara obefintlig, inte minst inom skolan!! Undra på om folk blir/är trötta!!!"

och drabbas av utmattning, om inte förr så senare, när man liksom i hela organisationen bara ser till nästippen ungefär och bara genomför det som just nu ligger framför. Risken är ju då också stor att man tar på sig mycket mer än som är hälsosamt, för man får liksom då ingen känsla för hur mycket man gör!!?? Till slut går man liksom på som en zoombie!?

Hon sa också något om tendenserna hos vissa (kanske framförallt kvinnor) att liksom kavla upp ärmarna

"...till de sitter runt halsen..."

Ja, som en snara verkligen och orsakar andnöd... Undra på om vissa får andnöd!?

Vi pratade också om tydligt/otydligt ledarskap...

Till dessa rektorer som rinmgde i sista minuten fick hon tala om att

"Nej, jag är inbokad en (eller kanske 1,5) månad framåt (ibland kanske mer)!"

Jag funderade över detta redan då, över vad dessa skolledare egentligen har lärt sig? Har de haft medarbetare (bland annat lärare) som "räddat" dylika situationer och skolledarnas missar genom att rycka in trots att de varit fullbokade?? Och kanske gjort det gång på gång? Vilket också inneburit att skolledarna aldrig har måst lära sig saker den hårda vägen liksom!!?? Och detta har nog varit bekvämt och praktiskt! Även om de kanske inte direkt tänkt:

"Asch, det ordnar sig ju!!?"

Men kanske har fler än vi vill tro litet kallsinnigt räknat med att saker löser sig (inte bara omedvetet men också faktiskt medvetet)??

Och vilka är det som har löst saker och ryckt in som räddande änglar?? (dumma som de är! Så de får väl för fan skylla sig själva!!! Ja, det får de, helt klart!! obs ironin. Och vilka är det som klandrar individerna som jobbat sig fördärvade, kan man också undra eller?).

*) Som Solveig Örstrem skriver: barnen exponeras i dessa TV-program!! Ja, har de själva gett sitt medgivande (har någon överhuvutaget funderat i dessa banor)? Kan ett barn ge det? Ska det göra det? Kan det förväntas ta det ansvaret själv? Så vad kan denna påtvingade medverkan i dessa program innebära för barnet/barnen? Övergrepp? Bara genom den hör sortens exponering (som dåliga barn också?)?? Bara det i sig är ett övergrepp...

Jag kom också att på ett begrepp skolläkaren Lars H. Gustafsson lanserade i en intervju med honom i pedagogiska magasinet om tendenser i skolan som han helt frankt väljer att kalla nyauktoritära! I Solveig Örstrems artikel om nannyprogrammen skriver hon om att kritikerna av nanyprogrammen blev anklagade för att utöva maktens arrogans...

Hon bemötte detta och konstaterade hur de med makt och styrka (mediebolag) kan välja att strunta i kritik (jag läste detta väldigt snabbt). Ja, och det är detta vissa makthavare inte minst i detta land också ägnar sig åt, dvs. detta sker både här och där i samhället och är liksom mer legitimt/opportunt igen!!?? I kraft av sin makt och position (och sin trygga ekonomi) kan dessa (tänker på en alldeles speciell) välja att strunta högaktningsfullt i kritik och ifrågasättanden av privatmoralen... På ett ganska öppet arrogant sätt segla ovanpå... Och blir också uppbackad i detta av en massa småfolk...

Borde inte fler vara betydligt mer indignerade än de är?? Jag läste några enstatrak ord från Alice Miller i ett svar på läsarbrev, där hon kallade detta

"ignorance of the power (eller the society)??)"

I artikeln var det en nanny (norsk) som hade skrivit en debattartikel där hon kallade fackmänniskors kritik för utslag av maktens arrogans?? Där makten bestod i akademisk kunskap... Men Örstrem menade att hon ju själv visade prov på arrogans...

Och vidare om ignorering, arrogans och aggressivitet i kommunicerandet (ytterligare fenomen i media inte minst) se detta brev till Miller om "Another Unaware Person", om en Gordon Ramsey som besökte en Larry King i hans program (intervjuprogram? Jag ser ytterst litet på TV). Där programledaren visst kan vara väldigt kränkande mot gästerna i sitt program.

Han blev tillfrågad av en som ringde till programmet om den aggressivitet som han visar mot andra har att göra med att han tvingades bevittna när hans alholistpappa spöade upp hans mamma när han var ett litet barn. Svaret blev

"Nej, inte alls. Det har ingenting att göra med mamma eller pappa."

Istället menade han (utan minsta tvekan) att det hade att göra med det att omges av andra kockar/köksmästare och att detta kallas "passion" (för det de gör, inte att vara agressiv eller att det de visar är aggression?). Larry King's bror lär enligt brevskrivaren vara drogberoende vilket brevskrivaren snarare bekräftar det han tror...

Brevskrivaren skriver något i stil med:

"Hans självbedrägeri befinnerpå ett sådant avstånd från verkligheten. Och saken är den att jag är säker på att de flesta människor som ser detta program tar hans ord bokstavligt, som om han vet vad han talar om. Jag skulle troligen trilla av stolen om han sa något annat än vad han säger. Oh Alice, vad det är frustrerande att se sådan ignorering."

Se Kajsa Borgnäs om eliter!!! Ett väldigt intressant och bra skrivet inlägg.

Ja, detta inlägg startade med skolan och slutade med en massa annat! :-)

Tillägg kl. 19.55: läs Erik Berg om skolbyggnader och friskolor...

----------------

Now playing: St John Passion by J.S. Bach - track 1
via FoxyTunes