More about narrating/mer om berättande…

Kirkengen also writes in the “Epilogue” at page 395 in her book ”Inscribed Bodies…”:

“However, speaking out about violation can only wield its constructive power in the presence of a crucial precondition: trust. When humans are or feel distrusted when telling about violations, the healing and protecting potential of speaking seems to be unmade, and speaking can become destructive in a double sense; being disbelieved is silencing, and not to be believed shatters ones foundations. More destructive, perhaps than any silence imposed by threat or force during violation, is not to be believed when voicing the violation. When explicit aim of most societies is to create and maintain good conditions for health, a pervasive distrust of narratives about sexual violation as the normative position acts as a pathogenic force, creating and maintaining sickness.”

But when you get the right sort of listener this can mean a lot, maybe the whole, as for Gisela it sounds. It stands at page 387 in “Inscribed bodies...” that:

“I was thirty-two, so this was fairly early. I was sterilized and had lost everything inside. I felt only half human. But the pain remained, until two years ago when I began to tell about the abuse.”

She had been abused by her biological father from when she was nearly three until she was five years old. From the age of seven very frequently abused by a non-relative; a farmer from whom her parents used to rent a cabin for weekends and holidays. On two occasions he also gave three and then two of his adult-fiends access to Gisela too. This abuse terminated when Gisela was fifteen and her parents chose anther place to spend heir weekends on though still ignorant of the farmer’s continuous abuse of their daughter.

Also see former blogpost about "Narratives..."

-//-

Kirkengen skriver också i “Epilogue” på sidan 395 i sin bok ”Inscribed Bodies…”:

”Dock, att tala ut om övergrepp kan bara utöva sin konstruktiva kraft under en avgörande förutsättning: tillit. När människor är eller känner sig misstrodda när de talar om övergrepp, verkar de helande och skyddande potentialerna av tala bli ogjorda och att tala kan bli destruktivt [istället!] i dubbelt avseende; att bli misstrodd är tystande och att inte bli trodd bryter sönder ens grundvalar. Mer destruktivt kanske än någon tystnad pålagd genom hot eller tvång under övergrepp är att inte bli trodd när man ger röst åt övergreppet/kränkningen. När uttrycklig avsikt i de flesta samhällen är att skapa och vidmakthålla bra förhållanden för hälsa kan en genomträngande misstro över berättelsen om sexuella övergrepp och den normerande positionen fungera som en patogen (sjukgörande) kraft, som skapar och vid makthåller sjukdom.”

Men om man får rätt sorts lyssnare kan detta betyda mycket, kanske allt, som för Gisela låter det som. Det står på sidan 387 i ”Inscribed bodies…” att:

”Jag var trettiotvå, så detta var ganska tidigt. Jag var steriliserad och hade förlorat allt inuti. Jag kände mig som en halv människa. Men smärtan var kvar, till för två år sedan när jag började berätta om övergreppen.”

Hon hade blivit förgripen på av sin biologiska pappa från hon var nästan tre år till hon var fem. Från sju års ålder blev hon ofta förgripen på av en som inte var släkting: en bonde som hennes föräldrar hyrde en stuga av över helger och semestrar. Vid två tillfällen lät han också först re så två vuxna vänner också få tillgång till Gisela. Dessa övergrepp slutade när Gisela var femton år och hennes föräldrar valde att tillbringa helger och semestrar på andra ställen, fortfarande ignorerande att bonden hade förgripit sig p deras dotter.

Se också tidigare blogginlägg om "Berättelser..."