Skillnad på folk och folk...

Ja, är det skillnad på folk och folk? Och hur?

Nog är det märkligt?? Funderar på språkbruket på nätet.. Och drar paralleller till en tjockhudad far som måste skyddas… Som själv inte alltid var så fin i kanten, varken i det han sa eller i sina attityder!!! Som man kanske kunde kalla bufflig mnga gånger!!?? Och där mamman liksom måste betona att hon respekterade honom i alla fall! Men på något märkligt sätt behövde man inte skydda andra eller påpeka med eftertryck att man respekterade dem!!!

Och andras bufflighet accepterades inte alls, var det inte så??? Den var förbehållen en (eller kanske några få till; av manligt kön)?? För "han var ju sådan"! Men att andra var sådana, kanske på andra sätt det sågs inte mellan fingrarna med? De åste liksom ta ansvar för sig och sitt och sina mindre bra bteenden (som att på kvinnligt vs klandra sig själv, att inte kunna låta saker rinna av, som mannen kunde, vilket blev en positiv egenskap!!).

Men vilken var mest arrogant och vilken mindre?? Och var den förre särdeles benägen att rannsaka eller ifrågasätta sig själv? Men denne hade inte klarat något sådant? Var för känslig, måste skyddas?

Borde inte alla ha samma rätt – och samma skyldigheter!!?? Bedömer man efter samma mallar? Ser man med samma glasögon på alla? Märker man kanske inte alls hur man bedömer/dömer??

De mer arroganta får liksom vara det?? Det är okej??

Och när andra vars tålamod brister börjar svara emot, argumentera emot och kanske provocerats så till den grad att han/hon svarar med samma mynt, vad händer då?

Då börjar de mer arroganta klaga?? Då rycker man in till deras försvar?

Och är det fenomenet projektion man ser här och där; där man anklagar andra för det man själv lider av i hög grad???

Å det är klart, man kan kanske undra om det är projektion jag nu ägnar mig åt??

Är det som det alltid varit från tidernas begynnelse och allra tidigast i livet, först mellan syskon (systrar och bröder), senare i skolan och slutligen också i vuxenlivet? Man ser mellan fingrarna med en kategori, de högljudda, platstagande pojkarna och deras beteende och språkbruk?? Ett beteende eller språkbruk man inte skulle tolerera från en tjej kanske alls?

Kanske skulle man inte tolerera det från vare sig tjej eller kille? Tolerera det lika litet från båda??

Redan när jag läste pedagogik 1984/85 pratade vi om detta: hur forskningen visat att vi upplever att tjejer som pratar nästan lika mycket som killar upplevs prata mycket mer!!! Eller om tjejer/kvinnor pratar lika mycket som killar/män så uppplever BÅDE män OCH kvinnor att kvinnorna pratar mer och ibland MYCKET mer!! Och tror det benhårt ända till man kan visa genom att ha mätt det att tjejerna faktiskt pratade en aning mindre i själva verket, fast då tenderar man att inte riktigt tro på mätningen!

Man har helt konkret mätt talartid... Men dessa teman hör jag inte idag längre sedan ett antal år!! Pratar man inte om dem längre? Är de inte opportuna längre?? Är de inte aktuella längre, för nu uppfattar vi det inte lika snett? (tror dock inte att det är så... Att vi uppfattar det mindre felaktigt. Kanske är det snarare tvärtom; att vi inte märker det igen eller längre!? Men jag kan ju ha fel).

Men förmodligen finns det en massa tysta, "försiktiga"män också!! Men de som tar plats gör det desto mer??? Kanske BÅDE på bekostnad av kvinnor OCH de tysta, mer försynta männen!!!? Och hur är det nu som flera har sagt att "godheten" borde upphäva sin röst betydligt mer än den gör??

Kolla här t.ex. hur förnärmade de med det mer arroganta språkbruket kan bli (i alla fall sett med mina färgade glasögon)... Och här när man liksom måste trösta??? (eller läser jag fel?).

Vad händer när man helt tappar allt tålamod`När man blivit provocerad tillräckligt länge och mycket?? Hur "snäll" man än är från början?? Och får ett utbrott??!! Ett riktigt rejält??

Jo, som kompis skrev: kanske man med åren förlorar allt mer av tålamodet!!??

Och jag svär aldrig normalt... Men jag kan göra det - ibland!! Och då kanske jag verkligen svär, med eftertryck på "jävla" och "fan"!?? :-) För jag blir så otroligt arg, så jag ser rött!?

När jag blivit provocerad tillräckligt?? (av - får jag säga det?? Dumhet!??).

PS. Det där liksom klappandet på huvudt von oben... (ägnar jag mig åt sådant själv??)

Hur sårad och förnärmade de själva kan bli!!! Men de verkar inte märka hur de själva låter eller beter sig!??? (är det sådant som kan vara tecken på "narsicssim"?? Lider vi alla av detta, mer eller mindre? NÅGOT litet drag av narcissim? Men somliga mer och andra mindre?).

Är det så att vissa får hålla på "för de är ju bara sådana"? Och andra får man såra och förnärma, kanske hur mycket som helst och de har inte rätt att reagera liksom heller??

Undra på om en ilska byggs upp?

Vadå, ömsesidig respekt??? Lika stora rättig- som skyldigheter!?? Lika stora (eller små) krav!? Dock litet större för den som står i någon slags maktposition gentemot den under eller de som står i något slags beroendeförhållande av något slag: politisk ledare, chef, doktor och liknande, förälder... Och lärare ju... osv.

PS. Skummade kommentarerna till detta blogginlägg... Vilka kommentarer från somliga... Bristen på empati och arrogansen...