Kroniskt trötthetssyndrom är en stressjukdom/Chronic fatigue is a stress-disease…

I en artikel i norska Dagbladet står det att ME eller kroniskt rötthetssyndrom är en stressjukdom. Se ACE-rapport nr. 4 om skadliga barndomserfarenheter och stress samt blogginlägg här om exhaustion/utmattning samt inte minst vad I. Bosch har skrivit om burn out.

I ACE-rapporten menar de att om man inte tar tänkbara skadliga/negativa barndomserfarenheter beräkningen vid behandling av dessa klienter kan behandlingen bli mindre lyckosam. Och jag undrar över kognitiv beteendeterapi, som förordas överallt, med hänsyn till senare tiders rön inom hjärnforskning... (dock detta är behandlingar som går snabbare, och därför också blir midre kostsamma och snabb, akut hjälp är kanske nödvändig, men... Kan DETTA också inverka i dess popularitet?).

Se också läsarbrev på Millers webb från en läsare som undrar om hormonell obalans och rädsla kan vara kopplade.

Och det är ganska bedrövligt hur det resoneras, med skuldbeläggning kring sjukskrivningar (av en massa som slår sig för bröstet skulle jag frankt vilja säga)... För de troligen duktiga, som nog redan skäms för sin "svaghet"... (se länken nedan till essä om att ingen är så säker som den som vet för litet, just dessa vet bäst? De som kan mest inser också hur litet de kan? Och är kanske inte alltid lika tvärsäkra? Och kanske mindre påstridiga än de som kan minst?).

Men var sitter denna "svaghet"?? Dessutom kan höga ambitioner (för att duga t.ex., även om detta är omedvetet hos individen ifråga, vilket det kan vara) resultera i annat än utmattning. Insikt om detta (hos både behandlare och klient är viktig och första steget, men det är bara början). Vilket ACE-studien också visat.

Liksom Anna Luise Kirkengens forskning.

En sjukgymnast (manlig) hade skrivit en insändare (som jag inte hittar på webben) i en lokaltidning i lördags om debatten kring utbrända, den i hans mening moralistiska. Han var ganska arg. Han jobbar med dylika patienter.

Han skriver bland annat i slutet av en ganska lång insändare att:

"Att strama upp sjukskrivningarna kan ju vara ett sätt att minska på sjukskrivningarna [skattesänkningar som måste finansieras överalltoch med alla medel, trots att sjukskrivningarna fortsätter att minska - och varför minskar de? Har folk blivit verkligt friskare?] och minska på kostnaderna, om det fungerar. Viktigt är då att inse att minskat ohälsotal inte är samma saker som minskad ohälsa. Man försöker arbeta fast man är sjuk helt enkelt. Detta ökar på det mänskliga lidandet och jag tror att det i värsta fall kan leda till ökat antal självmord.

Jag blir både arg och ledsen när jag läser Kickans [troligen tidigare insändare] åsikter. Ledsen då jag vet att många som idag är sjuka och som läser detta kommer att känna ökad skam över sin sjukskrivning. Arg blir jag då människor utan insikt i sjukdomsbilden, och som saknar empati, uttrycker åsikter som inte bara sårar utan också sprider denna åsikt hos fler.

Visst finns det säkert dem som utnyttjar systemet, men låt inte detta drabba de faktiskt sjuka genom att neka dem sjukskrivning när de av läkare diagnosticerats med stressrelaterad sjukdom. Att de gör roliga saker på sin fritid, som att anordna fester [vilket kanske tidigare refererad insändarskribent ondgjort sig över?] istället för att bara ligga i sängen, är något som ska uppmuntras och är en del i rehabiliteringen."

Jag är så pass till åren, så jag vet hur det har varit: som sjuk skulle man hålla sig inomhus till varje pris. Annars var man inte riktigt sjuk. En utmattningsdrabbad behöver vara ute i friska luften OCH ha sociala kontakter, saker som kan vara nog så kämpiga!!! Sådant bör istället uppuntras och stöttas, men bör hela tiden ske på den sjukes villkor.

Och det känns också som antalet "konstigare", mer långvariga förkylningar och kanske också andra infektioner har ökat!!! Förmodligen också antibiotikaanvändingen med allt vad det innebär. Vi binder ris åt egen rygg och skjuter problemen framför oss? Vad kan det handla om?

Läste också någonstans, om det var i någon lärartidning, att någon vill föreslå att karensdagen slopas för magsjuka!!! (så kommer en massa sådana undantag och allt krångligare regler!?). Grundanledningarna till varför människor är utmattade och sjuka överhuvudtaget diskuteras inte...

Man vill gärna tillskriva dessa saker som genetiska defekter... Genetisk svaghet och sårbarhet (och det gör de som anser att de själva inte har dessa "defekter"?? Slår sig för bröstet: det kan inte drabba mig! Vilket det kanske inte gör, men varför gör det inte det? Beror det på bättre geer? Fler kvnnor drabbas av dessa saker. Är de svagare? Eller vad handlar det om?). Inte minst i psykitariska kretsar!? Men, ja, vad handlar denna sårbarhet och svaghet om?? Jag bara undrar litet ironiskt och tyst...

Apropå kunskap och vetande; Arthur Silber har skrivit en essä med titeln ”Ingen är så säker som den som vet för litet”.

---

In an article in a Norwegian newspaper it stood that chronic fatigue is a stress-disease. First see a readers' letter on Miller's webb with a question if hormonal imbalance can be linked to fear.

Arthur Silber has written an essay titled ”No One Is So Sure as the Man Who Knows Too Little”.

And he also writes in the essay “The American Way of Doing Business”:

“I note in passing that almost everyone is quick to condemn the torture and murder of dogs, but the casual, daily, virtually universally accepted cruelties visited upon children elicit almost no one's concern. I will be writing much more in the near future about Alice Miller's critically important work, but pay very careful attention to this further instance of the fundamental displacement of our moral priorities. We rush to protect animals, but not children. Curious, that. With much more to come on this subject, I'll give you a very brief indication of why this happens: fortunately, most of us are not implicated in cruelty to animals. The absence of guilt makes the condemnation easier; because we are so anxious to establish that we still have some vague sense of right and wrong, we are quick to take up the cause. But most people are implicated in numerous cruelties to children, all of which are defended as being for the children's "own good." That is a lie with particularly terrible consequences -- and it is the identical rationalization used by many to "justify" the invasion and occupation of Iraq (as it was the justification for any number of horrors, going back at least to the Mexican-American War: "To conquer Mexico, in other words, would be to do it a favor"; see below for further details). What we learn and internalize as children, we reenact as adults.”

See the ACE-reporter no 4, about adverse childhood experiences and stress, which means that if you don't take possible early childhood experiences into account the treatment will be less successful (and I wonder about the over popular cognitive-behavioral therapy if one see to recent brain-research. But this form of treatment is faster and costs less, maybe a strong reason to their popularity: people want quick-fixes, which is understandable, and the society want to pay as little as possibl. And how are their longterm effects?), and blogposts here about Anna Luise Kirkengens work and on exhaustion and not least what I. Bosch has written on burn-out.

Addition later: and no wonder people are tired if they have such experiences as the one mentioned in the two later blogposts today; this and this!!! To keep such things in check and down!! If one doesn't act it out that is?? And are allowed to act it out (on others) or has the power to do that (you are the one above or stronger etc.)? In the worse case on a whole nation!! As Hitler, Stalin, Mao, and now for instance Bush?? And why does people let such persons get so much power? Is it because they have themselves been raised in similar manners?? Though maybe not so severely, but severely enough to support such regimes or not daring to react or protest against them?

And why do people land in manipulative therapies and concepts and groups and circumstances?? Without seeing them through? Even if they are very harmful to them, or because they are?? We use to say something in the style "You need to be well (not sick) to be sick"...