Eva Marias historia/the story of Eva Maria…

Sidorna 283-287 i Kirkengens “Inscribed Bodies”.

Kirkengen skriver på sidan 287, som en summering av Eva Marias historia, min snabba amatöröversättning:

”Spänningen och smärtan, hjälplösheten och avsaknaden av styrka, var det levda inflytandet av tystade kränkningar. När de blev uttalade, kränkningen adresserad/tilltalad av en annan och att tala blev uttryckligen legitimerat, blev Eva Maria förmögen att göra så [att tala]. Hon var en av flera som hade ’started to get going’ (även Eva Maria använde skidtermen ’att komma på glid’) beroende på insikten och direktheten kombinerad med empati och acceptans av en sjukgymnast [med psykomotorisk inriktning?]. Genom att tolka den levda kroppen och att föreslå det lämpliga sammanhanget för kroppslig framställning/kroppsligt uttryck hade terapeuten öppnat upp för en väg att tala, för frigivande [av sanningen] och förståelse.”

Dvs. terapeuten såg tecknen i Eva Marias kropp, vad kroppen talade om, dess språk. (Det finns de som är rädda för att deras kropp ska avslöja dem? Att någon ska se sanningen och benämna den? För denna person vill inte själv inse sanningen?).

Eva Marias sätt att tala om övergrepp var inte uttrycklig, utan snarare att presentera ett dolt budskap i form av ett övermått av spänning (i kroppen, kroppen ljuger aldrig som Miller skriver i sin sista bok "The Body Never Lies). Hon var moderlös från tidigt och blev sexuellt utnyttjad av sin far mellan hon var sju och tretton år.

I sena tonår blev hon gravid, men innan tvillingar hade fötts hade deras far lämnat henne. Barnen skickades till fosterhem där den ena dog. Senare gifte sig Eva Maria med en man, vilken hon förstod alltför sent var en våldsam alkoholist. Hon återfick rätten till den tvilling som levde och fick också ganska snart ytterligare ett barn. Under de följande åtta åren var hon gravid sju gånger och varje gång fick hon spontan abort före åttonde graviditetsveckan. Detta ganska ovanliga hälsoproblem kan tematiseras som följer:

A(nna Luise Kirkengen): De här missfallen mellan din andra och tredje förlossning, ser du dem kopplade till det du led i äktenskapet?

E(va Maria): Ja. Så är det absolut… (rösten dör bort, hon tvekar).

A: Våld och slag och framtvingade samlag – du kunde inte behålla barnet?

E: Nej (svag röst). Det var en konstig tid, han var så våldsam, jag hade mitt jobb och jag hade två barn hemma att ta hand om, det var en massa. Jag var utmattad. Det var för mycket…

A: Jag förstår. Det här betyder att du hade ett jobb, två barn och en våldsam, drucken man. Visste någon om detta?

E: Jag tror att en del gjorde det. Jag menar, en del måste ha vetat. Men jag sa ingenting.

A: Doktorerna som du träffade varje gång du blivit remitterad i samband med ett missfall…

E: Jag blev remitterad varje gång, både till ett lokalt sjukhus och två gånger till vårt regionala sjukhus. Men ingen reagerade. Senare fick jag de här pillren. Jag borde ha nämnt det, alla dessa missfall, jag ville inte ha fler. Då fick jag piller.

A: Men ingen fråga om du levde under stress?

E: Nej, men jag har tänkt på det… det var mitt fel, att jag inte sa någonting. Jag tänkte att jag borde många gånger, men gjorde inte. Jag kunde inte få mig till att säga det… (paus).

A: Vad hindrade dig tror du?

E: (tvekar, svag röst) Jag vet inte riktigt.

A: Du ville inte berätta att du var gift med en sån man?

E: Nej (viskar). Nej. Men man kan säga att det fanns vissa människor som visste om det, vi bodde i ett stort hus, man kunde höra när han skrek, det fanns grannar som ringde polisen, utan att jag sa någonting.

A: Grannarna visste och polisen visste, men doktorerna visste inte?

E: Nej. De fick inte veta om det.

"Det här är verkligen inte en berättelse om att tala om övergrepp [Eva Maria höll tyst av solidaritet, lojalitet och skam? Precis som hon lärt sig tidigt i livet?]. Det är en berättelse om kollektivt tystande av övergrepp som är både hörda och bevittnade, men inte reagerade på. Eva Maria kände inte till något annat än att bli gjord till ett objekt och förödmjukad, och hon lät det hända. Hon försökte rikta uppmärksamheten hos hos barnavårdsauktoriteter mot de övergrepp som hon varit med om under barndomen. Det var fåfängt. Hennes röst hördes inte /…/ mannen hon gifter sig med börjar inte misshandeln förrän första barnet är fött och hon känner sig tvingad att stanna på grund av barnet. Våldet och förödmjukelsen kan sålunda fortsätta. Hon berättar dock aldrig, både beroende på tidigare erfarenheter av att inte blir hörd och på grund av en skam över sin man. Hon hoppas att någon ska gripa in så att hon inte ska behöva berätta. Detta hopp är dock fåfängt på grund av en hög social tolerans mot våld i hemmet som tillhörande det privata området; hennes grannar ringer polisen men ingen agerar. Under tiden fortsätter hon (hennes kropp) att förkasta barnen han tvingar på henne.

Hennes oförmåga att höja rösten om sina intressen blir ett hälsoproblem. Doktorerna som hon träffar behandlar hennes tillstånd, men frågar aldrig om hennes allmänna situation, hennes hemförhållanden, omfånget av hennes ansvar eller närvaron av hot och våld i hennes liv. Hennes tillstånd måste ha varit ganska kritiskt åtskilliga gånger [sett till remisser till sjukhus] /…/ Hon är så effektivt tystad att hon inte berättar förrän en kronisk smärta invalidiserar henne. Efter många år av ofta återkommande sjukskrivningar och många byten av anställning beroende på instabilitet i hennes arbete, så får hon invaliditetspension för sin sjuklighet. Den slutliga diagnosen blir fibromyalgi. Och hon berättar inte förrän hon utmanas på ett ganska ovanligt sätt. Detta ämne tematiseras som följer:

A: När började du berätta om dina upplevelser, när kom de ut?

E: Det gick så långt att jag fick problem med mina ben och höfter och trodde att jag skulle få hjälp hos en sjukgymnast. För smärtan i mina höfter och ben. Sjukgymnasten skrev detta, du kan få läsa det, du förstår nog detta eftersom du är doktor.

*En journal från en psykomotorisk sjukgymnast ger en detaljerad beskrivning av ett mönster av muskelspänning och motstånd i de övre delarna av kroppen, vilket starkt kontrasterar till den undre muskulaturens tonus och försvagade kontakt med de under extremiteterna, bäckenregionen och benen, vilka verkar ’döda’. Terapeuten har föreslagit ämnet incest vilket patienten har bekräftat.

A: Det var det… hon frågade dig bara direkt och då kändes det allright att berätta för henne?

E: Ja. Det var för att hon var kvinna… Jag hade inte träffat kvinnor förut, bara manliga doktorer. Jag hade konsulterat sjukgymnaster tidigare, men inte om mina ben, bara mina skuldror. Och då hittade de spänningar. De var traditionella sjukgymnaster. Då fick jag massage och liknande. Men detta var en psykomotorisk sjukgymnast…

A: Psykomotoriska sjukgymnaster tänker…

E: … annorlunda, ja. Hon fattade det genom… hon började röra vid mig… och då sa hon att detta liknande det och det… och då började jag ’get going’, vi hade hittat det… hon var verkligen bra.

Eva Maria går i ett tyst och tystat lidande till hon faktiskt inte kan gå längre. Hennes alltmer invalidiserande smärta är fokus för ett otal medicinska åtgärder och hon skickas till terapi, men bara delar av hennes kropp behandlas åt gången. Behandlingarna är fåfänga, smärtan fortsätter och så gör övergreppen. Eftersom Eva Maria är oförmögen att ge röst åt sitt lidande och misshandel, hon bär det i sin kropp i en alltmer ökande börda av levda erfarenheter. Hennes kroppslighet är fylld, ganska bokstavligt, med påförd smärta och hon blir alltmer deformerad av den. De mest fundamentala funktionerna fallerar och hennes ben kan inte bära henne. Slutligen ser någon henne kroppsligen, rör vid hennes hela kropp och börjar ’läsa’ mönstret av försvar och uppmärksam närvaro i den övre delen av henne och den tillbakadragna och maktlösa frånvaron i de nedre delarna. Terapeuten som är förmögen att känna muskeltonus och dess olika budskap, skicklig i att varsebli en gestalt och kapabel att tala om vad hon ser och tänker, hjälper Eva Maria ut ur det tystade rummet /…/ Genom att ta Eva Marias kroppslighet på allvar kan terapeuten tala om kopplingarna i vilka Eva Maria lever.”

Och genom detta så kan Eva Marias situation sakta börja vändas och förbättras?

-//-

As a summery of Eva Maria’s story Kirkengen writes at page 287 in "Inscribed bodies" (the story of Eva Maria stands on pages 283-287):

"The tension and pain, the powerlessness and lack of strength, were the lived impact of silenced violation. As they were spoken, the violation was addressed by another and to tell explicitly became legitimate, Eva Maria was able to do so [she had to get encouraged to do this]. She was one of several who had 'started to get going' (also Eva Maria used the ski term 'å komme på gli') due to the insight and directness combined with empathy and acceptance of a psychomotoric therapist. By interpreting the lived body and suggesting the appropriate context for the corporeal presentation, the therapist had opened the way for telling, releasing and understanding."

Further it stands (from page 283 and further):

"Eva Maria's way of telling about abuse was not to be explicit, but rather to present a covert message in the form of an excess of strain /.../ this is certainly not a narrative about telling about abuse. It is rather the opposite. It is a narrative about the collective silencing of abuse which is both heard and witnessed but not reacted to. Eva Maria knew nothing else than to be objectified and offended, and she let this happen. She tried to direct the attention of the childcare authorities to the abuse she was exposed to in her childhood. That was futile. Her voice was not heard [she kept quiet of 'solidarity', 'loyalty' and shame? As she had been learnt early in life?]/.../She is so effectively silenced that she does not tell until a chronic pain incapacitates her. After many years of frequent sick leaves and many changes of employer due to instability at her work, she receives a disability pension for her sickness. The final diagnosis is fibromyalgic pain. And still she does not tell, until she is challenged in a rather unusual way."

The female psycomotoric therapist start to read her body and tells what she perceives, and this give Eva Maria the permission, makes it legitimate, to tell her story...

"Her corporeality is filled, quite literally, with inflicted pain, and she becomes almost deformed by it. The most basic functions fail, and her legs cannot carry her. Finally, someone regards her corporeality, touches her whole body, and begins to 'read' the pattern of defensive and vigilant presence in the upper parts of her, and the withdrawn and powerless absence in the lower part. The therapist, capable of sensing the muscular tonus and its differing messages, skilled at perceiving the a gestalt, and capable of telling what she perceives and thinks, helps Eva Maria out of a silenced room /.../ By taking Eva Maria's corporeality seriously, the therapist can tell the connections by which Eva Maria lives."

And by this Eva Maria slowly starts to recover? Her body, and soul, gets released slowly? Step by step? She becomes more and more capable of taking responsibility for herself, her own life and her children? And more capable of protecting her children?

Came to wonder: But can there be a fear that the body shall reveal things? For many? That somebody shall see a/the truth and give it a name? Because this person doesn’t want to realize the truth really, whether this is consciously known or not, whether this person remembers it or not, but somewhere deep in know the truth?