Om den alltmer behandlingsteknologiska sjukvården och politik idag...

Läkaren Jörgen Herlofson ger nya sjukförsäkringsförslaget svidande kritik. Han skriver bland annat:

"Den behandlingsteknologiska utvecklingen går med svindlande fart. Fantastiska landvinningar öppnar tidigare oanade möjligheter att åtgärda apparatfel i människokroppen, men kostnaderna för detta är troligen precis lika fantastiska. Den uppmärksamhet och det intresse utvecklingen väcker har emellertid en ideologiskt problematisk baksida.

Fokuseringen riskerar att stärka bilden av att "riktig sjukvård" sysslar med "riktiga fel", det vill säga sådana fel som kan påvisas med våra teknologiska mätmetoder. Ohälsa utan påvisbara apparatfel betraktas följaktligen inte som riktig ohälsa. Så tycks också vårdteknokrater och evidensfundamentalister se på saken.

Det här är den ideologiska grund utifrån vilken man raderar ut rätten till sjukersättning för sådan ohälsa som inte syns på datorskärmarna och på rutinlabblistorna.

Med en snävt biologisk syn på definitionen av ohälsa är dessa nya riktlinjer uppenbarligen logiska och rimliga. Men funktionalitet i arbetslivet handlar om mycket mer än biologi. Det handlar om hur vi klarar av att få hela vår dagliga tillvaro att fungera tillfredsställande.

Stressforskningen visar att kroppens alarmsystem aktiveras när påfrestningar blir övermäktiga och individen inte klarar av att hantera sin livssituation. På kort sikt är det ingen fara med det, men om påfrestningarna består och oförmågan att finna lösningar kvarstår, hamnar man i en kronisk stressituation. Det leder ganska snart till besvärande symtom och funktionssvårigheter, men det tar längre tid innan påvisbara organförändringar uppstår. Sådana symtom brukar i journaler beskrivas som diffusa.

Den typen av illabefinnande som sänker självkänslan i botten, berövar individen kraft och initiativ, tär på livslusten och försätter kroppen i obalans med ständig värk, sömnsvårigheter och diffusa obehagsupplevelser får allmänläkare, psykiatriker och rehabiliteringsläkare dagligen höra om från sina patienter i dessa tider. Men de finner inga "objektivt" verifierbara sjukdomstecken, inga påvisbara organförändringar. De flesta av dessa läkare vill inte skicka tillbaka sådana patienter till jobbet utan att ha erbjudit meningsfulla insatser. Nu ska alltså patienterna tvingas vara kvar i arbete utan möjlighet till nödvändig vila från påfrestningarna.

Man kan av ideologiska skäl vilja hävda att stressrelaterade problem med hälsan inte hör hemma i sjukvården, eller att de är en del av det normala livet, men vad ska man säga till dem som faktiskt har problemen?

Vem tror att arbetsgivare i vårt land har realistiska möjligheter att med psykologiskt känsligt handlag stötta personer med akuta stressrelaterade problem som inte kan bli sjukskrivna för sina besvär?

Med nyorientering och förstärkning på kompetenssidan kan företagshälsovården i samverkan med personalavdelningen säkert göra nytta. Men om problemen främst är förknippade med jobbet, lär förtroendeproblem oundvikligen uppstå ifall företagsassocierade verksamheter står för insatserna.

Och hur går det för alla anställda i de av politikerna så omhuldade småföretagen, där kostsam företagshälsovård knappast ryms inom de ekonomiska ramarna?

Ska vi återigen behöva åse hur människor i en utsatt belägenhet lämnas åt sitt öde, för att deras problem har medicinsk lågstatuskaraktär, och för att de olika myndigheterna och organisationerna inte kan enas om vems bord det är?

Bland dem som arbetar i vården, och som möter den stressrelaterade ohälsan i sitt arbete, råder det samtidigt delade meningar om hur saken ska hanteras. Problematiken har tydliga psykologiska inslag, och inom de medicinska verksamheterna saknar man helt enkelt adekvata kunskaper.

Läkarutbildningen har stark naturvetenskaplig tonvikt, och den som påbörjar studierna med humanistiska ambitioner får räkna med att förkovra sig på egen hand. Det här är sannolikt ett av skälen till kraven på att anställa psykologer i primärvården. Ingen dum tanke, men det finns en klar risk att det förstärker en problematisk benägenhet att vilja ha expertis att remittera till i alla upptänkliga sammanhang.

Hur skulle det i stället vara om själva mötet med patienten tas på större allvar? Med en expert- och teknikinriktad sjukvård riskerar vi att passivisera individer. De blir objekt för vårdens åtgärder snarare än behandlingsdelaktiga subjekt med egna önskningar och egen ansvarskänsla. När det handlar om stressrelaterad ohälsa är det ett särskilt allvarligt felgrepp. Här gäller det i stället att på olika sätt stötta patienten att ta itu med sin livssituation för att själv ändra på det som måste ändras, vare sig det är faktorer i omgivningen, eller om det rör sig om egna problem eller personliga svagheter.

När patienten görs till ett passivt objekt för olika insatser är utsikterna till framgång vid stressrelaterad ohälsa inte särskilt stora.

Det här är en ideologisk fråga som kräver ställningstagande. Vi riskerar nu att komma längre bort än någonsin från en patientcentrerad vård. Den humanistiska visionen om en respektfull vård för alla som behöver den är uppenbarligen hotad."

Kulturbloggen skriver:

”Tänk att högerns politiker mer och mer står för en slags totalstyrning av samhället.”

Författaren Johanna Nilson om att vara ”duktig flicka”!

More about childhood and psycho-somatic health...

Inspired by a comment from a friend on my blogpost "Kopplingar barndom och hälsa..." that these things seem to need to be spoken about and mentioned again and again, and repeatedly.

And I guess what I am trying to say with what I write (becomes a bit clearer with time I hope?? I'm searching after something it feels) is that experiences in childhood doesn't "only" cause psychological/mental problems, but also criminality (and how and to what degree, probably entirely the origin, J. H. Pincus for instance has shown, he is the only one I know of so far, but I recommend his book) and in psychosomatic, organic diseases (as Kirkengen and Getz for instance has shown)!

So negative/adverse childhood experiences can result in not only psychological problems, but in criminality or in somatic sickness. And the persons mentioned above show how in their books. But these things are extremely controversial!?? It's almost totally forbidden to blame parents!!?? Miller thinks that one reason is the suppressed fear we all feel more or less that hinders us from talking openly about these things in society, a taboo. Because I think we don't! We only dare to see a tiny little tip of the ice-berg!??

Now I also found some very interesting readers' letters on Millers web about these last links, to bad health, about a General Practitioner and the one with the title "Psychosomatic Symptoms and Working Through the Pain #3". Letters I have only skimmed yet, but they seem VERY interesting!!! So now I have something to read when I come from work! I hope I can focus now at work; on our first meeting! Phew!!

Addition at 15.33: This is what happens at out meetings!! :-) Didn't increase my ability to focus! Who can? This small boy is so cute. Has recently learnt to walk! He also walked without help!

Or was it dad he had to help with walking??

And while they doggedly walked round there (you have to train if you shall learn - didn't you know!!??) dad discussed a jazz-project!! :-)

English word of today "dogged" means "envist, segt" in Swedish.

PS. (at 17.20) I strongly recommend
the letter linked above from the General Practitioner! A very long letter! Nine (9!!) pages!!

About Dr Gwenda Delany in the Guardian at this page!!

Chronic Fatigue, Fibromyalgia, and Fully body pain...

A brief (!!??) summary of two readers’ letters, here and here, on Millers web, letters which I have read very fast so I may have missed things.

A 24 year old man had written to Miller twice today, suffering from Chronic Fatigue, Fibromyalgia, and Fully body pain. Miller asked him if he had been beaten when he grew up. He wrote a second letter and answered that he had been.

His father is a Karate Master of Strict Discipline of strict discipline and rigidity. This father threatened his son with breaking every bone in his body if he ever smoked or used drugs. He lived in fear (and tension) for his father but showed the whole world how happy and successful he was despite he felt as an emotional wreck. Living in hypocrisy and not his “true self” that really sounds like. Showing a façade to the surrounding world.

Miller replied that it’s understandable that he has the problems he has having a father like his, living in fear that must have been enormous of being killed if he showed rage. This must be shown in the body; such a rage must produce terrible physical pain.

More about narrating/mer om berättande…

Kirkengen also writes in the “Epilogue” at page 395 in her book ”Inscribed Bodies…”:

“However, speaking out about violation can only wield its constructive power in the presence of a crucial precondition: trust. When humans are or feel distrusted when telling about violations, the healing and protecting potential of speaking seems to be unmade, and speaking can become destructive in a double sense; being disbelieved is silencing, and not to be believed shatters ones foundations. More destructive, perhaps than any silence imposed by threat or force during violation, is not to be believed when voicing the violation. When explicit aim of most societies is to create and maintain good conditions for health, a pervasive distrust of narratives about sexual violation as the normative position acts as a pathogenic force, creating and maintaining sickness.”

But when you get the right sort of listener this can mean a lot, maybe the whole, as for Gisela it sounds. It stands at page 387 in “Inscribed bodies...” that:

“I was thirty-two, so this was fairly early. I was sterilized and had lost everything inside. I felt only half human. But the pain remained, until two years ago when I began to tell about the abuse.”

She had been abused by her biological father from when she was nearly three until she was five years old. From the age of seven very frequently abused by a non-relative; a farmer from whom her parents used to rent a cabin for weekends and holidays. On two occasions he also gave three and then two of his adult-fiends access to Gisela too. This abuse terminated when Gisela was fifteen and her parents chose anther place to spend heir weekends on though still ignorant of the farmer’s continuous abuse of their daughter.

Also see former blogpost about "Narratives..."

-//-

Kirkengen skriver också i “Epilogue” på sidan 395 i sin bok ”Inscribed Bodies…”:

”Dock, att tala ut om övergrepp kan bara utöva sin konstruktiva kraft under en avgörande förutsättning: tillit. När människor är eller känner sig misstrodda när de talar om övergrepp, verkar de helande och skyddande potentialerna av tala bli ogjorda och att tala kan bli destruktivt [istället!] i dubbelt avseende; att bli misstrodd är tystande och att inte bli trodd bryter sönder ens grundvalar. Mer destruktivt kanske än någon tystnad pålagd genom hot eller tvång under övergrepp är att inte bli trodd när man ger röst åt övergreppet/kränkningen. När uttrycklig avsikt i de flesta samhällen är att skapa och vidmakthålla bra förhållanden för hälsa kan en genomträngande misstro över berättelsen om sexuella övergrepp och den normerande positionen fungera som en patogen (sjukgörande) kraft, som skapar och vid makthåller sjukdom.”

Men om man får rätt sorts lyssnare kan detta betyda mycket, kanske allt, som för Gisela låter det som. Det står på sidan 387 i ”Inscribed bodies…” att:

”Jag var trettiotvå, så detta var ganska tidigt. Jag var steriliserad och hade förlorat allt inuti. Jag kände mig som en halv människa. Men smärtan var kvar, till för två år sedan när jag började berätta om övergreppen.”

Hon hade blivit förgripen på av sin biologiska pappa från hon var nästan tre år till hon var fem. Från sju års ålder blev hon ofta förgripen på av en som inte var släkting: en bonde som hennes föräldrar hyrde en stuga av över helger och semestrar. Vid två tillfällen lät han också först re så två vuxna vänner också få tillgång till Gisela. Dessa övergrepp slutade när Gisela var femton år och hennes föräldrar valde att tillbringa helger och semestrar på andra ställen, fortfarande ignorerande att bonden hade förgripit sig p deras dotter.

Se också tidigare blogginlägg om "Berättelser..."

Made sick by silence/gjord sjuk av tystnad...

Kirkengen writes in the chapter "Conclusions and implications" at pages 390 and forward in her book "Inscribed bodies..." (see earlier blog posts about her and her books and what she has written, but these books contains almost 700 pages of text, so there is a lot of material there):

"...biomedicine is ignorant as to how life is inscribed into human lived bodies, and how lived bodies are inscribed in the social politics of silencing.

Violated humans are made sick by the silence and are sacrificed to the silence about overwhelmingly male sexual violence, which societies still resist becoming knowledgeable of and reflect upon. Both psychiatric and somatic medicine take part in the silencing, 'the sickness', the sacrifice and thus, the violence. [this is hard words, but true I think! Even psychiatry contribute to silencing I think, all too often, even fairly often or even very often?]. In outlining the implications of these finding, I shall argue that not only sexual violation or any other violation of personal integrity, has potentially pathogenic impact, but also any structural humiliation of human integrity."

Kirkengen refers to the Hebrew University philosopher Avishai Margalit, and writes for instance, about what he say and mean:

"He finds it more fruitful to construct a negative argument, based on the fact that human beings share the morally relevant characteristic of being 'something which can be humiliated'. This negative argumentation, he states, far surpasses in usefulness all of the positive ones /.../ According to Margalit, human beings no longer have Truth, God, Wisdom, Language, or the Law of Nature or History in common. Paradoxically, however, they do all share the ability to be humiliated.

A decent society is reflected, according to Margalit, in the way its institutions meet the most vulnerable of its members - or its non-members. Any measures which marginalize people stigmatize them. And a stigma is the public sign of deviation from the norm, be it the norm of honor, mores, gender, race, faith or function.

Regarding the concepts of honor, self-respect and self-esteem, Margalit writes: 'A humiliating society is one whose institutions cause people to compromise their integrity,' and, 'a decent society is one whose institutions do not violate the dignity of the people in its orbit.

My study provides evidence that structural humiliation of human dignity occurs within medicine [and in psychiatry and therapy too, because what clients have to come with too often becomes belittled and diminished, and analyzed and intellectualized and put a label or diagnose on, instead of being solved/dissolved. Kirkengen writes more about the power of narrative, and if these narratives are met with distrust, what this can lead to instead. I will write a separate blog post about that. And this occurs both in somatic medicine and psychiatry I think]. Whenever people deviate from the norm of biomedicine they become marginalized /.../ if their symptoms do not respond to presumably appropriate measures; if their health does not improve as fast as expected; and finally, whenever they return with the same presenting problem despite that, according to standard medical practice, it ought to have been solved.

These scenarios all lead to medical marginalization, regardless of their origin. It is known, however, that social stigma and shameful, silenced experiences cause health problems but, at the same time cannot be communicated frankly and explicitly /.../ In other words: socio-culturally originating suffering and bad health are not only misunderstood in medical contexts; they will also most probably be aggravated by being responded to with 'more of the same', so to speak /.../

Consequently there is a path from silenced humiliation in private to legitimized humiliation in public. There is a link between the private experience of being made to feel worthless [originating in childhood] - through domestic abuse [physical, sexual and emotional abuse and violation], subordination, exploitation, neglect or deprivation [in grown ups too, which reeanct what they endured during childhood; if their self-esteem was damaged they won't be able to protect themselves adequately and maybe also behaves self-destructively, if they don't act it out on others in destructive behaviors], and the public doom of being unworthy to receive help - through correct medical and legal objectification."

Also see what the ACE-study has found about adverse childhood experiences and their impact on health (so these experiences doesn't only or even always cause psychic problems, but also what we usually mean are somatic troubles, and in many cases both, even among those we deem as "socially respected"; the ACE-study is performed on middle-class Americans, which can afford health insurances, thus aren't the ones in the absolute bottom of the society!!).

A translation to Swedish will probably follow. And see again "Miller on the Wall of Silence"!!?? The blog post about this...

-//-

Nu kommer översättning av detta blogginlägg:

Kirkengen skriver i kapitlet "Conclusions and implications" på sidorna 390 och framåt i sin bok "Inscribed bodies..." (se tidigare blogginlägg om henne och hennes böcker, som sammanlagt består av nästan 700 sidor text inklusive fotnoter som också är värda att läsa).

”… biomedicin ignorerar hur liv skrivs in i mänskliga levda kroppar och hur levda kroppar är inskrivna av den sociala policyn nedtystande.

Kränkta människor har blivit gjorda sjuka av tystnaden/tigandet och är offrade till tystnaden/tigandet om överväldigande manligt sexuellt våld, vilket samhället fortfarande motstår att bli vetande om [dvs. kort och gott vill man inte veta om det] och reflekterande över. Både psykiatri och somatisk medicin deltar i detta (ned)tystande, ’sjukdomen’, offrandet och sålunda våldet. Genom att skissera innebörderna av dessa fynd, ska jag argumentera inte bara över vad sexuellt våld eller varför vilken annan kränkning av personlig integritet har potentiellt skadande effekter, utan också varför varje strukturellt förödmjukande av mänsklig integritet ar det [Kirkengen skriver om reviktimisering av människor i somatisk medicin och psykiatri, dvs. klienter som blir kränkta igen och på samma sätt som de e gång blev, vilket lett till deras sjuklighet. Bara för att man inte vill veta om de grundläggande och underliggande orsakerna, inte frågar efter dem, inte ’vågar’ (??) fråga efter dem].”

Kirkengen refererar till den hebreiska filosofen Avisha Margalit:

”Han finner det mer fruktbart att konstruera ett negativt argument, baserat på fakta att mänskliga varelser delar den moraliskt relevanta karaktäristiken att vara ’någonting som kan bli förödmjukat’. Denna negativa argumentation menar han vida överträffar/-stiger alla de positiva i användbarhet /…/ Enligt Margalit så har mänskliga varelser inte längre sanning, Gud, visdom, språk eller naturens och historiens lagar gemensamt. Paradoxalt dock, delar de alla förmågan att bli förödmjukade.

Ett anständigt samhälle reflekteras, enligt Margalit, i sättet dess institutioner möter dess mes sårbara av dess medlemmar - eller dess ickemedlemmar.. Alla åtgärder som marginaliserar människor stigmatiserar dem [bland annat genom viss sorts diagnosticerande inom både somatisk medicin och psykiatri, vilket hon också skriver om, t.ex. skriver hon om begreppet ’somatiserare’ ganska omfångsrikt. Och läkare som ’vårdslöst’ pratar om framhärdande/envisa somatiserare, men man hör inget motsvarande om ’framhärdande/envisa negligerare’ (liksom underförstått ’Ah du vet; det är något psykiskt!’ utan att ens någonsin ha frågat patienten om hur den har det eller har haft det) om läkare som vidtar den ena meningslösa åtgärden efter den andra som inte leder till någon som helst förbättring hos klienten]. Och ett stigma är det offentliga tecknet på avvikande från normen gällande heder, ?, kön, ras, tro eller funktion.

Avseende konceptet heder, självrespekt och självförtroende, skriver Margalit: ’Ett fördmjukande samhälle är ett samhälle vars institutioner får människor att kompromissa med sin integritet, ett anständigt samhälle är ett vars institutioner inte kränker värdigheten hos människor som befinner sig i dess omlopp.’"

Min studie förser oss med bevis att strukturell förödmjukelse av mänskligintegritet uppträder i medicin [och i psykiatri och terapi också]. När än människor avviker från normen i biomedicinen blir de marginaliserade /…/ om deras symptom inte svarar mot de åtgärder som antas vara ändamålsenliga; om deras hälsa inte förbättras så snabbt som förväntat; och slutligen, när de än återkommer och presentera samma problem trots detta, enligt standard medicinsk praktik, borde det ha lösts.

Dessa scenarier leder alla till medicinsk marginalisering, oberoende av dess ursprung. Det är dock känt att socialt stigma och skamfyllda, tystade erfarenheter/upplevelser orsakar hälsoproblem men, på samma gång, inte kan kommuniceras frankt och uttryckligen /…/ Med andra ord: lidande som har sociokulturellt ursprung och dålig hälsa är inte bara missförstått i medicinska sammanhang; de kommer också högst troligt att bli förvärrade genom att bli svarade med ’mer av samma’ så att säga /…/

Följaktligen finns det en väg från tysta förödmjukande i det privata till legitimerad förödmjukelse i det offentliga. Det finns en länk mellan den privata upplevelsen att ha fåtts att känna sig värdelös [vars yttersta ursprung finns tidigt troligen] – genom familjevåld [fysiskt, sexuellt, emotionellt], underordnande, utnyttjande, negligering eller deprivation och den offentliga domen att vara inte värd att erhålla hjälp – genom korrekt medicinsk och legal objektivisering.”

Se också vad ACE-studien säger om skadliga barndomserfarenheter och dess inverkan på framtida hälsa. Dvs. dylika erfarenheter leder inte bara till psykisk sjukdom eller problem utan kan leda till somatisk ohälsa. Och i värsta fallen av övergrepp och misshandel till kriminalitet av den värsta sorten (Pincus).

Se också tidigare blogginlägg om tystnadens mur.

Total exhaustion of the system/total utmattning av systemet…

Total exhaustion of the system because of long term hidden (and/or denied) stress in older age... When the defenses are getting weaker and you start to remember things from childhood you haven't remembered earlier (in the middle of life, with a lot around, and/or now you remember in a need to make a summary of your life?) and on top of this you are getting weaker physically too...

Starting to remember when you aren't in the same power or control any longer as aging...

Things you haven't processed... Things you aren't even prepared to at all??

Things made me think on a lot of things, in a lot of threads… About the HPA-axis again, a breakdown in the whole system, about earning love, about the power of narrative…

Anna Luise Kirkengen writes in her book “How Abused Children Become Unhealthy Adults” (“Hvordan krenkede barn blir syke voksne” ISBN 82-15-00713-9, which still only exists in Norwegian as far as I know, but there is an excerpts of the book translated to English on the net).

I am going to quote from the chapter “Destructive Impact” pages 24-27 in the English excerpt (pages 36-39 in the Norwegian book).

Kirkengen writes:

“Let us now explore how destructive effect of early negative, silenced and hidden experiences can be understood. The study by Felitti and his collaborators showed a quantifiable correlation between such experience and future health problems which could be demonstrated as much as five decades later. For example, such a connection could be documented regarding heart and vascular diseases. The authors of the latter study write:

‘We found a dose-response relation of ACEs to IHD and a relation between almost all individual ACEs and IHD. Psychological factors appear to be more important than traditional risk factors in mediating the relation of ACEs to the risk of IHD. These findings provide further insights into the potential pathways by which stressful childhood experiences may increase the risk of IHD in adulthood.’

This conclusion is supported by a study of 6000 adults of the correlations among serious illnesses and physical abuse, sexual abuse and overall neglect. The study shows that physical abuse leads to increased risk for lung diseases, gastric ulcer, and rheumatism; neglect leads to increased risk for diabetes and autoimmune diseases; sexual abuse leads to increased risk of heart disease as well. Also, a population study of 1359 women and men at an average age of 75 showed a correlation between childhood sexual assault and diseases of the thyroid gland in men and both arthritis and breast cancer in women.

With that, we are back to my two female patients who died of breast cancer. Both had grown up in so-called ‘strict’ homes. They spoke of abuse, meted out in the name of discipline and parenting, as well as of the adults’ use of alcohol and their socially unacceptable behaviors that had to be kept secret. Already as young girls, both women had taken on the task of concealing the family’s social shame. They were not simply overly responsible but were also powerless to fulfill the impossible assignment they had taken upon themselves. As a consequence of their childhood role as the family’s social worker, both women were in effect predestined to serve as overly responsible rescuers of violent men without ever daring to resist or protest.

I want to link the histories of these two women to general knowledge about neuroimmunological and endocrinological trajectories toward cancer. Throughout many years, both women had been in a state of constant alert fearing the next unpredictable outbreak of violence. Is it fruitful to reason that such a mental condition, enduring the continual experience that one’s life and health may be at risk, nourishes the development of cancer? There exists strong documentation of the negative impact on the immune system of so-called distress, that is, emotional overload. Experimental inquiry into that correlation has taken various forms. In immunological studies, ‘natural killer cells’ are central objects for study; in studies of hormones, the role of cortisol holds an important place. Natural killer cells are measurably suppressed in research subjects exposed to stress, for example intense noise, as many as 72 hours afterwards, but only if the subjects believe that they have no control over the noise. The same noise level over the same period of time does not have the same effect, however, if the subjects believe that they can turn the noise off, even when that is not actually the case. In other words, the determining factor is the person’s own perception of either authority and control, or impotence and the feeling of being at the mercy of their circumstances. The person’s subjective experience that his reality is overwhelming and unyielding weakens his natural killer cells. The effect is intensified by repeated experiences of powerlessness, and even more so by chronic powerlessness. This paves the way for pathological cells to take hold in the body’s tissues and organs.

Subjective interpretations also affect the hormonal interplay between the hypothalamus, the pituitary gland and the adrenal glands, the so-called HPA-axis. There now exists a considerable body of documentation regarding these hormones, particularly as to their effect on the naturally fluctuating daily production of cortisol. The concept of ‘allostasis’ comes in here. Allostasis means stability through change and it includes all the internal systems that make possible a flexible accommodation to both routine and shifting daily life. An allostatic ‘loading’ arises during repeated experiences of danger. It has been measured during long-term strain as in social crises such as war and emergencies, during school examinations, when experiencing grief, loss of livelihood, and divorce – as well as during the ongoing suppression of strong feelings such as while providing long-term care to a partner with Alzheimer’s disease.

The loading is reflected in continually hyperactive cortisol production. This brings with it all of the known consequences accompanying raised levels of cortisol: weight gain, elevated blood pressure levels, disturbances to blood sugar regulation, loss of skeletal minerals, just to name the most central effects.

In short, people subjected to a sense of chronic powerlessness develop such conditions as osteoporosis because of chronically elevated levels of cortisol. It is very tempting to place this hormonal causal relationship into a more. complex system of potentially convergent phenomena. It could be, for example, that rather than considering osteoporosis, and many other conditions, an epidemic it ought to seen as part of a syndemic. The concept of a syndemic was introduced by anthropologist Merrill Singer in a study of three interacting, mutually impacting, and mutually intensifying “epidemics”: narcotics abuse, violence against women, and AIDS.”

Self destructive behaviors and life styles, social problems… If it isn’t directed at others in destructive behaviors of different severity (even to the worse criminals, such as Pincus has described)…

Kirkengen also writes in ”Intensions and Introduction” that she with this book about how violations of integrity leads to sickness and want to address all those which

“…come in contact with people, old and young, who are being hurt or have been hurt in the past by other people’s lack of respect for their personal integrity.” *)

“The initiatives must have as their goal the prevention of humiliation, violation, injury or abuse, particularly of people who are young and dependent. They must also aim to insure that all people, regardless of where they are or where they go, can trust that they will be valued and treated with respect. Laws must have as their aim that all people, especially those who are small and dependent, who have already been humiliated, violated, injured or abused receive the help they need, and in abundance. They must also aim to insure that all people who have been treated with disrespect or contempt can regain their sense of self-worth and self-respect.”

*) Where every persons personal integrity isn’t only about the sexual or physical integrity, but also the emotional. Not violating any of those boundaries. To show deep respect, not least against children and the ones that are still growing… I came to think about what Jennifer Freyd writes about CSDM…. About the difficulty to estimate other people’s boundaries sometimes… Adults between, where there doesn’t exist a power differential…

Lack of respect for personal integrity, which comprises sexual, physical and emotional integrity.
Also see about the ACE-reporter number one.

And I think a coming blog post will be about the topic “guilt”… Paralyzing guilt?

Something personal: When I sat here writing I came to think about something that occurred a couple of days ago when I had friends here an evening... I use to put books and writing away I don't want them to look in... And in my books I use to write, sometimes fairly a lot, very personal notes... Which I don't want anyone to read!!

I have learnt with those that I shall do this (and I probably do other things because I don't want them to come with comments about things...

But this time, when I and one of the friends was occupied with other things one of them took books from my book cases and read... I suddenly saw it and in fact asked/begged him not read what I had written!!! And this I really view as a boundray violations, not least as I have told these that I write a lot in my books and therefore can't lend them to other people usually (maybe if it novels; then I don't write so much and sometimes nothing).

If you have been exposed to boundary violations you easily get violated in a similar manner??

Came to think about other forms of violations, such as telling others what they shall wear, how they shall live, how they shall have it at home etc. Grown ups between this is a little different then if a child is exposed to this... But it can be very irritating for grown ups too...

And the more "well behaved" you are because of your upbringing (with high demands for instance) it can be really disturbing and maybe something you just can't push away!!??

So it has been with those friend too, or at least the woman... (she does this with the man she lives with too!! :-) As maybe many women do!??). "You should..." with how I dress!!! How low my lamp in the kitchen was, because they didn't think they could see people round the table... But I am raised not to mention such things even if as in this case you maybe see the person in front of you till his/her edge of the scalp!!! If we at least have eye-contact, what's the problem???

And she has even had opinions on how I have it at home... A sigh...

With age I have started to dress more personal than I have done earlier... And i guess (yes, I really GUESS!!!) I have some sense for artist-things... It means a lot how I have it around me at home at least!!! That it is personal and things I like... Preferably things made by living human beings... But not only that... Because it isn't that rigid. I hope not so very rigid at all.

And I haven't bought anything to the household I haven't been able to pay immediately, except for maybe technical things such as the last stereo... But that I paid in one or two months...

If I don't have money to buy a new chair or small table, then I have an old one in the meantime... And even many years...

Drawing this sort of people to me - have I?? A little at least? And what they have said has been very irritating to be really honest!!! As if to say I have a bad taste or need help!!?? (Maybe I do?? In fact a little ironical... I have it as I want - almost!).

The ones that maybe violated such boundaries, as reading things that was private was maybe dad... And the one having opinion about how to think, feel etc... has been mom I think.

Another human beings thinks, feels as he/she does... To say what others shall feel/ think is humiliating, and disrespectful and probably also violations of boundaries (and integrity)... But I shall not say that I never can say: "Oh, but you shall not think so..."

Both my maternal grandmother and dad checked mom's purse as if it was their right!! Grandma stopped with it though (but she did this when mom already had maybe three or four children; I think I remember it, to see if dad gave her money!!!). But dad did this his whole life!! I wouldn't have allowed this, I think! But mom did. At least with dad... Why??? How about boundaries and integrity?? No matter if you are married or not!!??

And by the way I think one shouldn't have to put things away when people are going to visit you!!! That it shouldn't be a temptation for people to read what one has written for instance... But sometimes it is, and then I try to remember to take those books etc. away.

And really a side-track: I managed to burn music, a CD, yesterday on my new computer, too, through trial-and-error-method!! Fun!! (my situation some years ago was of that kind I couldn't afford a computer at all, so I bought my first computer in my whole life less than five years ago... My economy had been ruined during a period of a little more than six years when I tried almost entirely on my own to recover from an exhaustion... I had no savings left after it. And from working only 80 % after that for three years before I was back on full time work, which I am since four years now. And these four years have meant a lot for my economy, in recovery of that too on top of trying to recover in other areas and ways of my life, because of very bad work place conditions and a "40-years crisis" in advance? Why 40-years crisis? I have my ideas...).

-//-

Total utmattning av systemet på grund av långtidseffekt av dold (och/eller förnekad) stress hos äldre.

Saker fick mig att fundera… Om ett sammanbrott av hela systemet. Och kom att tänka på vad Anna Luise Kirkengen skriver.

Jag kommer att citera sidorna 36-39 i hennes bok “Hvordan krenkede barn blir syke voksne” ISBN 82-15-00713-9, ur kapitlet ”Den destruktive virkningen” sidorna 36-39, vilket finns i ett utdrag på engelska på nätet “How Abused Children Become Unhealthy Adults” i kapitlet ”Destructive Impact” sidorna 24-26 i det utdraget.

Kirkengen skriver:

”Låt oss nu undersöka vilken destruktiv effekt tidigare negativa, tystade och dolda erfarenheter kan tänkas ha på senare hälsa. Studien av Felitti och hans medarbetare visar ett kvantifierbart samband mellan sådana erfarenheter och senare hälsoproblem som kan påvisas upp till fem årtionden senare [dvs. alltså i övre 50-årsåldern och senare]. Sammanhangen kan till exempel påvisas för hjärt- och kärlsjukdomar. Författarna till den sistnämnda studien skriver:

’Vi fann både en dos-responsrelation mellan negativa barndomserfarenheter och hjärtkärlsjukdomar och ett samband mellan nästan alla enskilda ACE-faktorer och hjärtkärlsjukdomar. Psykologiska faktorer ser ut att ha större betydelse än de traditionella riksfaktorerna i förbindelsen mellan negativa barndomserfarenheter och hjärtkärlsjukdom. Våra fynd ger vidare insikt i hur belastande barndomsupplevelser kan öka risken för hjärtkärlsjukdom bland vuxna (Kirkengens översättning).’ [dessa fynd förser oss/utrustar oss med vidare insikter om de potentiella vägar genom vilka stressfyllda barndomserfarenheter kan öka risken för hjärtkärlsjukdom som vuxna, min översättning av den engelska texten].

Denna konklusion/slutsats stöttas av en studie bland 6 000 vuxna om sammanhangen mellan allvarliga sjukdomar och fysisk misshandel, sexuellt missbruk och generell vanskötsel [Bosch och Jenson refererar till Pia Mellodys koncept om medberoende och vad kränkningar faktiskt är; att de inte bara är fysiska eller sexuella, utan också kan handla om vanskötsel och vanskötsel som ganska många av oss inte uppfattar som vanskötsel, och ökar dessa faktorer så får denna sorts vanskötsel svårare följder än om barnet utsätts för få faktorer]. Studien visar att misshandel medför ökad risk för lungsjukdomar, magsår och ledsjukdomar, att vanskötsel medför ökad risk för diabetes och autoimmuna sjukdomar och att missbruk medför ökad risk för hjärtsjukdom. Och en befolkningsstudie bland 1 359 kvinnor och män med en genomsnittsålder på 75 år visar på ett sammanhang mellan sexuella övergrepp i barndomen och sjukdomar i sköldkörteln hos männen och både artrit och bröstcancer hos kvinnorna [men hur många kommer ihåg sådana här övergrepp?].

Därmed är vi tillbaka hos mina två kvinnliga patienter som dog av bröstcancer *). Bägge hade vuxit upp i så kallade ’stränga’ hem. De talade om misshandel i namn av straff och uppfostran och om de vuxnas alkoholbruk och socialt oacceptabelt uppförande som måste hållas dolt. Bägge kvinnorna hade redan som små flickor tagit på sig uppgiften att dölja familjen sociala skam. De blev inte bara överdrivet ansvarstagande, de var också hjälplösa inför den omöjliga uppgiften de tagit på sig själva. Som följd av sin barndomsroll som familjens socialarbetare hade de nästintill blivit förutbestämda att bli överansvariga räddare av våldsamma män, utan att någon gång våga gå till motvärn eller protest.

[*) två kvinnor som Kirkengen tidigare skrivit om, vilka dog av bröstcancer och vilka visade sig ha blivit misshandlade av sina män ända till de blev sjuka vilket de teg om till Kirkengen av en slump fick veta det, men för sent för att kunna lasta av dem den stress som gjorde att de slutligen dog i sin bröstcancer.]

Dessa två kvinnors historier knyter jag nu till generell kunskap om neuroimmunologiska och endokrina vägar mot cancer. Bägge kvinnor befann sig i många år i konstant alarmberedskap och rädsla för det nästa, oförutsägbara utbrottet av våld. Är det fruktbart att tänka att ett dylikt mentalt tillstånd, det vill säga en konstant upplevelse av latent fara för liv och hälsa, när utvecklandet av cancer? Det negativa inflytandet på immunsystemet av så kallad distress, det vill säga emotionell överbelastning, är starkt/övertygande dokumenterat. Experimentell utforskning av sammanhangen har förankrats på flera sätt. I immunologiska studier är ’natural murder cells’, på svenska mördarceller, centrala studieobjekt, i hormonstudier har kortisol en betydande plats. Mördarceller undertrycks mätbart hos försökspersoner som utsätts för stress, till exempel intensivt oljud upp till 72 timmar efteråt, men bara om försökspersonerna inte tror att de kan kontrollera oljudet. Samma nivå av oljud över lika lång tid har dock inte samma effekt om försökspersonerna tror att de kan slå av ljudet, även om det inte är sant. Med andra ord: Personens egen upplevelse av antingen auktoritet/makt och kontroll – eller vanmakt/impotens – bestämmer verkan. Personens subjektiva upplevelse av verkligheten som överväldigande och opåverkbar försvagar mördarcellerna. Effekten blir förstärkt av upprepade upplevelser av maktlöshet och ytterligare vid kronisk vanmakt. På så sätt öppnas vägen för patologiska celler i kroppens vävnader och organ.

Subjektiv tolkning påverkar också det hormonella samspelet mellan hypotalamus, hypofys och binjurebarken, i engelsk kortform HPA-axeln. Nu finns en omfattande mängd dokumentation rörande dessa hormoner, särskilt avseende deras effekt på den naturliga fluktuationen i den dagliga produktionen av kortisol. Begreppet ’allostas’ kan här introduceras. Allostas betyder stabilitet med hjälp av ändring och omfattar alla interna system som möjliggör flexibel anpassning till både rutin och skiftande vardag. Allostatisk ’uppladdning’ sker vid upprepad upplevelse av fara. Den har mätts vid långtidsbelastning som samhällskriser, krig och nöd, vid examen, sorg, förlust av uppehälle och skilsmässa – och vid långvarigt undertryckande av starka känslor som under långtidsskötsel av partner som har Alzheimers sjukdom. Uppladdningen kommer till uttryck i ständig hyperaktivitet i kortisolproduktionen. Detta har alla de följder som förhöjt kortisol ger, alltså viktökning, blodtrycksstegring, fel i blodsockerregleringen och förlust av mineraler i skelettet, för att nämna de mest centrala.

Personer i kronisk vanmakt får alltså till exempel osteoporos på grund av kroniskt förhöjt kortisol. Det är mycket frestande att sätta detta hormonella orsakssammanhang in i ett mer komplext system av möjliga sammanlöpande fenomen. Det kan nämligen tänkas att osteoporos, som många andra sjukdomstillstånd, inte bör förstås som en epidemi, men som en del av en syndemi. Begreppet syndemi blev introducerat av antropologen Merill Singer i studien av tre interagerande, ömsesidigt påverkande och ömsesidigt förstärkande ’epidemier’, nämligen narkotikamissbruk, våld mot kvinnor och AIDS”.

Kirkengen skriver också i ”Innledning og veiledning” att hon med denna bok om hur kränkningar av integritet leder till sjukdom och hon vänder sig till alla dem som ”…kommer i kontakt med människor, stora och små, som skadas eller har blivit skadade på grund av andra människors bristande respekt för deras [personliga] integritet.” *)

Att alla dessa (i sjukvård, socialtjänst, inom psykiatri, i skolan, advokater, politiker, de som stiftar lagar, medmänniskor i allmänhet troligen också)

”…ska ha som mål att förhindra att människor, och särskilt de som är små och beroende, blir förödmjukade, kränkta, skadade och missbrukade /…/ De bör ha som mål att sörja för att alla människor, oavsett var de är eller färdas, kan veta att de blir respekterade och aktade. Lagarna bör ha som mål att sikta mot att alla människor som har upplevt andras respektlöshet och förakt får riktig och riklig hjälp och kan återfår sin självaktning och självrespekt.”

*) Där varje individs personliga integritet inte bara rör den sexuella eller fysiska utan också känslomässiga och emotionella integriteten. Att inte kränka dessa gränser. Att visa djup respekt, inte minst mot små barn och det växande släktet… Tänker på vad Jennifer Freyd har skrivit om CDSM… Om svårigheten att bedöma andras gränser ibland… När det gäller vuxna emellan… Som inte står i olika maktposition…

Avsaknad av respekt för personlig integritet, vilken omfattar sexuell, fysisk och känslomässig/emotionell integritet. Se också blogginlägg om ACE-studiens första nyhetsbrev.

Och jag tror att ett kommande blogginlägg kommer att bli om ämnet ”skuld”. Förlamande skuld?

See also Ingeborg Bosch on burn out.

---