En förlorad årgång...

Äntligen fick jag tid att kolla tidningen efter allt skrivande så här på förmiddagen och fann en artikel i kulturdelen "Att tillhöra en förlorad årgång", och log roat, där det bland annat stod:

"När vi 62:or var tillräckligt gamla för att begripa någonting av värde var proggtiden redan över och kollektiven upplösta och mellanölet förbjudet. Man anade djupt i själen att man gått miste om den stora festen och att det var obönhörligen över alltihop. Vi drack ljummen pilsner, fantiserade om fri sex och såg hur svallvågorna av en världsrevolution sakta rullade ut över stranden och dog.

En stakande gråsprängd gubbe med pipa i käften var plötsligt Sveriges statsminister [Fälldin!?]. Det var då jag lämnade frimärksklubben för det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Vi åkte på kongress och därinne i Folkets Hus i Stockholm fick jag äntligen leva ut den demokratiska socialistiska drömmen. Det var 1977.

Men sedan dess har det blåst konstant motvind. Dessutom var man plötsligt för gammal och bosatt på fel ställe för att hamna i stormen av nästa ungdomsrevolt, nämligen punken.

Den stora nyliberala rekylen har skickat oss tillbaka till en svunnen tid, långt före 1967. Vi berövades den stora innerligheten, det öppna samhället och engagemanget och fick slutligen det ironiska gapflabbet a la Annika Lantz, rakat skallmode, grannsamverkan, studentbaler, tramsteve, nonsensböcker och en oherrans massa feelgoodfilmer.

Arrogansens megafoner babblar om kristna värderingar, välgörenhet, ordningsbetyg i skolan, hushållsnära tjänster och vårdnadsbidrag. Jag anar en gryning i mörkret. En ny och betydligt kraftfullare big bang som skickar oss rakt in i framtiden, där mänskligheten hör hemma."

Ja, man kan ju alltid hoppas!!? :-)

PS. Helle Klein skriver på sin blogg om batongliberalen Björklund som nu blivit vald som fp:s ledare. Och se också Josefin Brinks senaste blogg om privatisering av vården, ett tema som också "Ett hjärta RÖTT" tar upp. Där en kommentator också tipsar om en artikel i DN (!!!) om att frihet kan vara att slippa välja, slippa öda en massa tid på en massa val som man faktiskt inte är ett jota intresserad av, för att man skulle vilja lägga kraften på något annat! Mer konstruktivt och kanske också "matnyttigare" inte bara för en själv utan också för samhället!!?? Ja, detta har också bidragit till en högre "arbetsbelastning", en massa som sakta urholkat stenen?? Vi gör jobb som andra har gjort förr...
Annica Tiger om vårdnadsbidraget. Och Josefin Brink.
Och kolla denna krönika av Maryam Yazdanfar om klasser och klasskillnader...