Behov...

Vad är naturliga vuxenbehov? Och vad är egentligen behov som barnet då hade, men som inte blev fyllda då? Som egentligen tillhör gången tid! Vars försök till fyllande nu skapar en hel räcka av problem, somliga mindre andra större och somliga orsakande problem som drabbar många människor? Skador vars omfattningen vida överstiger vad andra dödliga någonsin åstadkommer eller kan åstadkomma!? (och varför har så många av oss så svårt att genomskåda? Jag tror att jag också har det, fast jag försökt och försöker "upplysa" mig! :-/)

Vilka behov behöver ett barn få fyllda? Handlar de bara om mat, kläder, tak över huvudet och liknande saker? Eller behöver barn annat? Kanske annat i ännu högre grad? Bosch skriver om den livsviktiga beröringen (respektfulla!) och marasmus eller plötslig spädbarnsdöd på sidan 47 i sin bok (och refererar till boken "The Power of Touch - The Basis for Survival, Health, Intimacy, and Emotional Well-Being" av Phyllis Davis), Miller bland annat om respekt och att möta barnet med respekt för dess känslor och behov och reaktioner, tankar... Om att inte ta ifrån barnet dess värdighet.

Jenson skriver bland annat (sidorna 172-173):

”Varför är så många människor besatta [medvetet och omedvetet?] av den makt och kontroll över andra som [t.ex.??] rikedom (eller våld) kan ge? Varför finns det så mycket strider och hat i vår värld? Varför dödar medlemmarna av en viss religiös eller etnisk grupp medlemmar av andra grupper? Varför får så många människor diagnosen depression? Varför är det så stor efterfrågan på stämningshöjande mediciner?

Det är uppenbart att vi inte är riktigt ’tillräkneliga’. Någonting djupt inom oss har inte blivit tillfredsställt. Jag tror att ’någonting’ är spädbarnets behov av kärlek. Det barn du var kan aldrig få den kärleken – ingenting tillfredsställer detta djupa behov. Men sörjandet har kraft att läka oss [nu menar Bosch och Jenson att det inte är sörjandet som läker, utan att våga konfrontera sig med smärtan som man var tvungen att trycka bort, smärtan från insikten av hur det verkligen var] – det kan göra oss hela igen och låta oss återerövra våra liv.

Det är på detta sätt vi kan återfå vår verkliga själsliga hälsa [menar de]. Vi kommer inte alltid att vara lyckliga: livet låter oss möta många skiftande upplevelser, somliga av dem mycket smärtsamma [jo, så är det nog! Även om vi inte är särskilt traumatiserade eller har lyckats bearbeta saker, kommer livet att innehåll sådant som är smärtsamt, så DET kommer vi inte ifrån, men antagligen kan de flesta av oss förbättra förmågan, vissa kanske avsevärt, att hantera dessa saker på ett bättre och mer konstruktivt sätt och därmed leva igenom dem på ett bättre sätt än vad många av oss gör idag!?].”

Jenson menar att om vi har mött detta och i tilläcklig grad blivit medvetna om vad som var dolt så kan vi inte göra illa någon annan utan att känna dennes smärta. Och

”… vi kommer inte längre att tro att makt eller rikedom kan ge oss någonting verkligt viktigt. Vi kommer inte att kunna leva med någonting mindre än sanningen – inför oss själva och andra. Och det bästa är att ju bättre vår själsliga hälsa blir, desto mer tar vi avstånd från maktutövning och våld.”

Ja, vad behöver vi idag som vuxna och vad behöver vi egentligen inte alls?? Vad behöver vi av våra hjälpare?

På omslaget på Jensons bok står det bland annat:

”Denna insiktsfulla bok vill visa: varför det inte räcker med att ändra beteendet… osv.”

Det ändrar sällan (kanske aldrig?) något riktigt på djupet?? Även om man till en början, eller ibland kanske ganska länge, känner befrielse…

Och om man inte riktigt lyckas med detta; att förändra saker djupare, så är det inget konstigt och inget man borde klandra sig för – eller bli klandrad för, för detta är så pass smärtsamt… Och det känns lika farligt och skrämmande idag som det gjorde då, trots att vi idag kan leva igenom denna rädsla och smärta... Även om det verkligen inte är lätt verkar det på fallbeskrivningarna och att det är ett sådant jobb borde inte det kunna innebära att vi kollektivt försöker undvika så mycker vi kan genom att informera oss m.m.? Varför sker inte det? Är det inte någon som skriver, Jenson tror jag, att vi tenderar att bagatellisera och förminska det vi upplevde:

"Asch, det var väl inget!! Så var det då!" osv.?

Och terapeuter tenderar också att göra det!!

"Man kan livligt leva sig in hur det var för den där pappan, stressad och pressad...!!"

"Ja, det var redan upptaget i mammas knä!"

Detta smärtsamma faktum borde barnet, nu i form av en vuxen klient, ta! ovch det är terapins uppgift att hjälpa klienten med detta!?

Dvs. att man inte kan få alla sina behov fyllda!

"Föräldrar är inga övermänniskor, de har inte tusen armar - eller, här, hur stort knä som helst!! Det är så livet är och det bör man få lära sig tidigt i livet, borde du ha fått lära dig då!

Men nu kan du ta igen det! Där har vi roten till alla dina problem! Dina föräldrar kunde inte vara tillräckligt hårda, konsekventa eller stränga och hjälpa dig att konfrontera detta faktum!"

Jag tror inte det är så!! (och vilken bullshit!!?? Och ska detta kallas empati?? Och "empati", medkänsla med vem?? Jag kan inte låta bli att undra oerhört ironiskt. Och på vilkens sida står man? Den svagastes eller den starkares? Och mot vem? Den starkare eller svagare? Varför?). Jag tror att barn har behov av att sitta i mammans (pappans) knä, hur upptaget det än är där! Ett barn kan inte förstå detta; att knät är upptaget eller att livet är sådant! Jag tror inte barnet ska göra det heller! Det är inte barnets sak!!!

Det är inte heller barnets sak att det har så många syskon och inte tillräckligt med uppmärksamhet! Och inte tillräckligt med annat heller för att det finns så många barn.

Eller annat som det ensamma barnet får avstå!!

Att man resonerar så här är bara för att inte skuldbelasta föräldrar!??? Och också för att man är så rädd själv för de föräldrar man har "internaliserade"!??? Även om man inte är medveten om detta faktum kanske ett dyft!! Tyvärr är nog också många terapeuter också omedvetna om SIN rädsla för sina egna föräldrar också??? Och då resonerar de som ovan?

Vuxna har möjlighet att jobba på sitt egna, att ifrågasätta sig själva, så vete sjutton vem som egentligen ska skyddas eller om någon vinner på ordningen beskriven ovan: att föräldrar ska skyddas från att få skulden, men barn får man klandra!!?? Är det inte så det är???

Ja, varifrån kommer egoistiska behov? Varifrån kommer egoism och närighet? Och att "mycket vill ha mer"? Är det naturliga mänskliga behov och drifter?

Jag tror inte det... Ju mer barnet fick sina behov fyllda då, desto färre dylika behov har h0n/han som vuxen, i vuxenlivet? Han/hon kan dela med sig osv. (se Bosch om detta!).