Arbetslinje, utanförskap, konsumism...

se mer om rockande pensionärer här.

Jag blir så trött så jag vet inte vilken rubrik jag ska använda på detta inlägg.

Robert Sundberg undrar i ledaren ”Borgaren och Rödrosen” idag om det som Borg och hans alliansvänner uttalat om arbetslinje och minskning av utanförskap kan tas på allvar. Tydligen har det varit budgetdebatt? Och Sundberg skriver:

”Östros å sin sida hade andra problem. Han lät alltför kameral. Men så hade han dels skolats upp vid maktens köttgrytor av presidentlika Persson, dels en licentiatexamen i nationalekonomi.

I stället borde Östros ihärdigare ha påtalat de orättvisa och ökande skillnader mellan rika och fattiga under Borgs styre som är resultat av finansministerns nådiga luntor. Sju tiondelar av resurserna från sänkta skatter har ju gått till de tre tiondelar som tjänar mest.

De 220 000 förmögnaste har dessutom fått två tusenlappar i månaden vardera i och med borttagen förmögenhetsskatt. Och de med de värdefullaste husen har fått rejält sänkt fastighetsskatt. Så har skett oavsett konjunktur och skicket statsfinanserna varit i.

Mer av retorisk spets var vad Rödrosen Östros hade behövt uttala. Alltså klargörande tal av typen: Borgaren Borg tar, likt en omvänd Robin Hood, från de fattiga och ger till de rika oavsett konjunktur och statsfinansiellt läge.”

Läs också Helle Kleins ledarkrönika om ”Ett recept som slår mot pensionärerna” om vad privatisering av apoteket kan komma att innebära.

Hon uttrycker det så bra så jag citerar:

”’Nya idéer och arbetssätt kan utvecklas utan upplösning av apotekssystemet’, förklarade PRO:s ordförande Lars Wettergren. 

En omreglering som i själva verket är en avreglering innebär med nödvändighet att läkemedelshanteringen blir försäljningsdriven [risk att vi blir påprackade medicin och kanske inte den billigaste heller? Och läkemedelsbolagen får ännu mer inflytande]. Så är marknadslogiken. Något annat vore konstigt.

Ett av de stora samhällsproblemen har varit de skenande läkemedelskostnaderna. Detta åtgärdade politikerna med tydligare reglering och ett aktivare Apoteket AB som kunde stå för producentoberoende information och dessutom med hög trovärdighet kunde byta ut dyra läkemedel mot likvärdiga billigare.

Apoteket står också för upplysning, hjälp till egenvård och hälsofrämjande arbete som i sig går ut på att göra människor i mindre behov av läkemedel. Det perspektivet kan aldrig ett företag ha vars verksamhet går ut på att sälja piller.

Samordningen i Apoteket ökar dessutom tillgängligheten. Som astmatiker med återkommande behov av att ta ut receptbelagd medicin kan jag numera gå in i vilket apotek som helst utan den lilla gula receptlappen – alla uppgifter finns i datorsystemet. Ett marknadssystem med många olika apotekskedjor kommer däremot göra det lika krångligt som det numera är att köpa tågbiljetter för sträckor som trafikeras av flera olika bolag.

Var tredje bensinmack läggs ned i Sverige. 

Parallellen till apoteken är uppenbar. I ett marknadsstyrt försäljningssystem finns ingen social eller geografisk hänsyn. Vem som ska ta ansvar för att det finns välsorterade apotek i glesbygden framöver är i apoteksmarknadsutredningen en obesvarad fråga.

Tänker sig socialminister Göran Hägglund (kd) att marknaden ska klara av glesbygdsansvaret?

Heja pensionärerna! Vi borde alla kedja fast oss en stund i vårt apotek för att visa att vården och hälsan är vår gemensamma angelägenhet och inte ska kidnappas av konsumismens profeter.”