Inlägg
”Under veckan har radions P1 sänt en rad program om funktionshindrade.Det fanns också en insändare som jag också vill citera:
Reportrar har följt med rullstolsbundna genom kommunerna som inte kunnat komma in i offentliga byggnader. Funktionshindrade unga kvinnor har berättat om sexuella övergrepp och mobbing och om subtila våldshandlingar från omgivningen./…/
För mig kommer det inte som överraskning. Under nittiotalet jobbade jag en del med olika handikapporganisationer. Då, för femton år sedan, började de gamla välgörenhetstankarna komma tillbaka: istället för sociala rättigheter – återigen förlitan på ideella krafter och anhöriga. Sedan sextiotalet hade många handikapporganisationer ändå lyckats kasta av sig mycket av det där välgörenhetsoket. Nu var dessa landvinningar på väg att rullas tillbaka. Och problemet gick djupare än så: Även den offentliga välfärden var – och är – på djupet präglad av nedärvda välgörenhetstankar, dvs synen att den som tar emot stöd ska känna sig tacksam och helst inte bråka när gåvorna faller över dem. I kärnan av den filantropiska tanken fanns och finns en mycket hård tanke: De som behöver hjälp måste göra rätt för sig och just visa sin tacksamhet, annars är de inte värdiga hjälp./…/
Nu hårdnar synen på fattiga, arbetslösa och alla slags utsatta människor. Socialstyrelsen och Försäkringskassan går hand i hand med nykonservativa socialpolitiker och dessa aktörer bildar mer och mer av en elit som svävar ovanför problemen och alltid tror sig veta bäst vilka behov människor har./…/
Det går inte att på byråkratisk nivå exakt reglera vilken hjälp en funktionshindrad person behöver: bara att plocka fram mat ur kyl och skåp kan vara ett oöverstigligt hinder. Vardagslivet, de allra mest banala saker, ter sig helt olika beroende på hur ens armar, ögon eller öron fungerar.
Jag tror att det är så att Försäkringskassan inte behöver tolka lagen så som man nu gör – men myndigheten väljer att göra det. Varför? Det är knappast av ren ondsinthet. Snarare är det den alltmer självklara blicken uppifrån som gör att människor som har det svårt inte längre ses som individer. Ledningen för Försäkringskassan har visat förut – och märk väl: det är ledningen jag kritiserar – att den blivit en del av det maktetablissemang som inte förstår sig på problemen som finns längre ner i samhället än de själva befinner sig.
Byråkratens kyliga blick riktas mot samhället. Vi måste möta den blicken och inte väja.”
”Låter otäckt.
Högeralliansens Reinfeldt har svåra att vinna människors hjärta.
Det kanske är så att svenska folket måste göra som Maud Olofsson sa.
Skilj hjärta från hjärna. Usch det låter otäckt.”
Christina Doctare skrev i sin bok ”Hjärnstress – kan det drabba mig?” på sidan 138:
”Framtidens ledarskap, på alla samhällsnivåer, kommer att handla om människor som har välintegrerade hjärnhalvor med rejäla bredband däremellan. Personer som har både IQ, EQ och en andlig dimension. Det säger sig själv att det kräver en viss mognad [ett understatement?] och ett stort mått av integritet och civilkurage./.../
Ledarskap handlar om att se både makt och befogenheter som medel för att uppnå gemensamt formulerade och uppsatta mål, inte som mål i sig, eller som redskap för sitt eget självförhärligande och näring för ett uppblåst ego.”
Hon skriver också om att genom sitt sätt att vara, utgöra ett föredöme för andra. I valet 2006 kandiderade hon för kristdemokraterna i riksdagsvalet dock... Och kristdemokraterna är moralist- och hycklarpartiet för mig... :-)
Ja, psykohistoriker pratar om ”efterblivna psykoklasser.” De människor som har fler (psykologiska) försvar attraheras mer av politisk makt menar de.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar