Visar inlägg med etikett safety?. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett safety?. Visa alla inlägg

lördag 24 oktober 2009

Vilken samhällsmodell vill vi ha? Inte hur höga/låga skatter vill vi ha...

Ja, vilken samhällsmodell vill vi ha? Vill vi att alla ska ha samma livschanser? Vill vi att människor ska ha en anständig trygghet vid sjukdom och arbetslöshet eller ålderdom? En som ökar friheten?

Och självfallet ligger i detta att inte missbruka trygghetssystemen? Men vilka är det som gör det (ganska ironiskt: samtidigt är det okej att sko sig på annat sätt, men hur har fokus riktats i vår "liberalt" orienterade press)?

Och vilka gör det INTE? Vi bestraffas kollektivt, för vad hur många (eller hur FÅ) gör egentligen? Det är söndra och härska som gäller?

Och det är samma tongångar i USA verkar det, om missbrukare av de trygghetssystem de hade där tidigare. Och HAR varit samma sorts retorik om fuskare, fast längre än här, jag tappade hakan när jag hörde exakt samma saker från min pojkväns mun som vi hör här. Om människor som inte vill arbeta, som lever väldigt gott på socialpengar.

Men det finns onekligen de som jobbar och knappt håller nästippen ovanför vattenytan. Se vad Barbara Ehrenreich vittnar om.

Och vad är resultatet av nedskärningarna i socialförsäkringarna de hade där?

Ett samhälle med oerhört stora klyftor mellan människor, med allt vad det innebär.



klicka på bilderna för att göra dem större.

Ja, vadå flexibilitet och öppenhet för den ”andra parten/sidan”? Vadå fastlåsthet? Fundamentalism? Är högersidan öppnare och flexiblare för det än vänster? Är de öppnare för samarbete och samverkan med "motståndarsidan"? Ja, handlar det om "motståndare"? Borde det handla om det egentligen? Är det sunt och friskt? Har vi sunda, friska politiker?

Skapar vår nuvarande regering ett samhälle för alla? Gör de vad de gör för vårt bästa? Vet de vårt bästa?

Eller borde det handla om att skapa ett samhälle för ALLA? Där vi samverkar och samarbetar? Och där ALLA sidor samarbetar och samverkar?

Ingen av högerpartierna är beredda att offra sin image och stödja ett rödgrönt alternativ för att slippa Sverigedemokraterna, nej, Greider har rätt.

Och apropå religion: vi i Sverige är väldigt sekulariserade, dvs. vi är inte så religiösa (inte fundamentalistiskt religiösa). Kan det vara så att människor i andra religioner också i högre grad än vi tror är sekulariserade, dvs. inte alls så strängt eller fundamentalistiskt troende? Kanske inte bokstavstroende ALLS? Men de vi ser och hör är extremerna?

Ja, vi borde ge alla en röst. Eller snarare inte ta den ifrån någon enda individ. Genom respektfull behandling av alla. Så mycket som vi någonsin kan.

söndag 20 april 2008

Priset för “utveckling”, “framsteg” och “framgång”…

privata bilder...

Detta fick mig att tänka till…

Igår skickade jag över en länk med bilder med cyklande, badande, lekande barn och vuxna, från en sommardag i norra Sverige förra sommaren, till en amerikansk vän. Nu på morgonen hade jag fått svar.

Han skriver, litet deprimerat:

”Allt verkar väldigt trevligt där. Det påminner mig om 50-talet (60-talet?), som det var här, nästan, bortsett från mikrovågsugnar och datorer. USA hade 100 miljoner färre människor då och ännu färre bilar. Att cykla är riskfyllt nu på de flesta platser, allt är så överbefolkat. Att växa upp nu är definitivt annorlunda. Fler restriktioner för barn för ’säkerhetens’ skull, som inte var nödvändiga då. Det är sorgligt.

Ett av priserna vi måst betala för ’utveckling, framsteg’ och ’framgång’ antar jag. Blackbirddammen (Blackbird pond) där mina vänner och jag brukade åka skridskor och spela ishockey låg i mitten av ingenstans. Bara sädesfält, ett taggtrådsstängsel att knixa sig igenom för att komma till dammen, inte ett hus i sikte. Nu är det detta och skyltarna som satts upp säger 'INGET badande, INGET skridskoåkande, INGET fiskande.' Ungar får bara spela TV-spel och titta på TV.”

Undra på att man har problem av diverse slag? Om man inte kan vara ute och röra på sig eller leka! Med övervikt, utmattning, stress… Att röra på sig är ju viktigt för alla dessa saker..

Har vi tid för varandra heller? För att njuta, ha kul? Vilket pris är vi villiga att betala för vad slags "utveckling" eller "framgång"? Och vad är "framgång, framsteg och utveckling" egentligen? Definierar olika personer detta olika? Och varför gör vi det? Varför värderar vi olika saker och så olika (eller gör vi detta i grund och botten)? Vad har fått oss att värdera olika saker (i den grad vi nu värderar dem olika)?

Några små funderingar om hur stress påverkar kreativitet?

Tillägg på kvällen: nämnde det ovan för en vän i England. Han menar att det är likadant där...