Narratives/berättelser...

When I searched for other things in Anna Luise Kirkengen's books I read the beginning of the chapter "Narratives" at page 55 in her book "Inscribed Bodies - Health Impact of Childhood Sexual Abuse" ISBN 0-7923-7019-8 (only in English).

She wrote:

"Dialogues about the impact of life world experiences on individuals include personal memories and reflections. To these, statements or judgments are related, shaped as narrative accounts. In the human sciences, there exists a multidisciplinary agreement that a central part of human communication is embedded in the telling of stories. This is mirrored in the universality of story-telling, and in the grammar structures constituting a linguistic linguistic matrix for stories found in all human languages. The story itself resembles a natural psychological unit in emotional life. Such stories present as internally consistent interpretations or reconstructions of presently understood past, experienced present and anticipated future. Merleau-Point, reflecting upon how telling relates to living, points to interacting layers of reality which make up the human existence. These reach from the objective level to the physical realm to the linguistic level of expression."

But Kirkengen also writes that from her experience as doctor people need to be asked explicitly sometimes (probably almost always), they don't mention things of themselves. But they don't take it amiss (tar inte illa upp) if they are asked. On the contrary is her experience.

And in addition as I found in a book the other day when I was writing about the Swedish stress-researcher Alexander Perski, in the blog post "För ditt eget bästa/For Your Own Good..." where I wrote:

"And Perski also underline the importance of having forums in which you can express yourself!! Where you can canalize tensions, fears or experiences of threat. This apparently functions as lightning-conductors! Gives one perspective on ones situation and better proportions on things; when we are allowed to resonate ourselves forward and use our intellectual resources to solve problems. Others can also contribute with their views... This is not only about contact with others, but also about contact with oneself/yourself! If the talking partner is a good talking partner!!??"

And Pennebaker is another on this theme. There are probably more people that believes in talking, narrating, writing, telling...

I think I will try to translate this to Swedish too later.

Addition June 25: but all telling isn't healing, it depends on the receiver... Kirkengen has written about this too, but I will comeback to that in a later blogpost.

---

Jo, nu vill jag försöka översätta texten ovan till svenska:

När jag sökte efter annat i Anna Luise Kirkengen's böcker läste jag början på kapitlet "Narratives" på sidan 55 i hennes bok "Inscribed Bodies - Health Impact of Childhood Sexual Abuse" ISBN 0-7923-7019-8 (finns bara på engelska?).

Hon skriver:

”Dialog om inflytandet av livserfarenheter på individer inkluderar personliga minnen och reflektioner. Till dessa är påståenden och bedömningar relaterade gestaltade som redovisande berättelser [??]. I den mänskliga vetenskapen finns det multidisciplinära överenskommelser att en central del i mänsklig kommunikation är innesluten i berättandet av historier. Detta speglas i det universella historieberättande och i grammatikaliska strukturer bestående av en lingvistiskt/språkligt ursprung för historier som kan hittas i alla mänskliga språk. Historien själv liknar en naturlig psykologisk enhet i känslomässigt liv. Sådana historier visas som inre överensstämmande tolkningar eller rekonstruktioner av hur individen förstår det förflutna här och nu, nu upplevt och förväntningar om framtiden[??]. När Merleau-Point reflekterar över hur historieberättande relaterar levande/livet, pekar han ut de interagerande nivåerna av vekligheten som utgör mänsklig existens [??]. Dessa sträcker sig från den objektiva nivån till det fysiska riket till språklig nivå i uttrycket [??].”

Dvs. mänskligt språk över hela världen är konstruerat för att just berätta historier!? Som speglar vårt liv, yttre och inre, nu och då och relationen mellan dessa utifrån där vi är här och nu, just i den stund vi berättar vår historia!? Dvs. senare kanske vi berättar en annan histoira, t.o.m. en radikalt annan, beroende på saker som hänt vad vi bearbetat etc. etc. Att uttrycka oss och artikulera oss är nnaturligt och ligger nedlagt i oss!? Och om vi undertrycker det...?

Kirkengen skriver också att människor måste bli uttryckligen frågade om saker, men att de inte tar illa upp om de blir tillfrågade utifrån sin erfarenhet som allmänläkare i över 30 år. Tvärtom tror jag att hon menar.

Alexander Perski har också skrivit om vikten av att ha forum där man kan uttrycka vad som trycker en!! Se tidigare blogginlägg "För ditt eget bästa/For Your Own Good..."

Och Pennebaker är ju också inne på samma tema.

Men allt berättande blir inte helande och det beror på mottagaren. Detta har Kirkengen också skrivit om och det vill jag återkomma till i ett annat blogginlägg.