Bosch on the topic children and anger…

Bosch writes about “Anger” in her book “Rediscovering the true self” at page 136:

“Anger is another emotion that children should be able to express. Some things are very difficult to put up with, especially when you are little and powerless, so it is understandable that children feel angry from time to time. There is nothing wrong in expressing anger as long it doesn’t harm others. The child who is allowed to openly show anger at home can be encouraged to avoid doing so in a way that is harmful for others. Inappropriate expression of anger by a child who is allowed to feel anger is and indication of a deeper lying problem that the child needs help to deal with such as feeling threatened, being treated unfairly, being powerless, etc. Parents confronted with their child’s resistance and anger towards them are often surprised. Yet, aren’t anger and resistance very healthy and understandable reactions, when one has to comply day in day out with all kinds of rules and expectations and have so little influence on one’s own life?”

She also writes about ”Honoring all feelings and letting our children express their feelings” at page 135:

“Honoring all feelings our children have, and letting them express these feelings, is another way parents can contribute to their children’s emotional wellbeing. There are no exceptions. When they feel pain, are frightened, confused, etc., it is important to listen to them, let them fully express their feelings, and then, see if a solution can be found together, if the child so desires. Be sure to allow enough time so that the feeling can be fully experienced by the child and not stopped before it has run its natural course. Never try to make children stop crying! It’s the crying that heals.”

But I can imagine that the grown up gets provoked by the child’s feelings in many different ways… And it isn’t about, or shall not be about, technically behave in the right way against and with children… I feel…
-//-
Bosch skriver om “Vrede” i sin bok “Rediscovering the true self” på sidan 136:

”Vrede är en annan känsla som barn bör få möjlighet att uttrycka. En del saker är väldigt svåra att hantera, särskilt när man är liten och maktlös, så det är förståeligt att barn känner sig arga då och då. Det är inget fel att uttrycka vrede så länge det inte skadar andra. Det barn som tillåts att öppet visa vrede hemma kan uppmuntras att undvika att göra det på ett sätt som är skadligt för andra. Olämpligt/ickeändamålsenligt uttryck för vrede hos ett barn som är tillåtet att känna vrede är ett tecken på ett djupare liggande problem som barnet behöver hjälp att hantera, som att känna sig hotat, att bli orättvist behandlat, att vara maktlös osv. Föräldrar som konfronteras med barnets motstånd och vrede mot dem blir ofta förvånade. Dock, är inte vrede och motstånd väldigt hälsosamma och förståeliga reaktioner när man är tvungen att (åt)lyda alla slags regler och förväntningar dag ut och dag in och när man har så litet inflytande över sitt eget liv?”

Hon skriver också om ”Att hedra alla känslor och att låta våra barn uttrycka sina känslor” på sidan 135:

”Att hedra alla känslor våra barn har och att låta dem uttrycka dessa känslor är ett annat sätt föräldrar kan bidra med för sina barns känslomässiga välmående. Det finns inga undantag. När de känner smärta, är rädda, förvirrade osv. är det viktigt att lyssna på dem, låta dem uttrycka sina känslor fullt ut och sen se om det går att hitta en lösning tillsammans, om barnet så önskar. Försäkra dig om att tillåta tillräckligt mycket tid så att känslan kan bli fullt upplevd av barnet och stoppa den inte förrän den har ridit ut sitt naturliga förlopp. Försök aldrig få barn att sluta gråta! Det är gråtandet som helar.”

Jag kan föreställa mig att vuxna kan bli provocerade på en massa olika sätt av ett barns känslor… Och det handlar inte om att tekniskt liksom bete sig rätt mot och med barn… Känns det…