Priset för “utveckling”, “framsteg” och “framgång”…

privata bilder...

Detta fick mig att tänka till…

Igår skickade jag över en länk med bilder med cyklande, badande, lekande barn och vuxna, från en sommardag i norra Sverige förra sommaren, till en amerikansk vän. Nu på morgonen hade jag fått svar.

Han skriver, litet deprimerat:

”Allt verkar väldigt trevligt där. Det påminner mig om 50-talet (60-talet?), som det var här, nästan, bortsett från mikrovågsugnar och datorer. USA hade 100 miljoner färre människor då och ännu färre bilar. Att cykla är riskfyllt nu på de flesta platser, allt är så överbefolkat. Att växa upp nu är definitivt annorlunda. Fler restriktioner för barn för ’säkerhetens’ skull, som inte var nödvändiga då. Det är sorgligt.

Ett av priserna vi måst betala för ’utveckling, framsteg’ och ’framgång’ antar jag. Blackbirddammen (Blackbird pond) där mina vänner och jag brukade åka skridskor och spela ishockey låg i mitten av ingenstans. Bara sädesfält, ett taggtrådsstängsel att knixa sig igenom för att komma till dammen, inte ett hus i sikte. Nu är det detta och skyltarna som satts upp säger 'INGET badande, INGET skridskoåkande, INGET fiskande.' Ungar får bara spela TV-spel och titta på TV.”

Undra på att man har problem av diverse slag? Om man inte kan vara ute och röra på sig eller leka! Med övervikt, utmattning, stress… Att röra på sig är ju viktigt för alla dessa saker..

Har vi tid för varandra heller? För att njuta, ha kul? Vilket pris är vi villiga att betala för vad slags "utveckling" eller "framgång"? Och vad är "framgång, framsteg och utveckling" egentligen? Definierar olika personer detta olika? Och varför gör vi det? Varför värderar vi olika saker och så olika (eller gör vi detta i grund och botten)? Vad har fått oss att värdera olika saker (i den grad vi nu värderar dem olika)?

Några små funderingar om hur stress påverkar kreativitet?

Tillägg på kvällen: nämnde det ovan för en vän i England. Han menar att det är likadant där...