En skolverklighet…

Saker jag började reflektera över igen…

Teamwork blev nya melodin i skiftet 80- och 90-tal. För att bättre utnyttja de resurser en musikskola består av. Så vi började jobba i lärarlag. Ett gäng på kanske 7-9 individualister i varje lärarlag, indelade efter de områden vi förträdesvis jobbade i!? :-) Konstnärligt arbetande, bohemer…

Direktiven eller tankarna om vad lärarlagen egentligen förväntades göra var vaga… Förmodligen var det heller inte så klart uttänkt från vår ledning heller!? Vi gjorde mer det som var inne, så skulle man göra… Det blev liksom mer för att så skulle det nu vara och det var så himla bra…Som en skock får skulle/ska vi låta oss vallas runt!!?? Jo, så kan jag se det... Såg jag det i hög grad då...

Eventuella baksidor fick inte nämnas eller funderas över för då var man bakåtsträvare?? men då riskerar man ju också göra alla misstag som tänkas kan, med allt vad det kan föra med sig… Men med litet tur så kan ju ett team bli väldigt bra också, trots otydlighet i direktiv om vad som förväntas (men kan man undvika saker är inte det litet bättre??)!

Vi hade jobbat i lärarlag ett år (under vikarierande rektor och studierektor, där x nedan vikarierade som studierektor medan hennes man var tjänstledig och vår träige byråkrat till studierektor var rektor, hhmmm...) när vi fick ny chef. I lärarlagen fanns denna höst lärarlagsledare utsedda (lärarlagsabetet innebar ju också att resurser togs från själva undervisningen i alla fall för lärarlagsledarens del, men först fick denne ingen nedsättning heller???). Men nu meddelade vår nya chef att vi skulle utse lärarlagsledare inom gruppen. Ingen i mitt lärarlag sa flaska.

Handlingskraftigt hade en i vårt lärarlag (den som senare skulle bli vår chef!) gått till vår nye chef och sagt att hon kunde bli lärarlagsledare… Eller hur hon nu sa det? Att gruppen hade utsett henne?

En kollega i ett annat av våra lärarlag berättade i denna veva att en annan kvinna i hans grupp hade gjort sammaledes: gått in till chefen och sagt att hon kunde ta på sig den uppgiften! Han var inte den som i första taget "gnällde"!? Men nu var han ganska arg (han var den som ursprungligen var utsedd).

Tänk om fler i dessa grupper helt på egen hand gått in till chefen och utsett sig själva… Hur hade det då gått? Kanske skulle vi ha gjort det hela gänget?? (fast vi brukar ju lösa sådana grejer!! djup ironi).

Det här låter som rena sandlådan?? Inte som om det handlar om vuxna människor?

Vår lärarlagsledare x satte igång med uppkavlade ärmar och skulle ha igång oss att göra en massa, mer än någonsin förr! Vadå diskutera förhållanden eller fackliga frågor? Nej, det gick inte! Det var göra som gällde.

Till saken hör att x man hade varit vår chef och jag undrar om hon var litet (eller ganska mycket?) anti mot allt vad fack hette? Och kanske också hade intresse av att sopa saker under mattan som hennes man inte lyckats åstadkomma och saker han missat eller kanske underlåtit, vad vet jag…

Eftersom direktiven om vad lärarlagen egentligen förväntades åstadkomma eller göra så kunde ju uppfattningen om vad de skulle göra och tolkningen av vad de skulle göra bli kanske så många som antalet medlemmar i gruppen!!?? Men det blev heller inget prat i gruppen om detta, utan x (och kanske fler, och en del kanske inte heller brydde sig) tog för givet att gruppen skulle göra vissa saker?? Att det var syftet och avsikten. Och hon är väl inte den som någonsin har tagit in andras idéer eller synpunkter eller utmärkt sig för att vara en ypperlig samarbetare!? Hon ville hålla i tyglarna! Och tyckte nog (tycker fortfarande) att hon fixar detta?

Så utan att man kanske är medveten om det så börjar folk ro åt mer eller mindre olika håll?? Fler kanske också tror att alla andra har samma uppfattning som dem själva. Och så finns det troligen en kategori som inte bryr sig!? Som liksom bara följer med och kanske också tycker det är oerhört bekvämt att någon annan håller i saker och ordnar och donar?

Tala om grund för slitningar och konflikter!!?? Som sakta kan växa och växer?? Ja, det var så det var: ledarstilarna var olika och ledarstilen präglade hela gruppen?? I denna grupp var den demokratisk och i vår var den mer auktoritär??? I ytterligare annan kanske den var mer låt-gå, om man nu ska kategorisera?! Suck…

I en annan lärargrupp fanns en helt annan ledare, demokratisk!! Som lyssnade in och lät alla komma till tals. Där de diskuterade fackfrågor också! Och dessutom åstadkom denna grupp också fler och bättre grejer märkligt nog! Eller kanske var det inte så konstigt??

Den grupp som efter ett antal år fungerade i särklass sämst var min lärargrupp, den auktoritärt styrda. Den som fungerade allra bäst och vars aktiviteter fortfarande finns kvar (därför att de förankrats betydligt mycket bättre??)!

Problemen blev oerhört stora. Så att lärarlagsarbetandet blev pest!

Istället för att försöka lösa dessa problem så beslutade vår ledning (då med x som vår chef!!!) att vi helt skulle skippa lärarlag, de togs alltså helt bort. Nu skulle vi bara jobba i ämnesgrupper – igen!! Vilket vi gjorde under hela 80-talet… Och chefen före x ville ta bort ämnesgrupperna helt! Ansåg att, ja, vad… Att vi behövde jobba över ämnesgränserna.

I början av 90-talet startade vi också en ny verksamhet, dans. X blev dansansvarig, vilket innebar att vi nu också hade en massa administrativ personal: rektor, studierektor, skolassistent, dansansvarig (och ansvarig för utåtriktad verksamhet). Vår studierektor antogs nämligen inte fixa dansadministrerandet och det ägde nog sin riktighet… Suck!

Istället blev x ansvarig, dvs. f.d. rektors fru, handlingskraftig och äregirig nog?? Den som kunde och kan ”göra”!? (Usch, hur låter jag??? Som en riktig kverulant!?? Kanske hade vi det trots allt mycket bättre än vad många andra har det eller haft det!??). Hon tvekade heller inte på sin förmåga?? Och skämdes inte heller för att senare högt säga att hon utnyttjade kontakter eller hur hon nu uttryckte det?

Dvs. det var inte den demokratiska ledaren som blev ansvarig.

Danslärarna blev hennes nu! Inkörningen varade några år, med allt vad det innebar, av en timme här och en timme där, förflyttningar mellan skolor osv. Policyn då var att danslärarna skulle ha levande komp. Så danslärarna var rätt slitna (eller förmodades vara det). Ackompanjatörerna verkade man dock inte tro var lika slitna!!!

Så när dansadministratören (x) och danslärarna fick en spakväll några mil ute på vischan så funderade man inte på om ackompanjatörerna kanske också behövde detta inklusive bli belönade på samma sätt!!?? Eller hur man nu tänkte? Administratören (som inte måst åka runt) var dock helt klart förtjänt en sådan kväll!!?? Och vad hade det kostat att låta ackompanjatörerna vara med?

Men detta talade man ju inte om… Det var bara det att jag (en av ackompanjatörerna) samma kväll av en ren händelse ringde upp x i något ärende (minns nu inte vilket) och x man svarade. Han berättade att x och danslärarna (två stycken då?) var på spakväll… Jag reagerade jättestarkt…

X ville ha danslärarna för sig?

Nu står det i våra facktidningar att danslärarna ofta hamnar liksom vid sidan om musikverksamheten… Borde inte den som värnar om dansen (och kanske hela vår verksamhet) snarare stimulera och uppmuntra integrering och allt slags samarbete?? Och inte göra så här? Dessutom ansåg tydligen x att hon verkligen var förtjänt av en spakväll hon också?? Eller hon bara tog en sådan för givet för egen del??

Det går igen: oförmågan att stimulera samarbete??? För vår chef (vilket x blev) själv egentligen saknar den naturliga förmågan att samarbeta?? Hon vet helt enkelt inte vad det egentligen är??

Så nu är vi nästan tillbaka vid ruta ett: ett antal musiksolor i en och samma musikskola, det som vi ville komma ifrån då i andra hälften av 80-talet!!!

Men när det bara blir retorik och fint prat av saker… Då är det just så det blir? När ledningen inte förmår formulera (jag ska kanske inte heller underskatta svårigheten??) vad som förväntas när man sätter igång något nytt, saknar förmåga att ge tillräckligt tydliga direktiv (i detta fall inga direktiv alls!!)… För ärligt talat tror jag hon inte har den blekaste aning, det är bara göra som gäller och det som låter fint på ytan??

Vi har utvecklingsgrupp, samverkansgrupp, ledningsgrupp… Men vad dessa egentligen gör?? Vad sysslar de med? Det får vi inte veta! Märkligt!! Kanske gör de ingenting egentligen, men vi har dem i alla fall och det låter väldigt fint för dem på högre nivå?? Tänk så de jobbar och står i, och vilket inflytande folk har?? Eller?

Min upplevelse är att vi snarare har MINDRE inflytande idag än vi hade innan vi hade alla dessa grupper!!!! Och vad innebär detta och har inneburit för orken egentligen också? Men det innebär inte att jag inte tror på MBL… För jag tror det är viktigt och riktigt att ha, om man verkligen följer vad MBL säger och står för…

Lät jag väldigt kverulantisk och osympatisk nu???

Jag behöver tydligen häva ur mig en massa??

PS: Den demokratiska ledaren ovan begick självmord i mitten av 90-talet, i samband med skilsmässa (hennes man var kollega också)... Arbetsmiljön hade börjat bli dålig under vår nye manlige chef... Var det också en utmattning och att vi på arbetsplatsen sakta börjat spelas ut mot varandra, vi polariserades alltmer? Så den tryggheten började också smulas ner... Var det också en utmattning hos henne?

Detta är också en grej... bara tre dygn innan hennes självmord hade vi haft tjefest (för nu började vi ha tjefester och herrmiddagar istället för att ha fest allihop). Så vi var ju kanske 10 stycken kvinnor som träffat henne bara några dagar innan, ett tillfälle då flera av oss också fick veta om skilsmässan, vilken kom som en chock, vi trodde att de skulle skiljas...

Vi var ett litet gäng som åkte och red ihop, privat, och den som då skulle köra y var sen denna gång. När vi åkte tillbaka från dagens ridlektion fick vi förklaringen, vår chaufför hade fått ett telefonsamtal från en annan kvinnlig kollega (hos den vi varit på tjejfest) och hon berättade att xx begått självmord. Någon hade sagt att jobbet skulle ordna krisbearbetning...

Men någon krisbearbetning blev inte av... Ingen förklaring till någonting... Undringar om vad som skett osv. man fick snappa upp den ena detaljen efter den andra efterhand... Och vi som var på tjejfest kanske också mådde dåligt för att vi inte sett mer...

Saker sopades under mattan??? Undrar om inte detta är ett mönster också här... Saker man inte kunnat lösa har liksom bara runnit ut i intet (ja, man kan säga sopats under mattan). Det är så det varit? P.g.a. en total oförmåga att ta itu med saker!!?? Man kunde gott kalla det total inkompetens??

x "ville" åstadkomma detta genom att sätta oss i arbete så att vi inte började fundera och fråga efter sedan hennes man slutat hos oss?? (om än kanske inte medvetet). Men hade hon skäl för att vi inte bearbetade sådant som eventuellt varit? Saker hennes man missat, som jag nämnde ovan...

Detta låg kvar hos mig, så när sedan x blev chef (tillförordnad första året bara) frågade jag henne varför det inte blev någon krisbearbetnbing efter sedan xx begick självmord (trodde att hon MÖJLIGEN kunde veta, eftersom hon ju faktiskt jobbat i administrationen!!!). Hon fräste:

"Det får du väl fråga y och yy!!!"

y och yy var två kolleger!! Jag vet inte om jag kom mig för att påpeka att de var kolleger och alltså inte de som skulle fixa krisbearbetning!!!

Alltså, vilket svar!!

Och var det möjligen så att jag trampade på en oerhört öm tå här utan att vara medveten om det: att x kanske inte alls var så informerad om saker som vi kanske trodde, eller som hon önskade?

Jo, x utgöt sig inför en grupp kolleger (på samma instrument) när vi var på kurs i Stockholm tillsammans när vi på kvällen åt pizza och drack vin i en lägenhet några lånat för övernattning om hur vår manlige chef börjat hålla x på avstånd, från att tidigare ha tillåtit bollande av idéer!!! Och x mådde nu så dåligt av det att hon inte visste ut eller in. Hon behövde få lätta sitt hjärta...

Det märkliga är att denna upplevelse hade x glömt senare!!! Helt förträngt verkar det! När hon senare blev chef så berättade en av dessa kolleger som var med i Stockholm om SINA erfarenheter av denna chef, som någon slags tröst att x inte varit ensam om detta. Då svarar x något väldigt avfärdande/avvisande, om att pesronen ifråga nu borde släppa detta eller att man inte bara kan skylla allt på chefen eller något sådant!!! Och denna person som nu anförtodde sig hade blivit oerhört illa behandlad... Märkligt!!

Tänk om x blivit bemött likadant där i Stockholm... Vilket hon inte blev...

PS. En liten fundering: det man inte kunnat släppa, kan det vara sådant man inte fått eller kunnat bearbeta? Av vilken anledning det nu är??

De som "kunnat släppt det" och som tycker att andra också borde kunna det (kanske lika lätt som de själva?) kan det handla om en strategi att trycka undan och ner (förmodligen omedveten, men hur ursäktbart är det?), bagatellisera och minimera? Om förnekande av sina behov?? Och dessa har följaktligen inte heller förståelse för dem som inte kan släppa saker eller insikt i varför de inte kan släppa dem?? Dvs. de saknar faktiskt empati för att uttrycka det i klarspråk kanske? I alla fall för dessa saker (men troligen för annat också). Och det i sin tur har ju sina förklaringar... Men är detta mer ursäktbart än oförmågan att släppa saker???

De förra är mer benägna att klandra sig själva? De senare mindre, eller knappt alls? (antagligen så förnekar den senare kategorin självklander??).

Vilka är benägna att uppsöka terapeut? Vilken av ovanstående kategorier dock? Dvs, vilka är benägna att ta ansvar för sig och sitt - i själva verket???

Och det där med att klandra andra; de med försvaren falsk makt vrede lägger skulden hos andra menar Bosch... Kanske de med försvaret falsk makt förnekande av behov också??

Klandrande av andra (eller sig själv) handlar om försvar??? Och försvar kan man inte kontrollera menar Jenson och Bosch... Känslan, den omedelbara, spontana, har man svårt att kontrollera, den som triggas igång av en symbol... Hur mycket viljestyrka man än har... Så det handlar inte om vilja eller ovilja!!?? Se hur hjärnan fungerar: om man möter en symbol så reagerar amygdala, de delar i hjärnan där bearbetning sker (neo cortex) passeras förbi... Så om vi misslyckas så kan det ha sina förklaringar verkligen!!! Och detta borde terapeuyter veta! Vet de detta?? Istället så klistrar de på klienten saker i stil med "för starkt motstånd" (ja, undra på!!????), dvs. ser faktiskt på klienten "som inte kan kontrollera sig" (som de kan, kan de???) med förakt!!?? Är det inte så?? Alltför ofta?

Men även om vi fungerar som ovan, så ursäktar det ju inte handlingar som skadar andra... Viktigt att påpeka!? Alla har en möjlighet att ifrågasätta sig själva och sina bevekelsegrunder!? Fast får vi hjälp med detta, det är en annan fråga?? Klarar vi detta på egen hand och hur? Vilka klarar detta bättre och vilka klarar detta sämre? Hur hanterar man att man skadat andra i ens egen omedvetenhet?