Om den alltmer behandlingsteknologiska sjukvården och politik idag...

Läkaren Jörgen Herlofson ger nya sjukförsäkringsförslaget svidande kritik. Han skriver bland annat:

"Den behandlingsteknologiska utvecklingen går med svindlande fart. Fantastiska landvinningar öppnar tidigare oanade möjligheter att åtgärda apparatfel i människokroppen, men kostnaderna för detta är troligen precis lika fantastiska. Den uppmärksamhet och det intresse utvecklingen väcker har emellertid en ideologiskt problematisk baksida.

Fokuseringen riskerar att stärka bilden av att "riktig sjukvård" sysslar med "riktiga fel", det vill säga sådana fel som kan påvisas med våra teknologiska mätmetoder. Ohälsa utan påvisbara apparatfel betraktas följaktligen inte som riktig ohälsa. Så tycks också vårdteknokrater och evidensfundamentalister se på saken.

Det här är den ideologiska grund utifrån vilken man raderar ut rätten till sjukersättning för sådan ohälsa som inte syns på datorskärmarna och på rutinlabblistorna.

Med en snävt biologisk syn på definitionen av ohälsa är dessa nya riktlinjer uppenbarligen logiska och rimliga. Men funktionalitet i arbetslivet handlar om mycket mer än biologi. Det handlar om hur vi klarar av att få hela vår dagliga tillvaro att fungera tillfredsställande.

Stressforskningen visar att kroppens alarmsystem aktiveras när påfrestningar blir övermäktiga och individen inte klarar av att hantera sin livssituation. På kort sikt är det ingen fara med det, men om påfrestningarna består och oförmågan att finna lösningar kvarstår, hamnar man i en kronisk stressituation. Det leder ganska snart till besvärande symtom och funktionssvårigheter, men det tar längre tid innan påvisbara organförändringar uppstår. Sådana symtom brukar i journaler beskrivas som diffusa.

Den typen av illabefinnande som sänker självkänslan i botten, berövar individen kraft och initiativ, tär på livslusten och försätter kroppen i obalans med ständig värk, sömnsvårigheter och diffusa obehagsupplevelser får allmänläkare, psykiatriker och rehabiliteringsläkare dagligen höra om från sina patienter i dessa tider. Men de finner inga "objektivt" verifierbara sjukdomstecken, inga påvisbara organförändringar. De flesta av dessa läkare vill inte skicka tillbaka sådana patienter till jobbet utan att ha erbjudit meningsfulla insatser. Nu ska alltså patienterna tvingas vara kvar i arbete utan möjlighet till nödvändig vila från påfrestningarna.

Man kan av ideologiska skäl vilja hävda att stressrelaterade problem med hälsan inte hör hemma i sjukvården, eller att de är en del av det normala livet, men vad ska man säga till dem som faktiskt har problemen?

Vem tror att arbetsgivare i vårt land har realistiska möjligheter att med psykologiskt känsligt handlag stötta personer med akuta stressrelaterade problem som inte kan bli sjukskrivna för sina besvär?

Med nyorientering och förstärkning på kompetenssidan kan företagshälsovården i samverkan med personalavdelningen säkert göra nytta. Men om problemen främst är förknippade med jobbet, lär förtroendeproblem oundvikligen uppstå ifall företagsassocierade verksamheter står för insatserna.

Och hur går det för alla anställda i de av politikerna så omhuldade småföretagen, där kostsam företagshälsovård knappast ryms inom de ekonomiska ramarna?

Ska vi återigen behöva åse hur människor i en utsatt belägenhet lämnas åt sitt öde, för att deras problem har medicinsk lågstatuskaraktär, och för att de olika myndigheterna och organisationerna inte kan enas om vems bord det är?

Bland dem som arbetar i vården, och som möter den stressrelaterade ohälsan i sitt arbete, råder det samtidigt delade meningar om hur saken ska hanteras. Problematiken har tydliga psykologiska inslag, och inom de medicinska verksamheterna saknar man helt enkelt adekvata kunskaper.

Läkarutbildningen har stark naturvetenskaplig tonvikt, och den som påbörjar studierna med humanistiska ambitioner får räkna med att förkovra sig på egen hand. Det här är sannolikt ett av skälen till kraven på att anställa psykologer i primärvården. Ingen dum tanke, men det finns en klar risk att det förstärker en problematisk benägenhet att vilja ha expertis att remittera till i alla upptänkliga sammanhang.

Hur skulle det i stället vara om själva mötet med patienten tas på större allvar? Med en expert- och teknikinriktad sjukvård riskerar vi att passivisera individer. De blir objekt för vårdens åtgärder snarare än behandlingsdelaktiga subjekt med egna önskningar och egen ansvarskänsla. När det handlar om stressrelaterad ohälsa är det ett särskilt allvarligt felgrepp. Här gäller det i stället att på olika sätt stötta patienten att ta itu med sin livssituation för att själv ändra på det som måste ändras, vare sig det är faktorer i omgivningen, eller om det rör sig om egna problem eller personliga svagheter.

När patienten görs till ett passivt objekt för olika insatser är utsikterna till framgång vid stressrelaterad ohälsa inte särskilt stora.

Det här är en ideologisk fråga som kräver ställningstagande. Vi riskerar nu att komma längre bort än någonsin från en patientcentrerad vård. Den humanistiska visionen om en respektfull vård för alla som behöver den är uppenbarligen hotad."

Kulturbloggen skriver:

”Tänk att högerns politiker mer och mer står för en slags totalstyrning av samhället.”

Författaren Johanna Nilson om att vara ”duktig flicka”!