Osynliggöring…

I inlägg i ABC-nyheterna ”Lyssna till patienterna” står det om att behandlare inom psykiatri och terapeuter i terapi skulle vinna mycket på att lyssna bättre på sina klienter/patienter.

I artikeln länkas det till andra artiklar. Bland annat en om psykiatrikers/psykiatrins arrogans; där en kvinna skriver om hur hon förgäves försökt påtala långtidsbiverkningarna av elchockbehandling till psykiatriker (varav en av dessa psykiatriker också var forskare i ämnet), i sin egenskap av att ha blivit behandlad med elchock, men hur hon mötts av (total?) avsaknad av intresse och tilltro till det hon hade att säga.

Forskaren ovan visade dock intresse för samma ämne när det togs upp i en artikel i en stor norsk tidning där denna samma kvinna berättade om biverkningarna efter elektrochock.

Nu undrar kvinnan (ganska ironiskt) vad det är som gör att hennes historia blir intressant för psykiatrin när den skrivs om av en journalist i Aftenposten, men inte när hon som patient, öga mot öga med psykiatrikern (i ett enskilt rum), berättar om den.

Och detta är långt ifrån enda gången hon upplever den hållningen inom psykiatrin skriver hon.

Hon skriver att arrogansen i förhållande till patienterna är ett genomgående problem och något som många som varit i kontakt med psykiatrin kan känna igen sig i.

Patienter som vågar ha idéer om sig själva (och vad som fattas dem!?) och vilka behov och ändringar som behövs inom psykiatrin, blir inte hörda eller bemötta med respekt, utan riskerar istället att få en extra diagnos. Det gäller att vara en snäll, foglig klient (snäll, foglig gosse, flicka). Hur terapeutiskt är det undrar jag.

I Norge pratar man om brukarmedverkan inom psykiatri (och medicin?). Och skribenten menar att detta kan det inte bli något reellt av om inte patienterna/klienterna blir sedda som fullvärdiga människor, med erfarenheter och resurser som psykiatrin behöver för att utveckla sig i rätt riktning.

Hon menar att psykiatrin tenderar att inte se människan som människa…jag tror det ligger ganska mycket i detta. Ja, väldigt mycket till och med?

Och det är ju detta Alice Miller skriver om, bland annat i kapitlet ”Föraktets onda cirkel” i sin första bok (som reviderats) ”Det självutplånande barnet” ISBN 91-7843-559-8. Där hon menar att även de som arbetar inom psykiatri och med terapi tyvärr ofta faktiskt visar ”förakt för svaghet”, även om de gör det väldigt dolt (och kanske också för dem själva omedvetet, men det är ingen riktig ursäkt)…

Bland annat i diagnosticerande. Hon skriver om detta på sidan 129-130:

”… hon kan inte känna hur förödmjukat, föraktat och nedvärderat barnet känner sig bredvid henne om hon själv aldrig medvetet har upplevt dessa känslor utan försökt avvärja dem med ironi.

Något liknande kan man iaktta hos de flesta [ja, det tror jag, mer eller mindre] psykiatrer, kliniska psykologer och terapeuter. De använder visserligen inte ord som dålig, smutsig, elak, egoistisk eller fördärvad men talar sinsemellan om ’narcissistiska’, ’exhibitionistiska’, ’destruktiva’, ’regressiva’ eller borderlinepatienter och märker inte att de ger dessa ord en nedvärderande betydelse [för de har inte, trots sin utbildning och långa erfarenhet fått uppleva medvetet hur förödmjukat, föraktat och nedvärderat barnet kände sig, utan de har försökt och fortsätter försöka avvärja dessa känslor – och nu gör de det genom sina klinter/patienter, i sitt jobb]. Det kan tänkas att de i sin abstrakta vokabulär, i sin objektiverande attityd [Millers egen kursivering här!!!], ja, rentav i sin teoribildning och sitt passionerade diagnosticerande har något gemensamt med mödrarnas föraktfulla blickar, som härrör från den välanpassade flickan [gossen!!] i dem.”

Kvinnan ovan skriver om klienter som borde ges möjlighet att ha idéer och artikulera vilka behov de har… Det fick inte barnet då:

”Nej, jag behöver inte det där men det här!”

Och det får det inte nu heller, som vuxen klient med problem. Problem till följd av vad?

Och apropå behov undrar skribenten i artikeln jag länkat till vem som egentligen hjälper vem i terapi och psykiatrisk/psykologisk behandling. Och refererar till en annan artikel, ”Vem är jag när jag inte jobbar längre?” av en psykolog om hur det är att bli pensionär för en psykolog.

Psykiatriker Finn Skårderud som för några år sedan kommed boken ”Oro” (kom ut i Sverige också??) tillfrågas också i en lång intervju/artikel ”En resande i oro” som också länkas till (en person som nog också är en orolig själ att döma av artikeln):

”När är du lugn (dvs. inte orolig)?”

Och Skårderud svarar:

”I behandlingsrummet med patienter.”

Innebär att klienterna "hjälper" Skårderud att bli lugn, om man ska tala klarspråk? Han "behöver" rentav nästan sina klienter? Liksom psykologen ovan behöver sina klienter för att vara någon/vara behövd? Och många klienter fyller dessa behov, för de vet inte av något annat???

Jo, borde inte psykologer, psykiatriker, terapeuter ha lärt av sina patienter undrar artikelförfattaren? Ganska ironiskt??

Som kanske kunde hjälpa dem senare som pensionärer…

Om de skärpte sig och verkligen lyssnade skulle de, mer än de flesta yrkesgrupper, få veta en massa om osynliggörning och ”utanförskap”, och på det sättet bli bättre förberedda för att bli pensionärer. Och kanske fungera betydligt bättre som terapeuter/hjälpare...

Jo, vem är till för vem? Vem ska fylla vilkens behov? Barnet då fick fylla sina föräldrars/vårdnadsgivares och klienten senare fylla psykologens, psykiatrikerns, terapeutens etc. behov (de behov som han/hon inte fick fyllda och senare inte egentligen tagit itu med, inte fått hjälp att ta itu med, som är omedvetna, men fortfarande verkande. Kanske tagit itu med på en intellektell nivå bara, om de alls har det ens)?

Tillägg: en backlash i samhället till mer auktoritarianism!!?? Också inom psykiatrin!! Makten lyssnar liksom inte och måste heller inte det!!?? Folk behöver lära sig?? Och patienter/klienter gränssättas!!! Och varför behöver människor gränssättas? Om de behöver gränssättas? Och var ska de få hjälp med dessa underliggande problem, om de inte får det i terapi/psykiatri/övrig medicin???

Efter mitt städande bland alla högar med noter och innan cykeltur och kvällsmat, satte jag mig på balkongen och läste en artikel av V. J. Felitti om ACE-studiens syn på missbruk (av droger, alkohol, rökning...) . Och det jag läste stärkte ännu mer de funderingar jag har... Och jag tror att jag ska skriva ett blogginlägg om denna artikel...

Tillägg 2 september: Fick två länkar av S. om brukarmedverkan i psykiatrisk vård i Norge. Och här den andra, samt där man betalar den sista artikeln: Paytex.

Jag googlade på vad som finns i den här vägen i Sverige och hittade två sidor om brukarmedverkan i Älvsborg, se här och här. Samt en rapport från Socialstyrelsen som säger att brukarmedverkan är låg i landet? Har bara skummat detta väldigt snabbt...

Tillägg 3 september: Se konferensen "Kompetanse på brukervis - Nordisk konferanse om psykisk helse" 2 -4 oktober 2007 i Sör-Tröndelag, Norge. Se också hemsidan: Brukerkompetanse.no.

Men vad är psykisk hälsa/ohälsa-sjukdom egentligen?