Miller on the Wall of Silence/Miller om tigandets mur...

I will first "warn" the reader that this blog post contains serious critic of Miller and members of her so called “team”… So avoid reading this if you don’t think you can stand that Miller is criticized.

Miller writes in her book ”Breaking Down the Wall of Silence – The Liberating Experience of Facing Painful Truth” about the little girl as in Franz Kafka’s short story “In der Strafkolonie” (1919) doesn’t become enlightened about her criminal behaviors (and evilness) by her mother. The little girl experienced the Wall of Silence already as a little girl Miller writes.

Her mother could day after day meet her daughter with silence for in this way demonstrate her absolute and complete power over her. The little girls needs, questions and suggestions was taken a back against this compact wall without that the mother has to defend herself for this sadism. She rather perceived this attitude as a fair and well-earned punishment for offenses (misdemeanors!!) the little girl had committed and as her duty to teach her a “lesson”.

The reason for this torment the child wasn’t enlightened about by her mother, in spite of perpetual, hopeless efforts to try to get to know and understand.

In the omission and negligence to enlighten the child which was punished there laid a message:

“If you don’t even know what makes you deserve this punishment, then you have no conscience. Seek, search, do your utmost best till your conscience tells you what guilt you have brought down upon you. Maybe you then could try to apologize and dependent on the temper of the one in power you can, if you are lucky, maybe get forgiveness.”

Rather the little girl doubted on the rightfulness of her own feelings; that this was cruel and sadistic and loveless, that she was unfairly and despisingly and contemptuously met by her mother. Besides the little girl had nothing to compare with, that is other mothers which maybe behaved differently, and this mother also showed herself as completely sacrificing herself and very aware of her duties and obligations.

And this was what the little girl had to believe in, because the truth would have been too painful and difficult to experience on her own.

The fault could only lie in her own wickedness when mom didn’t talk to her, not answered her questions, didn’t see her, didn’t pay her any attention and neglected her, didn’t care about her when she asked for an explanation, but avoided her gazes and met her with cold.

“If mom hates me I must deserve to be hated!”

a child thinks.

What was demanded, implicitly (this wasn't said out straightly and clearly either, talk about an entire and total power!!) - to say it frankly - was to mind read!?

The child was isolated, alone (despite all people around), but the memory of this including the despair over not being informed about the reason for this punishment was suppressed. The absurd behavior her mother showed and the child’s trials to whatever prize understand her mother and at last be able to change her destiny, understand the mother, make her talk, was suppressed. Nobody helped her to see the truth there and then. This lonely searching the latter adult continued in the abstract theories labyrinths (as in Alice Miller’s case)…

And she takes this with her up into adult life. Either she struggle hopeless struggles against the Wall of Silence as she meets later and/or she herself uses the Wall of Silence, maybe not least against own children, if she has any. Maybe without even being aware of it or understanding the reasons or roots at all because she doesn't have access to the original experiences and causes and roots… So that the grown up lands in self destructive or destructive relations…

I speculate that this can be harmful in therapeutic relations or in circumstances which resemble therapeutically relations… But a grown up have generally entirely different choices than a small child… As grown up it is or should be easier to chose and not chose. But it isn’t easy for a grown up either, if he/she has experiences she/he has suppressed. It can even be very difficult.

It can be particularly harmful in circumstances which resemble or downright are therapeutic relations/circumstances. If the one with authority and power meet the one with less power with the Wall of Silence, and not at all try to motivate or explain why she/he reject or does this and that.

I think one then are recreating or re-enacting this early relation, when the mother met her little girl with the Wall of Silence… Have the power not to have to explain or motivate your decision maybe at all… But nothing is dissolved either, everything is only repeated, and maybe even a little bi more strengthened?

And what the one in power and/or authority position maybe plays out is her/his own need for power, unconscious needs, the power for not having to or being forced to by anyone to motivate or explain or talk about what one sees as wrong, what one reacts on etc.? And maybe thus not giving the other part an opportunity to defend her/himself or come with her/his view on the whole or anyone to come to terms with anything? And a real, genuine meeting isn't possible, neither any real healing?

If the client leaves a therapy and therapist with a lot of unanswered questions, for instance about the therapy and the therapist, then he/she is left with a lot of fantasies… With the possibility of imaging her/himself a lot of answers, maybe totally in the blue and far away from any truth…

With following confusion… I think I would like to write another blog post about guilt from something I read when I skimmed the book by Miller mentioned above through.

When one is accused “explicitly” (not "implicitly" by silence and demands on mind reading) of crimes, i.e., you are put to court, and even the worse criminal (yes, even the worse serial killer including dictators as for instance Milosevic, even the one denying her/his crimes entirely) are given the opportunity to defend themselves and give their view on the whole before any judgments is established. In a (civilized) society you aren’t punished without being informed as clearly and detailed as possible what you are punished for and the punishment is settled according to the character of the crime. And what you are punished for has to be proved.

And the accused also has a counsel for the defense; even the worse criminals have a defender, are allowed one.

I don’t think it has been like this at ourchildhood.int, not least with the new moderator Barbara Rogers… And I wonder if this fact means that people can have become severely hurt because of the treatment they have experienced. In a circumstance and with the “quality-mark” as Alice Miller after all is or should be. In a circumstance where one would expect and have the right to expect more professional treatment, that isn’t harmful or even adding harm. That even revictimizes people!

I wonder how many which have gone from this forum with a lot of unanswered questions and thus with a lot of fantasies and imaginations what it was about, what they were punished for etc. too.

Is this power abuse? Can this have caused harm and even severe harm in several individuals? That people have been rejected and unsubbed with no answer? Because the moderator had the power to do so? And is it the most or less hardened which are left with a lot of unanswered questions, the ones that tend less to question themselves, and being left on their own with a lot of wonders, fantasies, imaginations about their actual crimes and the true, real reasons for why they were thrown out?

As in the same manner as the little girl described above? Which was met with cold, silence and rejection, without being enlightened in any way what wrong she had done. Left to examine herself? And if she didn’t understand what she had done wrong she only proved how evil and bad and what a lost soul she was. She ought to come creeping to the cross saying she realized all her guilt, badness and evilness, asking forgiveness (how was it with asking about forgiveness?), even if she didn't understand what she had done, trying with everything: Yes, I know, I did this... And this? Was it this? Or this?

A forgiveness that was all depending on the mood in the one with power. And the punished doesn’t know what she/he shall answer or refute, i.e., what her/his punishable misdemeanor is, just like in Kafka's strafkolonie (penal settlement), where the punished has to ransack her/himself – and mind read!!?? And if he/she doesn’t succeed with this, then… yes, this is possibly proof of the degree of how lost a soul you are??

And how healing is instilling guilt on a client that already carries a heavy burden of guilt on her shoulders over her badness?? Yes, maybe that's a separate blog post?

An entirely different track on this theme about the Wall of Silence is when grown up people are confronted with it adult and everyday life, outside all therapeutically circumstances and all what this can mean, but that’s another blog post… :-)

-//-

Denna postning innehåller ganska allvarlig kritik av Alice Miller och medlemmar i hennes team, så om du inte vill läsa om det, så skippa denna postning.

Miller skriver i sin bok "Riv tigandets mur - Sanning byggd på fakta" i kapitlet "Förvirringens fängelse" om den lilla flickan som liksom i Franz Kafkas "I straffkolonin" inte blir upplyst om sina straffbara förseelser (och sin ondska) av sin mamma. Den lilla flickan upplevde tigandets mur redan som en liten flicka skriver Miller.

Hennes mor kunde hela dagar i sträck möta sin dotter med tystnad för att på detta sätt demonstrera sin absoluta och fullständiga makt över henne. Den lilla flickans behov, frågor och förslag studsade tillbaka mot denna kompakta mur utan att denna mor behövde försvara sig för denna sadism. Hon betraktade snarare denna attityd som ett rättvist och välförtjänt straff för förseelser som den lilla flickan hade begått och som sin plikt att lära henne en "läxa".

Anledningen till sin plåga fick barnet inte veta, trots ständiga, hopplösa bemödanden att få veta och förstå.

I underlåtenheten att upplysa om varför barnet straffades med detta tigande låg ett budskap:

"Om du inte ens vet vad du har förtjänat straffet för har du ju inget samvete. Sök, forska, ansträng dig tills ditt samvete säger dig vad det är för skuld du har ådragit dig. Först då kan du försöka urskulda dig och beroende på makthaverskans humör kan du, om du har tur, kanske få förlåtelse."

Hellre tvivlade den lilla flickan på riktigheten i sin egen känsla; att detta var grymt och sadistiskt och kärlekslöst, att hon blev orättvist och ringaktande behandlad av sin mor. Dessutom hade den lilla flickan inget att jämföra med, dvs. andra mödrar som kanske betedde sig annorlunda, och denna mamma framställde sig också som totalt uppoffrande och pliktmedveten.

Och detta var den lilla flickan tvungen att tro på, för sanningen hade hon inte klarat av att uppleva på egen hand. Den hade varit för smärtsam.

Felet kunde alltså bara ligga i hennes egen elakhet när mamma inte talade med henne, inte besvarade hennes frågor, inte såg henne, nonchalerade och negligerade henne, inte brydde sig om henne när hon bad om en förklaring, utan undvek hennes blickar och bemötte hennes med kyla.

"Om mamma hatar mig måste jag vara värd att hata"

tänker ett barn.

Barnet isolerades, blev ensamt (trots människor omkring), men minnet av detta inklusive förtvivlan över att inte få veta anledningen till detta straff trängdes bort. Det absurda beteendet hos hennes mamma och barnets försök att till varje pris förstå sin mamma för att till sist ändå kunna förändra sitt öde, förstå modern, få henne att tala trängdes bort. Ingen hjälpte henne att se sanningen där och då. Detta ensamma sökande fortsatte den senare vuxna i de abstrakta begreppens labyrinter (som i Alice Millers fall)...

Och så för hon detta med sig upp i vuxenlivet. Antingen genom att hon kämpar hopplösa kamper mot tigandets murar som hon möter senare och/eller att hon själv möter, kanske inte minst egna barn, med denna tigandets mur? Kanske utan att ens vara medveten om det eller förstå orsakerna... Så att den vuxne hamnar i självdestruktiva eller destruktiva relationer...

Jag tänker att detta kan vara ganska skadligt i terapeutiska relationer eller i sammanhang som liknar terapeutiska relationer... Men en vuxen har generellt helt andra valmöjligheter än ett litet barn har... Som vuxen är eller borde det vara lättare att välja eller välja bort. Men det är inte lätt för en vuxen heller att välja bort, om den har upplevelser som den ovan bortträngda. Det kan till och med vara jättesvårt.

Och framförallt kan det bli skadligt i sammanhang som liknar eller rentav är terapeutiska relationer/sammanhang. Om den med auktoritet och makt bemöter dem med mindre makt med tigandets mur; inte bemödar sig alls med att motivera eller förklara varför man avvisar...

Jag tror då att man återskapar den där tidiga relationen; när mamman bemötte den lilla flickan med tigandets mur... Har makten att inte måsta förklara eller motivera sitt beslut kanske alls...

Och det den i makt- och/eller auktoritetsposition kanske spelar ut är sitt eget maktbehov, omedvetet, makten att inte måsta eller behöva motivera eller förklara eller tala om vad man anser vara fel, vad man reagerat på? Och kanske ge den andra parten möjlighet att försvara sig eller komma med sin syn på saken...

Om klienten lämnar en terapi och terapeut med en massa frågor som inte besvarats, bland annat om terapin och terapeuten, så har denne/denna med sig en massa fantasier... Och kan kanske tänka sig ett otal svar på sina frågor... Med åtföljande förvirring. jag tror jag skulle vilja skriva ytterligare ett inlägg om ämnet skuld, utifrån något jag läste i den ovan nämnda boken av Miller när jag bläddrade igenom den hastigt...

När man anklagas för brott, blir man ställd inför domstol och även den allra värsta brottsling (ja, till och med den värsta seriemördaren inklusive diktatorer som nu senast bland andra Milosevic, även den mest omöjlige som kanske till och med förnekar alla brottsanklagelser) ges möjlighet att ge sin syn på saken innan domen fastställs. I ett (civiliserat) samhälle straffas man inte utan att man får veta så tydligt och klart som möjligt för vad och straffet fastställs i förhållande till brottets art.

Och den anklagade har också en försvarsadvokat, till och med de allra värsta brottslingarna får en sådan/har en sådan.

Så tror jag inte det har fungerat på ourchildhood.int, framförallt inte med den nya moderatorn Barbara Rogers... Och jag undrar om detta faktum innebär att människor kan ha blivit väldigt skadade av hur de behandlats där? I ett sammanhang och med den "kvalitetsmärkning" som ändå Alice Miller är eller borde vara. Ett sammanhang där man förväntar sig och bör ha rätt att förvänta sig en proffsig behandling!?

Jag undrar också vilka som kanske gått därifrån med en massa obesvarade frågor (och med därmed kanske följande oändligt många fantasier), för att de blivit avvisade och till och med avstängda utan att få någon motivation eller förklaring alls? (för så tror jag att människor har blivit behandlade. Policyn infördes med ny moderator att de som skrev skulle få veta att deras inlägg verkligen kommit fram genom att moderatorn svarade "Post was received" när inlägget refuserades. Men jag tror att det kan ha varit så att inlägg refuserades utan att moderatorn ens bemödade sig om att informera den skrivande att inlägget verkligen kommit fram).

Är detta maktmissbruk? Och kan det ha orsakat skada, kanske till och med stor skada hos flera individer? Är det de mest eller minst förhärdade som lämnats med en massa obesvarade frågor och därmed en massa möjligheter till fantasier om orsakerna och om sitt eget brott som avvisats? Ungefär på samma sätt som med den lilla flickan beskriven ovan!? Som möttes med kyla, tystnad och avvisande, utan att upplysas på något sätt om vad hon förbrutit. Lämnats att rannsaka sig? Och om hon inte förstod varför hon straffades så här bevisade hon bara hur ond och dålig och förtappad hon var!? Att allt beror på makthaverskans humör? En maktkaverska som har möjlighet att styra efter eget skön? Och den straffade vet inte vad den ska bemöta, dvs. vilken dess straffbara företeelse är, som i Kafkas "I straffkolonin". den straffade måste rannsaka sig - och tankeläsa!!??? Och förmår den inte det, så... Ja, då är det troligen bevis på graden av förtappelse??

Ett helt annat spår på samma tema om tigandets mur är ju när vuxna människor möter denna i vuxenlivet utanför alla terapeutiska sammanhang och allt vad det kan innebära där, men det är ett annat blogginlägg?? :-)