Burchardts Appendix...

Burchardt's whole Appendix with already cited parts:

"Miller believes that our emotions are formed in early childhood. If we have happy childhoods then our emotions develop naturally and we behave in a rational way. If however our childhoods have been unhappy, as a result of physical, sexual or emotional abuse, our emotional world is damaged. Emotionally damaged adults may harm themselves or others or suffer with
psychosomatic illness. Why is this?

Children who are being abused are in a frightening and dangerous situation. Children need to believe that their parents love them. If they react in a natural way to the abuse, by showing their anger and outrage, they risk further abuse from their parents or carers. The abused child, A, represses her anger and outrage and does not feel it consciously. This is a healthy response to abusive parents as it optimises A's wellbeing while she is dependent on them. By repressing her anger and convincing herself that everything is OK really, A does not antagonize her parents and so maximises the chance that they will continue to give her the good things they can, such as food, shelter and a home. She also helps herself to cope with an intolerable situation.

When A grows up the situation changes. The repression of her anger is no longer necessary and is in fact counter-productive for A's wellbeing. Sadly, because A is herself unconscious of the anger it will probably remain repressed. She lives with the unconscious anger inside her and is compelled to express it in some way. The anger may be expressed towards herself (as in
depression, self-harm or psychosomatic illness), her children (as child abuse) or towards others over whom she has power (as in violence or bullying). Conversely she may re-experience her own anger by developing relationships with other people who will abuse her."

-//-

Min amatöröversättning av Judith Burchardts Appendix inklusive redan citerat stycke (det sista):

"Miller menar att våra känslor formas i tidig barndom. Om vi hade lyckliga barndomar då skulle våra känslor utvecklas naturligt och vi bete oss på ett rationellt sätt. Om dock våra barndomar var olyckliga som ett resultat av fysiska, sexuella eller emotionella övergrepp, är vår känslomässiga värld skadad. Varför är det så?

Barn som blir utsatta för övergrepp/blir kränkta befinner sig i en skrämmande och farlig situation. Barn behöver tro att deras föräldrar älskar dem. Om de reagerar på ett sätt som vore naturligt [adekvat]på kränkningarna/övergreppen, genom att visa sin vrede och sitt raseri, riskerar de mer kränkningar och övergrepp från sina föräldrar eller vårdare. Det kränkta barnet, A, tränger bort sin vrede och raseri och känner den inte medvetet. Detta är ett hälsosamt sätt att reagera på kränkande föräldrar eftersom det optimerar A:s välbefinnande eftersom hon är beroende av dem. Genom att tränga bort sin vrede och övertyga sig själv om att allt är okej, sätter sig inte A (upp) emot sina föräldrar och på det sätet maximerar hon chansen att de kommer att fortsätta att ge henne de goda saker de kan, sådana som mat, skydd och ett hem. Hon hjälper alltså sig själv att överleva en intolerabel situation.

När A växer upp ändras situationen. Bortträngningen av hennes vrede är nu inte längre nödvändig och den är också kontraproduktiv för A:s välbefinnande. Därför att A är omedveten om sin vrede kommer den troligtvis att förbli bortträngd sorgligt nog. Hon lever med den omedvetna vreden inuti sig och är tvingad att uttrycka den på något annat sätt. Vreden kan uttryckas mot henne själv (som i depression, självskadande och psykosomatisk sjukdom), hennes barn (som övergrepp/kränkningar mot barn) eller mot andra över vilka hon har makt (som i våld eller översitteri). Motsatt kan hon återuppleva sin egen vrede genom att utveckla relationer med andra människor där de kommer att kränka henne.”